Etikettarkiv: islamofobi

Kristenistmaken

Publicerat den av

generic-church”Tager du denne Jan Willy Andersson till din äkta make, att älska honom i nöd och lust?

Jag svarade ja.”

Så började Yvonne Andersson, KD, sitt anförande i riksdagen 2009, när hon och hennes partikamrater med synnerligen tilltrasslade argument försökte övertyga övriga sex partier att guds lag borde ha större tyngd än invånarnas väl, och att därför skulle inte samkönade par få gifta sig.

I England finns sedan länge Beth Din, en sorts låtsasdomstol, som används av ortodoxa judar för att döma i tvister. Enligt brittisk lag kan man nämligen bestämma att en tredjepart ska lösa en konflikt, om båda i förväg förbinder sig att följa domslutet.

Så när muslimer ville ha samma konstruktion gick det förstås inte att neka dem.

Och så fick landet sina vitt omtalade och djupt hatade ”sharia courts”.

Ingen bryr sig förstås om vad ortodoxa judar håller på med. Knappt någon vet ens att de har sina egna ”domstolar”. Men i en nyansbefriad värld är sharia synonymt med handavhuggningar och dödande av konvertiter. Den som i någon liten mån vill leva enligt Allahs ord är en förtäckt samhällsomstörtare, som närsomhelst kommer att vända sig emot övriga invånare och tvinga på oss hijaber och böner.

generic-jew-davidEn hel del frikyrkliga kristna, enligt traditionell byäldsteprincip, väljer förstås också att lösa konflikter inom sitt samfund.

Är det bra? I en dimension är det förstås inte det. De tre abrahamitiska religionernas lagar är i stora delar patriarkaliska och framförallt kvinnor far ofta illa när gamla testamentet blir rättesnöre. Men samtidigt inser de flesta av oss att vuxna människor måste få fatta sina egna beslut.

Kristna Världen idag kallade för några år sedan, i en artikel som nu blivit viral, Ebtisam Aldebe för ”islamistfru”.

Anledningen var att hennes man Mahmoud uttryckt att det är bekymmersamt att, enligt honom, muslimer konverterar för att bättra på sin asylansökan. Han säger sig ha bevis för att detta sker. Huruvida han har rätt eller fel blir i artikeln irrelevant – man gör inga försök att komma till botten med frågeställningen.

Han har sagt så, alltså är han islamist (?), och så blir hans fru ”islamistfru”.

Fundera lite över det ordet, och vad det innebär. Hade hennes man under motsvarande omständigheter kallats för ”islamistmake”?

Själv ser jag ju inte islamismen i hans påstående. Om han har rätt ÄR det bekymmersamt, uppenbarligen, för man ska inte konvertera för att få asyl. Har han fel är problemet förstås att han har fel, och inte att han anser att agerandet skulle ha varit problematiskt om han haft rätt.

Jag vill inte för ett ögonblick försvara den absurda domen i Solna, och jag anser sedan jag var tonåring att svenska nämndemannasystemet är fel, och oavsett om Aldebe faktiskt varit partisk mot kristna konvertiter eller ej är det uppåtväggarna att det ens ska gå att misstänka att så skett.

Men det är också märkligt att vi har en benämning på den som vill inrätta ett samhälle enligt muslimsk lag, men inte på den som vill det enligt kristen eller judisk lag.

Anledningen är förstås att svensk lag från början vilar på biblisk grund. Att vi fram till helt nyligen inte var ett smack ”bättre” än islamister, utan hade inrättat vårt samhälle efter hur vi uppfattade att vår gud ville att vi skulle leva.

Det finns fortfarande många kristna som vill se mer av bibeln i våra samhällsregler. Det tog ända till 2009 innan vi fick samkönade äktenskap i Sverige, och anledningen var nästan enbart att vissa kristna inte ville gå emot hur man uppfattade att gud definierat ordet. KD röstade emot motionen som de övriga sex partierna stod bakom, men kunde förstås aldrig förklara på vilket sätt homoäktenskap skulle hota samhället.

Vad är då Yvonne Andersson, som anser sin gudstro vara viktigare än medmänniskors rätt att leva som de vill?

”Kristenist”?

Är hennes man, Jan Willy Andersson, då en ”kristenistmake”?

Om en person hade sagt ”det är bekymmersamt att imamer försöker konvertera kristna för att de ska få asyl” hade knappast någon kallat vederbörandes partner för ”kristenistfru”, utan de som överhuvudtaget hade brytt sig hade istället fokuserat på huruvida det var sant eller ej.

Jag är emot nämndemannasystemet för att det är farligt för rättssäkerheten – och läs gärna Viktor Bankes artikel för goda exempel. De allra flesta nämndemännen gör säkert ett kanonjobb, och det finns självklart lagfarna domare som är färgade av sin politiska, religiösa eller kulturella bakgrund, men de är avsevärt färre. Interasistmen har under årens lopp hittat nazister, rasister och övriga främlingsfientliga bland i huvudsak SD-utsedda nämndemän.

The takeaway från Aldebe-debaklet behöver vara att nämndemannasystemet behöver ses över.

Inte att inte religiösa ska få ta plats i samhället.

För ska vi diskutera problemet med islamister behöver vi samtidigt diskutera problemet med kristenister. Det är ingen relativisering. De är fler och de har större makt. De har ett eget parti, och även om många sunda människor återfinns i KD – jag känner åtskiliga kristdemokrater, och de är alla varma och engagerade medmänniskor som vill världen väl – kan ingen neka till att partiet i stora delar drivs av kristenism.

Men den diskussionen tar vi inte. För vi inser att i en demokrati måste väljarna även få välja representanter som står för ett samhälle vi absolut inte vill se, så istället för att fokusera på personernas rätt att uttrycka sina åsikt, och istället för att etikettera angriper vi deras argument när de förespråkar en politik vi inte vill se.

Men i övrigt låter vi dem vara ifred att leva efter de regler de själva valt.

Även om det innebär att man låter en präst, imam eller byäldste medla i eller avgöra en tvist, och även om jag själv tycker vederbörande ”dömer” på ett sätt jag anser fel.

Är jag för sharia? Inte alls. Sharia omfattar mycket som är vackert, som hur man tar hand om fattiga och gamla, men det faktum att sharia förespråkar dödande av bland annat homosexuella förtar förstås en del av skönheten.

Men den ”regeln” stammar från Tredje mosebok 20:13, och är gemensam även för judar och kristna: ”Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem.”

Vi utgår inte från att Yvonne Andersson vill döda homosexuella bara för att hon inte vill att de ska gifta sig, och vi behöver ge samma benefit of a doubt till muslimer.

Se nyanser.

Dra inte ut alla linjer till extrempunkter, utan sluta med halmgubbetänket.

Det är allt jag begär.

Avtäck småflickorna i klassrummen

Publicerat den av

Arab_Girl
Diskussionen om hijab på skolbarn går in på tredje dagen. Läs förrgårdagens och gårdagens inlägg. Jag fick blocka en okänd muslimsk kvinna som drog en skiljelinje mellan ”svenskar”/”vita människor” å ena sidan och ”muslimer” å andra sidan och rasande deklarerade att den förstnämnda gruppen inte ska lägga sig i vad den andra gör. I en annan tråd blev jag anklagad för att hata islam. Efter att i hundratals timmar ha skrivit om och debatterat för muslimers rätt mot verkliga islamofober blev det en rätt absurd upplevelse.

Jag har också läst och blivit läst av muslimer som håller med. Att små barn bär hijab är ett nytt och oroande fenomen, och det är inte alls i enlighet med koranen, som föreskriver att den används från ungefär 15.

Flera av de vänner jag igår beskrev att jag var besviken på dök upp och diskuterade diskussionen istället för frågan så länge att jag tröttnade helt, och de inser nog fortfarande inte att de därmed bevisar min poäng. Jag har alltid hävdat att det är trams att påstå att vi som är antirasister och anti-islamofober inte klarar att ta i de svåra frågorna, som könsstympning. Tydligen har jag i vissa fall haft fel. Och nasserassarna har haft rätt. Det är plågsamt att inse.

Hit har vi kommit:

Det finns tre skäl till att flickor i grundskoleåldern täcker sin kropp inomhus så att bara händer och ansikte sticker fram.

  1. De tycker det är vackert. De vill se ut som mamma. De känner en samhörighet med sin grupp. De vill visa att de är muslimer. Jag har fått viss kritik för att inte lyfta fram det fallet. Och rätt ska vara rätt. Denna kategori finns. 
  2. De är övertygade om att Gud kräver detta eller de känner trycket från familj och grannar, och de väljer därför frivilligt, men ändå ofrivilligt, att dölja armar, ben, hår och hals.
  3. De tvingas täcka sig mot sin uttryckta vilja av vårdnadshavarna.

Att alla tre kategorierna finns är solklart. I diskussionerna från min vägg har dock framförts av ivriga antirasister:

… att om jag inte kan ange exakt hur stor andel som hör till respektive kategori ska jag inte uttala mig alls. Jag håller förstås inte med. Det spelar ingen roll om det är femtio eller femtiotusen. Inget barn ska behöva tvingas in i heltäckande skynken.

… att det är precis samma sak med rakade underliv, bröstförstoringar, smink och annat västerländskt otyg, och att det är jättefarligt och superfel att inte diskutera precis alla sociala normer samtidigt.

Det är den där kissnödigheten från oss som försvarat muslimers rättighet så ofta att vi nu nästan gör det i sömnen som blir så parodisk. Jag känner den också – viljan att balansera. Att relativisera och påpeka att fel finns överallt. Att inte peka ut muslimer, för de är ju redan så utsatta. Absolut.

Men det är INTE precis samma sak. Det ena är ett direkt tvång från vårdnadshavarna, som har total makt över barnet. Det andra är mer diffusa kompisideal, som kan vara nog så jobbiga att hantera, men de är inte direkta övergrepp.

Redan i mitt första inlägg ägnade jag åtskilliga stycken åt att beskriva att ”svenska värderingar” inte alls är så upphöjda som många vill låtsas. Jag har inga svårigheter att tillstå detta – tvärtom. Men man måste och bör inte diskutera alla problem samtidigt, bara för att det känns viktigt att säkerställa att alla grupper är lika kritiserade. Problem ska samdiskuteras när det finns ett värde för själva lösningen. Men de som gapade som högst i tråden var istället de som inte hade någon lösning alls. De kunde inte ens tänka sig att resonera runt mitt förslag till lösning, eftersom det var så centralt att tramsa runt om att det minsann är elakt att skolbarn inte får gå nakna om de vill det och det är PRECIS samma sak.

Jag tror de barn som verkligen bara vill klä sig som mamma och inte alls känner något tvång hemifrån att svepa in sig i en sjal klarar av att, precis som killarna i keps, ta av sig den inomhus. De kan bära den när de slutat skolan och resten av livet. Jag har svårt att se någon traumatisk effekt det får på dem att behöva vänta tills de är 15-16 med att få bära den i samtliga sammanhang.

Någon påpekade att då kan inte barnen vara påskkärringar. Självklart kan man göra undantag för både häxor, stjärngossar och strålbehandlade barn. Barn klarar undantag. Det är föräldrar som fastnar i millimeterrättvisa.

För de barn som verkligen tvingas täcka sig, oavsett om de är fem, femtio eller nittiofem procent, kan ett förbud mot huvudbonad i grundskolan inomhus förändra hela deras uppväxt, och göra livet lättare och mindre instängt.

Denna kommentar, från ett inlägg som resonerar runt slöjor och slöjtvång och jämförelsen med en bikini, är enormt träffande:

”When a woman’s community acceptance, respect, dignity, employability, marriagiability, physical safety, enfranchisement, social mobility, access to social institutions, freedom, and autonomy hinge upon her daily, unwavering, public adherence to the bikini, then we can make this comparison.”

Byt ut ”bikini” mot ”korta kjolar”, ”smink” och allt annat jag fått höra är ”precis samma sak”.

Så hur ser då lösningen ut?

Här är mitt förslag:

Inför ett förbud mot huvudbonader inomhus i skolan för barn upp till sjätte klass. Faktum är att ett sådant förbud funnits tidigare, eftersom det ansågs ohyfsat att i synnerhet pojkar hade mössa eller keps på inomhus. Såvitt jag förstått tillämpas det fortfarande här och var.

Året därpå gäller förbudet även sjuan, sedan åttan, sedan nian. Jag kan också tänka mig att man drar en gräns vid 15 år för självbestämmande. Det räcker för att följa koranen.

På så vis behöver inget högstadiebarn som vant sig vid att bära hijab plötsligt ta av den. Det blir naturligt för de yngre att i skolans lokaler går man barhuvad. Utanför skolan och på skolgården kan man ha sjal.

Prata med föräldrarna om barnen inte lyder, och det gäller även keps, mössa och huva, och hjälper inte det kontaktas Socialtjänsten. Det fyller en dubbel funktion. Barn som bär den för att vara fina klarar att ta av den i klassrummet. Barn som upplever tvång från familjen, övriga omgivningen eller en skev gudsfruktan gör det inte. Och då får vi veta vilka de är och kan hjälpa dem.

Detta är ett mycket litet intrång i vardagen för alla som inte upplever religiöst och kulturellt tvång, men kan bli en ofantlig skillnad för dem som gör det. De kan identifieras och få hjälp och stöd.

Och att mössor och kepsar åker av på köpet skadar faktiskt inte heller.