DÖ skulle döden dö. Istället för sakpolitiska frågor har detta varit en sorts politisk idée fixe för enligt min mening på tok för många alliansväljare. Går man in och läser på exempelvis Batras facebooksida sitter en eller flera Cato-kommentatorer i varje tråd, oavsett vad den handlar om, och skriver något ilsket och spydigt om DÖ.
Efter ”segern” igår står Sara Skyttedal och säger till Aftonbladet att ”från och med nu behöver man majoritet i Sveriges riksdag för att få igenom sin budget”. En av de ledande DÖ-dödarna vet alltså inte att man inte alls behöver majoritet för en budgetproposition för att få igenom den, sedan 90-talet, utan det räcker med att övriga partier inte lägger ett förslag som får fler röster.
Hon har av allt att döma drivit en stenhård linje mot något hon tydligen inte begriper eller har koll på.
Det är rätt sensationellt.
DÖ löste ett problem för båda blocken, ett för de rödgröna och ett för Alliansen. Och DÖ hjälpte Sverige att undvika extraval i en tid när tre partier stod inför partiledarbyte, som en sorts bonus för Alliansen.
För båda blockenlöste det problemet med det otyg i form av utbrytande av poster i budgeten som Löfvén initierat i och med de föreslagna brytpunktshöjningen.
För Löfvén löste det problemet att Alliansen gemensamt kunde sänka hans budgetproposition. För Alliansen lär detta aldrig bli en issue. Ingen chans att de tre rödgröna partierna orkar med att komma överens om en budgetmotion om de är i opposition – de tycker för olika för att klara det. De hade hela förra mandatperioden på sig, och kom aldrig ens på tanken.
För Alliansen löste DÖ dock ytterligare ett problem. Alliansen lovade att släppa fram Löfvén som statsminister om han ”vann”. Han lovade faktiskt aldrig samma sak tillbaka. Nu glömdes detta liksom bort eftersom det aldrig blev en fråga, men det lär aktualiseras inför nästa val. Och ingen vet hur han tänker göra. Vi kan bara anta att han kommer att återgälda den tjänst Alliansen gjorde honom i oktober förra året.
Efter folkomröstningen i Grekland dansade folk på gatorna. ”Grekland har beslutat att inte betala sina skulder! Hurra!”
En journalist frågade någon ”and what happens now?”, och den överlyckliga kvinnan svarade med övertygad röst ”I don’t know – something better!”.
Lite så känner jag över alla som jublar över DÖs död.
Själv tyckte jag som bekant att DÖ var det minst dåliga alternativet, men visst kan jag, givet vilket evinnerligt tjat det varit från mina borgerliga kamrater, delvis känna att det kanske var lika bra, för tydligen kan väldigt många inte komma förbi uppgörelsen utan ska älta den hela tiden istället för sakpolitik.
Många av de alliansväljare som tjafsar om DÖ vet inte egentligen vad vi borde göra istället. De har inga alternativa lösningar på problemen, förutom
den grupp som vill samarbeta med SD, och som jag tar starkt avstånd från
de som tycker M och S och kanske någon mer borde regera i en gosig mittklump, vilket jag visserligen inte tar avstånd från, men tycker är ostrategiskt på sikt
de som gillar hoppande majoriteter
Men övriga har enligt min erfarenhet ingen alternativ lösning. De är bara emot.
I det har han inte fel. Hon är rätt extrem i Sverige. Men Sverige är också ett i många avseenden extremt land.
På X-axeln ser vi frihet, trygghet och engagemang. Vi ser också brist på främlingsfientlighet, kvinnoförakt och homofobi.
På Y-axeln ser vi graden av sekularitet.
Vi är alltså världens mest öppna och toleranta och näst mest sekulära land.
Att EBT står en gnutta närmare mitten gör henne knappast extrem, utan relevant för dem som inte känner sig hemma i att vara mest av allt.
Jag hör inte dit. Jag gillar vår position. Men jag ser vissa sympatiska drag i konservatismen. Skynda långsamt. Värna det som varit.
Jag tror vi kan vara trygga i att en undersökning om varför kvinnor gör abort för att se om man kan underlätta för dem som vill men inte tycker sig kunna behålla sina barn inte är första steget mot ett totalförbud.
Jag är för övrigt också tveksam till att fortsätta tillåta abort till vecka 22.
Hårdare straff för brottslingar är inget jag står bakom sådär rent allmänt – jag tycker vi ska ha de mest effektiva straffen istället – men det gör henne inte heller extrem.
Samvetsfrihet i vården kommer hon aldrig att få igenom.
Och nej, hur mycket du än önskar, Daniel, så är Alliansen inte död. Alla vet att den behövs. Däremot kanske hon blir mindre lätt att jobba med än Göran.
Jag är inte kristdemokrat, men jag tycker ändå det är att ta i att jämföra henne med amerikanska tokhögern.
Sveriges konservativa behöver ett alternativ till nationalistiska och muslimhatande SD. Ett ”anständigt” alternativ, som man brukar säga.
Alla tjänar på att EBT mutar in det området. Utom Mattias Karlsson, som redan satt upp hörnpinnarna.
Så den som följer min blogg vet ju att jag redan hade skrivit om det som blev Decemberuppgörelsen i god tid före jul, så därför jag har sluppit blogga nu när alla andra slitit och plitat. 😉
Istället har jag ägnat de senaste dagarna åt att förstå det bisarra tonläge som nu härskar i främst Allians- och SD-led. Och jag har fått påminna mig själv flera gånger om att sociala medier är inte lika med allmän opinion. De flesta Alliansväljare säger nog mest ”jahaja”, är nöjda över uteblivet val, och sitter inte och tycker att Sverige har blivit Sovjet, trots alla höga röster.
Sverigedemokrater lusar ner framförallt Moderaternas facebookpost med absurda hatkommentarer där de inte sällan påstår sig vara besvikna moderater.
De som vill sluta med blockpolitiken och ha en stor, kramgo och handlingsförlamad mittenblobb istället är också bekymrade.
Resonablaröster drunknar i vad jag måste kalla totalt hysteri.
Men den som vill förändra hörs oftast bra mycket mer än den som sitter nöjd. Att många höjer rösterna betyder därför inte att den allmänna opinionen är emot.
Huvudskrönan är att Alliansen har abdikerat. Inget kan vara felare. Alliansen fick istället i denna deal exakt vad de ville, utan att ge upp något alls.
You heard me.
De ger inte upp något alls.
Mao: Alliansen har fått S+MP att gå med på två saker de tidigare vägrat acceptera och ytterligare en de aldrig tänkt på, mot att de lovar att göra det de redan gör eller tänkt göra.
Så nej. Dealen är ingen big deal. Sverige är fortfarande en demokrati.
”Men de slutar ju vara i opposition!”
Pja. Ska man tycka det måste man också tycka att det är ett partis skyldighet att försöka härska till varje pris. Det är det inte. Det finns många historiska exempel på partier som släppt makt för att de inte fått ut tillräckligt mycket av det. Det är en fundamental del av politiken att när det inte går att få igenom sin politik är det ofta bättre att låta andra sidan göra bort sig än att ställa sig bakom en halvmesyr, med den kritik och väljarförlust som blir en konsekvens. Alliansen har navigerat runt SD i fyra år. Ibland har de fått stryk i Riksdagen, ibland har de fått göra uppgörelser de inte egentligen trivts med, och ibland har de lagt propositioner, chansat och haft tur. Många förslag har såvitt jag förstått dragits tillbaka. De har fått kritik för att vara trötta och handlingsförlamade, som konsekvens.
I botten på de ”synpunkter” som förs fram finns ofta föreställningen att SD fortfarande är ett borgerligt parti. Många moderater tror det, och då resonerar man att SDs röster egentligen tillhör ”det borgerliga blocket”.
Så är det inte.
SD definierade sig som borgerliga förr, men det skiftade för några år sedan, när de började flörta med ”gammelsossar”. SDs retorik blir alltmer Per-Albinsk, och de är mycket noga med att hata Alliansen lika mycket som sossarna, för att inte skapa missnöje i egna led.
Nej, jag tycker inte Decemberuppgörelsen är optimal. Men det är faktiskt inget hot mot demokratin att sju partier gör upp för att ett parti som tydligt säger sig vilja sabotera sig fram till makten, neutraliseras.
Istället borde de …
Vi ska nu leka ”istället borde de”, och så ska alla ni som är arga få berätta för mig vad Alliansen borde göra istället. Det finns nämligen bara två egentliga delar i uppgörelsen. Nedläggningen av röster vid val av regeringsbildare, och budgetomröstningarna.
Regeringsmakten
Alliansen lovade sedan länge att släppa fram det största ”blocket”. Löfvén vägrade lova motsvarande. Nu har de vunnit. Han har lovat att göra som de vill i fortsättningen. Är inte det bra då? Det ger en möjlighet att regera efter 2018, vilket är det mesta man kan hoppas på!
”Nej. Istället borde de ha fällt Löfvén och hoppats att SD skulle släppa fram Alliansen.”
Det hade funkat 2010, när SD kallade sig borgerliga, och Jimmie Åkesson ville vara snäll och medgörlig. Fast då behövdes ingen statsministeromröstning. Men inför statsministeromröstningen 2014 hade de tydligt deklarerat att de inte tänkte stödja någon statsminister som inte lovade att ”minska invandringen”. De hade alltså även fällt en Allians-statsminister.
”De borde åtminstone ha ställt krav på Löfvén innan de la ner sina röster.”
Det gjorde de faktiskt. De sa ”du måste visa att du kan få igenom en budget” – vilket han förstås inte kunde. Det var, som jag tidigare skrivit, förmodligen ett sätt att få honom till förhandlingsbordet innan regeringsbildningen, och tidigt ge sig själva möjlighet till inflytande över budgetprocessen. Men han avväpnade dem genom att bluffa. ”Självklart”, sa han, och när han sedan inte lyckades sa han att det var deras fel.
”Bättre de förhandlade med SD än släppte fram Löfvén.”
SD är ett parti som är besatta av att i Sverige ska det bara bo svenskar. De tolererar de invandrare som redan kommit, men de vill egentligen inte ha dem här. De är inte ett parti som alla andra.
Man kan förstås göra upp med dem ändå, i frågor där detta inte spelar någon roll, som t ex energi. Men att sätta sig i förhandlingar för att anpassa sin politik efter denna sjuka syn funkar inte. Visst. Alliansen läcker till SD. Men jag kan lova att Alliansen läckt bra mycket mer i andra änden om de börjat kohandla med dem om regeringsmakten.
Budgetomröstningen
Det som hände när S’ budget föll kunde ha hänt närsomhelst under förra mandatperioden, om de rödgröna lagt en gemensam budget. Det finns inget nytt och extraordinärt. Ingen har sagt ”varför tar ni inte chansen och sänker regeringen?!”, helt enkelt för att det aldrig framstått som ett seriöst alternativ. Syftet med en budgetmotion är att berätta för världen att så här vill vi ha det. Om vi får bestämma. Och sedan ”jaha, vad var det vi sa?!”. Syftet är inte att sänka en regering. Vill man sänka en regering använder man sig av ett misstroendevotum. Men då behöver det ju finnas ett annat, rimligt alternativ.
Alliansen har hela tiden sagt att de skulle lägga en gemensam motion nu i höstas, och att de sedan kommer att lägga separata motioner fram till valet, så att partierna får blomstra lite var för sig innan de går ihop igen 2018. Det är pedagogiskt för väljarna.
Ingen har hittills sagt att detta skulle vara fel. Det är först nu, när de formaliserar det de ändå tänkt göra för att säkra egen arbetsro nästa mandatperiod, som klagomålen kommer.
”De har en skyldighet att försöka regera.”
Ja, om man tror att man kan regera på ett meningsfullt sätt. Annars inte. Sveriges väl måste sättas före politiska mål.
Alliansen kan iofs regera med nuvarande valresultat genom överenskommelser över blockgränserna tills nästa budget ska läggas. Då går det inte längre. Och såvitt jag förstått erbjöd de det till Löfvén, som sa nej. Så då var den vägen stängd.
”Vinster i välfärden …”
… ligger inte i budgeten. Samma gäller en rad andra frågor, som de arga drar upp.
”V kommer att få makt …”
Ja. Det blir alltid konsekvensen när man inte gör upp med X, att motparten vänder sig till Y. Nackdelen är att landet får Y:s politik. Fördelen att man kan säga det. Ifrågasätta. Och lova något annat. Och vinna på sikt.
”Sverigedemokraterna är mobbade”
På något sätt slutar allt alla politiker gör med att det är förtvivlat synd om SD.
Och de är som den där lille skitungen vi kände när vi var små, som sprang fram och nöp oss eller slog oss, och sedan, när vi skulle ge igen, gråtande rusade till fröken och skrek att vi var ute efter den. Alltmedan den hånflinade mot oss mellan de fejkade krokodiltårarna.
Jag får ibland frågan om jag anser SD gjorde moraliskt fel när de röstade på Alliansens budget, och mitt svar är att det beror på perspektivet. Jag kan argumentera för två sidor utan problem:
Det är fel av SD att inte följa praxis. I så fall är det rätt av övriga partier att sätta hårt mot hårt.
Det är rätt av SD att manövrera inom det utrymme lagen ger. I så fall är det också rätt av övriga partier att manövrera inom det utrymme lagen ger.
Precis som med skvallerbyttan. Antingen får man slåss, och då får du slå tillbaka, eller också får man inte slåss, och då ska hen ha skäll. Inte du. I alla fall inte bara du.
Jag blir lite lätt illamående över alla inkonsekventa frisedlar som frikostigt delas ut till nationalisterna.
I en tårdrypande ledare med rubriken Fattiga föräldrar måste ha råd att fira jul skriver Eva Franchell om underhållsbidraget, som på grund av elaka Alliansen inte höjs, och därför går barn utan julklappar – trots att det inte skulle införts förrän förste januari.
Hon har den retoriken, Eva. Sällan eller aldrig kommer hon med fakta – istället tar hon fasta på extremfall som vittnar om yttersta nöd, och bygger känsloargument runt det. ”I Sverige ska inte ett par glasögon avgöra om ett barn klarar sig i skolan. Här ska en mamma inte behöva tigga om en enda julklapp till sina barn. Här måste även fattiga föräldrar kunna fira jul.”
Take that, Alliansen!
Nu är ju faktiskt inte underhållsbidraget primärt en samhällskostnad, utan det är icke-boendeförälderns kompensation till boendeföräldern för den extrakostnad barnet medför. Tanken är att barnets kostnad ska delas solidariskt mellan föräldrarna.
Enda anledningen till att det blir en samhällskostnad är att samhället träder in när icke-boendeföräldern inte har råd.
Den stora konsekvensen av den tänkta höjningen hade blivit att icke-boendeföräldern, normalt pappor, hade betalat mer i underhåll. Det hade skett en förflyttning av pengar mellan föräldrar.
Så låt oss ta ett par steg i sidled.
Det finns två sätt att se på underhåll. Antingen ska man dela barnets kostnad mellan sig, eller också ska det ha en mellan föräldrarna utjämnande ekonomisk funktion, så att den rika föräldern, pappan, liksom bötar till den fattiga, mamman.
Eftersom jag jobbat i en mansdominerad bransch hela livet känner jag rätt många pappor vars exfruar ser underhållsbidraget som ett extra lönetillskott som kompensation för att deras män inte längre betalar alla räkningar. På så vis kan man fortsätta i sitt låglöneyrke och man får ändå del av mannens lön och kan leva enligt nästan samma standard som när man var gift. Jag har sett exempel på män som, under press från Familjerätten, gått med på rent absurda summor i underhåll. Sedan, när de väl skrivit på, kommer de aldrig ur fällan. De kan inte trappa ner i arbetstid, och de kan inte byta jobb, för de måste försörja sina exfruar. Jag har också sett exempel på familjer där mamman vägrar gå med på växelvis boende för att hon måste få underhåll för att ha råd med de kostnader hon dragit på sig. Barnet och pappan vill ha växelvis, men mamman halkar runt med diverse ursäkter, som till slut mynnar ut i att pappans lön är tänkt att betala hennes hyra.
Vad frågeställningen handlar om är alltså att faderns roll som familjeförsörjare upprätthålls genom underhållsbidraget.
Grundfelet här är förstås att kvinnor tjänar mindre än män. Vi gör det av en rad olika skäl – en del självvalda, och andra som en konsekvens av en osund samhällsstruktur. Den måste förändras. Det är allas ansvar, hela tiden.
Men det måste, enligt min mening, vara varje vuxen människas ansvar att försörja sig själv och sina barn. Det kan aldrig vara exets uppgift att betala ens räkningar.
Så för mig ska underhållsbidraget alltid vara en kompensation för barnets kostnad. Barnets kostnad minus barnbidrag/studiebidrag ska delas mitt itu av föräldrarna. Sedan är det varje parts ansvar att fixa sitt liv på bästa sätt och rätta mun efter matsäck.
Det borde också vara varje feminists utgångspunkt, anser jag. Varje tankefigur om att män ska betala kvinnors uppehälle för att de ska kunna överleva på låga löner borde slås bort med emfas. Vi avskaffade sambeskattningen för många år sedan för att den inverkade menligt på kvinnors förvärvsarbete. På samma sätt borde vi nu ta samma grepp på underhållet som extrainkomst för lågavlönade kvinnor.
Det är ett väldigt liv runt vårdnadsbidraget, som ”tvingar mammor” att stanna hemma, men ingen verkar bry sig om att ett underhållsbidrag som har utgångspunkt i mammans låga lön har exakt samma effekt. Tjänar mamman mer får hon mindre av pappan. Därför försvinner hennes incitament att göra karriär och ta ansvar för sin inkomst.
Jag anser därför att hela utgångspunkten för Evas artikel är totalt fel.
Man kan ha uppfattningen att underhållsbidraget ska höjas för att barnets kostnader ökat. Det är inte omöjligt att det är så. Det har legat still i många år, men å andra sidan har även inflationen varit nära noll. Jag går absolut med på en höjning som har en ansats i ökade kostnader. Men då ska någon opartisk myndighet ha räknat fram att det är så. Såvitt jag sett finns inga sådana uträkningar. Höjningen motiveras av empatiskäl.
Det ska självklart finnas stöd i samhället för den som inte har råd. Bostadsbidrag och försörjningsstöd ska se till att barn får både glasögon och julklappar. Jag argumenterar gärna för ett generösare försörjningsstöd, om det är nödvändigt för att barn ska ha råd med glasögon, men såvitt jag förstått är det en utgift Socialtjänsten tar för den som inte har råd. Upplys mig gärna om jag har fel.
Samhället ska stötta de svagaste.
Men våra ex har inte ansvar för att vi kvinnor inte får en lön som går att leva gott på.
Går det att navigera runt SD och regera Sverige i minoritet, trots att SD förklarat sig viliga att sabotera alla regeringar som kommer i deras väg?
Alliansen anser det. Löfvén gör det inte. Nu vet jag ju inte vad Alliansen har tänkt sig, men jag offererar här ett helt nytt koncept, som såvitt jag vet inte har nämnts förut. Det är vattentätt och funkar så länge SD har under 50 %.
Men låt mig först berätta vad som är dåliga idéer.
Håller inte
En idé som skulle kunna funka vid en snabb anblick är att man bara får rösta på en budget en gång. Problemet är att eftersom SD inte följer några regler kan de bara helt strunta i att rösta på sin egen budget, och så var problemet löst. För dem.
Samma sak händer om man gör som de rödgröna i Skåne och röstar på SDs budget. Det är ju bara att de låter bli att lägga fram den. De kan lägga upp den någon annanstans och säga att ”så här hade vi velat göra”. Det räcker säkert för dem.
Det påstås friskt i nationalistiska led att Alliansen tänker ändra grundlagen, dvs Regeringsformen. För det första tror jag inte de sagt det, och för det andra är det en dålig idé. Det finns ingen vettig lag som kan hindra riksdagsledamöter från att rösta.
Så nej.
Håller
Vägen framåt går via kvittningssystemet. Det är ett fullständigt frivilligt system, helt frikopplat från alla lagar, som bygger på ett gentlemen’s agrement mellan alla de partier som ingår, och som tjänar syftet att säkerställa att sjuka riksdagsledamöter slipper släpa sig till jobbet.
Man förbinder sig att följa systemet. Ingen sakfråga får någonsin få någon att överrida systemet, för då havererar det.
Neutraliserad vågmästare
Och det funkar sedan decennier.
Om de rödgröna och Alliansen står mot varandra och fyra rödgröna är sjuka men ingen alliansare avstår alltså fyra alliansare från att rösta. Det blir ingen svekdebatt. Det blir ingen diskussion om att ”de hade chansen, varför tog de den inte?”, för alla fattar att man inte gör så.
Om man på samma sätt skapar en gemensam överenskommelse om att i budgetsammanhang – inte annars, bara budgeten – neutralisera SD går det därför att göra i kvittningssystemet. Det är bara att ett antal ledamöter ur oppositionen, beräknat efter någon sorts formel, avstår från att rösta.
Detta i sin tur går att genomföra om och endast om det finns ett ömsesidigt förtroende, så att man vet att man får samma behandling tillbaka när man själv är i ”majoritet”.
Kommer detta att leda till diskussioner om bristande demokrati? Säkert. Men det gör alla lösningar som inte antingen innebär att SD dikterar villkoren för invandringen eller också har sin utgångspunkt i en bred mittenregering med massor av partier, och en sådan tror jag är dålig för Sverige. Så bland alla dåliga alternativ känns detta för mig minst dåligt.
Det hade varit en skillnad om SD röstat för den ena eller andra budgeten för att den var bäst i deras ögon. Då hade utslaget varit ett resultat av folkviljan. Men när SD tydligt säger sig vara beredda att sabotera varje framtida försök att styra landet utan att lyda dem i invandringsfrågan, eller ”dansa efter deras pipa”, som verkar vara det vedertagna uttrycket, får de faktiskt finna sig i att bli kringskurna.
Jag tror vi 87-procentare kan ta den debatten från både vänster och höger, givet hur SD har agerat.
Jag har alltid gillat Jämtin, men nu föll hon hårt, måste jag säga. Hur kan hon blåljuga så? Det stör mig enormt.
Alliansen lovade att lägga ner sina röster vid valet av partiledare, och de sa tydligt att det var så långt de sträckte sig. Detta skulle ske om Stefan Löfven lovade motsvarande tillbaka, vilket han inte gjorde. Ingen vet hur Löfven hade agerat om Alliansen blivit störst. Förmodligen inte särskilt konstruktivt.
Men trots att han inte ställde upp på deras föreslagna deal la de ändå ned sina röster. Vilket var enormt schysst, och en sorts ”utsträckt hand”, kan man säga. Dock villkorade man detta tydligt med att då måste han kunna få igenom sin budget. De framförde detta som krav till talmannen, som förde det vidare till Löfven, men istället för att säga ”nej det kan jag inte lova förrän jag förhandlat om minoritetsregerande med Alliansen” bluffade han och svarade ”självklart”. Vad jag sett fick Alliansen aldrig ett tack ens, för att de ”gav” regeringsmakten till Löfvén utan bråk. Däremot fick de faktiskt en del intern kritik. Många väljare var besvikna, precis som S-väljare hade varit det under motsvarande förhållanden.
Lillfingret som blev en nobbad, utsträckt hand, som blev ett långfinger
A: ”Om du lovar att hjälpa mig med X om jag vinner lovar jag att hjälpa dig med X om du vinner.” S: ”Jag tänker inte hjälpa dig. Du får klara dig själv om du vinner.”
…
A: ”Ok, nu vann du. Jag hjälper dig med X ändå, fast du inte lovade motsvarande tillbaka. Men då måste du lova att du kan fixa Y. För det tror jag inte du kan utan min hjälp.” S: ”Bra att du står vid din del av avtalet jag struntade i att gå med på. Nu lovar jag att jag kan fixa Y.” A: ”Men hurdå? Behöver du inte prata med mig?” S: ”Nepp. Självklart fixar jag Y utan dig.”
…
S: ”Nu fixar jag inte Y. Du måste hjälpa mig.” A: ”Men nu är det försent. Du sa ju …” S: ”Ja, men du lovade att hjälpa mig med X och Y och även Z när den dagen kommer! Du har ljugit!”
Det löser ingenting. Det är i princip helt otänkbart att något block skulle få över 50 %. Därför måste problemen med att regera i minoritet trots ett parti som är ute efter att sabotera så mycket som möjligt ändå lösas. Vi kommer att vara tillbaka på ruta 1 den 23 mars, annars.
Vad som dessutom kan hända är förstås att SD växer, av tre skäl:
Inget parti hade i förra valet något svar på var alla som flyr till Sverige ska bo, och hur kommunerna ska lösa vård, skola och annat för dem som kommer. Även icke främlingsfientlig press beskriver de asylsökande som problem som saknar lösningar. Då framstår SDs svar med att stänga gränserna och ”hjälpa på plats” som det mest briljanta för dem som redan är lite semibruna eller bara oroliga. Frågetecknen runt flyktingströmmen måste mötas, men inget enda parti har ännu hunnit få fram vettiga svar än. Det behövs mer tid. Ska det prompt vara ett extra val bör det i så fall hållas i slutet av nästa år.
Skrönan om att SD ”mobbas” ger dem sympatiröster. De vårdar sin underdog-image och sveper in sig i varma offerkoftor. Dessvärre bidrar företrädare från övriga partierna genom att inte tänka igenom sin retorik och fundera över hur den uppfattas.
SD är det nya blanka. För den som inte orkar läsa hela artiklar eller sätta sig in i komplexa frågor blir det lätt jobbigt. Alliansen och S-MP-regeringen skäller på varandra för att ha orsakat krisen. Vem ska man välja då? Rösta blankt eller rösta SD? Varför inte SD, så får de sig en näsbränna. ”Röra om i grytan”-röstarna väljer SD. Själv kan jag inte förstå dem överhuvudtaget, för deras sätt att resonera är ljusår från mitt eget. Men jag ser ju att de finns, dessa människor, och de kan vara så många som flera procentenheter av svenska folket.
Det är Löfvén som måste ta ansvaret för situationen. Det är han som hotar med extra val, och enbart han som kan ändra sig. Så jag hoppas verkligen att han begriper hur fel han tänkt. I tid. Och om han kommer på att han vill förhandla om hur man regerar i minoritet hoppas jag att Alliansen gör allt för att lösa situationen. Det verkar de dock vara beredda till.
Alliansens budget ligger i ett år, helt oavsett valresultatet. Om vi måste ha ett extra val, så skjut åtminstone upp det till slutet av 2015, och använd tiden väl fram till dess, alla sju!
Löfvéns hand, som verkar ha nästan domnat av sin långvariga utsträckning, har varit i fokus.
Det har däremot inte Alliansens motsvarande händer varit.
Jag tror på Löfvén. Jag tror han är uppriktig när han tycker att han försökt allt. Att han inte kunde göra något annat.
Det beror på att han bara haft en enda universallösning i sitt sinne, och därför blockerat alla andra vägar framåt.
Löfvén är en högersosse. Skillnaden mellan hans syn och en vänsteralliansares syn på världen är mikroskopisk.
Till det ska läggas att han fortfarande har en nittonhundratalssyn på C och FP, och har därför lite missat att de numera står till höger om M – särskilt när det gäller grundläggande höger-vänster-frågor som exempelvis lägstalöner (C), NATO (FP) och LAS (båda). I Löfvéns värld är fortfarande M huvudfienden och sitter längst bort från honom, tillsammans med KD.
Att han ville samarbeta, kanske till och med regera, med C och FP, är därför rätt naturligt. Han vill skapa ett mittens rike, med V, M, KD och SD marginaliserade. Tänk vad fantastiskt det hade varit! M hade aldrig haft någon chans att hämta sig efter det. Han hade kunnat fortsätta regera i all oändlighet.
Löfvéns plan förutsatte förstås den petitessen att Alliansen splittrades. För att åstadkomma det började han redan under valet att formulera att Alliansen inte skulle fortsätta finnas efter valet. När senare han ”vunnit” valet deklarerade han att blockpolitiken var död. ”Liksom, det bestämmer väl inte du?”, tänker jag då. Efter valet har han aldrig mer sagt namnet ”Alliansen”. Jag hade inte tänkt på det förrän Hanif Bali påpekade det. Löfvén säger konsekvent ”borgarna” eller ”högern”. Det gör även Aftonbladets ledarredaktion, så det verkar vara en sorts intern policy.
Löfvén tycker verkligen att han ”gjort allt” när han först frågade C och FP om de ville samarbeta om budgeten i samband med att han fick talmannens uppdrag, och sedan, efter två månader av radiotystnad, plötsligt bad om hjälp först efter att han fått veta att katastrofen var ett faktum. För i hans värld fanns en hjälp han behövde, och det var att skruva ihop en budget. Allt annat var sekundärt. När han inte fick den hjälpen vände han sig till vänstern, bröt en lång radda med uppgörelser han och hans företrädare hade med Alliansen, och visade i allt väsentligt att de var hans fiender. ”Är ni inte med mig är ni emot mig”, verkar han tänka.
Alliansens utsträckta händer
Alliansen hade en helt annan plan, och den tog form under förra mandatperioden.
De har nu under tre års tid sträckt ut diverse händer som han och hans partivänner helt verkar ha missat.
Det är nämligen enbart nödvändigt med en blocköverskridande regering om man inte kan regera i minoritet. Om det går att navigera runt SD kan ”majoritetsblocket” klara sig. Detta insåg Alliansen den hårda vägen under förra mandatperioden.
Alliansen klarade sina budgetpropositioner enbart för att de rödgröna inte la en gemensam motion. Det som händer nu hade kunnat hända närsomhelst under de gångna fyra åren. För att klara regerandet fick de dessutom bunta ihop ganska många frågor till punktvisa propositioner, och ibland blev det nederlag. Det välkända ”Alliansen regerar med stöd av SD, eftersom de röstar med Alliansen i nio av tio frågor” verkar komma sig av att de gånger främst SD röstade som Alliansen var när det fanns rödgröna motioner. Jag tänker inte neka till att SD även haft en tydlig högerprofil, men den håller på att luckras upp nu, för att vinna socialdemokrater.
Det måste ha varit en ofantlig skillnad för Alliansen. 2006-2010 kunde de göra precis som de ville, men nu var de hela tiden tvungna att balansera de andra partierna. Ur detta föddes insikten om att det vore bra att hitta en överenskommelse om att det måste gå att regera i minoritet.
Då plötsligt händer det bisarra. S får nys om att SD är på deras sida om brytpunktshöjningarn, och visar sig beredda att bryta mot budgetlagen för att få igenom denna puttefråga.
Men om frågan var liten var principen desto större. Om Löfvén inte ens kunde hålla på reglerna – hur skulle man då kunna göra upp om praxis?
Den första hand Löfvén missade var alla de många anspelningar Alliansen gjorde i samband med detta om att så här ska vi inte hålla på. Istället deklarerade både han och Magdalena A att det var minsann inte deras problem att Alliansen inte kunde förankra sin budget. Ord de borde ha fått äta upp vid det här laget.
Men det blev valrörelse, och då kom den andra utsträckta handen. Gång på gång på gång. Den framfördes av Reinfeldt, men alla stod bakom den: ”Den som får det största blocket ska också regera. Går du med på det, Stefan Löfvén?”
Och det absurda är att Löfvén aldrig accepterade detta. Han var så inställd på att ”blockpolitiken var död” att han inte tänkte ge sig in i fåniga, hypotetiska resonemang runt minoritetsregerande.
Medan Alliansen långsiktigt planerade för olika sätt att regera i minoritet planerade Löfvén enbart för sin mittenregering. Oavbrutet upprepade han att han tänkte vända sig till C och FP efter valet, och lika snabbt svarade de nejtack. Reinfeldt replikerade ju lite spydigt, efter Löfvéns knuff av Lööf, att så kanske man inte ska bete sig mot någon man vill samarbeta med.
I klippet nedan deklarerar Löfvén tydligt att han faktiskt inte hade lagt ner sina röster för att släppa fram Alliansen om de blivit större. När man lyssnar på det blir det tydligt att han kunde liksom inte tänka bortom majoritetsregerande. Hans regering innehöll MP, C och FP, och därmed basta. Han påminner lite om en friare som inte accepterar att hans tänkta fästmö(ar) inte är intresserad(e).
”Dumheter. Klart vi ska gifta oss. Du kommer att ändra dig sen.”
Den tredje utsträckta handen från Alliansen var rätt subtil. Men den fanns där. Alliansen deklarerade nämligen för talmannen att de tänkte göra som de lovat och släppa fram Löfvén, trots att han aldrig egentligen committat sig från sin sida, om och endast om han kunde garantera att han kunde få igenom sin budget.
Det kunde han förstås inte. Alla kort låg ju på bordet, så det var tydligt för envar.
Jag läste en invit i det. ”Säg att du inte klarar det, så kan vi prata.”
Och här blir de båda linjerna så tydliga. Alliansen såg nu en sista chans att diskutera sina ”konkreta förslag”, som Lööf senare uttryckte det, för hur man regerar i minoritet. Jag vet inte hur de såg ut. Men jag tror det handlar om att göra upp att man under vissa omständigheter kan tänka sig avstå från att rösta på sin budget. Det blir lite knepigt, eftersom väljarna samtidigt vill att de partier man röstat på även röstar på sin budget. Men Alliansen tänker långsiktigt, och hade säkert kunnat gå långt för att kompromissa sig fram till en överenskommelse som givit dem en lugn nästa mandatperiod.
Men Löfvén svarade ”självklart kan jag få igenom min budget”. Så bara. ”Självklart.” Vän av ordning undrade hur, och då sa han bara att det kommer att gå bra.
Sedan har vi facit. Alliansen, som trots allt hjälpt honom till makten, ignorerade han helt. Han sa till media så ofta han kunde att han hade en ”utsträckt hand” till C och FP, men pratade inte med vare sig dem eller de andra på två månader. Han kallade inte till några möten, höll ingen dialog öppen, och var dessutom extremt konfrontativ, spräckte uppgörelse på uppgörelse, och skapade en budget ihop med V som var mycket långt från Alliansens.
Först när katastrofen var ett faktum bjöd han in dem till samtal. Men då hade han missat alla möjligheter att förhandla. Det fanns liksom inget att göra. För Alliansen hade det i det läget inneburit fullständigt politiskt självmord att inte rösta på sin egen budget, och det hade dessutom gjort SD till det enda oppositionspartiet. I sitt raseri verkar Löfvén inte fatta det.
Annie Lööf har sagt att hon tyckte Löfvén skulle be om ursäkt för samarbetet med SD runt brytpunkten. Det var väl kanske inte så smart att säga just så, för det låter lite som om hennes ego var sårat och hon behövde ett ”förlåt”. Men däremot har hon helt rätt i sak. Resan utför började med att Löfvén bröt budgetreglerna. ”Det spelar ingen roll vad som hände för ett år sedan”, säger han, men jag håller med Annie Lööf om att det gör det visst. Om han inte ens kan tillstå att den händelsen var fel finns liksom ingen grund att gå vidare.
Detta extra val kan inte göra mycket gott för Sverige, anser jag. Det kan absolut inte göra något för S. Att de skulle få majoritet ihop med V och MP är utopiskt.
Vad som behövs är att Löfvén ger upp sin mittendröm, och börjar prata minoritetsregerande med Alliansen, för annars har vi samma soppa igen om några månader. Det vore också trevligt om han accepterar att kalla dem så, för det skulle betyda att även om han inte VILL att de finns accepterar han att de gör det.
Redan i somras började Löfvén prata om att efter valet skulle han samarbeta med C och FP. När de förklarade att de tänkte fortsätta Allianssamarbetet kom närmast en fnysning tillbaka, med orden ”jaja, det säger de nu, men det kommer de inte att säga sen”. Lite nonchalant och självsäkert sådär, som om de pratade dumheter och inte förstod sitt eget bästa.
Efter valet har han konsekvent vägrat använda namnet ”Alliansen”, utan kan kallar partikonstellationen för ”borgarna” eller ”högern”, eller också rabblar han upp alla partinamnen. Lite som med Voldemort.
Han driver en ”samarbetsregering”, och han har hela tiden ”sträckt ut en hand”, säger han så fort han får chansen. Till medierna.
Hur då? Hur ser inbjudningskorten ut till de träffar som Allianspartierna vägrat komma på? Vilka har bjudits in, vid vilka tillfällen, och med vilka dagordningar?
För jag har inte sett något sådant försök. Har det skett har det varit väldigt i smyg.
Vad jag sett är att Löfvén till pressen ideligen har uttryckt att han ”sträcker ut en hand”, men då bara till C och FP. Och det var först igår kväll som han överhuvudtaget kallade till möte på regeringskansliet – såvitt jag vet. Jag kan ha fel. Rätta mig i så fall.
”Vad skulle han ha gjort då? Va?!”, frågar folk ilsket. Pagrotski var arg i SVT, och jag har vänner och bekanta som med viss rätt tycker att han inte hade några val. Han var inmålad i ett hörn. Han gjorde allt han kunde.
Jag håller med. Man ska inte bara skälla, utan att komma med konstruktiv kritik. Det störde mig när S och MP gjorde så 2010.
Så: så här skulle han ha gjort, enligt mig:
1. När han fick frågan av talmannen om huruvida han skulle få igenom sin budget skulle han inte ha svarat ”självklart”. Han skulle ha svarat att han inte kunde garantera det. Han hade förmodligen ändå till slut fått bilda regering, men det hade varit med en helt annan utgångspunkt. Genom att blåljuga och säga att det inte fanns några möjligheter att hans budget inte skulle gå igenom skapade han en onödig irritation hos många. Alla visste ju att det inte var sant. Att han inte gjorde det tror jag beror på bristande rutin, men det kan också handla om en iver. Han ville absolut bli regeringsbildare, och tänkte inte ta risken på att frågan skulle gå till Alliansen genom att vara onödigt ärlig. Han chansade, helt enkelt. Legitima frågor som ”hur kan du vara säker?” möttes av en fnysning. Han fnyser egentligen rätt mycket, Löfvén.
2. Sedan skulle han förstås ha bjudit in hela Alliansen till diskussioner redan från början. Inte via pressen, utan via kallelser till möten med dagordning. Han skulle upprättat en dialog. Han skulle ha sonderat varje möjlighet till att parera det som nu hände. Han skulle ha tagit det ansvar han åtagit sig.
Det är möjligt att det ändå gått åt pipan. De kunde ha tvärvägrat. De kunde ha suttit i ett hörn och tjurat och betett sig precis så illa som han nu anklagar dem för att ha gjort.
Men det vet vi inte.
För idag, när hans enda sondering på två månaders regerande bestått i ett sent nattmöte kvällen före en given katastrof, har han inte på någon fläck grund för de anklagelser om vägran till samarbete han sprider omkring sig.
Detta är regeringen som i fyra år anklagat Alliansen för att ”regera med stöd av SD”, som inte drog sig för att aktivt bryta mot budgetreglerna för att med SDs hjälp sänka brytpunkten, och brett leende förklarade att ”det är inte vårt ansvar att få igenom regeringens budget, det är deras ansvar”, och nu har de döpt sig själva till ”samarbetsregering”. Detta är en regering som istället för att gilla läget och försöka jobba på situationen och skapa något fungerande ur Alliansens budget använder ett för Sverige mycket skadligt extra val som ett sätt att hämnas. Det märks så väl när man lyssnar på Löfvén. Det är inte vad som är bra för Sverige han hämtar sin argumentation ur, utan hur han bäst ger igen på dem som behandlat honom illa.
Ingvar Carlsson samarbetade. Göran Persson samarbetade. Fredrik Reinfeldt samarbetade. Men alla tre begrep att den som är statsminister är alltid, utan undantag, den som bjuder upp till dans och sedan den som för.
Men den statminister som visat den absolut sämsta samarbetsviljan så långt bakåt jag kan minnas – han är också den som berömmer sig själv mest med sin extraordinära samarbetsförmåga.
Jag har märkt att få fattat förvirringen runt budgeten. Men det finns ett perspektiv som ingen nämnt, så därför tänkte jag förklara på ett helt nytt sätt.
Så häng med. Det blir kul, jag lovar.
Problemet och workarounden
Det finns ett problem, och det finns enworkaround.
Problemet är att det bara finns två knappar att lägga en röst med i kammaren.
Men det finns oftast många fler budgetar att rösta på. Denna gång finns det tre.
Tanken är att den som tagit fram eller varit med och förhandlat om en budget ska rösta på den budgeten. Varken mer eller mindre.
Hur det är tänkt att fungera
Så för att kunna votera om tre eller fler budgetar har man skapat workaround.
Man ställer helt enkelt budgetarna mot varandra två och två. Vinnaren i första omgången går vidare till andra.
Systemet fungerar eftersom den som inte deltar med en budget förväntas lägga ner sina röster. På så sätt vinner den av de tre budgetarna som flest vill ha. Varje parti röstar alltså på en (1) budget.
Hur det riskerar att fungera
SDs röster i andra omgången kan få Alliansens budget att vinna över regeringens.
Den ”praxis” alla pratar om handlar alltså inte bara om en rutin eller vana som råkat uppkomma, utan är en förutsättning för att workarounden ska fungera.
Om SD i andra omgången fullföljer sitt hot och lägger sina röster på Alliansens budget kan man se det som ett sabotage mot ett gentlemen’s agreement. De har då röstat på två olika budgetar, vilket aldrig tidigare skett (enligt vad jag förstått).
Det är därför Annie Lööf sa att man borde lagstifta mot förfarandet. Det lät för många som om hon vill lagstifta mot SD, och det togs verkligen emot så bland nationalisterna, men jag tror att det hon vill göra är att hitta ett sätt där man bara kan lägga sina röster på en budget. Det borde i sig inte vara så svårt. Man kan votera på annat sätt än med knappar.
Men givetvis kan då SD ändå helt avstå från att lägga fram ett förslag, så om de verkligen givit sig den på att fälla regeringen går det i alla fall.
Men hur …?
Poängen är att budgetpropositionen ska vinna, men motionerna är viktiga också. De är en sorts statement nu och för framtiden. ”Vi är visserligen i opposition, men så här skulle vi vilja göra.” I all framtid kommer det att stå i loggarna att så här röstade respektive parti.
Men då missar man den större bilden. Den historiska bilden. Den där det i alla tider framgår att ”så här röstade Alliansen år 2014”. Jag förstår att de inte vill avstå från att rösta. De har lagt ner massor av arbete, och vill lägga sina röster och känna att nu har vi sagt det vi vill säga. Men de vill inte ha något extraval – helt enkelt för att det är dyrt för Sverige på flera plan – inte bara kostnaderna för själva valet, utan också kostnaderna pga osäkerheten för marknaden och det beslutsvakuum som uppstår. Det handlar om många miljarder. Dessutom finns inget som tyder på att valresultatet skulle ändras nämnvärt. Några ledamöter skulle säkert åka in och ut, men det större läget skulle nog kvarstå.
Jag tror faktiskt att Alliansen därför ändå kommer att hitta ett sätt att inte fälla regeringen. Kanske genom att en mindre grupp ledamöter från alla fyra partier avstår från att rösta. Men jag är inte säker.
Problemet är att SDs väljare är emot etablissemanget. De är fullständigt ointresserade av att hålla stilen och respektera turer och praxisar. Alla är ändå emot dem och mobbas, så varför ska de sköta sig? För SD råder undantagstillstånd. Alla medel är tillåtna. De har en chans att rädda Sverige och det är här och nu.