
“Jävla muslimjävel!”
Hon är tretton år och en okänd man knuffade henne av elsparkcykeln så att hon for in i en påle.
Dit har muslimhatet från högerpartierna tagit oss. Legitimiseringen av muslimer som måltavla. Utpekandet av dem som roten till allt ont. Richard Jomshofs vedervärdiga retorik om hur muslimer kan sluta vara muslimer, och Ebba Buschs hetsande runt slöjor.
Jag försöker undvika att dra paralleller till Tyskland – Godwins lag, ni vet – men likheterna är så slående, hundra år senare. Hatet mot muslimer från makthavare har uppenbarligen givit Sveriges rasister ett frikort att misshandla flickor.
Igår skrev jag om Christer Sfeir, som ser ett demokratiproblem när muslimer anser att hotet mot den egna gruppen är en viktigare valfråga än vård, skola och skatter. Tänk er den artikeln i en tysk tidning för hundra år sedan. “De får inte väga in hotet mot sin folkgrupp när de bestämmer hur de ska rösta!”
Jag är tacksam för Näthatsgranskaren som har polisanmält tretton inlägg av Jomshof för hets mot folkgrupp. Men även om han blir dömd lär han bli minister om de vinner – Sverigedemokraterna brukar ha högre tolerans för kriminalitet när det gäller de egna.
Tove Lifvendahl skrev nyss att demokratin överlever oavsett vem som vinner. Men när en blivande regering har som målsättning att införa särlagstiftning i syfte att trakassera muslimer – som förbud mot sjal på allmän plats om den är muslimsk, men inte, vad jag hittat, om den är judisk eller kristen eller om man bara fryser om öronen, och SD-förslag om att stoppa moskébyggen utan motsvarande krav på andra religiösa byggnader – då har vi börjat ta steg bort från demokratin.
Som ~1926.
Och vi har sett hur fort det kan gå sedan.
Fler artiklar:
Svensk partipolitik · Rasism · Religion








