Blågrönbrun röra

voteringSå det har inte blivit ett smack klarare runt Ms ”samarbete” med SD nu när en knapp vecka har gått. För varje dag Alliansen inte går ut med ett gemensamt uttalande ökar dessutom spekulationerna. Alla är arga, därför att de utgår från sin egen tolkning av situationen.

Detta är inte bra. Alls. Man behöver inte vara överens, men man kan inte kriga för öppen ridå. Vänsterskribenter och -politiker har förstås redan dödförklarat Alliansen. Det har de gjort varje gång man haft olika uppfattning i frågor, men den utdragna ”nu är vi överens”-processen har denna gång givit dem onödigt vatten på sin kvarn.

Vad alla vi miljoner medborgare som inte sitter i Riksdagen försöker förstå är:

Hur har man arbetat hittills, och vad kommer att ändras?

Utan den informationen blir det omöjligt att bilda sig en konstruktiv uppfattning.

Hittills

Här är två mycket relevanta Facebookstatusar från riksdagsledamöter.

Niklas Wykman, M

Johanna Jönsson, C

Ur detta lär vi oss att SD tvärtemot vad många påstår inte är ”mobbade” eller ignorerade. Det fikas och det pratas.

Alliansen och SD sänkte dessutom ganska nyss regeringens proposition om kvotering till styrelser. Det visar att man mycket väl kan bedriva sin egen politik när det behövs. Så alla arga SDare eller nära SDare som ideligen anklagar Alliansen för att ”vägra genomföra sin politik” har uppenbarligen fel i sak.

Framgent

Så vad är då nytt? Vad kommer att förändras?

Min tolkning

Min tolkning idag är att det scenario Johanna Jönsson spekulerar i, där M ska sitta i regelbundna synksamtal med SD och sedan springa som en skottspole mellan Allianssammanträden och SD-snack, är inte vad som avses.

Min tolkning är att man ad hoc, vid mer komplicerade frågor än ”ska vi rösta ja eller nej till denna proposition” nu kan ta en förhandling till nästa nivå genom att diskutera vilka punkter man är överens om. Varför man inte kan det redan idag, när Johanna och Linus B kan fika, begriper jag dock inte fullt ut.

Men detta kan jag, även om jag tycker genuint illa om nästan allt SD står för, acceptera. Sakpolitiken måste vara viktigare än formen.

Om min tolkning av Ms budskap gäller handlar det enbart om att plocka ut SD ur den formella frysen och placera dem jämsides med V. Ett parti man inte identifierar sig med, inte har något formaliserat samarbete med, men kan förhandla med när man ser att det finns en grund. Jag gillar uppenbarligen inte alls normaliseringen av SD, men samtidigt måste Riksdagen fungera.

Många har frågat ”varför skulle SD hjälpa Alliansen gratis?”, men det är en lite absurd fråga, för allt riksdagsarbete handlar ju om att man vill förändra. Om man tycker lika i en fråga finns ju en inneboende vinst i att förslaget går igenom. Det finns ingen anledning att se framför sig att SD sitter likt Marlon Brando och viskar ”Someday, and that day may never come, I’ll call upon you to do a service for me”.

Lena Mellins tolkning

Lenas tolkning förtjänar att lyftas, för hon har lång erfarenhet och mycket nära och bra kontakter med riksdagsledamöter ur alla partier. Jag håller inte nödvändigtvis med om hennes slutsats, men tycker passager är intressanta:

Både partiledaren själv och hennes gruppledare i riksdagen Jessica Polfjärd (M) försökte senare på dagen att förklara vad Kinberg Batra hade menat. Men medan de övriga alliansledarna hade bett om en precisering av budskapet så ökade Kinberg Batras och Polfjärds snarare förvirringen.

”Detta betyder att alla partier står till svars för sin politik och sina förslag med möjlighet att ställa och besvara frågor till alla under riksdagsbehandlingen”.

Det kan tolkas som om Alliansen redan är upplöst och att alla partier agerar var för sig (utom regeringen för man förutsätta eftersom det är en koalition). Det ger också sken av att om en SD-ledamot ställer en fråga under ett utskottsmöte så är det ingen som svarar.

Men så är inte fallet. Övriga ledamöter svarar på SD frågor både före, under och efter utskottsmötena. Även om det ibland kan vara känsligt, exempelvis om det gäller exakta formuleringar.

Ytterligare andras tolkning

Den tolkning som nu råder i media är att utspelet är något revolutionerande och stort, och inte bara en svag höjning i samtalsfrekvensen. Det M har deklarerat är att man vill inleda ett formellt samarbete, menas det. Om vi bryter ner det till en praktisk nivå skulle det innebära att M utan resten av Alliansen sitter i regelbundna synkmöten med SD och sedan har med sig deras synpunkter in i Alliansmöten.

Och jag kan säga att detta är inte något jag vill se. Det skulle ge SD en på tok för stor påverkan på Allianspolitiken.

Det finns dock inga belägg för att detta är vad som avses. Tvärtom säger M ”enstaka frågor” och ”vi kommer inte inleda något organiserat samarbete med SD”.

Finns det en risk för att ”enstaka frågor” blir till ”väldigt många enstaka frågor” och sedan morphar till ”nästan alla frågor”? Att ”tillfälliga möten” blir till ”varje onsdag klockan två”?

Det gör det förstås. Och det får mig att rysa av obehag.

Därför måste vi få ett klargörande, i form av en gemensam presskonferens med Alliansen.

Och klargörandet måste vara detaljerat och exemplifierat.

Och det måste vara omgående.

Låt SD behålla stigmat

escher

M.C. Escher

SD har stagnerat på 16-18 procent. Sedan december 2015 har de tappat några procentenheter – gissningsvis proteströstare som egentligen aldrig identifierade sig med partiet.

När jag diskuterar med politiskt aktiva och andra intresserade ploppar nästan alltid frågan om hur partier framgent bör förhålla sig till SD upp. Många har landat i att det bästa vore att behandla dem som alla andra partier, och ”låta dem ta ansvar” – som i Finland, Norge och Danmark. De har uppfunnit termen ”beröringsskräck” som benämning på oviljan att samarbeta med SD, för att få det att framstå som någon sort irrationellt och lite tramsigt beteende. Jag förstår hur de tänker, men jag håller inte med. Här förklarar jag varför, och jag gör det helt utan moraliska eller sakpolitiska ställningstaganden – vi lägger allt sådant åt sidan och isolerar istället den strategiska frågeställningen ”hur hindra SD från att växa”. Att få SD att krympa tror jag inte går, annat än marginellt, som jag skrivit tidigare. De har de röster de ”ska ha”. Runt femton procent av svenska folket anser av allt att döma att muslimer överlag inte bör få leva i Sverige och/eller att invandring i nästan alla lägen är dåligt, och att Sverige ska bebos av etniska svenskar, och de medborgarna kommer inte att välja något annat parti. Visst ska vi försöka ändra deras uppfattning, men sådant tar tid.

Runt SD finns ett stigma, och det skapades naturligt ur SDs nazistiska rötter. Främlingsfientliga partier i andra länder har inte den bakgrunden, och därför har de kunnat växa in i väljargrupper SD har svårt att nå. Vi som var vuxna på nittiotalet kopplar för alltid ihop namnet med heilande skins som marscherade 30 november. SD har ägnat de senaste tio eller så åren åt att försöka få bort den fläcken, med mycket klorin och ivrigt tvättbrädsgnuggande, men det har bara lyckats delvis.

Nasserötterna kombinerat med företrädare som hela tiden ertappas med att uttrycka sig grovt rasistiskt placerar SD i en stigmatiserad bubbla. Den som kliver in där är för evigt solkad. Detta blir förstås en självuppfyllande cirkel. ”Invandringskritiker” med stabil förankring i samhället vill inte förknippas med nazister och rasister, och avstår från att ställa upp som företrädare för partiet, och då måste partiet även fortsatt representeras av personer som i hög grad är rasister eller av andra skäl olämpliga och så skapas en evig loop.

I min egen bekantskapsbubbla av i huvudsak tjänstemän i Storstockholm finns mig veterligt inte en enda person som öppet går ut med att vara SD-anhängare. Statistiskt sett känner jag säkert åtskilliga som sympatiserar med partiet, men de erkänner det inte annat än till likasinnade, och dit hör uppenbarligen inte jag.

SD har blivit som en sekt.

Detta stigma hindrar förstås inte människor från att rösta på partiet. Men det hindrar partiet från att växa.

Att behandla SD som ”vilket parti som helst”, dvs att normalisera partiet och ge dem samma status som övriga partier, är att ge dem ett fritt pass att byta ut sina rasseföreträdare mot ”normala” personer och sedan håva in kanske tio nya procentenheter väljare. När de gjort det har vi ett M som är kraftigt försvagat eftersom ”migrationskritiska” sympatisörer då glatt kan gå till SD utan att behöva hålla för näsan eller skämmas i sin sociala krets, medan sympatisörer i andra änden går till L eller C, och Alliansen kommer aldrig att kunna ta makten.

Hur ser då alternativet ut? Om Alliansen inte samarbetar med SD, hur ska vi då kunna regera?

Jag menar att Alliansen efter valet 2018 helt enkelt bara ”tar makten” genom att meddela talmannen att de vill bilda regering, utan föregående förhandling. SD kan förstås vägra godkänna den regeringen, och de har sedan möjlighet att rösta bort en alliansregering vid varje höstbudget, och gör de det är det så, och då får Alliansen lämna stafettpinnen till S. Men i så fall får SD stå till svars inför sina exmoderata väljare, och det gagnar dem inte.

Sedan får Alliansen fortsätta regera enligt samma princip som gällt sedan 2010. Man diskuterar i utskotten, men inga formaliserade samarbeten sker.

Det är inte optimalt, men det fungerar.

Det gör inte alternativen.

Att kalla SD för rasister

voteringKommer M att låta SDs utspel påverka politiken?

Frågan ställdes av en vänstervän, som ser en klar risk för detta och därför delade en länk på min Facebookvägg med Åkessons senaste önskelista, eller ”krav på Moderaterna”, som den kallades.

Jag gör inte det, och jag har förklarat varför här.

Likt en orolig äkta man letar många nu nervöst efter bevis för Anna Kinberg Batras tänkbara romans med Jimmie Åkesson.

”Hon har ju sagt tydligt att hon inte vill samarbeta med dem”, påpekar jag.

”Men hon kallade inte SD för ‘rasister’.”

”Men det har hon gjort vid ett annat tillfälle. I det Agendaavsnitt där jag deltog.”

”Men varför gjorde hon inte det när hon listade varför hon inte vill samarbeta med dem?”

Jag vet ju inte hur Anna resonerar, men jag vet hur jag tänker. Jag kan kalla SD för rasister. Inga problem. Men jag låter helst bli. Anledningarna är två. Dels är det ganska meningslöst. Ingen människa blir övertygad om något för att jag klistrar en etikett på partiet. Dels är det tidskrävande, för så fort någon säger det ordet stannar hela den pågående diskussionen upp, och allt handlar istället om att belägga på vilket sätt de är rasister och huruvida etiketten är korrekt.

Och hur väl jag än motiverar på vilket sätt de är rasister kommer den som inte vill hålla med inte att bli övertygad. Den blir bara sur och tycker jag är osaklig. Med viss rätt. För en rasiststämpel är alltid i någon mån subjektiv. Det är min definition och mina värderingar som präglar motiveringen till användandet.

HLT-outdoor1

Blondin?

Att säga att SD är rasister är som att säga att jag är blond. Många håller med. Andra påpekar att jag har toner av rött i håret, så borde man inte säga rödhårig? Och så färgar jag ju över det grå, så egentligen kanske jag är gråhårig. Eller askblond. Eller varför inte brunett, åt det ljusare till?

Det finns människor som är solklart blonda, där det finns lite utrymme för andra benämningar, men dit hör inte jag, precis som SD inte är några Ku Klux Klan där etiketten ”rasist” passar perfekt och inte kan ifrågasättas, stötas, blötas, ältas och slutligen spottas ut.

Om jag skulle skriva en artikel om varför jag inte vill samarbeta med SD skulle jag därför också hoppa över epitetsklistrandet. Jag skulle fokusera på sakfrågorna, precis som Anna Kinberg Batra. Det är ändå de som berör människor i deras vardag.

Enligt min erfarenhet är vi alliansare överlag mindre benägna att använda ordet ”rasist”. Varför vet jag inte. Det är inte så att vi inte kan säga det, utan vi vill bara inte slösa med det. Själv pratar jag hellre om ‘främlingsfientlighet’. Rasism är för många knutet till hudfärg, och det i särklass största problemet med SDs värdegrund anser jag vara muslimhatet, på grund av dess magnitud. Hudfärgsrasismen är inte öppet uttalad och man får sopa i perifera hörn för att samla in sina bevis för den. ”Nedärvd essens” i partiprogrammet. Bisarra motioner. Kent Ekeroth. Björn Söder. Det går, men det tar tid, och resultatet blir plottrigt.

Vad gäller Åkessons möjlighet att påverka Allianspolitiken är den dock ganska liten. Anledningen är att SD-väljarna avskyr ”vänstern”. De avskyr inte sossarna föralldel – många har till och med varit sossar. Men de verkligen hatar MP, V och Fi. Och det smular sönder hans förhandlingsutrymme.

Vid regeringsbildningen och vid höstbudgetarna har Åkesson möjlighet att fälla regeringen. Teoretiskt även vid vårbudgetarna, men jag tror inte en regering avgår för att den kanske åker på stryk där. Så det betyder att Åkesson kommer att ha makt att avsätta (eller inte tillsätta) en Alliansregering fem gånger. Två gånger 2018, en gång vardera 2019, 2020 och 2021. Och gör han det kommer en god del av hans väljare att bli väldigt, väldigt upprörda.

Det är som om det står två stånd på marknaden, Åkesson måste köpa middag med sig hem, Löfvén säljer gulasch, Batra säljer pytt-i-panna och Åkessons familj avskyr gulasch, vilket alla inblandade vet.

”Jag kräver ett bättre pris!” säger Åkesson till Batra, som hånskrattar och säger ”köp gulaschen då! I dare you!”.

Naturligtvis kan Åkesson tröttna på hennes elaka ratande av hans prutande, och faktiskt köpa gulasch en gång för att göra en poäng. Det är inte troligt, men det kan hända.

Och då får väl Alliansen lämna över regerandet till Löfvén. Precis som Löfvén gjorde när hans budget föll 2014 … Eller hur var det nu?

Min teori är att Åkesson kommer att göra en massa väsen av sig inför varje höstbudget, sedan rösta på Alliansens budget och samtidigt lista alla överlapp mellan hans ”krav” och det faktiska resultatet – för det kommer att finnas överlapp, det gör det alltid – och kalla det för en seger.

Och de rödgröna kommer att bullra över att SD nu har makt över regeringen, och Alliansen kommer att slå ifrån sig och säga att så är det inte alls, och efter någon månad kommer det att lugna ner sig ända fram tills nästa budgetförhandling.

Vad som händer 2022 är dock svårt att sia om. Kanske kommer gamla sossar att återvända från SD eftersom de inte vill se mer Allianspolitik. Kanske kommer gamla moderater att tycka att det är bättre att rösta på M än ta risken att rösta på SD. Kanske krymper SD till en tummetott, precis som Ny Demokrati.

Man kan alltid hoppas.

 

 

De mest hatade, part II

Det har varit ett par rätt kaotiska veckor sedan jag postade inlägget Vi är de mest hatade för att sedan direkt efter sitta på Norwegian på väg till Rom med svajigt wifi och inse att blogginlägget blivit viralt.

Aftonbladet, Expressen och Nyheter24 hörde av sig och ville publicera det, och jag lovade Aftonbladet först. Debattartikeln Jag är moderat – och hatad av moderater har orsakat en bra debatt, men också viss förvirring, som jag vill börja med att reda ut.

Jag satte ju inte rubriken, och den är lite missvisande. De människor jag kallar ”gränslandsfolket” är inte i första hand moderater – i alla fall inte längre. Många, kanske de flesta, röstar idag SD. Men de poserar ofta som moderater.

Sedan har många fått intrycket att jag uttrycker mig som förtroendevald om en stämning på interna möten. Det är helt fel. Jag går sällan på partimöten. Jag pratar enbart om medier och sociala medier, och om reaktioner på texter jag författat. Jag är skribent, inte politiker. Jag har inga uppdrag för partiet. När jag hyvlade ner blogginlägget till en debattartikel för att matcha antal-tecken-kravet blev den delen tyvärr mindre tydlig än den var från början, och det får jag ta på mig.

Ett annat problem är att jag skrev att gränslandsfolket är ”röststarka”, vilket av några tolkades som ”etablerade inom partiet”. Men det menar jag absolut inte heller.

Ytterligare andra har fått för sig att jag skriver inlägget för att få empati, och anklagar mig för att ”gråta ut” på bekostnad av partiet.

Mja. Det handlar inte om mig. Jag kommer att fortsätta skriva, oavsett reaktioner, för jag har efter tio år av bloggande och artikelskrivande varav sju i huvudsak ägnats åt migrationsfrågor och främlingsfientlighet fått rätt tjock hud. Det som gör mig bekymrad är att så få andra gör det. Det finns en community som återkommande skriver om dessa frågor, och den består till övervägande delen av skribenter från vänstra sidan av gärdsgården, och övriga är olika varianter av liberaler. Vi som definierar oss som moderater är i princip obefintliga i den gruppen. Det borde inte vara så, och jag skyller en del av detta på den råa ton jag möts av från gränslandsfolket.

För nu, när jag klargjort vad jag INTE menat, behöver jag förtydliga vari problemet faktiskt ligger. Den första delen är det raseri jag möts av när jag kallar mig moderat. Att med bestämdhet hävda att jag inte har rätt till det epitetet är centralt för många av dem som skriver om mig och till mig. Bara under de senaste två veckorna har tjogtals personer formulerat att jag borde gå till V, MP eller möjligen L. Jag tror merparten av dessa personer röstar SD, men det vet jag ju inte, och det är inte egentligen viktigt. De hör till ”gränslandsfolket”, kort och gott. Mitt svar till dem är förstås att jag röstat på M i varje val i mitt 50-åriga liv, och att partiprogrammet är det som till övervägande delen stämmer överens med min syn på hur politik ska drivas. Svaret blir då ofta att M nu lagt om sin politik för att matcha SD. Det är i sig nonsens.

De artiklar, krönikor och blogginlägg jag författar är i princip alltid faktabaserade. Jag plockar upp ett problem relaterat till migrationsdebatten, jag lägger fram fakta med länkar och andra referenser, jag resonerar och jag drar en slutsats. Den som vill ifrågasätta min text bör därför peta hål på antingen mina ingående parametrar eller på logikkedjan som följer, i traditionell, vetenskaplig anda. Jag tar gärna diskussionen i sociala medier efter varje text. Det går att skriva kommentarer, och det går att diskutera på Facebook i delningar.

Men istället för att faktiskt möta det jag skriver väljer alltfler att ifrågasätta mig som person och mina motiv, och i stigande grad utifrån min politiska hemvist. Att hävda att jag inte är en ”riktig moderat” blir centralt, och anledningen till det tror jag är just en vilja att marginalisera den stora, men röstsvaga, grupp jag tillhör, som står mycket långt från SD. Genom att håna och idiotförklara mig skräms andra till fortsatt tystnad. Genom att ”med våld” plocka av mig min moderata identitet återställs illusionen av att ”Reinfeldtmoderaterna” nu är utdöda.

Jag pekade på Thomas Gürs Facebookinlägg i mitt blogginlägg, eftersom det så klockrent bevisar just det fenomen jag precis beskrivit. Gür har bortemot 20 000 vänner och följare. Tvåhundra av dem har gillat inlägget. Han är alltså vad jag kallar ”röststark”.

Inlägget är en delning av en artikel jag skrivit, där jag konkret pekar på en rad åtgärder Alliansen genomförde på det migrationspolitiska området och som jag tycker var bra, och menar att Alliansen inte har någon anledning att ”be om ursäkt”.

Den som inte håller med har förstås alla möjligheter att ifrågasätta högt och lågt genom att peta i de argument jag framför. Men det gör inte Gür, utan istället kallar han det svepande för ”moderat verklighetsfobi”. Är det slöhet att inte bli konkret? Kanske. Eller också är det ett medvetet sätt att tysta min ”falang” genom att håna och hänga ut, som ett varnande exempel.

Han sätter i alla fall en ton andra hakar in i. Och väldigt snabbt kommer förstås ifrågasättandet av min identitet som moderat.

gur1

Är Gür en av gränslandsfolket? Det får andra avgöra. Jag har inte följt tillräckligt av det han uttryckt för att göra den bedömningen, och det är inte i sig viktigt. Det är agerandet som spelar roll.

När mitt blogginlägg publicerats blir han i alla fall moraliskt uppbragd, och menar att jag förmodligen ”inte kan skilja på angrepp på min person med att folk inte håller med mig”.

gur2

Jag känner förstås många moderater, både med och utan förtroendeuppdrag, IRL. Inte någon av dem vill se något samarbete med SD. Jag har också fått en hel del bekräftelse på att ”min sort”, som också har stöd hos partiledningen, är stark.

Men vänner, vi hörs för lite! Vi behöver sträcka på oss och stå upp för skillnaderna mellan oss och SD. Vi behöver ta plats!

En moderat är för arbetskraftsinvandring och en human asylpolitik, men ser också problemen med kostnaderna och de logistiska svårigheterna med en stor asylinvandring, och svarar med lösningar på de utmaningarna.

En moderat är för en aktiv integrationspolitik.

En moderat står upp mot muslimhat liksom hets och hat mot övriga religiösa och etniska grupper, såsom judar och kristna.

Det är egentligen inte svårare än så.

 

Att regera med SD

Vågmästare med maktSedan SVT genomförde sin undersökning bland ”ledande moderater” har det varit nervöst från många håll, fullt begripligt.

SD agerar lite som slemmiga creepet som tigger och ber om bara en enda date – man ska vara så duktig och inte ha några förväntningar alls, bara prata lite och sedan får vi se vad det leder till, så snälla bara en gång, ge mig en chans, jag är inte nazist längre utan jättenormal, jag ska inte kladda alls, bara prata.

Som moderat engagerad mot främlingsfientlighet får jag i dessa dagar många frågor på nätet. Vänner till vänster pingar in mig i diskussioner, och ber vänligt att jag ska förklara vad vi håller på med. Nyheter24 påstår rakt ut i sin rubrik att ledande moderater vill regera med SD, vilket förstås är helt fel.

För det finns ingen egentlig nyhet i det som skrivs. Det är en semantisk problematik som härör ur en sammanblandning av olika begrepp, och möjligen ur att en del av de ”ledande moderater” som fått frågan inte tänkt tillräckligt långt, vad vet jag.

SVT skriver själva: ”Av frågorna som har ställts framgår inte huruvida det finns en majoritet för eller mot att Alliansen skulle regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna, eller endast med passivt stöd där Alliansen lägger fram sin politik med förhoppning om stöd från SD.”

Observera: ”det framgår inte”. Vi vet alltså inte hur de tänkt som svarat.

Problemet är just ordet ”samarbete” och dess betydelse.

Metod 1: Först har vi de som förordar att Alliansen ska ”ta makten” genom att lägga en budget. Detta är fullt möjligt utan att så mycket som att nicka till en SD-representant i korridoren. Man lägger en gemensam höstbudget, sedan inväntar man omröstningen, och förmodligen får denna budget då SDs röster. Då behöver statsministern för skams skull antingen utlysa extraval eller också gå till talmannen och kasta in handduken. Denna metod innebär inte att SD får mer makt, förutom en dag i solen, där man i princip väljer vilket alternativ som ska regera.

a) Ny regering utan extraval: Fördelen ur borgerligt perspektiv är att man står där med ansvaret men ingen makt, eftersom de enda två partier man kan samarbeta med för att få igenom beslut utanför budgeten är S och SD. MP och V har inte tillräckligt många mandat, såvida man lyckas komma överens med båda. Det blir alltså en extremt svag och bakbunden regering, som dessutom riskerar att åka ut 2017 på samma sätt man själva kom in. Taktiskt kan det vara bättre att gnälla i opposition än förlora röster på impopulärt regerande.

b) Det blir extraval. Det blir dyrt – för Sveriges statskassa och för alla partier. Och frågan är om det blir bättre sett ur Alliansperspektiv. Det enda parti som gått framåt mer än marginellt är SD. Så utgången är förmodligen att ja, man kan regera, men till vilket pris och hur länge?

Metod 2 är att man förutom att fälla regeringen enligt ovan samarbetar i frågor ”där man tycker lika”. Personligen vill jag inte detta alls. Frågor ”där man tycker lika” tenderar att bli frågor ”där man tycker ungefär lika” och sedan förhandlingar, och rätt vad det är har SD satt sin prägel på svensk invandringspolitik. Det blir som att gå på daten med slemmiga creepet för att ”han kan ju vara trevlig att prata med”. Efter några glas vin sitter du där och önskar du slapp honom. SD är inget borgerligt parti – det tillstår de till och med själva. De ligger i vissa avseenden ekonomiskpolitiskt till vänster om S. Det går inte att bedriva seriös borgerlig politik med dem som samarbetspartner, och vad är det då för vits med att regera?

Metod 3 är det där med att regera ihop med SD, och det har ingen ”ledande moderat” någonsin föreslagit, möjligen med undantag av Finn Bengtsson, jag har inte kollat. Det finns alltså ingen som vill det, och inte ens SD begär det. Jag begriper inte varför så många fått för sig att det är det som står på spel. Alliansen har ingen som helst anledning att gifta sig med slemmiga creepet, och solka sitt namn och förlora massor av, kanske merparten, väljare, såsom undertecknad, som aldrig kommer att medverka till att SD kommer i regeringsställning.

För oss som gillar att resonera runt matematiken i detta finns dock en intressant poäng. Det finns bara en enda skillnad mellan att regera som största block och att regera som det mindre blocket, och det är i läget där SD lägger ner sina röster, vilket såvitt jag förstått i princip aldrig sker ändå. Så egentligen borde man inte behöva vara störst för att regera. Det är fullt möjligt att göra det enligt samma princip som gällt de sista snart sex åren: SD är med i utskotten, man diskuterar där, man tar förluster där det behövs men inget samarbete utanför utskottsrummen försiggår. Så lägger man sina budgetar och hoppas på stöd. Får man det inte avgår man.

Själv vill jag inte det. Jag delar Anna Kinberg Batras uppfattning att det är bättre att regera när det finns ett någorlunda tydligt mandat för en Alliansregering, och jag ser dessutom faran med ett potentiellt extraval som resulterar i ett onödigt förstärkt SD och kanske även i att KD åker ur Riksdagen. Dessutom är man oense med Centern runt migrationspolitiken, och det skulle kosta prestige i alla ändar att sy ihop ett gemensamt regeringsförslag i dagsläget. Bättre driva aktiv oppositionspolitik, ta hem de segrar i Riksdagen man kan, och satsa på ett bättre väljarunderlag 2018.

Jag tror ärligt talat att S och MP skulle bli tämligen lättade om Alliansen la en gemensam budget. De skulle slippa krisen och trasslet med att komma överens, kunna växa sig starka i opposition utan impopulära beslut och sedan kunna peka både på regeringsoförmåga och bristande löftesuppfyllnad (för jo, DÖ var trots allt ett löfte) hos Alliansen i valet år 2018.

Varför skulle Alliansen bjuda på det?

Migrationspolitiska åtgärder – en analys

FlaggaVi som skriver om nationalism, främlingsfientlighet och myter runt migration anklagas rätt ofta för att vilja ha svängdörrar till Sverige där alla som vill ska kunna bosätta sig här och dränkas i lyx, som om det vore omöjligt att ha en bestämd åsikt utan att den samtidigt är extrem.

Bland annat därför skrev jag i somras inlägget En annan syn på invandring, där jag spjälkade upp mina åsikter. De gäller i stort fortfarande, men givet den nya och extrema situationen vill jag göra en uppdatering och samtidigt kommentera Regeringens och Alliansens överenskommelse om insatser med anledning av flyktingkrisen, som jag i stort tycker är bra.

Utgångspunkt

Människor är tillgångar. Invandring är i grunden bra för ett land. Men när de kommer i sådana antal som nu gäller inte det överlag. Vi behöver en mer ”lagom” ström av arbetskraft som vi hinner absorbera för att vi ska kunna se lönsamhet i närtid om ens någonsin. Nu är ju i och för sig inte asylinvandring primärt tänkt att vara lönsam, utan det är en humanitär insats, men just därför behöver vi säkerställa att de som får hjälp verkligen behöver det och tvärtom. Vi måste prioritera det som är viktigt när det gäller de medel vi lägger på hjälpinsatser.

För mig är det:

  1. Mottagningen ska fungera. Människor ska få mat och tak över huvudet. Barn ska få skolgång.
  2. Asylrätten ska respekteras. De som har rätt till asyl ska få det, och vid tveksamma fall ska man hellre fria än fälla.

I övrigt är inget heligt.

Europa

Europa bör först och främst hantera flyktingkrisen i samråd, och den hanteringen blir aldrig färdig, utan behöver ställas om beroende på var i världen det finns oroshärdar. Just nu flyr många från Syrien, och då behöver EU ha en policy för hur de som kommer därifrån ska hanteras. Det är generellt en för alla mycket dålig lösning att människor dör på havet eller vandrar längs dikesrenar i Serbien. De borde stanna i läger närområdet och sedan flytta till Europa under ordnade former. För flytta ska de. Det är inte ett liv att bo i ett tält i fem-tio år. Och jag menar att om de som lever i läger vet att de kommer att få en rättvis prövning där de befinner sig kommer de inte att känna sig tvingade att blottställa sig och utsätta sig för livsfara för att komma ifrån lägren.

Men många kommer ändå inte att sluta försöka ta sig till Europa – det hade inte vi heller gjort – så därför behöver Europa ett sätt att hantera asylinvandringen under ordnade former. Idag saknas kontroll.

Att kontrollen saknas beror i sin tur inte egentligen på antalen, utan på bristen på planering. Europa har tagits på sängen. Det finns ingen anledning att orda om varför och huruvida man borde förstått tidigare. Antalet som söker sig hit har mångdubblats på ett par år, och det ser inte ut att mattas. Alltså behöver vi dimensionera om mottagningen. Vi måste tänka om.

Mottagningen

För att få ordning på mottagningen behöver  Europa ha stora asylboenden/läger på några ställen, där människor kan samlas in i väntan på att få sin rätt till asyl prövad. Jag menar att de lägren bör ligga i glest befolkade länder, och dit hör Sverige.

Vi skulle kunna vara en av EUs uppsamlingsplatser för dem som sökt asyl både här och i andra närliggande länder, genom att i glesbygd bygga upp EU-finansierade läger av till exempel baracker, och sedan tillhandahålla tjänsten ”rättssäker asylprövning” mot betalning från EU. Det skulle skapa massor av jobb. Samma sorts läger borde finnas i exempelvis Turkiet, genom avtal, i Libanon och kanske även i Polen och Spanien/Portugal. Den som söker asyl i ett EU-land som inte kan ordna boende körs till en sådan plats.

Asylrätten

EU har idag lagar runt vem som har rätt till asyl, som sedan implementerats i varje lands egna lagstiftning. Det är i sig rätt tänkt, men vi tolkar dem lite olika. Så sökte sig exempelvis irakier till Finland för att de visade sig vara generösare än andra EU-länder mot just irakier. Det har dock ändrats nu.

EU skulle totalt vinna på att bli bättre på samordning – inte minst vad gäller bedömningen av länder. Även om alla som söker asyl har rätt till individuell prövning skulle Europa tjäna på gemensamma regler, så att det går fortare från prövning till beslut, och så att besluten blir mer lika genom Europa. Här kan Sverige vara föregångsland.

Asylrätten innebär att du har rätt att söka asyl i det land där du befinner dig, men landet kan genom avtal med andra länder flytta dig dit. Exempel på det är:

  • Dublinärenden, där EU, Norge, Liechtenstein, Schweiz och Island kommit överens om att skicka asylsökande till det land dit de först kom.
  • Australien, som skickar alla asylsökande till Papua New Guinea i enlighet med ett avtal med dem.

EU kan med andra ord skriva avtal med andra länder inom eller utanför EU om att de ”tar över” asylsökande. utan att det bryter mot asylrätten, så länge dessa länder respekterar samma rätt. Det är därför möjligt att skicka den som sökt asyl i EU till Turkiet, om Turkiet behandlar asylansökan rättssäkert.

Sverige

Med utgångspunkten att invandring är bra för Sverige går det ändå att inse att en kaotisk asylinvandring inte är det. Vi behöver därför skilja på vad vi gör för att hjälpa, och fokusera den hjälpen, och vad vi gör för att landets befintliga invånare tjänar på det.

Arbetskraftsinvandring är positivt för ett land. Jag tycker de regler vi har idag, som kräver avtalsenliga villkor och en lön som går att leva på, är bra. Jag ser ingen anledning att ändra dem.

Vad gäller anhöriginvandringen skrev jag redan i somras att jag vill att kärleksinvandring (så kallade nyetablerade relationer) alltid ska omfattas av försörjningskrav. Det blir nu verklighet i och med migrationsuppgörelsen:

”Undantag från försörjningskrav vid anhöriginvandring för svenska medborgare och för medborgare i annan EES-stat eller Schweiz, samt för dem som bott i Sverige i mer än fyra år tas bort. Ändringen ska gälla nyetablerade relationer.”

Med ändringen ovan kan vi snabbt avföra all invandring utom asylinvandringen som positiv eller neutral för Sverige.

När det gäller asylinvandringen ser det annorlunda ut. De asylsökande som är någorlunda unga och snabbt kommer i arbete är en stor vinst för Sverige. De som aldrig kommer i arbete är en stor förlust. De kostar dels genom att de ska försörjas, och dels genom ökad risk för såväl kriminalitet som sjukdom både i nuvarande och nästa generation. Passivitet föder problem i sig.

Det är mot bakgrund av detta som jag inte vill bevilja PUT till den som inte antingen förvärvsarbetar eller kommit till Sverige som minderårig. Jag ser alla fördelar med att bevilja PUT. Människor blir trygga och lyckligare. Men det har ett högt pris.

Migrationsuppgörelsen säger:

”En tidsbegränsad lagändring införs. Kvotflyktingar, ensamkommande barn och barnfamiljer ska fortsatt som huvudregel ha permanent uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning. För övriga flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ska huvudregeln vara tillfälligt uppehållstillstånd. Vid tillfälliga uppehållstillstånd ska flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ha en rätt till familjeåterförening motsvarande den som gäller enligt EU-rätten.

När det tillfälliga uppehållstillståndet löpt ut och personen kan uppvisa taxerad inkomst på en nivå som det går att försörja sig på ska personen beviljas permanent uppehållstillstånd, även om skyddsskälen har upphört. Det tillfälliga uppehållstillståndet bör också bli permanent efter tre år om skyddsskäl kvarstår.

Den tidsbegränsade lagen ska utformas i enlighet med detta och gälla under tre år.

Den nya lagstiftningen ska tillämpas så snart den trätt i kraft. De beslut som då fattas kommer därmed att utgå från den nya lagstiftningen. De nya reglerna kommer att tillämpas även när ansökan om uppehållstillstånd gjorts dessförinnan.”

Jag vill gå längre. Jag anser att TUT ska beviljas till alla som är vuxna tills de kan försörja sig själva. Blir det lugnt i hemlandet upphör enligt mig Sveriges ansvar att försörja personen. Och då bör man åka hem igen, om man inte klarar sig själv i Sverige. Här kan Sverige med fördel bidra till återvandringen, om vi ser att personen kommer att få det svårt, genom att betala bidrag under en tid.

Jag vill göra undantag för den som har minderåriga barn som bott minst fyra-fem år i Sverige. Den bör få fortsatt TUT tills barnen fyllt arton. Vi kan också göra undantag för svårt sjuka eller funktionsnedsatta. Men principen att vägen till PUT och medborgarskap ska gå via eget arbete bör gälla överlag.

Syftet med detta är att säkerställa att vi även fortsättningsvis har möjlighet att ta emot dem som söker skydd. Det är enligt min mening avsevärt bättre att de resurser vi lägger på asylinvandring går till dem som har skyddsbehov idag, och inte på dem som tidigare haft det men som nu tryggt kan återvandra.

Kortsiktigt

Migrationsuppgörelsen innehåller även en hel del kortsiktiga åtgärder, varav de flesta är bra. Här ett axplock:

”De personer som beviljats uppehållstillstånd ska regelmässigt skrivas ut från anläggningsboende när en ny bostad är ordnad. En person som beviljats uppehållstillstånd ska alltså inte kunna tacka nej till erbjuden anvisning och samtidigt bo kvar på anläggningsboendet.”

Ensamkommande ska inte längre placeras i dyra HVB-hem om de inte behöver det. Istället ska en billigare och förmodligen bättre form som heter ”stödboende” inrättas.

”Svenskundervisning ska ges redan under asyltiden liksom en obligatorisk samhällsorientering.”

Det är överlag bra, med tanke på hur lång tid det tar innan uppehållstillstånd idag. Men eftersom ungefär hälften får avslag betyder det att en hel del resurser läggs på människor som inte kommer att behöva kunna svenska. Så än bättre vore kortare handläggningstider.

”Bättre vägar för lågutbildade personer att få sådan yrkesutbildning som gör att de kan komma ut på arbetsmarknaden.”

”En snabbare etablering på arbetsmarknaden underlättas genom lägre trösklar in på arbetsmarknaden. För att möjliggöra detta utvidgas RUT-avdraget till att också omfatta utökat trädgårdsarbete, flyttjänster och IT-tjänster i hemmet (RIT-avdrag).”

”I dag gäller att den som kommer till Sverige med barn under tolv år har rätt till maximalt 450 dagar med föräldrapenning i Sverige. Högst 96 dagar får tas ut efter barnets fyraårsdag, och inga dagar efter barnets tolvårsdag. Detta ska begränsas så att endast ett fåtal av de 450 dagarna får tas ut efter barnets tvåårsdag.”

Detta har skvalpat länge. Nyamko Sabuni gjorde vissa förbättringar, vill jag minnas. Det finns ett missförstånd runt dessa dagar, där det påstås att man får föräldraledighet ”retroaktivt”. Det är fel ord, anser jag. Men självklart bör man inte få full föräldrapenning för barn som redan är födda. Personligen tycker jag man ska få de dagar som är kvar till barnets 18-månadersdag och inte mer, alternativt att man inte får några föräldrapenningdagar alls, men en särskild ersättning utgår till den som pga att den har små barn inte kan delta i etableringsprogrammet tills barnet är stort nog att gå på dagis. Jag är lite besviken att Alliansen inte fixat detta för länge sedan.

”Nyanlända med yrkesbakgrund som lärare ska, i de ämnen som de är utbildade för, kunna undervisa elever som talar samma språk. Vid sidan av undervisningen ska kompletterande utbildning och validering ske.”

Förutom dessa åtgärder behövs snabbt metoder att korta ner asylprövningstiden. Köer kostar pengar i alla ändar. Ju förr vi avvisar dem som inte har skyddsbehov desto mer resurser frigörs till dem som ska leva kvar här.

Ensamkommande behöver utredas snabbast, och de som saknar asylskäl bör skickas tillbaka till barnhem i hemlandet. Marocko vägrar samarbeta kring detta, tyvärr, eftersom många marockanska killar som helt saknar asylskäl bor i Sverige och inte kan skickas tillbaka, men om vi kunde få till ett avtal med Afghanistan skulle det vara en både humanitär och ekonomisk vinst. Det är fruktansvärt farliga resor stora mängder framförallt killar företar sig. Ingen vet hur många som aldrig kommer fram. Möjligheten att få ett bra liv i Sverige även om man saknar asylskäl är en onödig drivkraft för att utsätta sig för livsfara.

Sammanfattningsvis

Jag anser att den allmänna debatten har för stort fokus på sådant som inte är viktigt på längre sikt, som till exempel att det skulle vara en stor katastrof att människor tillfälligt får sova i vinterbonade tält. Det är inte alls i sig ett mått på att systemet havererat, utan bara på att den kortsiktiga planeringen inte funkat.

Vi borde istället lyfta blicken och fundera på hur vi vill ha det om några år. I den bästa av världar är ingen på flykt, men så kommer det inte att bli i närtid. Så vi behöver istället fråga oss:

Hur ser det ut när det fungerar? När är vi ”nöjda”?

Vad är viktigt, och vad kan vi ge avkall på?

Hur kan vi säkerställa att Sverige långsiktigt bidrar där våra resurser gör mest nytta?

Kan vi återigen göra invandring till Sverige till en långsiktig ”plusaffär”, även inberäknat asylinvandringen?

Argument på temat ”man kan hjälpa hundra i närområdet för bara en i Sverige” framförs ofta. Men oavsett hur man räknar stämmer förstås inte det. En filt är en filt. Mat är mat. Och även om filtar och mat ”kostar” mer i Sverige än i Libanon betyder det samtidigt att Sverige får inkomster genom moms och inkomstskatt. Att säga att Europa måste hantera mottagningen i Libanon och Turkiet för att tjäna pengar är som att påstå att det är bra för Sverige att köpa varor från låglöneländer istället för närproducerat. Mottagningen ska hanteras där också, för det behövs. Men inte för att Sverige ska tjäna pengar.

Med långsiktighet kan vi ordna riktigt bra asylmottagning i Sverige. Vi kan sälja tjänster inom området till EU. Och vi kan bli ett föregångsland som både räddar människor i nöd och samtidigt utvecklas och drivs framåt av hög invandring.

Det är dessa frågor vi borde diskutera, istället för dumheter som stängda gränser och andra panikåtgärder.

DÖ skulle döden dö

alsace-wineyard_14904016353_oDÖ skulle döden dö. Istället för sakpolitiska frågor har detta varit en sorts politisk idée fixe för enligt min mening på tok för många alliansväljare. Går man in och läser på exempelvis Batras facebooksida sitter en eller flera Cato-kommentatorer i varje tråd, oavsett vad den handlar om, och skriver något ilsket och spydigt om DÖ.

Efter ”segern” igår står Sara Skyttedal och säger till Aftonbladet att ”från och med nu behöver man majoritet i Sveriges riksdag för att få igenom sin budget”. En av de ledande DÖ-dödarna vet alltså inte att man inte alls behöver majoritet för en budgetproposition för att få igenom den, sedan 90-talet, utan det räcker med att övriga partier inte lägger ett förslag som får fler röster.

Hon har av allt att döma drivit en stenhård linje mot något hon tydligen inte begriper eller har koll på.

Det är rätt sensationellt.

DÖ löste ett problem för båda blocken, ett för de rödgröna och ett för Alliansen. Och DÖ hjälpte Sverige att undvika extraval i en tid när tre partier stod inför partiledarbyte, som en sorts bonus för Alliansen.

  1. För båda blocken löste det problemet med det otyg i form av utbrytande av poster i budgeten som Löfvén initierat i och med de föreslagna brytpunktshöjningen.
  2. För Löfvén löste det problemet att Alliansen gemensamt kunde sänka hans budgetproposition. För Alliansen lär detta aldrig bli en issue. Ingen chans att de tre rödgröna partierna orkar med att komma överens om en budgetmotion om de är i opposition – de tycker för olika för att klara det. De hade hela förra mandatperioden på sig, och kom aldrig ens på tanken.
  3. För Alliansen löste DÖ dock ytterligare ett problem. Alliansen lovade att släppa fram Löfvén som statsminister om han ”vann”. Han lovade faktiskt aldrig samma sak tillbaka. Nu glömdes detta liksom bort eftersom det aldrig blev en fråga, men det lär aktualiseras inför nästa val. Och ingen vet hur han tänker göra. Vi kan bara anta att han kommer att återgälda den tjänst Alliansen gjorde honom i oktober förra året.

Efter folkomröstningen i Grekland dansade folk på gatorna. ”Grekland har beslutat att inte betala sina skulder! Hurra!”

En journalist frågade någon ”and what happens now?”, och den överlyckliga kvinnan svarade med övertygad röst ”I don’t know – something better!”.

Lite så känner jag över alla som jublar över DÖs död.

Själv tyckte jag som bekant att DÖ var det minst dåliga alternativet, men visst kan jag, givet vilket evinnerligt tjat det varit från mina borgerliga kamrater, delvis känna att det kanske var lika bra, för tydligen kan väldigt många inte komma förbi uppgörelsen utan ska älta den hela tiden istället för sakpolitik.

stenMånga av de alliansväljare som tjafsar om DÖ vet inte egentligen vad vi borde göra istället. De har inga alternativa lösningar på problemen, förutom

  • den grupp som vill samarbeta med SD, och som jag tar starkt avstånd från
  • de som tycker M och S och kanske någon mer borde regera i en gosig mittklump, vilket jag visserligen inte tar avstånd från, men tycker är ostrategiskt på sikt
  • de som gillar hoppande majoriteter

Men övriga har enligt min erfarenhet ingen alternativ lösning. De är bara emot.

”Something better” kommer nu. Tydligen.

It’s going to be a bumpy ride.

Ebba Busch-Thor som högerytter

Ebba Busch-Thor är ”en mörkblå högerytter”, tycker Daniel Swedin.

I det har han inte fel. Hon är rätt extrem i Sverige. Men Sverige är också ett i många avseenden extremt land.

På X-axeln ser vi frihet, trygghet och engagemang. Vi ser också brist på främlingsfientlighet, kvinnoförakt och homofobi.

På Y-axeln ser vi graden av sekularitet.

Vi är alltså världens mest öppna och toleranta och näst mest sekulära land.

Inglehart Values

Att EBT står en gnutta närmare mitten gör henne knappast extrem, utan relevant för dem som inte känner sig hemma i att vara mest av allt.

Jag hör inte dit. Jag gillar vår position. Men jag ser vissa sympatiska drag i konservatismen. Skynda långsamt. Värna det som varit.

Jag tror vi kan vara trygga i att en undersökning om varför kvinnor gör abort för att se om man kan underlätta för dem som vill men inte tycker sig kunna behålla sina barn inte är första steget mot ett totalförbud.

Jag är för övrigt också tveksam till att fortsätta tillåta abort till vecka 22.

Hårdare straff för brottslingar är inget jag står bakom sådär rent allmänt – jag tycker vi ska ha de mest effektiva straffen istället – men det gör henne inte heller extrem.

Samvetsfrihet i vården kommer hon aldrig att få igenom.

Och nej, hur mycket du än önskar, Daniel, så är Alliansen inte död. Alla vet att den behövs. Däremot kanske hon blir mindre lätt att jobba med än Göran.

Jag är inte kristdemokrat, men jag tycker ändå det är att ta i att jämföra henne med amerikanska tokhögern.

Sveriges konservativa behöver ett alternativ till nationalistiska och muslimhatande SD. Ett ”anständigt” alternativ, som man brukar säga.

Alla tjänar på att EBT mutar in det området. Utom Mattias Karlsson, som redan satt upp hörnpinnarna.

===

PS. Göran, I will miss you.

Dealen ingen big deal

Så den som följer min blogg vet ju att jag redan hade skrivit om det som blev Decemberuppgörelsen i god tid före jul, så därför jag har sluppit blogga nu när alla andra slitit och plitat. 😉

Visst. Min lösning var en smula annorlunda, men principen var densamma.

Istället har jag ägnat de senaste dagarna åt att förstå det bisarra tonläge som nu härskar i främst Allians- och SD-led. Och jag har fått påminna mig själv flera gånger om att sociala medier är inte lika med allmän opinion. De flesta Alliansväljare säger nog mest ”jahaja”, är nöjda över uteblivet val, och sitter inte och tycker att Sverige har blivit Sovjet, trots alla höga röster.

Kritiken kommer från olika håll.

Resonabla röster drunknar i vad jag måste kalla totalt hysteri.

Men den som vill förändra hörs oftast bra mycket mer än den som sitter nöjd. Att många höjer rösterna betyder därför inte att den allmänna opinionen är emot.

Huvudskrönan är att Alliansen har abdikerat. Inget kan vara felare. Alliansen fick istället i denna deal exakt vad de ville, utan att ge upp något alls.

You heard me.

De ger inte upp något alls.

decemberMao: Alliansen har fått S+MP att gå med på två saker de tidigare vägrat acceptera och ytterligare en de aldrig tänkt på, mot att de lovar att göra det de redan gör eller tänkt göra.

Så nej. Dealen är ingen big deal. Sverige är fortfarande en demokrati.

jonna”Men de slutar ju vara i opposition!”

Pja. Ska man tycka det måste man också tycka att det är ett partis skyldighet att försöka härska till varje pris. Det är det inte. Det finns många historiska exempel på partier som släppt makt för att de inte fått ut tillräckligt mycket av det. Det är en fundamental del av politiken att när det inte går att få igenom sin politik är det ofta bättre att låta andra sidan göra bort sig än att ställa sig bakom en halvmesyr, med den kritik och väljarförlust som blir en konsekvens. Alliansen har navigerat runt SD i fyra år. Ibland har de fått stryk i Riksdagen, ibland har de fått göra uppgörelser de inte egentligen trivts med, och ibland har de lagt propositioner, chansat och haft tur. Många förslag har såvitt jag förstått dragits tillbaka. De har fått kritik för att vara trötta och handlingsförlamade, som konsekvens.

I botten på de ”synpunkter” som förs fram finns ofta föreställningen att SD fortfarande är ett borgerligt parti. Många moderater tror det, och då resonerar man att SDs röster egentligen tillhör ”det borgerliga blocket”.

Så är det inte.

SD definierade sig som borgerliga förr, men det skiftade för några år sedan, när de började flörta med ”gammelsossar”. SDs retorik blir alltmer Per-Albinsk, och de är mycket noga med att hata Alliansen lika mycket som sossarna, för att inte skapa missnöje i egna led.

Nej, jag tycker inte Decemberuppgörelsen är optimal. Men det är faktiskt inget hot mot demokratin att sju partier gör upp för att ett parti som tydligt säger sig vilja sabotera sig fram till makten, neutraliseras.

Istället borde de …

stenVi ska nu leka ”istället borde de”, och så ska alla ni som är arga få berätta för mig vad Alliansen borde göra istället. Det finns nämligen bara två egentliga delar i uppgörelsen. Nedläggningen av röster vid val av regeringsbildare, och budgetomröstningarna.

Regeringsmakten

Alliansen lovade sedan länge att släppa fram det största ”blocket”. Löfvén vägrade lova motsvarande. Nu har de vunnit. Han har lovat att göra som de vill i fortsättningen. Är inte det bra då? Det ger en möjlighet att regera efter 2018, vilket är det mesta man kan hoppas på!

  • ”Nej. Istället borde de ha fällt Löfvén och hoppats att SD skulle släppa fram Alliansen.”

Det hade funkat 2010, när SD kallade sig borgerliga, och Jimmie Åkesson ville vara snäll och medgörlig. Fast då behövdes ingen statsministeromröstning. Men inför statsministeromröstningen 2014 hade de tydligt deklarerat att de inte tänkte stödja någon statsminister som inte lovade att ”minska invandringen”. De hade alltså även fällt en Allians-statsminister.

  • ”De borde åtminstone ha ställt krav på Löfvén innan de la ner sina röster.”

Det gjorde de faktiskt. De sa ”du måste visa att du kan få igenom en budget” – vilket han förstås inte kunde. Det var, som jag tidigare skrivit, förmodligen ett sätt att få honom till förhandlingsbordet innan regeringsbildningen, och tidigt ge sig själva möjlighet till inflytande över budgetprocessen. Men han avväpnade dem genom att bluffa. ”Självklart”, sa han, och när han sedan inte lyckades sa han att det var deras fel.

  • ”Bättre de förhandlade med SD än släppte fram Löfvén.”

SD är ett parti som är besatta av att i Sverige ska det bara bo svenskar. De tolererar de invandrare som redan kommit, men de vill egentligen inte ha dem här. De är inte ett parti som alla andra.

Man kan förstås göra upp med dem ändå, i frågor där detta inte spelar någon roll, som t ex energi. Men att sätta sig i förhandlingar för att anpassa sin politik efter denna sjuka syn funkar inte. Visst. Alliansen läcker till SD. Men jag kan lova att Alliansen läckt bra mycket mer i andra änden om de börjat kohandla med dem om regeringsmakten.

Budgetomröstningen

Det som hände när S’ budget föll kunde ha hänt närsomhelst under förra mandatperioden, om de rödgröna lagt en gemensam budget. Det finns inget nytt och extraordinärt. Ingen har sagt ”varför tar ni inte chansen och sänker regeringen?!”, helt enkelt för att det aldrig framstått som ett seriöst alternativ. Syftet med en budgetmotion är att berätta för världen att så här vill vi ha det. Om vi får bestämma. Och sedan ”jaha, vad var det vi sa?!”. Syftet är inte att sänka en regering. Vill man sänka en regering använder man sig av ett misstroendevotum. Men då behöver det ju finnas ett annat, rimligt alternativ.

Alliansen har hela tiden sagt att de skulle lägga en gemensam motion nu i höstas, och att de sedan kommer att lägga separata motioner fram till valet, så att partierna får blomstra lite var för sig innan de går ihop igen 2018. Det är pedagogiskt för väljarna.

Ingen har hittills sagt att detta skulle vara fel. Det är först nu, när de formaliserar det de ändå tänkt göra för att säkra egen arbetsro nästa mandatperiod, som klagomålen kommer.

  • ”De har en skyldighet att försöka regera.”

Ja, om man tror att man kan regera på ett meningsfullt sätt. Annars inte. Sveriges väl måste sättas före politiska mål.

Alliansen kan iofs regera med nuvarande valresultat genom överenskommelser över blockgränserna tills nästa budget ska läggas. Då går det inte längre. Och såvitt jag förstått erbjöd de det till Löfvén, som sa nej. Så då var den vägen stängd.

  • ”Vinster i välfärden …”

… ligger inte i budgeten. Samma gäller en rad andra frågor, som de arga drar upp.

  • ”V kommer att få makt …”

Ja. Det blir alltid konsekvensen när man inte gör upp med X, att motparten vänder sig till Y. Nackdelen är att landet får Y:s politik. Fördelen att man kan säga det. Ifrågasätta. Och lova något annat. Och vinna på sikt.

”Sverigedemokraterna är mobbade”

På något sätt slutar allt alla politiker gör med att det är förtvivlat synd om SD.

Och de är som den där lille skitungen vi kände när vi var små, som sprang fram och nöp oss eller slog oss, och sedan, när vi skulle ge igen, gråtande rusade till fröken och skrek att vi var ute efter den. Alltmedan den hånflinade mot oss mellan de fejkade krokodiltårarna.

Jag får ibland frågan om jag anser SD gjorde moraliskt fel när de röstade på Alliansens budget, och mitt svar är att det beror på perspektivet. Jag kan argumentera för två sidor utan problem:

  1. Det är fel av SD att inte följa praxis. I så fall är det rätt av övriga partier att sätta hårt mot hårt.
  2. Det är rätt av SD att manövrera inom det utrymme lagen ger. I så fall är det också rätt av övriga partier att manövrera inom det utrymme lagen ger.

Precis som med skvallerbyttan. Antingen får man slåss, och då får du slå tillbaka, eller också får man inte slåss, och då ska hen ha skäll. Inte du. I alla fall inte bara du.

Jag blir lite lätt illamående över alla inkonsekventa frisedlar som frikostigt delas ut till nationalisterna.

Det var faktiskt de som började.

Höjt underhåll och feminism

Eating monkeyI en tårdrypande ledare med rubriken Fattiga föräldrar måste ha råd att fira jul skriver Eva Franchell om underhållsbidraget, som på grund av elaka Alliansen inte höjs, och därför går barn utan julklappar – trots att det inte skulle införts förrän förste januari.

Hon har den retoriken, Eva. Sällan eller aldrig kommer hon med fakta – istället tar hon fasta på extremfall som vittnar om yttersta nöd, och bygger känsloargument runt det. ”I Sverige ska inte ett par glasögon avgöra om ett barn klarar sig i skolan. Här ska en mamma inte behöva tigga om en enda julklapp till sina barn. Här måste även fattiga föräldrar kunna fira jul.”

Take that, Alliansen!

Nu är ju faktiskt inte underhållsbidraget primärt en samhällskostnad, utan det är icke-boendeförälderns kompensation till boendeföräldern för den extrakostnad barnet medför. Tanken är att barnets kostnad ska delas solidariskt mellan föräldrarna.

Enda anledningen till att det blir en samhällskostnad är att samhället träder in när icke-boendeföräldern inte har råd.

Den stora konsekvensen av den tänkta höjningen hade blivit att icke-boendeföräldern, normalt pappor, hade betalat mer i underhåll. Det hade skett en förflyttning av pengar mellan föräldrar.

Så låt oss ta ett par steg i sidled.

Det finns två sätt att se på underhåll. Antingen ska man dela barnets kostnad mellan sig, eller också ska det ha en mellan föräldrarna utjämnande ekonomisk funktion, så att den rika föräldern, pappan, liksom bötar till den fattiga, mamman.

Eftersom jag jobbat i en mansdominerad bransch hela livet känner jag rätt många pappor vars exfruar ser underhållsbidraget som ett extra lönetillskott som kompensation för att deras män inte längre betalar alla räkningar. På så vis kan man fortsätta i sitt låglöneyrke och man får ändå del av mannens lön och kan leva enligt nästan samma standard som när man var gift. Jag har sett exempel på män som, under press från Familjerätten, gått med på rent absurda summor i underhåll. Sedan, när de väl skrivit på, kommer de aldrig ur fällan. De kan inte trappa ner i arbetstid, och de kan inte byta jobb, för de måste försörja sina exfruar. Jag har också sett exempel på familjer där mamman vägrar gå med på växelvis boende för att hon måste få underhåll för att ha råd med de kostnader hon dragit på sig. Barnet och pappan vill ha växelvis, men mamman halkar runt med diverse ursäkter, som till slut mynnar ut i att pappans lön är tänkt att betala hennes hyra.

Vad frågeställningen handlar om är alltså att faderns roll som familjeförsörjare upprätthålls genom underhållsbidraget.

Grundfelet här är förstås att kvinnor tjänar mindre än män. Vi gör det av en rad olika skäl – en del självvalda, och andra som en konsekvens av en osund samhällsstruktur. Den måste förändras. Det är allas ansvar, hela tiden.

Men det måste, enligt min mening, vara varje vuxen människas ansvar att försörja sig själv och sina barn. Det kan aldrig vara exets uppgift att betala ens räkningar.

Så för mig ska underhållsbidraget alltid vara en kompensation för barnets kostnad. Barnets kostnad minus barnbidrag/studiebidrag ska delas mitt itu av föräldrarna. Sedan är det varje parts ansvar att fixa sitt liv på bästa sätt och rätta mun efter matsäck.

Det borde också vara varje feminists utgångspunkt, anser jag. Varje tankefigur om att män ska betala kvinnors uppehälle för att de ska kunna överleva på låga löner borde slås bort med emfas. Vi avskaffade sambeskattningen för många år sedan för att den inverkade menligt på kvinnors förvärvsarbete. På samma sätt borde vi nu ta samma grepp på underhållet som extrainkomst för lågavlönade kvinnor.

Det är ett väldigt liv runt vårdnadsbidraget, som ”tvingar mammor” att stanna hemma, men ingen verkar bry sig om att ett underhållsbidrag som har utgångspunkt i mammans låga lön har exakt samma effekt. Tjänar mamman mer får hon mindre av pappan. Därför försvinner hennes incitament att göra karriär och ta ansvar för sin inkomst.

Jag anser därför att hela utgångspunkten för Evas artikel är totalt fel.

Man kan ha uppfattningen att underhållsbidraget ska höjas för att barnets kostnader ökat. Det är inte omöjligt att det är så. Det har legat still i många år, men å andra sidan har även inflationen varit nära noll. Jag går absolut med på en höjning som har en ansats i ökade kostnader. Men då ska någon opartisk myndighet ha räknat fram att det är så. Såvitt jag sett finns inga sådana uträkningar. Höjningen motiveras av empatiskäl.

Det ska självklart finnas stöd i samhället för den som inte har råd. Bostadsbidrag och försörjningsstöd ska se till att barn får både glasögon och julklappar. Jag argumenterar gärna för ett generösare försörjningsstöd, om det är nödvändigt för att barn ska ha råd med glasögon, men såvitt jag förstått är det en utgift Socialtjänsten tar för den som inte har råd. Upplys mig gärna om jag har fel.

Samhället ska stötta de svagaste.

Men våra ex har inte ansvar för att vi kvinnor inte får en lön som går att leva gott på.