Jag vill bara spräcka en märklig myt jag sett många gånger, och där jag helt enkelt känner att många inte tänker tillräckligt långt. Den ser ut så här:

”Eftersom en alliansregering skulle ha haft ett mandat mindre hade man i varje fråga varit HELT I HÄNDERNA PÅ SD!”

För det första har SD de senaste snart nio åren haft utslagsröst oavsett om man har ett mandat mer eller mindre. Enda skillnaden är att i ena fallet räcker gul knapp för att fälla.

Men den stora tankevurpan är att detta skulle vara katastrofalt och totalt ödesdigert. Som om en regering som åker på ett nederlag måste avgå. Packa ihop. Gå hem.

Man har ju faktiskt ett tredje val, om man driver en fråga (som inte är budgeten) och SD ställer rassekrav och S inte vill vara med: Man kan ta ett nederlag i kammaren, eller bara låta bli att lägga fram sin proposition.

Men det är som om detta aldrig förespeglat dem som säger att man är ”i händerna på SD”.

The right to walk away.

Den förra regeringen hade SD med sig i jag tror sjuttio procent av de propositioner där man inte hade med sig Alliansen. Jag kan ha fel på några procentenheter för en del av dem var nedröstade alliansmotioner, men ungefär. Det betyder att i trettio procent, give or take, av fallen åkte man på stryk. Det blev inget av propositionen eller också gick en alliansmotion igenom.

Men på något sätt skulle samma förfarande ha inneburit en katastrof för en alliansregering enligt alarmisterna.

Man hade tydligen bara haft två val vid varje proposition: sosse eller rasse.

Många har fastnat i ett grunt och enkelspårigt tänkande när det gäller hur riksdagspolitik fungerar – inte bara på denna punkt utan överlag – och jag tror det behövs en del förklaringar av det här slaget för att vi inte ska hamna i samma situation igen efter nästa val, oavsett när det blir.

Det hade absolut gått att segla iväg på en alliansskuta utan att ha alla frågor helt färdigförhandlade med motståndarsidan i förväg. Man hade kunnat ta sakfrågorna som de kom. Och om SD sagt ”vi inför museiavgifter om ni går med på att bara svenska böcker ska finnas i skolbiblioteken” så kan man säga ”sorry, då struntar vi i museiavgifter”. Utan att behöva avgå.

Typ som man gjort de tidigare drygt hundra åren.

Demokrati kallas det, tror jag bestämt.