Etikettarkiv: Alliansen

”Helt i händerna på SD”

Publicerat den av

generic-fence-treeJag vill bara spräcka en märklig myt jag sett många gånger, och där jag helt enkelt känner att många inte tänker tillräckligt långt. Den ser ut så här:

”Eftersom en alliansregering skulle ha haft ett mandat mindre hade man i varje fråga varit HELT I HÄNDERNA PÅ SD!”

För det första har SD de senaste snart nio åren haft utslagsröst oavsett om man har ett mandat mer eller mindre. Enda skillnaden är att i ena fallet räcker gul knapp för att fälla.

Men den stora tankevurpan är att detta skulle vara katastrofalt och totalt ödesdigert. Som om en regering som åker på ett nederlag måste avgå. Packa ihop. Gå hem.

Man har ju faktiskt ett tredje val, om man driver en fråga (som inte är budgeten) och SD ställer rassekrav och S inte vill vara med: Man kan ta ett nederlag i kammaren, eller bara låta bli att lägga fram sin proposition.

Men det är som om detta aldrig förespeglat dem som säger att man är ”i händerna på SD”.

The right to walk away.

Den förra regeringen hade SD med sig i jag tror sjuttio procent av de propositioner där man inte hade med sig Alliansen. Jag kan ha fel på några procentenheter för en del av dem var nedröstade alliansmotioner, men ungefär. Det betyder att i trettio procent, give or take, av fallen åkte man på stryk. Det blev inget av propositionen eller också gick en alliansmotion igenom.

Men på något sätt skulle samma förfarande ha inneburit en katastrof för en alliansregering enligt alarmisterna.

Man hade tydligen bara haft två val vid varje proposition: sosse eller rasse.

Många har fastnat i ett grunt och enkelspårigt tänkande när det gäller hur riksdagspolitik fungerar – inte bara på denna punkt utan överlag – och jag tror det behövs en del förklaringar av det här slaget för att vi inte ska hamna i samma situation igen efter nästa val, oavsett när det blir.

Det hade absolut gått att segla iväg på en alliansskuta utan att ha alla frågor helt färdigförhandlade med motståndarsidan i förväg. Man hade kunnat ta sakfrågorna som de kom. Och om SD sagt ”vi inför museiavgifter om ni går med på att bara svenska böcker ska finnas i skolbiblioteken” så kan man säga ”sorry, då struntar vi i museiavgifter”. Utan att behöva avgå.

Typ som man gjort de tidigare drygt hundra åren.

Demokrati kallas det, tror jag bestämt.

Fem block till 2022

Publicerat den av

generic-bridgeDetta är den framtid jag ser framför mig för Sverige:

Jag tror vi kommer att få fem konstellationer till nästa val.

  • V
  • S
  • C (samt ev L och MP, men jag tror ärligt talat de åker ur i Riksdagen och deras väljare fördelas mellan C, M och S)
  • M+KD
  • SD

Jag tror vi moderater har möjlighet att växa oss starka som basen i det enda borgerliga alternativet om vi fortsätter hålla huvudet högt och driva vår egen politik. Och gör vi det krymper SD, eller växer åtminstone inte. Många allmänborgerliga väljare gillar inte det minsta den vänsterretorik Åkesson nu kör med, och i alla fall jag tänker hjälpa till att grundligt granska deras utopiska och starkt populistiska migrationspolitik denna mandatperiod. De är ett extremparti med låg kompetens på de områden där de har hög svansföring. Det är inte särskilt svårt att visa hur fel ute de är.

Allra helst vill jag att M blir sådär visionära igen som vi var under Reinfeldt – i alla fall i början. Vi ska inte bara lista en massa problem och sedan säga ”och detta löser vi med poliser och soldater”, utan verkligen ha svar på frågor som påverkar människors vardag.

Min uppfattning är att denna valrörelse och den förra var extremt idéfattiga. Lite som när Bo Lundgren drev en hel valrörelse på temat ”om man bara sänker skatterna kommer precis allt att lösa sig automagiskt”.

Av dessa fem partikonstellationer är och förblir S och M fortfarande de enda som kan bilda regering. Visst kan C bli stora om man suger upp L och MP-väljare, men knappast statsbärande stora. Det i sin tur innebär att C kommer att bli vågmästare även nästa gång.

Och fortsätter de med dagens matematik där V räknas, men inte SD, kommer vi inte att få en borgerlig regering på många år.

Jag är och förblir helt bergsfast i min inställning att vi aldrig ska förhandla med SD om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik, men att vi kan göra upp i övriga sakfrågor där rasismen inte spelar roll. Infrastruktur, miljö, kultur, what not – inte hela politikområdet, men kanske enstaka reformer inom områdena. Inte kohandla där flera frågor bakas ihop och eftergifter görs på det ena området för en vinst på det andra (som vid regeringsbildning och budget), utan bara deala i enstaka frågor där det är lämpligt. Det är det enda sättet att långsiktigt förhålla sig till partiet. ”Varför skulle SD stötta M om man inte får något tillbaka” hör jag hela tiden. Det ska de förstås inte. De ska bedriva sin politik, så bedriver vi vår. Och finns ett överlapp i en fråga så gör det det. Åttio procent av SDs politik är mainstream. Ibland tycker de som S, ibland som M. Tjugo procent är extrem, populistisk och bygger på en ”build-the-wall”-attityd till omvärlden. Där har de inget stöd bland övriga partier. Där ska deras politik inte påverka, och det är vårt ansvar att se till att det aldrig händer. Jag är väldigt glad att M har hållit fast vid denna inställning till partiet. Vi har inte ”närmat” oss dem. Vi har bara etablerat ett förhållningssätt som är bra för Sverige. Vi behöver ägna de fyra kommande åren åt att visa integritet mot SD, så att väljare vet vad vi vill både före och efter valet. Men attityden till SD kan inte vara det enda svensk politik handlar om, utan det är bara en hygienfaktor. Har vi skött oss rätt kommer frågan ”vem pratar med SD” inte ens att diskuteras nästa valrörelse.

I alla fall inte med oss moderater.

Jag är fortsatt bekymrad.

Men nu gäller fokus på politikutveckling.

Jag tänker vara med, både internt i partiet och via skrivande, och påverka i de frågor som är viktiga för mig.

Jag behåller min högra sko

Publicerat den av

Jag deltar inte i trasha-Lööf-och-Björklund-vågen.

Jag tycker deras agerande är ologiskt och direkt skadligt för Sverige som demokrati på längre sikt. Jag förklarar gärna varför om och om och om igen.

Men jag förstår varifrån de kommer. Jag inser att de vill väl.

Det är lite som att se en förälder till ett överviktigt barn trösta barnet med åtta chokladkakor. Du försöker förklara att det bara ger glädje för stunden men att barnets situation blir långt värre på sikt, du försöker argumentera och motivera, men när den ändå inte ser din ståndpunkt är det liksom meningslöst att skriva hatartiklar och skicka fula gamla skor till den. Det är inte kärleken till barnet som brister. Det är probleminsikten.

Så jag behåller min högra sko.

Och jag vill vädja till andra moderater att hålla fokus på riktiga frågor.

Jag vet att vi är bättre än så här. Låt oss hoppas att L ändrar sig, och sedan bygger vi en ny borgerlig allians utifrån de tre partierna.

Gör de inte det får vi moderater fylla det socialliberala hålet genom att med integritet och seriositet driva frågor som attraherar den grupp väljare som då blir partilösa.

Oavsett vilket kommer vi inte att vinna deras sympatier genom hån.

Rösta rätt idag

Publicerat den av

generic-stopSer nu i mitt flöde av trevliga människor jag samlat på mig under mina år i kampen mot främlingsfientlighet, muslimhat och övrig rasism att om man röstar ner Ulf Kristersson idag har man besegrat fascismen.

Öh. Tänk att det var så lätt hela tiden. Då hade vi ju inte behövt jobba tillsammans för att skriva ihop alla dessa hundratals eller tusentals artiklar om faktafel, trender, statistik, regerlverk med mera. Det fanns ju ingen anledning att driva opinion. Det var ju bara att alla partier grötar ihop sig i en sjuklöver och utser SD som huvudmotståndare. Det är ju så populism dör, eller hur? Genom att man oavbrutet pratar om populistiska partier och försöker kleta dem på varandra i månader och håller Sverige gisslan under tiden?

Här är min analys för idag:

SD är inte en idé. Det är en konsekvens av en trend som sprider sig genom västvärlden. Åsikterna är äldre och större än partiet, och partiet är bara en ventil. Vi måste bekämpa åsikterna genom fakta och motargument. Det kommer inte att gå fort eller att gå över. Det kommer att pågå långt efter att vi förmultnat, så vi måste fostra våra barn att ta över efter oss.

Men omröstningen idag handlar inte om SD eller inte SD. Den handlar om Alliansen vs. inte Alliansen och om att värna Sveriges hela politiska landskap för kommande decennier. SD har funnits i riksdagen i åtta år. Visst har de påverkat genom att stödja båda regeringarnas propositioner i en majoritet av fallen, men inte när det gäller migrationspolitiken, och det finns ingen anledning att de ska göra det framöver heller.

Det enda min partiledare säger sig vilja, och han har inte givit någon anledning till någon att misstro detta, är att driva allianspolitik, och så får övriga partier rösta som de vill. Han har lovat att inte förhandla med SD. Och då måste det gälla.

Skulle det löftet brytas har Annie och Jan alla möjligheter att lägga ett misstroendevotum och avsätta honom. Man tar ingen risk genom att låta honom försöka.

Jag ser att Jimmie Åkesson insinuerar att han fått garantier under bordet, men han har två skäl att hävda det. Det ena är att försvara beslutet att rösta på Kristersson inför sina egna, och det andra är att hans största dröm är att slå in en kil i Alliansen. Han behöver ju inte direkt anstränga sig, kan vi konstatera.

Jag känner många trevliga sossar. Men i min politiska karta är M och S huvudmotståndare, och det finns en sund och välbehövlig dragkamp mellan klassisk höger och vänster som gör att vi gör varandra bättre. Vi ska inte ge upp den i panik och sätta oss i varandras knän och sedan är det alla mot Jimmie, som kan klä sig i offerkofta och framstå som enda alternativ till allt någon kan tänkas vara missnöjd med.

Jag vill ärligt talat hellre se en ren sosseregering än en alliansregering ihop med MP, av de skäl jag just nämnt.

Jag hoppas alla tar sitt förnuft till fånga och inte ger Åkesson makten att bestämma mer än han redan gör. Jag hoppas C och L antingen röstar igenom Kristersson idag eller också låter man Löfvén regera och bedriver stark opposition.

Det största hotet mot Sverige är att vänster-höger-konflikten suddas ut, för det ger verklig grogrund till nyfascismen.

Konflikten som behövs

Publicerat den av

escherSå jag har aldrig tyckt illa om sossar. Mina äldre generationer var i huvudsak hårt kämpande arbetare, som med halvtomma magar och plågade av tandvärk levde ut sina korta liv i dragiga torp, precis som de flesta av er andra etniska svenskars förfäder. Min mormors far var snickare och syndikalist och kämpade för fackföreningar, för Konsums etablering och för att åldringar och barnhusbarn skulle ha en värdig tillvaro – tills han blev moderat resten av sitt nittioåriga liv. Fortfarande rakryggat solidarisk med lidande och behövande. Det finns ingen motsägelse mellan de värderingarna och M.

Jag har alltid varit moderat, men jag har också alltid känt en djup respekt för det goda arbetarrörelsen tillfört Sverige.

Min uppfattning är att det är just konflikten mellan Moderaterna och Socialdemokraterna som gjort Sverige till ett så fantastiskt land. Den dragkamp som präglat det senaste seklet, där partiledarna utmanat varandra och gjort varandra bättre är en av anledningarna till att vårt välstånd, för den har hållit populismen borta. Det faktum att jag röstat M hela livet innebär inte att jag inte uppskattar S. Jag håller bara inte med i sak, för det mesta.

Anledningen till att jag inte vill att S och M ska samlingsregera ihop är egentligen inte meningsskiljaktigheter. Jag tror man skulle kunna fixa till en sorts förvaltande politik. Det finns tillräckligt med överlapp för att åstadkomma kompromisser.

Anledningen är att då skulle kampen vara över. Motståndarna blir kära i varandra, gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar? Nope. Demokrati kräver konflikt och visioner och debatter och kamp. Och när S och M inte längre är polerna politiken kretsar runt kommer missnöjda väljare att dra sig till flankerna. S och M kommer att urvattnas. Och Sverige kommer att ha åtta eller fler småpartier och hela Sveriges politiska karta kommer att ritas om till nästa val.

Det är därför jag är så stark motståndare till ett långtgående etablerat samarbete mellan de båda stora partierna. Många stora och goda reformer har man signerat ihop, och så kan det fortsätta föralldel, men om vi ger upp idag och låter SD bli huvudmotståndare till de partier de hånfullt kallar ”sjuklövern” har vi givit dem mer makt än någonsin.

Jag förstår alla vänner som vill att vi ska skapa en sorts storkoalition för att säkerställa att SDs röster inte räknas alls, men jag ser att det kommer att leda till raka motsatsen.

Det är därför jag vill att deras röster ska räknas, men de ska inte förhandlas med. Dvs de kan inte påverka, men välja. Och om priset är att de sänker regeringen varje år denna mandatperiod genom att rösta på det icke regerande alternativets budgetmotion – ja, då kanske vi får ta det. Men påståendet att de LOVAT sänka varje regering tills någon pratar med dem som nu sprids av många stämmer inte. De har sagt att de KAN göra det. Det är inte alls samma sak. Det är faktiskt svårt för SD att sänka en Alliansregering. För att så ska ske måste de antingen aktivt rösta på en S-motion, eller också måste alla de rödgröna lägga en gemensam motion och SD lägga ner sina röster.

Jag är inte heller emot en ”mittenregering” med C, L, S och MP för att jag tror den skulle åstadkomma Sveriges undergång. Jag är säker på att vi överlever en sådan, även om jag förstås föredrar en regering med Moderaterna i.

Jag är emot mittenregeringar och samlingsregeringar för vad de gör mot Sveriges politiska karta långsiktigt. För att då står Sverige utan stark opposition. För att i nästa val kommer populister och extrema att vara starkare än någonsin.

Vi behöver ändra våra grundlagar så att det blir lättare att regera i minoritet. Regeringsalternativ borde ställas mot varandra precis som budgetmotioner mot varandra och budgetpropositionen. Då får extrempartierna välja, men kan inte kräva motprestationer.

Då fungerar demokratin.

C och L: Stanna i Alliansen!

Publicerat den av

generic-bridge2010 fick inte Reinfeldt den majoritet man haft i fyra år. SD blev vågmästare. Reinfeldt höll tal på valnatten: ”vi regerar vidare!” Han la sedan till att man skulle söka stöd hos i huvudsak MP. Maria Wetterstrand blev rasande och talade om att det skulle aldrig ske. ”Jag blev så provocerad”, minns jag att hon använde som förklaring senare. Men ilskan la sig, och Reinfeldt II samarbetade med MP och S av och till, och ibland struntade man i det om SD var på Alliansens sida. Från vänstersidan hördes oavbrutet varianter på ”i nio fall av tio röstar SD med Alliansen”, som någon sorts ganska ologiskt bevis på ”ondska genom åsiktsöverlapp”.

Regeringen Reinfeldt avgick på valnatten 2014, och det retade många moderater. Men det många missar är att han hade sagt att han skulle göra det under hela valrörelsen. Det var en taktik för att få borgerliga väljare att inse att det var dåligt att välja SD om man ville ha moderat politik, eftersom han bara skulle fortsätta regera om Alliansen blev det största alternativet. Det var en taktik som mycket väl hade kunnat fungera. Men när den inte gjorde det blev han förstås tvungen att lämna över – annars hade han ju ljugit. För mig är det logiskt. Man kan inte säga ”om du inte röstar på oss kommer vi att avgå” och sedan inte stå för det.

Regeringen Löfvén har kunnat regera ifred för att Alliansen ansett att ordning och reda är viktigare än ministerposter och att styra över budgeten. Man har valt att inte bråka, på gott och ont. Istället har man fått igenom sin politik med motioner. Det stör många, men det är en inställning som ändå har en inneboende logik.

Många DÖ-hatare har glömt att utan DÖ hade det blivit extraval. Och det är verkligen ingen drömlösning. Det kostar i alla ändar. Dels i faktiska utgifter, men det är också påfrestande för landets ekonomi, för vår export, för vår valuta och allt annat som är avhängigt av en fungerande parlamentarisk situation. Och garanterat hade ingenting förändrats. Extravalet var bara ett utfall av Löfvénsk grinighet med en touch av hämnd för att man lagt en budgetmotion som vunnit. Jag delar förstås bedömningen att Anderssons budgetar varit skadliga för Sverige, men ett extraval hade också varit det.

SD har röstat för Löfvénregeringens propositioner i runt 75 procent av fallen, och vänstersidan verkar nu ha glömt att det betyder”ondska genom åsiktsöverlapp”.

Men drömmen om extravalet som lösningen på alla problem har nu återuppstått – märkligt nog på vänstersidan, som ju har minst att vinna på ett sådant. ”Nu måste talmannen skynda på så vi kan ha vårt extraval”, men det enda som möjligen kan ändra sig är att Alliansen blir större än de rödgröna. Annars kommer situationen vara densamma. Tre block, och inget har majoritet.

Folk har inte ångrat sig.

Det för mig mest svårbegripliga är den nya inställning hos C och L som säger att det är helt omöjligt att regera i minoritet.

Det har det inte varit de tidigare åtta åren. Så vilken är skillnaden?

Jag har frågat och frågat och jag får inga svar som hänger ihop logiskt.

Det vanligast är:

”Vi är mindre än de rödgröna. Så vi skulle vara beroende av SDs aktiva stöd om det blir en omröstning där blocken står emot varandra.”

Ja. Men skillnaden är bara symbolisk, eftersom SD aldrig lägger ner sina röster. Det är klart att det är irriterande och sårande för självkänslan att behöva partiets stöd. Men det förändrar inget i sak. Går de emot förlorar man. Så har det varit i åtta år. Man måste ha med dem på banan om man inte får med S.

Men plötsligt är det helt omöjligt att regera i minoritet utan totala garantier från motståndarsidan om evig trohet.

Ingen behöver tveka om var jag står när det gäller SD. Jag har skrivit något hundratal artiklar och blogginlägg om dem i snart tio år, och säkert tusentals facebookinlägg där jag diskuterat partiets politik. Jag är livrädd för nyfascismen i Sverige och jag tycker hjärtligt illa om de värderingar partiet står för. Men jag är också pragmatisk.

Vi ska inte regeringsförhandla med dem. Vi ska inte budgetförhandla. Vi ska absolut inte politikutveckla med dem. Det har alla allianspartier lovat väljarna, och det var ett villkor för min röst och för många andras. Vi vill vara säkra på att våra partier bedriver en politik som inte påverkas av främlingsfientlighet och isolationism.

Men att ta emot deras passiva stöd, dvs en röst utan föregående förhandling, måste vara acceptabelt. Det skadar inte Sverige på någon fläck om SD röstar på Alliansens budget eller på andra motioner. Så SD har sagt att de inte kommer att släppa fram en Alliansregering utan förhandlingar. Well. Om Löfvéns budget fallit lär Löfvén släppa fram Alliansen. Allt annat vore fånigt. Och gör han inte det har Sverige i alla fall fått en borgerlig budget. Att få igenom en sund budget är enligt min uppfattning viktigare än att få regera. Låt honom då sitta kvar och tjura i sin övergångsregering, och bedriv politik i Riksdagen istället. Ekonomin är för många det viktigaste skälet att rösta borgerligt, och partierna sviker väljarna om man inte ens försöker lägga en budget.

Och det är också viktigt att SD får vara med och välja politikinriktning. Jag tyckte inte det förr när de var mindre, men nu när de växer både i LO-led och moderatled behöver de tvingas bekänna färg. De kan rösta ner alla regeringar och få hurrarop från sina väljare, men när de sätts i en situation där de måste välja mellan en vänsterbudget och en Alliansbudget kommer en stor del av deras kår att surna oavsett val.

Jag är glad att M nu tänker lägga en budget. Jag hoppas hela Alliansen hänger på.

In all fairness måste förstås övergångsregeringen också få lägga en riktig budget som motsvarar deras politik, så att väljarna ser skillnaden, och inte bara en tjänstemannabudget.

Sedan gör riksdagen sitt jobb och väljer i enlighet med vad ledamöterna uppfattar att deras väljare vill.

Och så har demokratin fungerat, och Alliansen består.

Hur har S tänkt sig regera?

Publicerat den av

Det är lite förvirrat nu. Olika varianter på denna bild cirkulerar, och det har upprört mina vänstervänner.

No automatic alt text available.

Så jag vill börja med att ge dem rätt. Naturligtvis är relationen mellan V och dagens regering av ett helt annat slag än den Alliansen har med SD, eftersom Alliansen lovat inte regeringsförhandla eller budgetförhandla med SD eller ens samtala med dem under regeringsbildningen.

Löfvén kan tryggt luta sig mot V.

Det kan inte Alliansen mot ”segra-eller-dö”-sekten, som de numera kan kallas.

Men …

En S-ledd regering har, alldeles oavsett var det sista mandatet hamnar, vilket lär stå klart om några timmar, en unikt svår möjlighet att få igenom sin politik, om de tänkt sig fortsätta regera.

Dels är det rimligt att anta att SD kommer att fälla deras budgetar.

Dels kan de inte längre luta sig mot V plus ett småparti för att få majoritet för övriga propositioner.

Dessutom har, såvitt jag förstått, relationen med MP surnat rejält.

Om S bildar en egen regering kan de få igenom sina propositioner på följande sätt (och jag har rödmålat ”svåra” kombinationer, dvs partier som i princip aldrig hamnar på samma sida i frågor):

KD SD
L SD
C SD
M SD
M KD
M L
M C
V SD
V C KD
V C L
V M
MP SD
MP C L KD
MP M
MP V L KD
MP V C KD
MP V C L

Jag har nu inte alls tagit hänsyn till vilka S själva gillar – jag har enbart avstått från att rödmarkera de varianter där det finns ett åsiktsöverlapp inom något område överhuvudtaget – skatter, försvar, miljö, polis osv, mellan de tänkta samarbetspartierna.

Gör vi samma övning för Alliansen ser det istället ut så här:

SD
MP V
S

Av detta kan man dra slutsatsen att en ren S-regering har massor av alternativ, på grund av din uppenbara litenhet. Men inget av dem är långsiktigt realistiskt. Varje fråga skulle kräva ett evigt tråcklande, och det är nästan omöjligt att få igenom sin politik utan antingen M eller SD.  Och det är själva kärnan här. Alliansen kan ta stöd av enbart SD eller enbart S. En S-ledd regering behöver minst ett parti till.

Många argumenterar nu i konstiga riktningar:

”De rödgröna är större än Alliansen!”
– Förmodligen, men vad spelar det för roll, när skillnaden är så mikroskopisk? SD lägger ändå aldrig ner sina röster. Ett mandat hit eller dit påverkar inte alls.

”S är större än M!”
– Eh. Och?

”Alliansen sa att de inte skulle luta sig mot SD!” 
– Ingen konstellation fungerar utan att antingen få SDs röster eller också det andra största partiet. Skillnaden mellan S och Alliansen är att i fallet Alliansen räcker det med ett parti.

Jag förstår att det känns trist att lämna ifrån sig regeringsmakten, men det är bara kontraproduktivt att försöka regera med andra partiers politik.

S har förmodligen större möjligheter att göra skillnad i opposition än genom att klamra sig fast vid en regering som har lägre stöd än någon någonsin haft tidigare i svensk historia.

Dags för Alliansregering

Publicerat den av

generic-fence-treeSå jag tänkte bena lite i vad som händer nu. Har skrivit om detta tidigare, men nu är det allvar.

När Anna Kinberg Batra gick ut och sa att hon ville ”samtala med SD” krävde jag som medlem i Moderaterna besked i en debattartikel i Aftonbladet. Fler personer agerade likadant. Innan dess plockade jag isär, på min blogg och i diskussioner, vad jag själv kan gå med på och vad jag inte kan gå med på. Och jag kom fram till följande:
1. Ingen regeringsbildningsförhandling
2. Ingen budgetförhandling
3. Ingen förhandling om migrationspolitik

I övrigt kan jag acceptera att man gör upp. Samtliga partier gör det redan idag i utskotten, så varför säga ”nej, vi kan inte sätta oss i ett separat mötesrum, men vi kan förhandla där alla andra är med”. Det viktiga för mig är att SDs unkna syn på invandrare inte präglar politiken. Får vi igenom moderat miljöpolitik eller vad det nu kan vara med SD gör det mig mindre. Helst inte alls, förstås, men samtidigt måste man vara praktisk.

1. Regeringsbildningsförhandling betyder att Alliansen inte diskuterar med SD innan man försöker ta makten. SD har rätt att välja vilket block som ska regera. Det kan man bara ta ifrån dem genom en ny DÖ, men nu är det inte aktuellt. Många fokuserar på vem som blir störst. Men ett mandat hit eller dit är inte viktigt, utan det är förmågan att få igenom sin politik som spelar roll när man regerar. Och jag håller med mitt parti om att Alliansen som alternativ, oavsett det där sista mandatet, är avsevärt starkare än en regering med S och MP. Det hade för oss varit bättre, ironiskt nog, om MP varit starkare, för då hade det funnits ytterligare ett parti vi kunnat använda för att få majoritet i olika frågor. Jag tycker debatten har fel fokus. Detta är en rent matematisk övning. Alliansen kan bilda den starkaste regeringen, och då ska man också regera.

2. ”Så hur ska man få igenom en budget utan att förhandla med SD?” Enkelt. Man lägger en budget. Den kommer sedan att ställas mot sossarnas budget i riksdagen. Och där har SD makt att fälla den, men då gäller istället sossarnas budget, och Alliansregeringen kommer att avgå, och S ta makten, med eller utan MP. Förmodligen utan. Och sedan kommer förmodligen rätt många sverigedemokrater att byta parti. Det handlar om is i magen. Inget annat. Många verkar tro att SD kan fälla en budget och skapa kaos genom att få hela samhället att stanna upp, men så är det inte. De kan bara *välja* budget.

3. Migrationsfrågan är mer komplex. Jag har ju sagt att man inte bör göra upp med SD där. Nu har Alliansen sagt att man tänkt sig bjuda in alla åtta partier till diskussioner. Inte helt säker på huruvida C gått med på detta, dock, men det viktiga är för mig att man gör upp inom Alliansen först, och sedan söker stöd utanför. Man har sagt att man vill komma överens med S, och jag tror faktiskt detta är det bästa för Sverige. S står inte särskilt långt från Alliansen i denna fråga. Jag vet att många inte håller med. Men för oss som verkligen satt oss in i lagar och regler, nationella och internationella, är det väldigt lite som skiljer mellan de olika partierna. Det handlar om TUT istället för PUT och om familjeåterföreningar för alternativt skyddsbehövande, och det kan låta som jätteåtgärder, men med dagens stängda gränser är det väldigt få som omfattas. Den långt viktigare frågan är hur Europa ska bygga sin framtida asylhantering, och den löses inte av Sveriges riksdag.

Så jag vill mana till lite lugn. Och jag vill verkligen påminna mina vänstervänner om att era partier har ett rekordlågt stöd i Riksdagen. Det är inte läge att regera då.

Det är inte så en demokrati är tänkt att fungera.

Det faktum att jag anser att SDs företrädare har värderingar jag finner avskyvärda, och att deras migrationspolitik är både grym och ogenomförbar, betyder inte att jag tycker att vi ska låtsas som om Sveriges befolkning vill se en fortsatt S+MP-regering.

Regeringen saknar idag stöd i Riksdagen.

Därför behöver den avgå.

Varför jag stannar i Moderaterna

Publicerat den av

Tre frågor (egentligen fyra, men jag har dragit ihop dem till tre) var centrala för mig att få svar på för att fortsätta vara medlem i Moderaterna och verka för att få människor att rösta på partiet. En moderat vän ställde dem i måndags till Anna Kinberg Batra på ett medlemsmöte i Nacka, och hon svarade tydligt ”nej”. Utan krusiduller. Därför stannar jag. Detta inlägg handlar om varför, och hur jag resonerat.

Dessa är frågorna:

  1. Kommer Moderaterna att förhandla med SD om regeringsbildningen?
  2. Kommer Moderaterna att göra upp med SD i migrationsfrågan?
  3. Kommer Moderaterna att politikutveckla och skriva gemensamma motioner och propositioner med SD?

I den långa diskussion som följt sedan min debattartikel i Aftonbladet har några centrala synpunkter utkristalliserats, som är värda att besvara.

”Vad spelar det för roll vem man gör upp med? Det viktiga är väl politiken? Varför ska någon rösta på ett parti som inte vill ‘ta makten’?”

Det finns en legitim del i frågeställningen. Det är viktigt att kunna lyssna på alla, och det är pragmatiskt att även kunna göra upp med Djävulen om så är, ifall man vill samma sak. Politiska beslut är ofta binära, och man kan ha helt olika värderingar och ändå landa på samma punkt i en fråga. Det bästa exemplet är hur V och SD är de partier som är EU-motståndare. Det ena för att de är globalister som avskyr gränser, och det andra för att de är nationalister och vill ha en annan gräns, enkelt uttryckt. Helt motsatt ståndpunkt resulterar i samsyn i sakfrågan.

Det finns därför ingen anledning att förlora på walk-over bara för att man inte vill ha fel personer med i sitt lag.

Ur ett perspektiv.

Men det finns två motperspektiv till detta.

Det ena är konsekvensen av att skriva motioner och, efter valet, propositioner med SD. Partiet har idag ett stigma, som de väl förtjänar. Jag har skrivit ett längre inlägg om varför, och om de negativa konsekvenserna av att plocka av dem det. Att politikutveckla med och hålla presskonferenser med ett parti är att ge legitimitet till deras sunkiga värderingar. Det är inget jag vill bidra till, när det gäller ett parti som konsekvent hetsar mot vissa folkgrupper baserat på etnicitet, religion och sexuell läggning, och som har en nationalistisk och exkluderande agenda.

Det andra perspektivet är risken att förslagen, rent konkret, får en profil jag inte kan acceptera. Detta är anledningen till punkt (2) ovan, att migrationsfrågor måste vara exkluderade från samarbete.

Nära-SD-moderater, sverigedemokrater och även en del vänsterpersoner påpekar då förnumstigt att ”Moderaterna har ju ändå kopierat SDs politik”, men det är, som jag redan skrivit flera gånger, bara dumheter. Det finns inte ett enda förslag SD varit först med, som Moderaterna sedan kopierat. Det finns förslag Moderaterna eller andra partier haft, sedan övergivit, sedan återgått till, och som SD däremellan haft, men bilden av att SD haft en finurligt uttänkt portfölj av idéer som Moderaterna först kallat rasistisk, sedan självsvåldigt plagierat, är helt fel. Tyvärr har mina partikamrater, genom ett bisarrt krumbuktande och ursäktande på formen ”vi har inte lyssnat på väljarna” bidragit till att förstärka den bilden.

För det är nu vi närmar oss kärnan. Moderaterna har en fundamentalt annan syn på invandring än SD. Vi är i grunden positiva, vi gillar att människor migrerar eftersom Sverige och världen blir bättre av ett flöde migranter, och vi känner ett globalt ansvar för människor som har det svårt. Men vi vill också applicera en förnuftig syn på migration. De som kommer hit behöver försörja sig själva så fort som möjligt. Deras välstånd ska främst komma ur eget arbete. Vi står upp för flyktingkonventionen, men anser också att humanitära insatser måste hjälpa så många som möjligt. Jag har egna idéer om hur det ska gå till.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är istället att invandring alltid är dålig, och att vi enbart ska tillåta människor att flytta till Sverige när det är helt nödvändigt. Minns att partiets främsta företrädare gick med i ett parti som ville utvisa alla som flyttat hit efter 1970, och dessutom förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla rasen vit. De må inte stå bakom detta idag, men herrar Åkesson, Söder, Karlsson och Jomshof ansåg inte förslagen vara diskvalificerande så sent som på tvåtusentalet. Detta är mindre känt, men i SDs partiprogram finns en passus om att alla invandrare som vill ska erbjudas ersättning om de lämnar landet. Så illa tycker SD om invandrare att de är beredda att ta av skattebetalarnas medel för att bli av med även dem som bidrar.

Vårt land är ingen direktdemokrati, och vi ges inte möjlighet att justera våra val. Vi väljer företrädare som i fyra års tid ska agera utifrån våra värderingar i frågor vi idag många gånger inte ens känner till. Jag vill inte välja någon som sitter och kohandlar om migration med människor som ser invandrare som oönskade inslag i Sverige. Någonstans kommer detta oundvikligen att slå enormt slint.

Därför är det extremt viktigt för mig att Moderaterna tydligt säger nej till att förhandla i migrationsfrågor med SD. Det får inte ens finnas en misstanke om att deras rasism och övriga främlingsfientlighet påverkat moderaternas motioner och propositioner.

”Detta är bara första steget – snart regerar Moderaterna med SD. Man ska aldrig kompromissa med rasister!”

Så i den andra änden av spektrat finns många människor som anser att Anna Kinberg Batra givit lillfingret åt SD, och att nästa steg kommer att bli hela handen, och att hon borde ge dem ett helt annat finger istället. En del av dessa gick från M till C efter utspelet.

Känslomässigt håller jag med. Jag mådde direkt illa av att läsa om Moderaternas tjänstemannamöte med SD.

Men även innan Anna Kinberg Batras utspel hade jag faktiskt kommit fram till att jag är beredd att lätta en liten smula på ”kontaktförbudet”, just för att det till någon del är kontraproduktivt. Om man vill något i en icke migrationsrelaterad fråga, och det behövs ett möte eller två för att göra upp borde det vara möjligt. Det blir liksom fånigt annars.

Sedan länge används SDs röster av båda sidor i många frågor, och om det nu behövs pratas ibland för att komma i mål kan jag leva med det.

”Hur ska man kunna regera utan att göra upp med SD?”

Det finns två varianter. Antingen gör man en DÖ light, och gör upp med Löfvén om att störst block regerar och övriga lägger ner sina röster.

Men som jag skrev i januari:

Det går också att regera i minoritet Alliansen efter valet 2018 helt enkelt bara ”tar makten” genom att meddela talmannen att de vill bilda regering, utan föregående förhandling. SD kan förstås vägra godkänna den regeringen, och de har sedan möjlighet att rösta bort en alliansregering vid varje höstbudget, och gör de det är det så, och då får Alliansen lämna stafettpinnen till S.

Det är inte optimalt att använda talmannen som go-between för att man inte kan mötas in person. Det lär resultera i många utspel från SD i diverse tidningar där de listar sina krav för att stötta Alliansen, som i sin tur måste mötas av isande tystnad från övriga, men i slutänden har de ingen annan makt än att välja regering, och de kan inte välja Löfvén.

Har man is i magen går det vägen. Men då måste man också acceptera att det kanske inte gör det.

Men alternativet, att Alliansen regeringsförhandlar med SD, är för mig och, vill jag påstå, de flesta övriga Alliansväljare helt oacceptabelt.

Konklusion

Jag har fått mycket stöd och mycket skäll för mina artiklar, med början i blogginlägget ”Vi är de mest hatade” som blev viralt i somras till artikeln i Aftonbladet förrförra veckan. Det är värmande med stöd, men det är också nyttigt med skäll. Det är då våra ställningstaganden förfinas och fördjupas och ibland överges.

De som varit hånfulla i sina uttryck har aldrig varit aktiva moderater, som istället varit antingen positiva eller neutrala. Däremot har det funnits de som kallar sig moderata väljare som varit upprörda. Vad jag förstått har tolv procent av moderata väljare SD som andra parti, och jag gissar att det är just dessa som är så extremt högljudda i debatten, men som egentligen är så få till antalet, som driver hatkampanjer mot mig och övriga moderater som tycker som jag. De som i åratal skrivit drypande hånfulla artiklar och Facebookinlägg mot partiledningen för deras avståndstagande mot SD anklagar nu mig för att vara illojal. Det är komiskt, på något sätt.

Min ståndpunkt blir ”attackerad” från båda hållen. Jag tror det är svårt för många att förstå att man kan ha en nyanserad åsikt som samtidigt är stark. Normalt kämpar människor hårt för extremer, inte för en mittenposition.

Ja, jag avskyr SD och allt de står för på ett mycket personligt plan, som kryper under min hud. Partiet var nazistiskt. De har polerat sin retorik och sina förslag och bytt ut armékängor mot finskor och judar mot muslimer, men det är omöjligt att veta huruvida polishen är praktiskt motiverat eller om företrädarna verkligen ändrat sig i grunden. Jag litar inte på någon av deras företrädare. Ingen som är besatt av medmänniskors etnicitet bör ha makt. Och jag har nästan uteslutande negativ erfarenhet av deras sympatisörer.

Ja, jag vill att Sverige ska ha mer moderat politik. Anledningen är att just vår drivkraft har den där balansen av förankring i sunt förnuft, god ekonomi och ordning och reda samtidigt som den är härligt öppen, nyfiken, liberal, positiv och empatisk. Många till vänster har en negativ syn på oss, och tycker vi är snorkiga överklassmänniskor som inte bryr oss om svaga utan istället knycker godis från småbarn och sparkar på uteliggare. Jag hoppas de moderater som skapat den imagen hör till dem som nu gått till SD.

Jag vill vara med och förändra bilden. Jag vill jobba för ett starkt Moderaterna i valet 2018.

Men för att kunna göra det med gott samvete var jag tvungen att veta att vi inte tänker använda våra väljares förtroende till att vandra rakt in i SDs gryt. För det skulle jag aldrig kunna leva med.

Nu har jag fått svar.

Därför stannar jag.

Samtal-med-SD-skalan

Publicerat den av

Det blir snabbt ett luftfäktande om vad man bör och inte bör göra med SD. Det är därför viktigt att konkretisera vad som avses med samarbete i riksdagen. Här står, för oss som starkt tar ställning mot SDs rasism, två värden mot varandra.

Partier behöver få igenom sin politik, och hindra förslag man är emot.

Idag görs det de facto på ett ganska opraktiskt sätt, genom att ingen ”får” prata med SD, men ändå behöver alla prata med SD, för de är, vare sig vi vill eller ej, vågmästare.

Å andra sidan bör de absolut inte normaliseras.

Detta är vad jag landat i:

Å ena sidan: Parlamentariskt arbete är ett hantverk, och för att komma framåt behöver man ibland, liksom i övriga livet, kavla upp ärmarna och snacka ihop sig med folk man inte gillar och inte har något gemensamt med. Vill man samma sak, och enda sättet är att stå på varandras axlar, är det ju ofta viktigare att få jobbet gjort än att gå hem tomhänt. Ofta nog räcker det med att diskutera i utskotten, men skulle man behöva fila på formuleringarna är det förstås bra om man inte behöver smyga med detta, utan kan göra det öppet.

Å andra sidan: SD är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter. Företrädarna har en övergripande agenda som går emot allt jag står för, även om vi råkar tycka lika i enstaka frågor. Därför bör de absolut hållas undan makt och inflytande.

Jag har nedan gjort en sorts lista, för att det ska bli lättare att diskutera. Frågan är inte ”samarbete” eller ”inte samarbete”, utan en skala. Själv har jag kommit fram till att 7 och 8 är så nära 5 och 6 att de lika gärna kan tolereras, men jag drar en gräns där. 9 och 10 är inte ok för mig. Det är en sak att politikutveckla själva eller inom Alliansen och sedan förankra förslagen med SD, men något helt annat att låta deras bisarra världsbild påverka moderat riksdagspolitik.

Min gräns går alltså mellan att jämka och förankra förslag där man redan har en tydlig ståndpunkt och att bolla och politikutveckla tillsammans.

Moderaternas partiledning har intressant nog såvitt jag sett aldrig använt ordet ”samarbete”. Man säger istället ”samtal”. Jag vet inte riktigt om det är värre eller bättre att använda ett ord som normalt är reserverat för formella möten mellan lärare, elever och föräldrar.

Ledningen har definitivt sagt nej till 11-13, men ingen vet säkert om 9 och 10 är OK. Det gör att alla drar sina egna slutsatser och argumenterar utifrån dem. Spännande nog är både SD-anhängarna och rödgröna för en gångs skull helt överens om att 9-10 är givna och 11-13 väntar runt hörnet. De är också ense om att sådana som jag är naiva.

Jag tycker mediahanteringen av utspelet har varit under all kritik, och självklart borde man ha haft ett ordentligt ”samtal” med allianskollegorna i förväg, så att frågetecken kunnat rätats ut. Det måste till ett ordentligt klargörande omedelbart för att få stopp på spekulationerna.

Och jag hoppas innerligt att det klargörandet innebär att 9-10 försvinner från bordet.

Idag OK för mig Vad M sagt
1 Hälsar inte. Låtsas att de är luft.
2 Lyssnar i utskotten, men gör tvärtemot, för det är viktigare att SD inte får sin vilja igenom än att mitt parti får det.
3 Hälsar, men stänger öronen när de pratar politik.
4 Ställer inga frågor i utskott och debatter, men anpassar sina förslag så att de går igenom.
5 Ställer frågor i utskotten och anpassar motioner så att de går igenom.
6 Tar ibland en fika för att fånga upp deras åsikter även utanför utskotten.
7 Tar med dem in i ett mötesrum och frågar vad de tycker, och ritar lite på whiteboarden så att man kan komma överens.
8 Kallar till möte någon gång emellanåt för att sondera terrängen och fila på förslag där det finns möjlighet att komma överens.
9 Håller regelbundna möten där man bollar idéer. ?
10 Inleder långtgående samarbeten runt övergripande frågor och skriver motioner ihop. ?
11 Budgetförhandlar.
12 Regeringsförhandlar.
13 Regerar ihop.