Det är för mig helt obegripligt att vuxna människor fortfarande kan sitta och åma sig över huruvida deras medmänniskor tar andra i hand. Alla måste ju veta idag att det inte har något med förakt att göra, utan handlar enbart om att inte vidröra det andra könet utanför familjen – och för de flesta troende muslimer handlar det ironiskt nog om respekt.
Och helt ärligt – efter covid finns det mängder av människor som avstår helt, och jag själv skakar mycket mer sällan hand idag än förr. Insikten om vad vi delar med oss av när handflator möts sitter kvar.
Islamism är förstås ingen ”trosriktning” som hävdas i klippet, utan ett fluffigt definierat ord man kan använda för att hetsa mot muslimer utan att bryta mot svensk lag.
Tänk om de hade suttit och tjafsat om judiska kvinnor som vägrar ta män i hand och vilket gigantiskt problem det är för Sverige.
Att ordet ”sharia” skulle vara mer eller mindre synonymt med ondska har blivit något av ett axiom.
”Detta är sharialagar” delade någon igår om Irans vedervärdiga avrättningar av män som deltog i protesterna i början av året. När jag och flera med mig påpekade att så inte var fallet fick vi höra ungefär att eftersom Irans lagar bygger på sharia är allt Irans lagar stödjer därmed sharia, lite tillspetsat.
Så skulle vi aldrig formulera oss om någon annan religion – men de som försvarade påståendet var inte alls svensk rassehöger, utan människor som kallar sig antirasister. Och det vill jag rådda i här.
Vi låter ju inte andra mordiska, fundamentalistiska regimer hitta på lagar som inte återfinns i deras religiösa skrifter för att sedan använda dessa till att hetsa mot religionen ifråga. Om Ryssland skulle hitta någon sorts långsökt stöd i bibeln för invasionen av Ukraina skulle vi inte säga ”japp, detta är kristendom!”. Och aldrig någonsin skulle vi acceptera att någon som titulerar sig antirasist använder Israels agerande som exempel på judisk lag – i alla fall inte i Sverige.
Ursäkten är ofta att sharia är en ”lag” som muslimer ”måste” följa och att det inte finns någon sådan i andra religioner. Nu är det ju semantik, men jag tycker ”ramverk” är ett bättre uttryck – och visst stämmer det att bibeln och toran är flummigare i sina regelverk än sharia, men ”tora” betyder bokstavligt ”lag” eller ”guide”.
Irans lagstiftning och sharia är förstås ett venndiagram. Det finns lagar som ingår i båda och lagar, som t ex att be fem gånger om dagen, som inte är iransk lag, och så finns avrättningarna av dem som protesterar som förstås saknar faktiskt stöd, även om Irans regim hittat en passage om ”krig mot gud” de tillämpar. Det är inte komplicerat.
Och det finns förstås delar av sharia när den införs som lag som förtjänar stark kritik – framförallt de stränga straffen – särskilt för sådant som vi idag inte anser vara brott, som hädelse och otrohet. Det är dock värt att minnas att även i kristna länder har detta fram till rätt nyss varit brott som bestraffats hårt, i kristendomens namn – det står exvis rakt ut i Moseböckerna att den som är otrogen ska straffas med döden, och att många muslimska länder inte alls har kvar dessa straff, och av dem som ändå har det är det bara Iran och möjligen Afghanistan som faktiskt formellt fortfarande tillämpar dem.
Så då är frågan vad det är som gör att ”sharia” är synonymt med ondska för så många, när det för troende muslimer i huvudsak handlar om att be, ge gåvor till fattiga och att göra en pilgrimsresa.
Är antirasisterna egentligen rasister?
Inte nödvändigtvis. De bara tänker inte tillräckligt långt, menar jag.
Det faktum att bara två länder bestraffar otrohet med döden trots att det står så klart i sharia att det är vad som gäller visar att islam som religion är precis lika adaptivt när det gäller att skippa de dåliga lagarna som kristendomen varit – muslimska länder är bara lite senare på bollen.
Och när vi inser att det går utmärkt att behålla de goda delarna och avskaffa de dåliga behöver vi sluta acceptera det ensidiga hatet mot ordet ”sharia”.
Det gör ont i troende muslimer, och det är helt onödigt. Om man måste, skriv åtminstone ”Irans tolkning av sharia” istället för bara ”sharia”.
Efter vad som hittills framkommit fanns bara en person bakom pride-attacken i Berlin. Det har förekommit mängder av andra attacker sedan pride uppstod, och vad jag hittat är detta den andra som utförts av en muslim (den första var Oslo 2022). Alla andra har haft förövare med kristen bakgrund, utom två i Jerusalem, som utfördes av en ortodox jude.
Ändå sitter företrädare för Sveriges två mest HBTQ-fientliga partier och åmar sig över hur muslimer inte respekterar ”västerländska värderingar” som pride tydligen nu är.
Tänk om vi skulle vända på detta och kalla manifestationer för Israel – det förekommer väl inte så många idag, men det fanns en del efter 7 oktober – för ”hat mot palestinier”, eller manifestationer för Ukraina för ”hat mot ryssar”?
Tänk om vi skulle kleta alla andra pride-relaterade dåd på judiskt eller kristet hat, som ”hämtar sin näring ur gamla testamentet”!
När det gäller Sverige har jag aldrig sett någon muslim protestera vare sig fysiskt eller verbalt mot pride. Om jag har missat någon, så rätta mig gärna. De som hetsar mot pride och transpersoner idag är uteslutande kristna och/eller nationalister.
Måwe fortsätter dock: ”Det är i denna kontext som attacken mot Pride, liksom mot julmarknader och pop-konserter ska ses; det dödliga våldet mot judar och homosexuella är inte en avvikelse, i strid med islamisternas världsbild, utan tvärtom helt i linje med deras föreställningar om ett islamiserat väst som, i likhet med Mellanöstern, inte har plats för varken judar, homosexuella, frigjorda kvinnor, sekulära eller ens dansande ungdomar.”
De terrordåd som skedde under ISIS-tiden var självklart tragiska, men bakgrunden var i regel politisk, dvs vedergällning för västerländska krigsdåd i Syrien och ibland privat hämnd för att man inte fick uppehållstillstånd, och inte en generell ovilja bland världens muslimer att acceptera ”judar, homosexuella, frigjorda kvinnor, sekulära eller ens dansande ungdomar”.
Hela texten är lång och djupt obehaglig – inte minst hur hon skjuter in ”judar” stup i kvarten, helt utan relation till övrig text. Jag har skrivit detta massor av gånger under många år:
Västvärldens muslimer har normalt inget alls behov av att vi icke-muslimer lever enligt islam. Det är inte muslimer som skjuter abortläkare eller kräver att korancitat ska sättas upp i samtliga skolsalar. Troende muslimer i kristna länder skiter fullständigt i koncerter och danser, bara de själva slipper delta.
Vad det ytterst handlar om är ju att mjölka en enskild händelse utförd av en såvitt vi vet idag ensam galning på så mycket muslimhat som möjligt.
Jag fortsätter väl min miniserie om varför judehat inte är en historiskt muslimsk företeelse. För muslimhatare i Sverige och världen har aldrig riktigt kunnat acceptera att det om inte största så i alla fall mest kända brottet mot mänskligheten någonsin, dvs Holocaust, utfördes av kristna nationalister.
Viljan att kleta Hitler på världens muslimer är stor. Och varje gång jag pekar på att muslimer inte alls har ett nedärvt eller religiöst hat mot judar kommer stormuftin i Jerusalem upp. Så låt oss bena lite i hans livsval genom att backa tillbaka till 1930-talet.
Vi som lever idag växte ju alla upp i efterkrigstiden, och har lärt oss om andra världskriget utifrån ett ”hur kunde detta hända”-perspektiv, där judeutrotningen var det centrala. Jag har sett många – inte bara muslimhatare – på fullaste allvar tro att syftet med kriget var att stoppa den. Men i själva verket var judarnas situation både ganska okänd och nästan helt irrelevant för alla politiska och strategiska beslut som fattades under kriget. Vad som hänt i Tyskland och Polen rullades upp åren efter 1945, och allierade styrkor och andra vittnar om chock och förundran när de upptäckte de utmärglade fångarna och gaskamrarna. USA med flera gick alltså inte med för att rädda judar – inte ens för att rädda England och Frankrike, vill jag påstå, utan för att det var rätt beslut för dem rent strategiskt. För när länder valde vilka makter de skulle stödja handlade det om politik. Om vänner och fiender och vad som gynnade deras medborgare.
Och det var förstås naturligt för ett ockuperat Palestina att stödja ockupationsmaktens fiender i hopp om att bli fria. Vi måste återigen klara av att gå i palestinska skor. Situationen i Palestina i slutet av trettiotalet var rätt komplicerad. Inte nog med att de var ockuperade. Judar hade fullt förståeligt flytt dit från i huvudsak Tyskland och Östeuropa, där de mördades, trakasserades och fördrevs, och den judiska andelen av populationen hade gått från tre procent 1850 till nästan trettio procent vid krigets slut.
Och det ironiska är ju att de som delar bilder som den i detta inlägget nästan alltid är Sveriges största invandrarhatare.
För hur reagerade palestinierna på den stora influxen av flyktingar? Precis som vi svenskar. En del med varmt mottagande, där de öppnade sina hem för de flyende, och andra var förbannade och trötta på dem.
Men den stora skillnaden var att de som var förbannade där hade rätt.
Se ironin i detta:
Dagens muslimhatare i Sverige menar att muslimerna vill ta över Sverige och införa sin religion här, och att de ”snart” kommer att vara i majoritet, och då kommer vi svenskar att behöva liksom underkasta oss både dem och deras religion – och det är förstås direkt trams – både matematiskt och politiskt. Men deras palestinska nationalistiska motsvarighet hade läst Balfourdeklarationenoch de hade rätt.
Sionisternavar där för att ta över landet och hade en konkret plan för att mörda och fördriva palestinierna från deras hemland i det syftet – allt det muslimhatarna anklagar muslimer för idag. Jag säger ”sionisterna”, för vi måste komma ihåg att de avskyvärda brott mot mänskligheten sionisterna begick månaderna innan Israel bildades, under den första fasen av Nakba, inte hade stöd bland alla judar – i synnerhet inte de som levat där länge och var integrerade med kristna och muslimska palestinier. Men sionisterna var många och politiskt och vapenmässigt starka och de judar som inte var på deras sida hade inte mycket att sätta emot.
Så om vi backar till början av kriget hade vi denna situation: Storbritannien ockuperade Palestina, palestinierna ville bli fria, och det fanns dessutom ett hot, som skulle visa sig korrekt, från den enorma mängden nyinvandrade judiska flyktingar – och dessa samarbetade dessutom med ockupationsmakten mot de palestinier som ville bli fria. I Europa, långt från Palestina, fanns en ledare som förklarade krig mot deras ockupationsmakt.
I det läget valde stormuftin Haj Amin al-Husseini att liera sig med Hitler och till och med bli SS-general. Var han antisemit? Medan han självklart var antisionist – vem hade inte varit det i hans kläder – naturligtvis ville han inte att det skulle bildas ett judiskt land i Palestina – hittar jag inga belägg för något konkret hat mot judar som inte var sionister innan han lierade sig med Hitler. Han hade t ex studerat under en judisk lärare.
Och här har vi igen dubbelmoralen. Vi svenskar har sedan länge accepterat att tyska soldater som inte var involverade i holocaust normalt inte visste vad som hände i Auschwitz, och ingen lägger heller skulden på det italienska folket för att Mussolini var polare med Hitler, men palestinier ska idag på någon fläck hållas ansvariga för sin sedan länge avlidna stormuftis stöttande av Hitler. Det lyfts fram som bevis för att inte bara palestinier utan även samtliga muslimer står bakom holocaust (!).
Muslimska ledare i Nordafrika och Mellanöstern återfanns faktiskt på båda sidorna i kriget. Och precis som europeiska och övriga ledare världen över valde de som sagt alla sida efter hur det gagnade dem politiskt. De som stödde Tyskland gjorde det inte för att Muhammed sagt till dem att mörda judar. Hela den tankefiguren är så fånig att det inte ens borde behöva sägas.
Nazismen är inte Islams kors att bära utan vårt. Vi kristna, nationalistiska europeer skapade denna lära helt utan muslimers hjälp. Och den började inte med Hitler, utan med tusen år av judehat som genomsyrat vår del av världen, inklusive Sverige.
Flera hundra kommentarer fick jag igår under mitt inlägg om dhimmi. Men trots att jag skrev rakt ut att jag självklart inte är expert och att jag är öppen för att korrigera eventuella fel i sak hade inte någon enda av alla arga något konkret att komma med.
Kritikerna kan delas in i tre grupper:
De som tycker att jag inte borde skriva eftersom ämnet är irrelevant.
De som menade att jag hade fel i sak, och sedan hävdade att jag skrivit sådant jag inte skrivit, alternativt inte skrivit sådant jag faktiskt skrivit.
De som bara tyckte jag hade fel, men aldrig svarade på frågan om vad.
Så jag förstår oviljan att läsa långa inlägg. Och jag kan själv ibland påpeka faktafel i långa texter utan att lusläsa hela texten, men det förutsätter ju att det finns ett konkret faktafel!
Det är för mig helt obegripligt att så många är så slöa! Varför lägga tid på att formulera så meningslösa kommentarer? Vad driver dem?
Nåja. Mina konklusioner från igår står kvar oemotsagda:
1. Dhimmisystemet var absolut diskriminerande, men Europas system var långt värre. Dels riktade de in sig på judar specifikt, medan dhimmi var lika för alla ickemuslimer, och dels gav de inte skydd till judar, som i många fall var fredlösa. Europas lagar var rasistiska.
2. Judar var ”fredade” enligt Svenska Akademiens definition, eftersom regenterna i muslimska länder åtagit sig att beskydda dem. Trots detta skedde pogromer, varav tre större, men det ska ses i ljuset av att tidsspannet var trettonhundra år, och vi pratar totalt 20 miljoner judar i hela Nordafrika och Mellanöstern. Många menar att man inte kan säga att de var fredade eftersom de var diskriminerade, men de orden är inte i motsats till varandra.
3. Antisemitiska troper är ett europeiskt fenomen. Det betyder inte att inte judehat fanns i muslimska länder – så fort en mindre grupp individer i ett land inte beblandar sig med den övriga befolkningen – som romer, samer med flera – uppstår en vi och de-känsla som kan resultera i hat, när minoriteten anses få fördelar. Men det var inte så utstuderat som i Europa, med myter om drickande av bäbisblod med mera.
Syftet med inlägget var att en gång för alla sätta stopp för påståendet att Islam överlag kräver att muslimer dödar judar, för hade det varit så hade förstås inte stora mängder judar som sagt levat fredade i muslimska länder. Alla religioner har förstås avarter, som ISIS och talibanerna, och det har även historiskt funnits muslimska grupperingar som tvångskonverterat, mördat eller fördrivit judar, men de har varit ynka få, jämfört med de kristna europeiska motsvarigheterna.
Judehatet i muslimska länder idag, som är verkligt, är inte historiskt. Det stammar ur Israels behandling av palestinierna. Detta är ingen ursäkt, bara ett krasst konstaterande.
Och det ironiska är ju att de muslimer som hatar judar har samma förvrängda syn som Busch och Måwe – de kan inte skilja på landet Israel och folkgruppen judar.
Judar levde fredade i muslimska länder fram till nittonhundratalet, skrev jag igår, och som vanligt dök det upp folk i kommentarsfälten som ivrigt vill påpeka att så inte alls var fallet.
Och jag känner att jag förklarat och utvecklat detta så många gånger i just kommentarsfält att det är lika bra att göra det här i en post en gång för alla.
Varför spelar det roll? Därför att en viktig komponent i dagens västerländska muslimhat är påståendet att muslimer hatar judar på grund av att islam på något sätt skulle kräva det av dem, och det motbevisas av historien.
Först och främst: Vad betyder ”fredad”? Att du är skyddad från angrepp – varken mer eller mindre. Och just att de var fredade var nog den främsta anledningen till att 80-90 procent av världens judar levde i muslimska länder år 1000.
”Men det skedde massor av pogromer!”
Gjorde det verkligen det? De flesta – även före Hitler – skedde i kristna länder, av kristna. Framförallt i Ryssland och Ukraina, men även i övriga Europa. I Tyskland fick de t ex bära ansvaret för pesten, vilket ledde till fruktansvärda massmord.
Jag är ingen expert på judisk/muslimsk historia, förstås, så det jag framför här är till stor del vad jag hittat när jag sökt på nätet. Om jag har fel i sak uppdaterar jag gärna. Jag har tittat på åren 600-1900 och funnit totalt tre pogromer – en i Granada och två i Fez – som dödade totalt fler än hundra judar – några tusen i alla tre fallen. Det har också funnits en handfull andra otäcka händelser med färre döda och några fall av tvångskonverteringar och utvisning.
Men notera nu att jag tittat på totalt trettonhundra år och på hela Nordafrika och Mellanöstern. Om det bodde i genomsnitt 400 000 judar i muslimska länder under dessa år och vi räknar fyra generationer per sekel betyder det att bortemot tiotusen av över tjugo miljoner totalt dödades i pogromer. En halv promille.
Låt oss jämföra med Europa. Vi hade religionskrig på religionskrig. Inte nog med att judar mördades och fördrevs – de var inte ens välkomna i Sverige förrän för 250 år sedan – och katoliker och protestanter hade också ihjäl varandra. Att vi europeer ska sitta på höga hästar och åma oss över muslimers bristande tolerans genom historien med den bakgrunden är verkligen magstarkt.
I Europa fanns hat mot judar, som spreds av kyrkan. Verklig antisemitism, med alla de troper vi känner till idag, fanns inte i Nordafrika och MÖ. Däremot fanns grupper av muslimer som ansåg att judar inte skulle tolereras och som fördrev dem eller tvingade dem till konvertering. Visst. Men de var väldigt sällsynta, jämfört med kristna.
Men så har vi dhimmi-systemet, som ideligen dras upp som exempel på antisemitism, vilket förstås är trams, eftersom det även gällde kristna. I botten var det ett regelverk för att ge en lägre standard och ställa högre krav på dem som inte var muslimer. I dess strängaste mening fick de inte äga hästar eller vapen och skulle bära vissa kläder, även om det inte tillämpades överallt. De fick betala en särskild skatt, men behövde ju å andra sidan inte betala zakat (allmosor) eller göra militärtjänst, och de garanterades därmed skydd av ledarna. Dhimmi med alla sina brister gjorde att judar och kristna var just ”fredade”, som var vad jag hävdade i inledningen.
Var särskiljandet snällt? Nope. Förstås inte, med våra mått mätt.
Men till skillnad från i muslimska länder hade det kristna Europa oftast särskilda lagar för just judar.
Den största skillnaden mellan de två systemen ligger i konceptet med permanent uppehållstillstånd. Den islamiska dhimmi-statusen garanterade en laglig rätt att existera och utöva sin religion på obestämd tid. Landets ledning hade åtagit sig att skydda dem, och även om de misslyckades ibland fanns i alla fall den ambitionen.
I Europa hade de inga rättigheter. De kunde angripas av en skränande mobb utan att någon ingrep, och de kunde utvisas när andan föll på. De var inte ”fredade”.
Och framförallt:
Medan dhimmi fanns till för att upphöja just muslimer till en särställning samtidigt som man skyddade ickemuslimer var syftet med de europeiska motsvarigheterna i huvudsak att jävlas med just judar.
Dhimmi var för muslimer. Europeisk lag var mot judar.
Jag vet inte hur många gånger – i diskussioner på nätet – jag påpekat det uppenbara: Det är historiskt sett kristna som mördat, tvångskonverterat och fördrivit judar, medan de levat fredade, precis som kristna, under muslimska ledare.
Och ja, det finns idag antisemitism i mångamuslimska länder, absolut, men den är inte religiöst betingad. Muhammed sa till sina följare att respektera Bokens folk.
Min fråga till dem som hävdar att ”det står i koranen att judar ska utrotas” är alltid: Om det varit så, varför har miljoner judar levat fredade i muslimska länder i fjortonhundra år? Hade det inte varit praktiskt att påbörja utrotningen genom att mörda dem som – pja – redan bodde där?
Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna försöker nu överträffa varandra i att hetsa mot muslimer i syfte att svartmåla dem och trakassera dem, till nivåer som påminner om hur tyskar hetsade mot judar, romer och funktionshindrade på trettiotalet.
Sameh Egyptson är en av rassehögerns absoluta favoriter att citera, och han kandiderar nu för KD, så låt oss bara gå igenom denna lista över de fem pelarna i Islam med min favoritprincip #användsammamåttstock som redskap och se var vi landar.
Vi börjar med presuppositionen: ”krav på andra är politik”.
Stämmer det? Självklart inte. Påståendet är superlöjligt. Rent generellt skulle jag säga att alla krav som har stöd i befintlig lagstiftning knappast kan kallas politiska – det är först när man vill ändra lagen eller kräver bidrag ur statskassan med mera som det möjligen kan kallas så.
Hör själv:
Jag kräver att …
få byta denna tröja jag köpte på öppet köp
du inte blockerar vägen till mitt hus
få hålla en demonstration i enlighet med yttrandefriheten
Så låt oss anta att Egyptson inte är dum som ett spån och tror att det är politik när man vill att andra följer gängse regler och behandlar en i enlighet med svensk lag eller ingångna avtal, utan att vad han försöker säga är att ”krav på andra som förutsätter att vi förändrar vår befintliga lagstiftning är politik”, och låt oss studera vad han skriver ur det perspektivet:
1. ”Krav på böneutrop är politik.”
– Den här besattheten från muslimhatare vid just böneutrop, som sker vid några ynka få ställen i Sverige och stör i det närmaste noll personer är en tragisk påminnelse om hur ynkliga en del av Sveriges troende kristna är när det gäller hänsyn mot andra. Vi har tusentals kyrkor med kyrkklockor som ljuder över tusentals kvarter, men trots att vi har trehundratusen muslimer i Sverige unnar de inte några få moskéer fem minuter i veckan i avsevärt lägre ljudnivå. Det är ett faktum att de som vill ha böneutrop inte alls är politiska. Tvärtom. De tillämpar befintlig lagstiftning – samma regler som för utomhuspredikningar, idrottsevenemang, auktioner, båten Elida, Frälsis. De förväntar sig ingen särbehandling, bara likabehandling.
De som gör det till ”politik” är SD och KD, som vill särbehandla muslimer genom att inskränka deras och endast deras rättigheter.
2. ”Krav på särskilda regler under fastan är religion.”
Jag har ingen aning om vilka ”särskilda regler” han syftar på. En snabb googling säger att det finns muslimer som ber arbetsgivare om viss flexibilitet, men inget mer än så. Ni som vet vilka lagändringar muslimer krävt för att kunna fasta får gärna upplysa mig.
3. ”Pilgrimsfärd är religion. Krav på särskilda regler under aid al-adha är politik.”
Igen: va?! Vilka lagkrav har muslimer framfört gällande Eid? Jag har sett synnerligen enstaka personer vilja göra Eid till helgdag, men de har uteslutande varit etniska svenskar.
4. ”Allmosor är religion. Krav på offentlig finansiering är politik.”
Igen frågar jag mig vad han syftar på. Är det avdraget för gåvor till välgörenhet? Det är redan lag, och den som var drivande var Alf Svensson, i en annan tid, när KD var ett helt annat parti.
5. ”Bekännelsen är religion. Krav på att religionen ska styra samhället är politik.”
Ehm. Vilket parti var det du ville representera nu igen?
Slutligen:
”När man vill ha en samhällsordning enligt sharia talar vi om politisk islam.”
Jag har skrivit om detta många gånger förut, men det tål att upprepas. Sveriges troende muslimer har inga förväntningar på att Sverige ska styras enligt sharia. Jag har knappt sett någon muslim någonstans i Väst ha det, förutom att en del vill inrätta blasfemilagar – vilket jag är emot, men som sagt. Det är det enda undantaget. De som är djupt troende kräver inte att samhället hugger händerna av tjuvar eller förbjuder homosexualitet. De som istället kräver hårdare straff och hetsar mot pride och transsexuella är, som jag skrev igår, Egyptsons medpolitiker. Så snacka om att kasta sten.
Det de muslimer vill som är djupt troende är att kunna följa Islams (Sharias) fem pelare: Bön, fasta, pilgrimsfärd, allmosor, trosbekännelse.
”Religion blir politik när den ställer krav på andra!” är hans slogan.
Så denna bild delas av någon som kallar sig ”a proud Jew and Zionist” och som dagligen postar lika delar muslimhat och Palestinahat i en rad grupper.
Och jag ställer frågan till honom:
”Hade det varit i sin ordning att uppmana alla judar som vill leva enligt torahn att flytta till Israel?”
”Nej, eftersom vi judar hör mer hemma här än islamisterna samt så har islamisterna som sagt mer utrymme att vara på än vi judar.”
Nu gäller ju iofs citatet nedan USA och inte Sverige, och mer ”utrymme” per capita ställer jag mig tveksam till utan att orka räkna på det, men för denna övnings skull spelar det ingen roll.
För det är verkligen slående när man tillämpar mitt motto #användsammamåttstock hur logiken totalhavererar i den här sortens inlägg. Jag är ju liksom de flesta av er som läser mig av uppfattningen att troende människor ska kunna leva sina liv och utöva sin religion var som helst. Djupt troende muslimer gör inte normalt en fluga förnär, utan är exemplariska invånare. De super inte och deltar därmed aldrig i krogbråk eller kör rattfulla, de stjäl inte, de våldtar inte – tar inte ens kvinnor i hand – och de är populära medarbetare när det är jul och midsommar eftersom de gärna jobbar när svenskar vill vara lediga. De är artiga och vänliga, och i övrigt vill de ofta mest bara bli lämnade ifred.
Inte olikt Jehovas vittnen och ortodoxa judar.
Och ja, de har värderingar som inte är ”svenska” (dvs ”svenska på tvåtusentalet”), där homosexualitet är synd och kvinnan ska vara underordnad mannen, men det gäller även de båda andra grupperna, och de som hetsar mot pride och transpersoner i svensk debatt är som bekant inte troende muslimer utan … pja … ni vet vilka.
Så jag fortsätter med att fråga på vilket sätt judar hör mer hemma i USA än muslimer, och svaret blir ”Islamisternas värderingar och trosuppfattning passar inte in i västvärlden samt så har dom som sagt sina länder dom kan hålla sig till”.
Min sista fråga, som jag hoppas få svar på idag, är:
”Vilken är skillnaden mellan en judiskortodox familj och en troende muslimsk familj som gör att den förra ”passar in” men inte den senare?”
Vi får se om han svarar, men – det finns ingen. Kvinnorna täcker håret. Man tar inte varandra i hand om man är av olika kön.
De abrahamitiska värderingarna – både bra och dåliga – genomsyrar alla tre religionerna, och vi behöver hjälpas åt att peka på hyckleriet här.
”Whataboutism!” skriker många. Nope. Whataboutism är ett argumentationsfel som förutsätter att man försöker förflytta en diskussion från något genom att dra en falsk parallell till något irrelevant.
Tänk dig att en studentkorridor har tre inneboende flickor: Judith, Kristina och Islin, och alla tre bär sig ungefär likadant åt – både bra och dåligt – men hela tiden klagar alla bara på Islin, trots att de andra två också lämnar disken i vasken och luddet i torktumlaren.
Att peka på hyckleriet i detta är att vara rättvis och konsekvent, och att känna igen mobbing och ta ställning för den utsatta.
Nikki Haley, som egentligen är uppvuxen som sikh och konverterade i samband med att hon gifte sig, är bara en i raden av ledande amerikanska republikaner som uttrycker detta.
Och dels är det förstås, oavsett hur religiös man än är, helknäppt att utgå från att bibelns Israel, som ju syftar på personen Jakob och hans tolv söners stammar, skulle ha något alls med den nation som bildades 1948 att göra. Ungefär som om de som idag är döpta till Jesus skulle göra anspråk på bibelcitat som gäller Messias.
Men framförallt är det den här sortens politiserad religiositet samma personer som stöttar Haley med flera kallar fundamentalism/extremism/islamism/jihadism när den uppträder hos muslimer.
Jag säger ofta att allt det man kan kritisera i islam, som t ex att kvinnan ska vara underordnad mannen, också finns i övriga abrahamitiska religioner – och omvänt: allt det som är vackert, som gåvor till fattiga med mera, också finns i alla tre.
Men det hindrar inte stora mängder svenskar, som nu har stöd hos tunga politiker i SD och KD, är besatta av att stoppa den mytiska ”islamiseringen”, där muslimer påstås vilja inrätta ett Sverige där deras religion styr över svensk lag.
Det finns säkert sådana individer någonstans. Som vi säger i Värmland: ”det finns fôlk te allt”.
Men det finns inga tokreligiösa muslimer i vare sig USA eller Sverige som har ett så oerhört skadligt och obehagligt inflytande över realpolitik som de tokreligiösa kristna.
Trotz allt 