Löfvén missade Alliansens tre utsträckta händer

Löfvéns hand, som verkar ha nästan domnat av sin långvariga utsträckning, har varit i fokus.

Det har däremot inte Alliansens motsvarande händer varit.

Jag tror på Löfvén. Jag tror han är uppriktig när han tycker att han försökt allt. Att han inte kunde göra något annat.

Det beror på att han bara haft en enda universallösning i sitt sinne, och därför blockerat alla andra vägar framåt.

80-taletLöfvén är en högersosse. Skillnaden mellan hans syn och en vänsteralliansares syn på världen är mikroskopisk.

Till det ska läggas att han fortfarande har en nittonhundratalssyn på C och FP, och har därför lite missat att de numera står till höger om M – särskilt när det gäller grundläggande höger-vänster-frågor som exempelvis lägstalöner (C), NATO (FP) och LAS (båda). I Löfvéns värld är fortfarande M huvudfienden och sitter längst bort från honom, tillsammans med KD.

Att han ville samarbeta, kanske till och med regera, med C och FP, är därför rätt naturligt. Han vill skapa ett mittens rike, med V, M, KD och SD marginaliserade. Tänk vad fantastiskt det hade varit! M hade aldrig haft någon chans att hämta sig efter det. Han hade kunnat fortsätta regera i all oändlighet.

RegeringsbestyrLöfvéns plan förutsatte förstås den petitessen att Alliansen splittrades. För att åstadkomma det började han redan under valet att formulera att Alliansen inte skulle fortsätta finnas efter valet. När senare han ”vunnit” valet deklarerade han att blockpolitiken var död. ”Liksom, det bestämmer väl inte du?”, tänker jag då. Efter valet har han aldrig mer sagt namnet ”Alliansen”. Jag hade inte tänkt på det förrän Hanif Bali påpekade det. Löfvén säger konsekvent ”borgarna” eller ”högern”. Det gör även Aftonbladets ledarredaktion, så det verkar vara en sorts intern policy.

Löfvén tycker verkligen att han ”gjort allt” när han först frågade C och FP om de ville samarbeta om budgeten i samband med att han fick talmannens uppdrag, och sedan, efter två månader av radiotystnad, plötsligt bad om hjälp först efter att han fått veta att katastrofen var ett faktum. För i hans värld fanns en hjälp han behövde, och det var att skruva ihop en budget. Allt annat var sekundärt. När han inte fick den hjälpen vände han sig till vänstern, bröt en lång radda med uppgörelser han och hans företrädare hade med Alliansen, och visade i allt väsentligt att de var hans fiender. ”Är ni inte med mig är ni emot mig”, verkar han tänka.

Alliansens utsträckta händer

Alliansen hade en helt annan plan, och den tog form under förra mandatperioden.

De har nu under tre års tid sträckt ut diverse händer som han och hans partivänner helt verkar ha missat.

Det är nämligen enbart nödvändigt med en blocköverskridande regering om man inte kan regera i minoritet. Om det går att navigera runt SD kan ”majoritetsblocket” klara sig. Detta insåg Alliansen den hårda vägen under förra mandatperioden.

Alliansen klarade sina budgetpropositioner enbart för att de rödgröna inte la en gemensam motion. Det som händer nu hade kunnat hända närsomhelst under de gångna fyra åren. För att klara regerandet fick de dessutom bunta ihop ganska många frågor till punktvisa propositioner, och ibland blev det nederlag. Det välkända ”Alliansen regerar med stöd av SD, eftersom de röstar med Alliansen i nio av tio frågor” verkar komma sig av att de gånger främst SD röstade som Alliansen var när det fanns rödgröna motioner. Jag tänker inte neka till att SD även haft en tydlig högerprofil, men den håller på att luckras upp nu, för att vinna socialdemokrater.

Det måste ha varit en ofantlig skillnad för Alliansen. 2006-2010 kunde de göra precis som de ville, men nu var de hela tiden tvungna att balansera de andra partierna. Ur detta föddes insikten om att det vore bra att hitta en överenskommelse om att det måste gå att regera i minoritet.

Då plötsligt händer det bisarra. S får nys om att SD är på deras sida om brytpunktshöjningarn, och visar sig beredda att bryta mot budgetlagen för att få igenom denna puttefråga.

Men om frågan var liten var principen desto större. Om Löfvén inte ens kunde hålla på reglerna – hur skulle man då kunna göra upp om praxis?

Den första hand Löfvén missade var alla de många anspelningar Alliansen gjorde i samband med detta om att så här ska vi inte hålla på. Istället deklarerade både han och Magdalena A att det var minsann inte deras problem att Alliansen inte kunde förankra sin budget. Ord de borde ha fått äta upp vid det här laget.

Men det blev valrörelse, och då kom den andra utsträckta handen. Gång på gång på gång. Den framfördes av Reinfeldt, men alla stod bakom den: ”Den som får det största blocket ska också regera. Går du med på det, Stefan Löfvén?”

Och det absurda är att Löfvén aldrig accepterade detta. Han var så inställd på att ”blockpolitiken var död” att han inte tänkte ge sig in i fåniga, hypotetiska resonemang runt minoritetsregerande.

Medan Alliansen långsiktigt planerade för olika sätt att regera i minoritet planerade Löfvén enbart för sin mittenregering. Oavbrutet upprepade han att han tänkte vända sig till C och FP efter valet, och lika snabbt svarade de nejtack. Reinfeldt replikerade ju lite spydigt, efter Löfvéns knuff av Lööf, att så kanske man inte ska bete sig mot någon man vill samarbeta med.

I klippet nedan deklarerar Löfvén tydligt att han faktiskt inte hade lagt ner sina röster för att släppa fram Alliansen om de blivit större. När man lyssnar på det blir det tydligt att han kunde liksom inte tänka bortom majoritetsregerande. Hans regering innehöll MP, C och FP, och därmed basta. Han påminner lite om en friare som inte accepterar att hans tänkta fästmö(ar) inte är intresserad(e).

”Dumheter. Klart vi ska gifta oss. Du kommer att ändra dig sen.”

Den tredje utsträckta handen från Alliansen var rätt subtil. Men den fanns där. Alliansen deklarerade nämligen för talmannen att de tänkte göra som de lovat och släppa fram Löfvén, trots att han aldrig egentligen committat sig från sin sida, om och endast om han kunde garantera att han kunde få igenom sin budget.

Det kunde han förstås inte. Alla kort låg ju på bordet, så det var tydligt för envar.

Jag läste en invit i det. ”Säg att du inte klarar det, så kan vi prata.”

Och här blir de båda linjerna så tydliga. Alliansen såg nu en sista chans att diskutera sina ”konkreta förslag”, som Lööf senare uttryckte det, för hur man regerar i minoritet. Jag vet inte hur de såg ut. Men jag tror det handlar om att göra upp att man under vissa omständigheter kan tänka sig avstå från att rösta på sin budget. Det blir lite knepigt, eftersom väljarna samtidigt vill att de partier man röstat på även röstar på sin budget. Men Alliansen tänker långsiktigt, och hade säkert kunnat gå långt för att kompromissa sig fram till en överenskommelse som givit dem en lugn nästa mandatperiod.

Men Löfvén svarade ”självklart kan jag få igenom min budget”. Så bara. ”Självklart.” Vän av ordning undrade hur, och då sa han bara att det kommer att gå bra.

Sedan har vi facit. Alliansen, som trots allt hjälpt honom till makten, ignorerade han helt. Han sa till media så ofta han kunde att han hade en ”utsträckt hand” till C och FP, men pratade inte med vare sig dem eller de andra på två månader. Han kallade inte till några möten, höll ingen dialog öppen, och var dessutom extremt konfrontativ, spräckte uppgörelse på uppgörelse, och skapade en budget ihop med V som var mycket långt från Alliansens.

Först när katastrofen var ett faktum bjöd han in dem till samtal. Men då hade han missat alla möjligheter att förhandla. Det fanns liksom inget att göra. För Alliansen hade det i det läget inneburit fullständigt politiskt självmord att inte rösta på sin egen budget, och det hade dessutom gjort SD till det enda oppositionspartiet. I sitt raseri verkar Löfvén inte fatta det.

Annie Lööf har sagt att hon tyckte Löfvén skulle be om ursäkt för samarbetet med SD runt brytpunkten. Det var väl kanske inte så smart att säga just så, för det låter lite som om hennes ego var sårat och hon behövde ett ”förlåt”. Men däremot har hon helt rätt i sak. Resan utför började med att Löfvén bröt budgetreglerna. ”Det spelar ingen roll vad som hände för ett år sedan”, säger han, men jag håller med Annie Lööf om att det gör det visst. Om han inte ens kan tillstå att den händelsen var fel finns liksom ingen grund att gå vidare.

Detta extra val kan inte göra mycket gott för Sverige, anser jag. Det kan absolut inte göra något för S. Att de skulle få majoritet ihop med V och MP är utopiskt.

Vad som behövs är att Löfvén ger upp sin mittendröm, och börjar prata minoritetsregerande med Alliansen, för annars har vi samma soppa igen om några månader. Det vore också trevligt om han accepterar att kalla dem så, för det skulle betyda att även om han inte VILL att de finns accepterar han att de gör det.

Men det är inget krav.

De övergivna konservativa

Min SO-lärare i nian i början av 80-talet hette Birgitta, och var socialdemokrat. Då fanns fem partier i riksdagen. Tre borgerliga, som hela tiden var osams sinsemellan, sossarna som oftast hade makten, och så kommunisterna, som var lite revolutionära, men inte så farligt ändå.

Sossarna regerade genom att spela ut kommunisterna och de tre borgerliga partierna mot varandra hela tiden.

80-talet

Birgitta tryckte på att de borgerliga var konservativa, och konservativ betydde ”bevara det gamla”. Hon upprepade det så ofta att det bitit sig fast. Och det lät ju inte helt aptitligt. Bevara det gamla när man kan gå framåt, liksom. Men i sak hade hon rätt.

För går vi ytterligare ett halvsekel till ett sekel bakåt i tiden var det just så. Arbetarrörelsen var ny, fräsch, modern och internationell. Mot socialdemokratin stod rika, sura knösar i höga hattar som villa förbjuda arbetarna att organisera sig.

Då etablerades skalorna:

Vänster = socialism, revolution, nytänkande

Höger = kapitalism och konservatism

Det som störde mig när jag lyssnade på Birgittas ”bevara det gamla” var att ”det gamla” på 80-talet inte längre var kapitalismen. Även socialismen hade blivit till åren. Jag sa inget, men jag hängde ändå upp mig på det. Det gnagde.

Nu har det gått ytterligare trettio år, och det går definitivt inte längre att säga att kapitalism är ”det gamla”.

Det är snarare så att folkhemmet är det gamla och borgerlighet är det megaurgamla – så gammalt att ingen längre minns det.

Löfvén pratar om ”högerkanten” och ”den samlade högern”, och då blir det förvirrat. Vi behöver fler skalor.

De konservativa är nämligen inte alls nödvändigtvis kapitalister. De finns längs hela skalan från socialism till kapitalism.

Höger-vänster-konservativJag sätter ingen beteckning i andra änden av konservatismen, eftersom det är svårt att benämna motsatsen. Proggig, kan man kalla den som inte är konservativ, men det är ett rätt tomt ord.

Vilka är de då, de konservativa?

Lite föraktfullt kan vi kalla dem bakåtsträvare, men det tycker jag är onödigt. Om förr var bättre än nu är ju bakåtsträvare de som vill rätta till fel. Så varför köra med negativa epitet?

Bättre att säga att de vill skynda långsamt. Bevara. Vårda.

Men med viljan att bevara följer inte sällan oviljan att acceptera det som kommer utifrån. Konservatismen är därför dessvärre tätt förbunden med främlingsfientlighet. Man måste inte vara främlingsfientlig för att man är konservativ, men det finns en uppenbar riskfaktor.

Alla partier utom möjligen MP har haft konflikter mellan konservativa och ickekonservativa väljare.

För V blev det tydligt när norrlandskommunisterna skulle samsas med Gudrun Schymans feminister.

För C finns proggiga Stureplanscentern med månggiftsförslag mot traditionella bönder.

Men det är bara KD idag som fortfarande betecknar sig konservativt. De andra partierna har övergivit dessa väljare. KD har dock en kristen värdegrund, och där ingår att välkomna flyktingar. De må tycka att det är läskigt när det kommer många, men Jesus lämnade inget utrymme för tolkningar. ”Släpp in dem”, sa han. Fast med lite andra ord.

Fredrik Reinfeldt var absolut inte konservativ, utan synnerligen liberal. Det blev tydligt när han gick emot partilinjen och röstade för registrerat partnerskap. Det är också tydligt i hans extremt generösa inställning till invandring. Häromdagen uttryckte han att vi har plats för rätt många miljoner invandrare i Sverige. Konservativa får liksom hicka av sånt.

S har också, inte minst med Mona Sahlin, placerat sig rätt långt från de konservativa. Men alla deras väljare har inte det. Folkhemsbyggarna har åldrats, och uppskattar inte en partiledare som läser ur koranen. Många känner sig besvikna och övergivna.

Så anledningen till att SD växer är att de övriga partierna, förutom KD, lämnat de konservativa i sticket.

SD började som ett högerparti med missnöjda gammelmoderater, men partiledningen ser ju att hela den nedre, vänstra kvadranten är tom.

För att inta den behöver de ta avstånd från Alliansen.

Det är, som jag skrev igår, där vi behöver syna dem. För den som gapar över ett stort utrymme måste undvika att bli konkret.

Som jag skrev i Frågorna som splittrar SD, och som jag skrev i Den socialdemokratiska SD-kvinnan: Vi behöver mota SD med att tvinga dem att konkretisera, och genom att syna vad de faktiskt säger.

Men vi behöver också, oavsett partifärg, på något sätt visa mer hänsyn mot de konservativa i de avseenden som inte är främlingsfientliga. Alla sverigedemokrater har valt bort ett eller flera av de etablerade partierna för att de är besvikna. Vi ska absolut inte vinna tillbaka dem genom att lämna flyktingar i sticket, ställa upp på muslimhat eller bli HBTQ-fientliga. Men vi kanske ska lyssna på dem lite mer i de frågor som inte går helt på tvärs med vår värdegrund.

”Alla ska med”, är en S-slogan.

Vad sägs om ”alla måste hinna med”?

Löfvéns inbjudningskort

alliansenRedan i somras började Löfvén prata om att efter valet skulle han samarbeta med C och FP. När de förklarade att de tänkte fortsätta Allianssamarbetet kom närmast en fnysning tillbaka, med orden ”jaja, det säger de nu, men det kommer de inte att säga sen”. Lite nonchalant och självsäkert sådär, som om de pratade dumheter och inte förstod sitt eget bästa.

Efter valet har han konsekvent vägrat använda namnet ”Alliansen”, utan kan kallar partikonstellationen för ”borgarna” eller ”högern”, eller också rabblar han upp alla partinamnen. Lite som med Voldemort.

Han driver en ”samarbetsregering”, och han har hela tiden ”sträckt ut en hand”, säger han så fort han får chansen. Till medierna.

Hur då? Hur ser inbjudningskorten ut till de träffar som Allianspartierna vägrat komma på? Vilka har bjudits in, vid vilka tillfällen, och med vilka dagordningar?

För jag har inte sett något sådant försök. Har det skett har det varit väldigt i smyg.

Vad jag sett är att Löfvén till pressen ideligen har uttryckt att han ”sträcker ut en hand”, men då bara till C och FP. Och det var först igår kväll som han överhuvudtaget kallade till möte på regeringskansliet – såvitt jag vet. Jag kan ha fel. Rätta mig i så fall.

”Vad skulle han ha gjort då? Va?!”, frågar folk ilsket. Pagrotski var arg i SVT, och jag har vänner och bekanta som med viss rätt tycker att han inte hade några val. Han var inmålad i ett hörn. Han gjorde allt han kunde.

Jag håller med. Man ska inte bara skälla, utan att komma med konstruktiv kritik. Det störde mig när S och MP gjorde så 2010.

Så: så här skulle han ha gjort, enligt mig:

1. När han fick frågan av talmannen om huruvida han skulle få igenom sin budget skulle han inte ha svarat ”självklart”. Han skulle ha svarat att han inte kunde garantera det. Han hade förmodligen ändå till slut fått bilda regering, men det hade varit med en helt annan utgångspunkt. Genom att blåljuga och säga att det inte fanns några möjligheter att hans budget inte skulle gå igenom skapade han en onödig irritation hos många. Alla visste ju att det inte var sant. Att han inte gjorde det tror jag beror på bristande rutin, men det kan också handla om en iver. Han ville absolut bli regeringsbildare, och tänkte inte ta risken på att frågan skulle gå till Alliansen genom att vara onödigt ärlig. Han chansade, helt enkelt. Legitima frågor som ”hur kan du vara säker?” möttes av en fnysning. Han fnyser egentligen rätt mycket, Löfvén.

2. Sedan skulle han förstås ha bjudit in hela Alliansen till diskussioner redan från början. Inte via pressen, utan via kallelser till möten med dagordning. Han skulle upprättat en dialog. Han skulle ha sonderat varje möjlighet till att parera det som nu hände. Han skulle ha tagit det ansvar han åtagit sig.

Det är möjligt att det ändå gått åt pipan. De kunde ha tvärvägrat. De kunde ha suttit i ett hörn och tjurat och betett sig precis så illa som han nu anklagar dem för att ha gjort.

Men det vet vi inte.

För idag, när hans enda sondering på två månaders regerande bestått i ett sent nattmöte kvällen före en given katastrof, har han inte på någon fläck grund för de anklagelser om vägran till samarbete han sprider omkring sig.

Detta är regeringen som i fyra år anklagat Alliansen för att ”regera med stöd av SD”, som inte drog sig för att aktivt bryta mot budgetreglerna för att med SDs hjälp sänka brytpunkten, och brett leende förklarade att ”det är inte vårt ansvar att få igenom regeringens budget, det är deras ansvar”, och nu har de döpt sig själva till ”samarbetsregering”. Detta är en regering som istället för att gilla läget och försöka jobba på situationen och skapa något fungerande ur Alliansens budget använder ett för Sverige mycket skadligt extra val som ett sätt att hämnas. Det märks så väl när man lyssnar på Löfvén. Det är inte vad som är bra för Sverige han hämtar sin argumentation ur, utan hur han bäst ger igen på dem som behandlat honom illa.

Ingvar Carlsson samarbetade. Göran Persson samarbetade. Fredrik Reinfeldt samarbetade. Men alla tre begrep att den som är statsminister är alltid, utan undantag, den som bjuder upp till dans och sedan den som för.

Men den statminister som visat den absolut sämsta samarbetsviljan så långt bakåt jag kan minnas – han är också den som berömmer sig själv mest med sin extraordinära samarbetsförmåga.

Hybris, kallar jag sånt.