Fact checking partiledardebatten 8 oktober

SkoEn lång rad faktafel utgjöts under partiledardebatten, inte bara från debattörerna utan även från Agenda själva. Jag har försökt samla dem jag hittade. Hittar du fler? Håller du inte med? Kommentera gärna här.

Spelar det roll att människor ljuger, tar fel oavsiktligt eller bara slirar en smula?

Jag känner människor från alla partier och åsiktsinriktningar som tycker det är ok så länge ”den egna sidan gynnas”.

Jag håller inte med. Den som röstar ska ha en så korrekt bild som möjligt inte bara av var partierna står utan också av vad som är sakligt korrekt.

En och annan subjektiv bedömning slinker emellan nedan, men jag har försökt vara rättvis. Jag avstår denna gång helt från att kommentera sådant som är åsikter, som huruvida det är rätt att prioritera skattesänkningar, bidrag, utbildning med mera. Det återkommer jag till i andra inlägg.

Länk till partiledardebatten.

Agenda: ”Socialbidragstagarna blir allt färre”.

Det heter ”försörjningsstöd”.

Agenda: ”Arbetslösheten och antalet socialbidragstagare fortsätter upp” [bland utrikes födda].

Det är till hälften sant. Andelen arbetslösa i hela gruppen utrikes födda går upp.

Men det ger intrycket av att situationen försvårats för utrikes födda på individnivå. Så är det inte. De som varit här länge har en bättre situation idag vad gäller jobb än före Alliansregeringen. Men gruppen som helhet har utökats med nyanlända.

Spelar det roll?

Ja, dels för de som tillhör gruppen och liksom blir utpekade som improduktiva, men framförallt för att vi behöver veta vad vi pratar om. Tänk dig en klass med tio elever som har dåligt studieresultat. Du sätter in åtgärder, de ger effekt, eleverna blir mycket bättre men så kommer två nya elever in som har noll rätt på proven, vilket betyder att resultatet totalt dras ner. Om du då drar slutsatsen att ingen av åtgärderna fungerat hamnar du fel.

Löfvén: ”Vi vände ett stort budgetunderskott till ett stort budgetöverskott.”

Jag känner igen den frasen – Mona Sahlin sa den om och om igen, fast tvärtom, ”budgetöverskott har vänts till budgetunderskott”. Stämmer det att Alliansregeringarna haft underskott i alla sina budgetar och tvärtom? Nej, inte alls. Och dessutom ska vi minnas att Alliansen och Socialdemokraterna haft nästan identiska budgetmål varje höst sedan Alliansen bildades. Jag kan inte minnas något tillfälle när man lagt sig på annat än marginellt olika nivåer.

Det är rätt ohederligt att använda den där meningen, för ingen hinner säga emot mitt i en debatt, och det gör att den antas vara sann av den som inte vet eller orkar kolla.

Löfvéns och Anderssons budgetar har vidare gällt sedan 1 januari 2016, dvs inte ens i två år, och han kan knappast ta cred för den högkonjunktur som nu råder, och som genererar överskotten, trots att han gav sig själv massor av beröm för sin ”ansvarsfulla ekonomiska politik” som lagt grunden för dagens goda ekonomi. Enligt honom.

Löfvén: ”Ni vill sänka människors löner.”

Det är inte alls sant. Det är så osant att det inte ens kvalificerar som ”överdrift”, utan kan bara kallas ”direkt lögn”.

Det finns inom Alliansen förslag på att sänka ingångslönerna. Det är inte samma sak som att ”sänka människors löner”, efter den som har en lön inte får en ingångslön, och den som inte har en lön aldrig får någon lönesänkning.

Kristersson: ”Människor som kommit till Sverige i fullvuxen ålder har en lång resa till hög utbildning.”

Jag förstår vad han menar. Men han gör flera sådana språkliga vurpor, förmodligen för att han är fokuserad på sakfrågan på bekostnad av saklig korrekthet. Människor som kommit till Sverige i fullvuxen ålder är bara ibland lågutbildade skyddsbehövande eller deras anhöriga. De allra flesta tillhör någon av kategorierna arbetskraftsinvandrare, kärleksinvandrare eller medel- till högutbildad invandrare.

Löfvén till Busch Thor: ”När ni var i regering … ni skapade ett stort budgetunderskott. Det tror jag det, när alla ska hålla på och lova skattesänkningar, nu är ni uppe i över etthundra miljarder. Man kan inte skattesänka sig till bättre välfärd.”

Det är så många fel här.

Först och främst verkar han inte veta vad ordet ”budgetunderskott” betyder. Ett budgetunderskott är kopplat till en budget och inte ett ord på en stigande statsskuld.

Sedan stämmer det inte att Alliansen skulle ha ökat på statsskulden heller.

I januari 2007, när Alliansens första budget började gälla, var den 1 248,8 BSEK

I januari 2015 var den 1 214,8 BSEK.

Och då har både finanskris och flyktingmottagningskris ägt rum under dessa år.

Sedan lägger han ihop allas budgetar, men så kan man ju inte göra när de lagt varsitt förslag. Om jag samlar ihop alla mina sju barns respektive förslag till semesterresor och sedan säger: ”jaså, ni tänker åka till sju ställen – det förstår ni väl att det inte går” är jag ungefär lika hederlig retoriskt som Löfvén. Vidare undrar jag vad han menar med ”lovar”. Det som diskuteras är höstbudgeten och inte något valmanifest.

Löfvén till Busch-Thor: ”När ni satt i regeringsmakten då för tredje gången i modern politisk historia så drog ni på landet ett stort budgetunderskott. Det är fakta och det kommer ni inte ifrån. Nu är ni på samma politik igen och ska sänka skatterna med tillsammans etthundra miljarder kronor. Och ursäkta mig. Jultomteteorem. Det får man inte hålla på med i politiken.”

Jag har ju redan kommenterat både användningen av ordet ”budgetunderskott”, påståendet att statsskulden skulle ha stigit och den bisarra ihopbuntningen av allas respektive budgetar. Men även om det är en subjektiv analys kan jag inte låta bli att reagera på hur farbroderligt nedlåtande och lillavännande han är mot Ebba Busch-Thor och Annie Lööf. Han har en helt annan ton till karlarna i rummet.

Björklund: ”Sverige är det enda land i västvärlden där arbetslösheten ökar bland lågutbildade invandrare.”

Jag vet inte var han hittat detta, men det finns rapporter om att åtminstone Tyskland har precis samma situation som vi. Rimligtvis har alla länder med stort asylmottagande samma situation som vi.

Fridolin: Jag tror han sa att 40 procent av svenska inkomsttagare får det sämre för att man tar bort glasögonbidragen.

Men eftersom barn till föräldrar med försörjningsstöd redan innan reformen fick glasögon undrar jag hur han kom fram till den siffran.

Sjöstedt: ”Jag har aldrig hört [Kristersson] säga att man ska ge sig på rika. Där får man ta ut hur mycket ränteavdrag och rut- och rotavdrag man vill.”

Men vad säger han? Tror han avdragen är obegränsade?

Pants on fire för de lögnerna.

Åkesson: ”Jag saknar en diskussion om riktiga jobb.”

Detta kommer efter att han i princip tigit sig igenom en god tredjedel av debatten och efter att alla diskuterat just hur riktiga jobb ska startas, utbildning, lärlingsjobb, bidrag till företag med mera, sedan starten. Viss förvirring rådde. Det kändes som om han suttit och dagdrömt och plötsligt får frågan och inte riktigt vet vad klassen pratat om. Istället höll han en liten monolog helt bredvid den övriga debatten. Déjà-vu till debatterna i förra valrörelsen, när han senare visade sig vara utbränd. Eller också var detta en jättesmart undanmanöver. Vem vet?

Agenda tar sedan upp en diskussion om att gradera tillgången till välfärd för nyanlända.

Det låter som om inget sådant förekommit tidigare, men våra system har ju en automatisk gradering som gör att du inte får tillgång till något mer än försörjningsstöd, bostadsbidrag och ersättningar som ligger i den nivån, som äldreförsörjningsstöd och etableringsstöd om du aldrig jobbat.

Sjöstedt: ”Ni vill lagstifta om att sänka människors löner.”

Det är helt enkelt så fel att det bara kan klassas som pants on fire.

Åkesson: ”Man vill fortfarande låta illegala invandrare ha full tillgång till den svenska vården.”

Med tanke på hur lite han yttrade är det märkligt hur mycket han hann ljuga. Vuxna papperslösa har rätt till vård som inte kan anstå samt mödravård, precis som i de flesta EU-länder och övriga västländer. Att kalla detta för ”full tillgång” är att blåljuga.

Lustigt nog säger han senare att han tycker att alla ska få vård som inte kan anstå. Har han verkligen tänkt igenom detta?

Åkesson: ”Vi kan inte bevilja välfärd till alla människor som befinner sig på svensk mark.”

Snacka om halmgubbe. Han går full Trump nu. Men detta går säkert hem hos hans ”base”, på samma sätt som Trunps base sväljer hans verklighetsbeskrivning med hull och hår.

Sjöstedt: ”De före detta allianspartierna är beredda att sänka vanliga människors löner för att försöka låtsas få in nyanlända på arbetsmarknaden.”

Att Åkesson ljuger som en sjuttonåring på Systemet är väl en sak. Han verkar som sagt obalanserad och oförberedd.

Men när både Fridolin och Löfvén upprepar samma lögn med ungefär samma ord känns det väldigt utstuderat.

Sjöstedt: ”Det är de som släpper ut mest som måste ändra sin livsstil mest, och det är de rikaste i samhället. Det är de som flyger mycket, de som äter jättemycket kött, det är de som har flera bilar. De måste ändra sin livsstil mest.”

Jag har inga belägg för att hävda att han har fel, men låt oss göra en sanity check.

Högst löner har man i Stockholm. Här är nästan hälften vegetarianer i någon form. När han säger att rika äter mer kött än fattiga känns det som om han pratar om barnhusbarn under kriget. Jag ställer mig mycket skeptisk till ett samband mellan köttkonsumtion och inkomst.

Sedan är det ju knappast så att höginkomsttagares privata flygresor är fler än låginkomsttagares. De som flyger mest privat är förmodligen pensionärer, som har tid.

Och det där med att rika har bilar som släpper ut mycket känns som ren lappri. Kolla gärna en bakgård i Säffle eller Kopparberg, där det står miljöbovar från förra århundradet. Fundera sedan på var du hittar gräsklippare från 80-talet – i Nacka eller Årjäng?

Jag brukar använda en återvinningsstation i Danderyd, för den ligger på väg till jobbet, och där står medelålders herrar i slips och dyr kostym och väljer noggrant mellan containrarna, så att det ska bli rätt.

Jag får lite ”Sprätten på Toaletten”-känsla när Sjöstedt helt utan belägg spyr galla över ”de rika”, som ondförklaras helt utan saklig grund.

Agenda: ”Det grova våldet har fått eskalera.”

Det stämmer inte. Det grova våldet har ändrat karaktär. Fylledåd har bytts mot gängkriminalitet med skjutvapen. Men det är inte mer våld än det varit under tidigare årtionden. Snarare mindre.

Att människor är oroliga handlar till stor del om hur media, framförallt sociala medier, sprider skrämselpropaganda, för utanför de otrygga områdena är Sverige inte ett dugg mindre tryggt än andra länder. Vi har färre våldsbrott och färre dödade än de flesta liknande länder i Väst. Men myten om ”det eskalerande våldet” har fått fäste och är nästan omöjlig att peta hål på.

Detta betyder förstås inte att vi inte behöver åtgärder mot gängkriminalitet. Bara att bilden ska vara korrekt.

Jimmy Åkesson: Invandrare har en kraftig överrepresentation när det gäller våldtäktsstatistiken

Det finns det absolut inga belägg för.

Löfvén som svar på vad han vill göra åt våldet: ”Vi fick ärva ett stort budgetunderskott från er. Jo. Detta är fakta nu. Ett stort budgetunderskott som först ska tas om hand.”

Helsnurrigt. För det första är det inte sant, för det andra är det nu högkonjunktur, och det som diskuteras är höstens budgetproposition/-motioner. Han tar sedan cred för högkonjunkturen, och förklarar att nu kan de ta tag i situationen. Varför gör de då inte det?

Han känns lite som en farfar när barnbarnen säger ”varför sopsorterar du inte”, och som svarar ”jag har haft fullt sjå med att städa efter dig och förresten har jag ställt flera glasflaskor i källaren och sen ska du se att jag kommer att fixa detta också så småningom, men nu har jag inte tid och det beror på dig”.

Åkesson: ”Det som gynnat nazismen är det lock som ni lagt på debatten om invandring och integration.” Han påstår vidare att Danmark inte har något problem med nassar.

Jag är ingen expert på neo-nazis i Danmark, men en snabb googling visar att de är många och att det visst finns ett problem där. Slutsatsen han drar, att nazismen växer där man ”inte får prata om invandring” är rätt absurd. Ingen har någonsin hindrat någon från att prata om invandring hur mycket man velat. Yttrandefriheten sätter inte stopp förrän vid hets mot folkgrupp. Och de länder där neonassarna är som störst och starkast är de som har en tolerans mot främlingsfientlighet.

Åkesson: ”Den person [Fatemeh Khavari] du nämner företräder illegala invandrare i det här landet.”

Hon företräder afghaner som vill få stanna i Sverige. Att säga att hon företräder illegala invandrare är som att säga att den som demonstrerar för dödshjälp företräder mördare.

Åkesson: ”Hon kämpar för att illegala invandrare ska få stanna i det här landet.”

Hon kämpar för att asylreglerna ska ändras. För att de som har fått ett utvisningsbeslut ska få stanna. För att de som väntar på besked ska ha bättre förutsättningar. Men Åkesson spottar ur sig beskrivningen av en minderårig tjej som om han talade om en pedofil.

Åkesson: ”Vi har idag tiotusentals människor som befinner sig i Sverige illegalt.”

Det vet vi inte. Ingen vet hur många de är. Det är ett rimligt antagande, men det är ohederligt att framställa det som fakta.

===

Man kan tycka att jag är partisk som inte hittade något lurande alls hon Allianspartierna, men jag har verkligen ansträngt mig för att syna alla påståenden. Jag tror det är en kvarleva från regeringstiden. Man satte en ära i att vara gammeldags hederlig och inte skarva, överdriva eller förvränga.

Jag hoppas det fortfarande lönar sig.

Och jag kan konstatera att det är trist när Agenda själva sprider flera myter.

Ms nya ”samarbete” med SD

spiderModeraternas pressrelease innehöll två nyheter:

  1. Alliansen borde försöka fälla regeringen och lägga en budget ASAP.
  2. ”Därför är vi moderater inte beredda att inleda regeringssamarbete med något av dem. Däremot är vi öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns.”

Samtidigt uttrycker man tydligt att man under inga omständigheter avser budgetförhandla med SD, till skillnad från regeringen Löfvén 2013.

Se gärna denna eleganta sammanfattning av Sveriges första budgetförhandling som omfattade SD.

Att fälla regeringen med en gemensam budget innebär en förflyttning från ”senast 2018” till ”nu”. Förflyttningen är inte ett gigantiskt löftesbrott från M, utan snarare en precisering.

Vad gäller texten ”öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns” menar jag att det egentligen inte heller är en förflyttning, utan snarare en formalisering av ett befintligt arbetssätt, samt möjlighet att mer aktivt söka stöd för sina förslag.

För några veckor sedan skrev Niklas Wykman så här:

Men förvirringen runt vad ”samarbete” innebär går långt tillbaka, liksom skuldkletandet. ”I nio fall av tio röstar SD med Alliansen.” Hela förra mandatperioden ekade den meningen som ett mantra från rödgröna sympatisörer, som grund för att Alliansen var solkad av SDs rasism. Jag reagerade redan då på det bisarra i att skuldbelägga den som enbart tar emot passivt stöd av SD. Att ha ett åsiktsöverlapp med SD i frågor som inte rör migration innebär inte att man på något sätt är ”ond”. Migration är bara en fråga. I alla andra frågor landar SD ibland i samma slutsats som Alliansen, ibland som de rödgröna, och det är inte så mycket att orda om.

Jag är sedan ett par år tillbaka med och driver gruppen Alliansväljare mot SD-samarbete, och för några veckor sedan smyglanserade vi också sidan Alliansregering utan SD-samarbete. I samband med detta skrev vi ett manifest, som redogör för vad sidan står för.

Här är ett utdrag ur den texten:

Vad betyder då “samarbete med SD”?

Det enkla svaret är att en kommande regering inte bör skriva gemensamma propositioner med SD eller på andra sätt tar in deras krav i den egna politikformuleringen.

Det finns dock några gråzoner:

Bör en Alliansregering försöka regera även om den är mindre än de tre (eller kanske fyra) rödgröna partierna?
Om sju partier bjuds in till tvärpolitiska överläggningar, bör då även SD bjudas in?

I dessa frågor är vi inte helt ense sinsemellan. Det gör ingenting. Vi kommer att diskutera och resonera mer runt dessa frågor, framförallt den första, som är central om dagens opinionsmätningar håller i sig, under tiden fram till valet.”

Det finns tre stora problem med SD ur min synvinkel. Det ena är deras populism. Den är irriterande, men inte ett skäl till avsky. Sedan finns deras extrema migrationspolitik, där de vill stoppa i princip all invandring inklusive arbetskraftsinvandring och bryta mot flyktingkonventionen. Det är fel för Sverige och världen, men inte ett skäl till avsky.

Men så finns den grovt främlingsfientliga retoriken, främst muslimhatet som påminner om Hitlers judehat på 30-talet, och alla rasistiska företrädare. Den förtjänar avståndstagande rakt igenom, och jag är idag nöjd med att Anna Kinberg Batra faktiskt står upp och säger att SD är ett rasistiskt parti.

Även om det vänder sig i magen på mig måste vi vara praktiska. Att ta emot SDs stöd i frågor där vi tycker lika och att diskutera i utskott och eventuellt justera förslag så att de går igenom sker från båda sidor mittlinjen och kommer att fortsätta att ske. Och skulle man framgent ta en fika eller gå in i ett grupprum för att fortsätta en diskussion om bensinskatt eller barnbidrag kan jag leva med det också, så länge man inte inleder formaliserade samarbeten.

Däremot ställer jag aldrig upp på en normalisering av SD. Det är både strategiskt kontraproduktivt och moraliskt fel.

Så om inget är nytt, varför kom då utspelet?

Jo, för att det är ett tjat och ett gnat utan dess like, från SD och SD-nära moderater. Det är en kamp om vem som hatar vänstern mest. Och deras främsta vapen är att älta ”varför tar du inte makten varför tar du inte makten varför tar du inte makten?”. Frågan är förstås relevant. Om någon kan kliva fram och ta makten, men väljer att sitta på händerna, kan du för evigt håna den för bristen på vilja.

När Anna Kinberg Batra nu kliver fram och visar att hon är beredd att ta makten och dessutom sätter ord på det som redan sker, dvs samarbetena i utskotten, slipper hon den diskussionen. Istället förflyttas trycket till Centern. Är det elakt? Inte egentligen. Annies sympatisörer är, i synnerhet idag när det skett en förflyttning av SD-ovänliga M-väljare till C, inte alls inne på att ta makten till varje pris. Annie klarar kritiken, för hon har stöd i sitt parti.

Så i själva verket är draget rätt genialiskt. De som vill se ett regerande redan idag kan gå från C till M, övriga åt andra hållet, men väljarna stannar i Alliansen.

Alla analyser om att Ms pressrelease innebär slutet för Alliansen anser jag vara absurda. Ett tänkt regeringssamarbete spricker inte för att man har olika uppfattning om NÄR man ska ta makten, utan för att det finns en eller flera mycket viktiga sakfrågor där man har fundamentalt olika syn. Som till exempel byggandet av en bro över Öresund, som en del av oss minns.

Borde Reinfeldt ha suttit kvar 2014? Nej, absolut inte. Då visste ingen att SD hade för avsikt att inte följa praxis och lägga ner sina röster i budgetomröstningar. Att sitta kvar hade därför oundvikligen inneburit budgetförhandlingar med SD.

Hur ska då Sverige regeras? Det besvarade jag här. Det är inte optimalt, men det fungerar.

Det finns väldigt, väldigt många som känner som jag: Vi vill inte under några omständigheter brunklibbas av SD.

Vad vi däremot behöver är att neutralisera dem, och att placera dem i den trettonprocentstunna där de borde sitta, och inte i förarsätet till svensk politik.

Så länge L och C säger nej kommer det inte att bli något maktövertagande. Det är OK för mig. Att ta över makten till jul, med bara tio månader kvar till nästa val, är inte optimalt. Ur ett långsiktigt perspektiv är det nog bättre att jobba fram ett riktigt bra valmanifest istället.

Däremot kommer det förhoppningsvis nu att bli arbetsro och fokus på sakfrågor.

Löfvén missade Alliansens tre utsträckta händer

Löfvéns hand, som verkar ha nästan domnat av sin långvariga utsträckning, har varit i fokus.

Det har däremot inte Alliansens motsvarande händer varit.

Jag tror på Löfvén. Jag tror han är uppriktig när han tycker att han försökt allt. Att han inte kunde göra något annat.

Det beror på att han bara haft en enda universallösning i sitt sinne, och därför blockerat alla andra vägar framåt.

80-taletLöfvén är en högersosse. Skillnaden mellan hans syn och en vänsteralliansares syn på världen är mikroskopisk.

Till det ska läggas att han fortfarande har en nittonhundratalssyn på C och FP, och har därför lite missat att de numera står till höger om M – särskilt när det gäller grundläggande höger-vänster-frågor som exempelvis lägstalöner (C), NATO (FP) och LAS (båda). I Löfvéns värld är fortfarande M huvudfienden och sitter längst bort från honom, tillsammans med KD.

Att han ville samarbeta, kanske till och med regera, med C och FP, är därför rätt naturligt. Han vill skapa ett mittens rike, med V, M, KD och SD marginaliserade. Tänk vad fantastiskt det hade varit! M hade aldrig haft någon chans att hämta sig efter det. Han hade kunnat fortsätta regera i all oändlighet.

RegeringsbestyrLöfvéns plan förutsatte förstås den petitessen att Alliansen splittrades. För att åstadkomma det började han redan under valet att formulera att Alliansen inte skulle fortsätta finnas efter valet. När senare han ”vunnit” valet deklarerade han att blockpolitiken var död. ”Liksom, det bestämmer väl inte du?”, tänker jag då. Efter valet har han aldrig mer sagt namnet ”Alliansen”. Jag hade inte tänkt på det förrän Hanif Bali påpekade det. Löfvén säger konsekvent ”borgarna” eller ”högern”. Det gör även Aftonbladets ledarredaktion, så det verkar vara en sorts intern policy.

Löfvén tycker verkligen att han ”gjort allt” när han först frågade C och FP om de ville samarbeta om budgeten i samband med att han fick talmannens uppdrag, och sedan, efter två månader av radiotystnad, plötsligt bad om hjälp först efter att han fått veta att katastrofen var ett faktum. För i hans värld fanns en hjälp han behövde, och det var att skruva ihop en budget. Allt annat var sekundärt. När han inte fick den hjälpen vände han sig till vänstern, bröt en lång radda med uppgörelser han och hans företrädare hade med Alliansen, och visade i allt väsentligt att de var hans fiender. ”Är ni inte med mig är ni emot mig”, verkar han tänka.

Alliansens utsträckta händer

Alliansen hade en helt annan plan, och den tog form under förra mandatperioden.

De har nu under tre års tid sträckt ut diverse händer som han och hans partivänner helt verkar ha missat.

Det är nämligen enbart nödvändigt med en blocköverskridande regering om man inte kan regera i minoritet. Om det går att navigera runt SD kan ”majoritetsblocket” klara sig. Detta insåg Alliansen den hårda vägen under förra mandatperioden.

Alliansen klarade sina budgetpropositioner enbart för att de rödgröna inte la en gemensam motion. Det som händer nu hade kunnat hända närsomhelst under de gångna fyra åren. För att klara regerandet fick de dessutom bunta ihop ganska många frågor till punktvisa propositioner, och ibland blev det nederlag. Det välkända ”Alliansen regerar med stöd av SD, eftersom de röstar med Alliansen i nio av tio frågor” verkar komma sig av att de gånger främst SD röstade som Alliansen var när det fanns rödgröna motioner. Jag tänker inte neka till att SD även haft en tydlig högerprofil, men den håller på att luckras upp nu, för att vinna socialdemokrater.

Det måste ha varit en ofantlig skillnad för Alliansen. 2006-2010 kunde de göra precis som de ville, men nu var de hela tiden tvungna att balansera de andra partierna. Ur detta föddes insikten om att det vore bra att hitta en överenskommelse om att det måste gå att regera i minoritet.

Då plötsligt händer det bisarra. S får nys om att SD är på deras sida om brytpunktshöjningarn, och visar sig beredda att bryta mot budgetlagen för att få igenom denna puttefråga.

Men om frågan var liten var principen desto större. Om Löfvén inte ens kunde hålla på reglerna – hur skulle man då kunna göra upp om praxis?

Den första hand Löfvén missade var alla de många anspelningar Alliansen gjorde i samband med detta om att så här ska vi inte hålla på. Istället deklarerade både han och Magdalena A att det var minsann inte deras problem att Alliansen inte kunde förankra sin budget. Ord de borde ha fått äta upp vid det här laget.

Men det blev valrörelse, och då kom den andra utsträckta handen. Gång på gång på gång. Den framfördes av Reinfeldt, men alla stod bakom den: ”Den som får det största blocket ska också regera. Går du med på det, Stefan Löfvén?”

Och det absurda är att Löfvén aldrig accepterade detta. Han var så inställd på att ”blockpolitiken var död” att han inte tänkte ge sig in i fåniga, hypotetiska resonemang runt minoritetsregerande.

Medan Alliansen långsiktigt planerade för olika sätt att regera i minoritet planerade Löfvén enbart för sin mittenregering. Oavbrutet upprepade han att han tänkte vända sig till C och FP efter valet, och lika snabbt svarade de nejtack. Reinfeldt replikerade ju lite spydigt, efter Löfvéns knuff av Lööf, att så kanske man inte ska bete sig mot någon man vill samarbeta med.

I klippet nedan deklarerar Löfvén tydligt att han faktiskt inte hade lagt ner sina röster för att släppa fram Alliansen om de blivit större. När man lyssnar på det blir det tydligt att han kunde liksom inte tänka bortom majoritetsregerande. Hans regering innehöll MP, C och FP, och därmed basta. Han påminner lite om en friare som inte accepterar att hans tänkta fästmö(ar) inte är intresserad(e).

”Dumheter. Klart vi ska gifta oss. Du kommer att ändra dig sen.”

Den tredje utsträckta handen från Alliansen var rätt subtil. Men den fanns där. Alliansen deklarerade nämligen för talmannen att de tänkte göra som de lovat och släppa fram Löfvén, trots att han aldrig egentligen committat sig från sin sida, om och endast om han kunde garantera att han kunde få igenom sin budget.

Det kunde han förstås inte. Alla kort låg ju på bordet, så det var tydligt för envar.

Jag läste en invit i det. ”Säg att du inte klarar det, så kan vi prata.”

Och här blir de båda linjerna så tydliga. Alliansen såg nu en sista chans att diskutera sina ”konkreta förslag”, som Lööf senare uttryckte det, för hur man regerar i minoritet. Jag vet inte hur de såg ut. Men jag tror det handlar om att göra upp att man under vissa omständigheter kan tänka sig avstå från att rösta på sin budget. Det blir lite knepigt, eftersom väljarna samtidigt vill att de partier man röstat på även röstar på sin budget. Men Alliansen tänker långsiktigt, och hade säkert kunnat gå långt för att kompromissa sig fram till en överenskommelse som givit dem en lugn nästa mandatperiod.

Men Löfvén svarade ”självklart kan jag få igenom min budget”. Så bara. ”Självklart.” Vän av ordning undrade hur, och då sa han bara att det kommer att gå bra.

Sedan har vi facit. Alliansen, som trots allt hjälpt honom till makten, ignorerade han helt. Han sa till media så ofta han kunde att han hade en ”utsträckt hand” till C och FP, men pratade inte med vare sig dem eller de andra på två månader. Han kallade inte till några möten, höll ingen dialog öppen, och var dessutom extremt konfrontativ, spräckte uppgörelse på uppgörelse, och skapade en budget ihop med V som var mycket långt från Alliansens.

Först när katastrofen var ett faktum bjöd han in dem till samtal. Men då hade han missat alla möjligheter att förhandla. Det fanns liksom inget att göra. För Alliansen hade det i det läget inneburit fullständigt politiskt självmord att inte rösta på sin egen budget, och det hade dessutom gjort SD till det enda oppositionspartiet. I sitt raseri verkar Löfvén inte fatta det.

Annie Lööf har sagt att hon tyckte Löfvén skulle be om ursäkt för samarbetet med SD runt brytpunkten. Det var väl kanske inte så smart att säga just så, för det låter lite som om hennes ego var sårat och hon behövde ett ”förlåt”. Men däremot har hon helt rätt i sak. Resan utför började med att Löfvén bröt budgetreglerna. ”Det spelar ingen roll vad som hände för ett år sedan”, säger han, men jag håller med Annie Lööf om att det gör det visst. Om han inte ens kan tillstå att den händelsen var fel finns liksom ingen grund att gå vidare.

Detta extra val kan inte göra mycket gott för Sverige, anser jag. Det kan absolut inte göra något för S. Att de skulle få majoritet ihop med V och MP är utopiskt.

Vad som behövs är att Löfvén ger upp sin mittendröm, och börjar prata minoritetsregerande med Alliansen, för annars har vi samma soppa igen om några månader. Det vore också trevligt om han accepterar att kalla dem så, för det skulle betyda att även om han inte VILL att de finns accepterar han att de gör det.

Men det är inget krav.

Löfvéns inbjudningskort

alliansenRedan i somras började Löfvén prata om att efter valet skulle han samarbeta med C och FP. När de förklarade att de tänkte fortsätta Allianssamarbetet kom närmast en fnysning tillbaka, med orden ”jaja, det säger de nu, men det kommer de inte att säga sen”. Lite nonchalant och självsäkert sådär, som om de pratade dumheter och inte förstod sitt eget bästa.

Efter valet har han konsekvent vägrat använda namnet ”Alliansen”, utan kan kallar partikonstellationen för ”borgarna” eller ”högern”, eller också rabblar han upp alla partinamnen. Lite som med Voldemort.

Han driver en ”samarbetsregering”, och han har hela tiden ”sträckt ut en hand”, säger han så fort han får chansen. Till medierna.

Hur då? Hur ser inbjudningskorten ut till de träffar som Allianspartierna vägrat komma på? Vilka har bjudits in, vid vilka tillfällen, och med vilka dagordningar?

För jag har inte sett något sådant försök. Har det skett har det varit väldigt i smyg.

Vad jag sett är att Löfvén till pressen ideligen har uttryckt att han ”sträcker ut en hand”, men då bara till C och FP. Och det var först igår kväll som han överhuvudtaget kallade till möte på regeringskansliet – såvitt jag vet. Jag kan ha fel. Rätta mig i så fall.

”Vad skulle han ha gjort då? Va?!”, frågar folk ilsket. Pagrotski var arg i SVT, och jag har vänner och bekanta som med viss rätt tycker att han inte hade några val. Han var inmålad i ett hörn. Han gjorde allt han kunde.

Jag håller med. Man ska inte bara skälla, utan att komma med konstruktiv kritik. Det störde mig när S och MP gjorde så 2010.

Så: så här skulle han ha gjort, enligt mig:

1. När han fick frågan av talmannen om huruvida han skulle få igenom sin budget skulle han inte ha svarat ”självklart”. Han skulle ha svarat att han inte kunde garantera det. Han hade förmodligen ändå till slut fått bilda regering, men det hade varit med en helt annan utgångspunkt. Genom att blåljuga och säga att det inte fanns några möjligheter att hans budget inte skulle gå igenom skapade han en onödig irritation hos många. Alla visste ju att det inte var sant. Att han inte gjorde det tror jag beror på bristande rutin, men det kan också handla om en iver. Han ville absolut bli regeringsbildare, och tänkte inte ta risken på att frågan skulle gå till Alliansen genom att vara onödigt ärlig. Han chansade, helt enkelt. Legitima frågor som ”hur kan du vara säker?” möttes av en fnysning. Han fnyser egentligen rätt mycket, Löfvén.

2. Sedan skulle han förstås ha bjudit in hela Alliansen till diskussioner redan från början. Inte via pressen, utan via kallelser till möten med dagordning. Han skulle upprättat en dialog. Han skulle ha sonderat varje möjlighet till att parera det som nu hände. Han skulle ha tagit det ansvar han åtagit sig.

Det är möjligt att det ändå gått åt pipan. De kunde ha tvärvägrat. De kunde ha suttit i ett hörn och tjurat och betett sig precis så illa som han nu anklagar dem för att ha gjort.

Men det vet vi inte.

För idag, när hans enda sondering på två månaders regerande bestått i ett sent nattmöte kvällen före en given katastrof, har han inte på någon fläck grund för de anklagelser om vägran till samarbete han sprider omkring sig.

Detta är regeringen som i fyra år anklagat Alliansen för att ”regera med stöd av SD”, som inte drog sig för att aktivt bryta mot budgetreglerna för att med SDs hjälp sänka brytpunkten, och brett leende förklarade att ”det är inte vårt ansvar att få igenom regeringens budget, det är deras ansvar”, och nu har de döpt sig själva till ”samarbetsregering”. Detta är en regering som istället för att gilla läget och försöka jobba på situationen och skapa något fungerande ur Alliansens budget använder ett för Sverige mycket skadligt extra val som ett sätt att hämnas. Det märks så väl när man lyssnar på Löfvén. Det är inte vad som är bra för Sverige han hämtar sin argumentation ur, utan hur han bäst ger igen på dem som behandlat honom illa.

Ingvar Carlsson samarbetade. Göran Persson samarbetade. Fredrik Reinfeldt samarbetade. Men alla tre begrep att den som är statsminister är alltid, utan undantag, den som bjuder upp till dans och sedan den som för.

Men den statminister som visat den absolut sämsta samarbetsviljan så långt bakåt jag kan minnas – han är också den som berömmer sig själv mest med sin extraordinära samarbetsförmåga.

Hybris, kallar jag sånt.

Knappbristen och budgetstrulet

voteringJag har märkt att få fattat förvirringen runt budgeten. Men det finns ett perspektiv som ingen nämnt, så därför tänkte jag förklara på ett helt nytt sätt.

Så häng med. Det blir kul, jag lovar.

Problemet och workarounden

BudgetDet finns ett problem, och det finns en workaround.

Problemet är att det bara finns två knappar att lägga en röst med i kammaren.

Men det finns oftast många fler budgetar att rösta på. Denna gång finns det tre.

Tanken är att den som tagit fram eller varit med och förhandlat om en budget ska rösta på den budgeten. Varken mer eller mindre.

Hur det är tänkt att fungera

Budget2Så för att kunna votera om tre eller fler budgetar har man skapat workaround.

Man ställer helt enkelt budgetarna mot varandra två och två. Vinnaren i första omgången går vidare till andra.

Systemet fungerar eftersom den som inte deltar med en budget förväntas lägga ner sina röster. På så sätt vinner den av de tre budgetarna som flest vill ha. Varje parti röstar alltså på en (1) budget.

Hur det riskerar att fungera

SDs röster i andra omgången kan få Alliansens budget att vinna över regeringens.

SDs röster i andra omgången kan få Alliansens budget att vinna över regeringens.

Den ”praxis” alla pratar om handlar alltså inte bara om en rutin eller vana som råkat uppkomma, utan är en förutsättning för att workarounden ska fungera.

Om SD i andra omgången fullföljer sitt hot och lägger sina röster på Alliansens budget kan man se det som ett sabotage mot ett gentlemen’s agreement. De har då röstat på två olika budgetar, vilket aldrig tidigare skett (enligt vad jag förstått).

Det är därför Annie Lööf sa att man borde lagstifta mot förfarandet. Det lät för många som om hon vill lagstifta mot SD, och det togs verkligen emot så bland nationalisterna, men jag tror att det hon vill göra är att hitta ett sätt där man bara kan lägga sina röster på en budget. Det borde i sig inte vara så svårt. Man kan votera på annat sätt än med knappar.

Men givetvis kan då SD ändå helt avstå från att lägga fram ett förslag, så om de verkligen givit sig den på att fälla regeringen går det i alla fall.

Men hur …?

Poängen är att budgetpropositionen ska vinna, men motionerna är viktiga också. De är en sorts statement nu och för framtiden. ”Vi är visserligen i opposition, men så här skulle vi vilja göra.” I all framtid kommer det att stå i loggarna att så här röstade respektive parti.

Man kan förstås tycka att Alliansen kan ju bara lägga ner sina röster, så blir det inget strul.

Men då missar man den större bilden. Den historiska bilden. Den där det i alla tider framgår att ”så här röstade Alliansen år 2014”. Jag förstår att de inte vill avstå från att rösta. De har lagt ner massor av arbete, och vill lägga sina röster och känna att nu har vi sagt det vi vill säga. Men de vill inte ha något extraval – helt enkelt för att det är dyrt för Sverige på flera plan – inte bara kostnaderna för själva valet, utan också kostnaderna pga osäkerheten för marknaden och det beslutsvakuum som uppstår. Det handlar om många miljarder. Dessutom finns inget som tyder på att valresultatet skulle ändras nämnvärt. Några ledamöter skulle säkert åka in och ut, men det större läget skulle nog kvarstå.

Jag tror faktiskt att Alliansen därför ändå kommer att hitta ett sätt att inte fälla regeringen. Kanske genom att en mindre grupp ledamöter från alla fyra partier avstår från att rösta. Men jag är inte säker.

Problemet är att SDs väljare är emot etablissemanget. De är fullständigt ointresserade av att hålla stilen och respektera turer och praxisar. Alla är ändå emot dem och mobbas, så varför ska de sköta sig? För SD råder undantagstillstånd. Alla medel är tillåtna. De har en chans att rädda Sverige och det är här och nu.

Och då blir det så här.