Etikettarkiv: samtal-med-sd

Samtal-med-SD-skalan

Publicerat den av

Det blir snabbt ett luftfäktande om vad man bör och inte bör göra med SD. Det är därför viktigt att konkretisera vad som avses med samarbete i riksdagen. Här står, för oss som starkt tar ställning mot SDs rasism, två värden mot varandra.

Partier behöver få igenom sin politik, och hindra förslag man är emot.

Idag görs det de facto på ett ganska opraktiskt sätt, genom att ingen ”får” prata med SD, men ändå behöver alla prata med SD, för de är, vare sig vi vill eller ej, vågmästare.

Å andra sidan bör de absolut inte normaliseras.

Detta är vad jag landat i:

Å ena sidan: Parlamentariskt arbete är ett hantverk, och för att komma framåt behöver man ibland, liksom i övriga livet, kavla upp ärmarna och snacka ihop sig med folk man inte gillar och inte har något gemensamt med. Vill man samma sak, och enda sättet är att stå på varandras axlar, är det ju ofta viktigare att få jobbet gjort än att gå hem tomhänt. Ofta nog räcker det med att diskutera i utskotten, men skulle man behöva fila på formuleringarna är det förstås bra om man inte behöver smyga med detta, utan kan göra det öppet.

Å andra sidan: SD är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter. Företrädarna har en övergripande agenda som går emot allt jag står för, även om vi råkar tycka lika i enstaka frågor. Därför bör de absolut hållas undan makt och inflytande.

Jag har nedan gjort en sorts lista, för att det ska bli lättare att diskutera. Frågan är inte ”samarbete” eller ”inte samarbete”, utan en skala. Själv har jag kommit fram till att 7 och 8 är så nära 5 och 6 att de lika gärna kan tolereras, men jag drar en gräns där. 9 och 10 är inte ok för mig. Det är en sak att politikutveckla själva eller inom Alliansen och sedan förankra förslagen med SD, men något helt annat att låta deras bisarra världsbild påverka moderat riksdagspolitik.

Min gräns går alltså mellan att jämka och förankra förslag där man redan har en tydlig ståndpunkt och att bolla och politikutveckla tillsammans.

Moderaternas partiledning har intressant nog såvitt jag sett aldrig använt ordet ”samarbete”. Man säger istället ”samtal”. Jag vet inte riktigt om det är värre eller bättre att använda ett ord som normalt är reserverat för formella möten mellan lärare, elever och föräldrar.

Ledningen har definitivt sagt nej till 11-13, men ingen vet säkert om 9 och 10 är OK. Det gör att alla drar sina egna slutsatser och argumenterar utifrån dem. Spännande nog är både SD-anhängarna och rödgröna för en gångs skull helt överens om att 9-10 är givna och 11-13 väntar runt hörnet. De är också ense om att sådana som jag är naiva.

Jag tycker mediahanteringen av utspelet har varit under all kritik, och självklart borde man ha haft ett ordentligt ”samtal” med allianskollegorna i förväg, så att frågetecken kunnat rätats ut. Det måste till ett ordentligt klargörande omedelbart för att få stopp på spekulationerna.

Och jag hoppas innerligt att det klargörandet innebär att 9-10 försvinner från bordet.

Idag OK för mig Vad M sagt
1 Hälsar inte. Låtsas att de är luft.
2 Lyssnar i utskotten, men gör tvärtemot, för det är viktigare att SD inte får sin vilja igenom än att mitt parti får det.
3 Hälsar, men stänger öronen när de pratar politik.
4 Ställer inga frågor i utskott och debatter, men anpassar sina förslag så att de går igenom.
5 Ställer frågor i utskotten och anpassar motioner så att de går igenom.
6 Tar ibland en fika för att fånga upp deras åsikter även utanför utskotten.
7 Tar med dem in i ett mötesrum och frågar vad de tycker, och ritar lite på whiteboarden så att man kan komma överens.
8 Kallar till möte någon gång emellanåt för att sondera terrängen och fila på förslag där det finns möjlighet att komma överens.
9 Håller regelbundna möten där man bollar idéer. ?
10 Inleder långtgående samarbeten runt övergripande frågor och skriver motioner ihop. ?
11 Budgetförhandlar.
12 Regeringsförhandlar.
13 Regerar ihop.

Blågrönbrun röra

Publicerat den av

voteringSå det har inte blivit ett smack klarare runt Ms ”samarbete” med SD nu när en knapp vecka har gått. För varje dag Alliansen inte går ut med ett gemensamt uttalande ökar dessutom spekulationerna. Alla är arga, därför att de utgår från sin egen tolkning av situationen.

Detta är inte bra. Alls. Man behöver inte vara överens, men man kan inte kriga för öppen ridå. Vänsterskribenter och -politiker har förstås redan dödförklarat Alliansen. Det har de gjort varje gång man haft olika uppfattning i frågor, men den utdragna ”nu är vi överens”-processen har denna gång givit dem onödigt vatten på sin kvarn.

Vad alla vi miljoner medborgare som inte sitter i Riksdagen försöker förstå är:

Hur har man arbetat hittills, och vad kommer att ändras?

Utan den informationen blir det omöjligt att bilda sig en konstruktiv uppfattning.

Hittills

Här är två mycket relevanta Facebookstatusar från riksdagsledamöter.

Niklas Wykman, M

Johanna Jönsson, C

Ur detta lär vi oss att SD tvärtemot vad många påstår inte är ”mobbade” eller ignorerade. Det fikas och det pratas.

Alliansen och SD sänkte dessutom ganska nyss regeringens proposition om kvotering till styrelser. Det visar att man mycket väl kan bedriva sin egen politik när det behövs. Så alla arga SDare eller nära SDare som ideligen anklagar Alliansen för att ”vägra genomföra sin politik” har uppenbarligen fel i sak.

Framgent

Så vad är då nytt? Vad kommer att förändras?

Min tolkning

Min tolkning idag är att det scenario Johanna Jönsson spekulerar i, där M ska sitta i regelbundna synksamtal med SD och sedan springa som en skottspole mellan Allianssammanträden och SD-snack, är inte vad som avses.

Min tolkning är att man ad hoc, vid mer komplicerade frågor än ”ska vi rösta ja eller nej till denna proposition” nu kan ta en förhandling till nästa nivå genom att diskutera vilka punkter man är överens om. Varför man inte kan det redan idag, när Johanna och Linus B kan fika, begriper jag dock inte fullt ut.

Men detta kan jag, även om jag tycker genuint illa om nästan allt SD står för, acceptera. Sakpolitiken måste vara viktigare än formen.

Om min tolkning av Ms budskap gäller handlar det enbart om att plocka ut SD ur den formella frysen och placera dem jämsides med V. Ett parti man inte identifierar sig med, inte har något formaliserat samarbete med, men kan förhandla med när man ser att det finns en grund. Jag gillar uppenbarligen inte alls normaliseringen av SD, men samtidigt måste Riksdagen fungera.

Många har frågat ”varför skulle SD hjälpa Alliansen gratis?”, men det är en lite absurd fråga, för allt riksdagsarbete handlar ju om att man vill förändra. Om man tycker lika i en fråga finns ju en inneboende vinst i att förslaget går igenom. Det finns ingen anledning att se framför sig att SD sitter likt Marlon Brando och viskar ”Someday, and that day may never come, I’ll call upon you to do a service for me”.

Lena Mellins tolkning

Lenas tolkning förtjänar att lyftas, för hon har lång erfarenhet och mycket nära och bra kontakter med riksdagsledamöter ur alla partier. Jag håller inte nödvändigtvis med om hennes slutsats, men tycker passager är intressanta:

Både partiledaren själv och hennes gruppledare i riksdagen Jessica Polfjärd (M) försökte senare på dagen att förklara vad Kinberg Batra hade menat. Men medan de övriga alliansledarna hade bett om en precisering av budskapet så ökade Kinberg Batras och Polfjärds snarare förvirringen.

”Detta betyder att alla partier står till svars för sin politik och sina förslag med möjlighet att ställa och besvara frågor till alla under riksdagsbehandlingen”.

Det kan tolkas som om Alliansen redan är upplöst och att alla partier agerar var för sig (utom regeringen för man förutsätta eftersom det är en koalition). Det ger också sken av att om en SD-ledamot ställer en fråga under ett utskottsmöte så är det ingen som svarar.

Men så är inte fallet. Övriga ledamöter svarar på SD frågor både före, under och efter utskottsmötena. Även om det ibland kan vara känsligt, exempelvis om det gäller exakta formuleringar.

Ytterligare andras tolkning

Den tolkning som nu råder i media är att utspelet är något revolutionerande och stort, och inte bara en svag höjning i samtalsfrekvensen. Det M har deklarerat är att man vill inleda ett formellt samarbete, menas det. Om vi bryter ner det till en praktisk nivå skulle det innebära att M utan resten av Alliansen sitter i regelbundna synkmöten med SD och sedan har med sig deras synpunkter in i Alliansmöten.

Och jag kan säga att detta är inte något jag vill se. Det skulle ge SD en på tok för stor påverkan på Allianspolitiken.

Det finns dock inga belägg för att detta är vad som avses. Tvärtom säger M ”enstaka frågor” och ”vi kommer inte inleda något organiserat samarbete med SD”.

Finns det en risk för att ”enstaka frågor” blir till ”väldigt många enstaka frågor” och sedan morphar till ”nästan alla frågor”? Att ”tillfälliga möten” blir till ”varje onsdag klockan två”?

Det gör det förstås. Och det får mig att rysa av obehag.

Därför måste vi få ett klargörande, i form av en gemensam presskonferens med Alliansen.

Och klargörandet måste vara detaljerat och exemplifierat.

Och det måste vara omgående.

Ms nya ”samarbete” med SD

Publicerat den av

spiderModeraternas pressrelease innehöll två nyheter:

  1. Alliansen borde försöka fälla regeringen och lägga en budget ASAP.
  2. ”Därför är vi moderater inte beredda att inleda regeringssamarbete med något av dem. Däremot är vi öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns.”

Samtidigt uttrycker man tydligt att man under inga omständigheter avser budgetförhandla med SD, till skillnad från regeringen Löfvén 2013.

Se gärna denna eleganta sammanfattning av Sveriges första budgetförhandling som omfattade SD.

Att fälla regeringen med en gemensam budget innebär en förflyttning från ”senast 2018” till ”nu”. Förflyttningen är inte ett gigantiskt löftesbrott från M, utan snarare en precisering.

Vad gäller texten ”öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns” menar jag att det egentligen inte heller är en förflyttning, utan snarare en formalisering av ett befintligt arbetssätt, samt möjlighet att mer aktivt söka stöd för sina förslag.

För några veckor sedan skrev Niklas Wykman så här:

Men förvirringen runt vad ”samarbete” innebär går långt tillbaka, liksom skuldkletandet. ”I nio fall av tio röstar SD med Alliansen.” Hela förra mandatperioden ekade den meningen som ett mantra från rödgröna sympatisörer, som grund för att Alliansen var solkad av SDs rasism. Jag reagerade redan då på det bisarra i att skuldbelägga den som enbart tar emot passivt stöd av SD. Att ha ett åsiktsöverlapp med SD i frågor som inte rör migration innebär inte att man på något sätt är ”ond”. Migration är bara en fråga. I alla andra frågor landar SD ibland i samma slutsats som Alliansen, ibland som de rödgröna, och det är inte så mycket att orda om.

Jag är sedan ett par år tillbaka med och driver gruppen Alliansväljare mot SD-samarbete, och för några veckor sedan smyglanserade vi också sidan Alliansregering utan SD-samarbete. I samband med detta skrev vi ett manifest, som redogör för vad sidan står för.

Här är ett utdrag ur den texten:

Vad betyder då “samarbete med SD”?

Det enkla svaret är att en kommande regering inte bör skriva gemensamma propositioner med SD eller på andra sätt tar in deras krav i den egna politikformuleringen.

Det finns dock några gråzoner:

Bör en Alliansregering försöka regera även om den är mindre än de tre (eller kanske fyra) rödgröna partierna?
Om sju partier bjuds in till tvärpolitiska överläggningar, bör då även SD bjudas in?

I dessa frågor är vi inte helt ense sinsemellan. Det gör ingenting. Vi kommer att diskutera och resonera mer runt dessa frågor, framförallt den första, som är central om dagens opinionsmätningar håller i sig, under tiden fram till valet.”

Det finns tre stora problem med SD ur min synvinkel. Det ena är deras populism. Den är irriterande, men inte ett skäl till avsky. Sedan finns deras extrema migrationspolitik, där de vill stoppa i princip all invandring inklusive arbetskraftsinvandring och bryta mot flyktingkonventionen. Det är fel för Sverige och världen, men inte ett skäl till avsky.

Men så finns den grovt främlingsfientliga retoriken, främst muslimhatet som påminner om Hitlers judehat på 30-talet, och alla rasistiska företrädare. Den förtjänar avståndstagande rakt igenom, och jag är idag nöjd med att Anna Kinberg Batra faktiskt står upp och säger att SD är ett rasistiskt parti.

Även om det vänder sig i magen på mig måste vi vara praktiska. Att ta emot SDs stöd i frågor där vi tycker lika och att diskutera i utskott och eventuellt justera förslag så att de går igenom sker från båda sidor mittlinjen och kommer att fortsätta att ske. Och skulle man framgent ta en fika eller gå in i ett grupprum för att fortsätta en diskussion om bensinskatt eller barnbidrag kan jag leva med det också, så länge man inte inleder formaliserade samarbeten.

Däremot ställer jag aldrig upp på en normalisering av SD. Det är både strategiskt kontraproduktivt och moraliskt fel.

Så om inget är nytt, varför kom då utspelet?

Jo, för att det är ett tjat och ett gnat utan dess like, från SD och SD-nära moderater. Det är en kamp om vem som hatar vänstern mest. Och deras främsta vapen är att älta ”varför tar du inte makten varför tar du inte makten varför tar du inte makten?”. Frågan är förstås relevant. Om någon kan kliva fram och ta makten, men väljer att sitta på händerna, kan du för evigt håna den för bristen på vilja.

När Anna Kinberg Batra nu kliver fram och visar att hon är beredd att ta makten och dessutom sätter ord på det som redan sker, dvs samarbetena i utskotten, slipper hon den diskussionen. Istället förflyttas trycket till Centern. Är det elakt? Inte egentligen. Annies sympatisörer är, i synnerhet idag när det skett en förflyttning av SD-ovänliga M-väljare till C, inte alls inne på att ta makten till varje pris. Annie klarar kritiken, för hon har stöd i sitt parti.

Så i själva verket är draget rätt genialiskt. De som vill se ett regerande redan idag kan gå från C till M, övriga åt andra hållet, men väljarna stannar i Alliansen.

Alla analyser om att Ms pressrelease innebär slutet för Alliansen anser jag vara absurda. Ett tänkt regeringssamarbete spricker inte för att man har olika uppfattning om NÄR man ska ta makten, utan för att det finns en eller flera mycket viktiga sakfrågor där man har fundamentalt olika syn. Som till exempel byggandet av en bro över Öresund, som en del av oss minns.

Borde Reinfeldt ha suttit kvar 2014? Nej, absolut inte. Då visste ingen att SD hade för avsikt att inte följa praxis och lägga ner sina röster i budgetomröstningar. Att sitta kvar hade därför oundvikligen inneburit budgetförhandlingar med SD.

Hur ska då Sverige regeras? Det besvarade jag här. Det är inte optimalt, men det fungerar.

Det finns väldigt, väldigt många som känner som jag: Vi vill inte under några omständigheter brunklibbas av SD.

Vad vi däremot behöver är att neutralisera dem, och att placera dem i den trettonprocentstunna där de borde sitta, och inte i förarsätet till svensk politik.

Så länge L och C säger nej kommer det inte att bli något maktövertagande. Det är OK för mig. Att ta över makten till jul, med bara tio månader kvar till nästa val, är inte optimalt. Ur ett långsiktigt perspektiv är det nog bättre att jobba fram ett riktigt bra valmanifest istället.

Däremot kommer det förhoppningsvis nu att bli arbetsro och fokus på sakfrågor.