Etikettarkiv: Islam

Kristen terror

Publicerat den av

Hashtaggen #TrumpsNewArmy trendar just nu på Twitter.

Vi minns alla hur diskussionerna gick för fem-sex år sedan, när ISIS var alltings centrum. Terror kom från muslimer, hette det. Det fanns ingen kristen terror. Koncept som hjärntvätt och radikalisering satt tätt ihop med islamistisk terror, och alla vi som försökte säga att bara för att islam just då var motiveringen bakom kriget och dåden fanns det inget som sa att inte samma sak skulle kunna hända kristna, buddhister eller what not. Vi pekade på tidigare terrorister som saknat religiös koppling, som separatiströrelser eller politiska extremister.

Men nej. ”Relativisering!” Jag vet inte hur många gånger jag fick det ordet slängt till mig när jag framförde att terror alltid funnits bland andra än muslimer.

Well. Nu ser vi kristen terror. Alla stollar som är beredda att slåss för Trump är säkert inte religiösa, men de flesta är det. De hetsas av vissa präster och predikanter, medan andra dämpar eller står på andra sidan, precis som för sex år sedan, när vissa imamer uppviglade och andra satte sig emot.

”Men trumpterroristerna har inte eldat folk i burar!”

Nej. De har inte hunnit dit, och de kommer inte att göra det heller, för USA är inte i samma situation av inre kaos som Syrien, Iran och Irak var. Men hade de haft möjlighet hade några av dem hängt Mike Pence och dödat Nancy Pelosi, och förmodligen resten av de kongressledamöter de anser vara fiender. Anledningen till att inte USA kommer att gå Levantens öde till mötes är enbart att man har bättre struktur.

Detta är kristen terror.

Den är lika äcklig som den muslimska terror som grundades i Levanten då, den har samma komponenter av religiös motivation, vilja till makt, motstånd mot befintliga politiska ledare, och där finns grupper av rasister, psykopater med sjuka fantasier och också breda grupper supportrar som egentligen inte gillar våldet, men tolererar det för Sakens skull. Där finns radikalisering av människor som tidigare varit politiskt ointresserade och religiöst måttliga, som Ashli Babbitt. Där finns koordinering från dem med militär eller polisiär bakgrund. Trots att landets styrande i huvudsak följer den egna religionen finns en vilja att föra in långt mer av Guds ord genom att tillsätta tokreligiösa på viktiga poster och ändra lagar och helst förbjuda andra religioner och riva deras monument.

Detta är kristen terror.

Men till skillnad från då kommer inte kristna världen över att avkrävas avståndstagande. Vi kommer inte att se hashtaggen #NotAllChristians eller hålla långa diskussioner om skulden hos de kristna som inte tar ställning. Inga opinionsundersökningar kommer att göras i Västvärlden för att se hur många kristna som vill se ett styre där Guds ord återspeglas i lagen.

Varför?

Och om du tänker svara att ”men syftet med ISIS var att skapa en religiöst grundad stat, och det gäller inte här” – då har du inte lyssnat på de trumpsupportrar som i varje intervju motiverar sin kärlek till Trump med att han är Guds utvalde. Då har du inte läst alla bibelcitat hans närmaste hela tiden twittrar ut. Då har du inte lyssnat på de religiösa ledare som skriker ut att Trump är den ledare Gud satt till makten.

Många vill gärna tro att kristendomen har en inneboende godhet som islam saknar, men sanningen är att bådas religiösa skrifter innehåller både uppmaningar till strid och till fred.

Det handlar om var man läser, hur man tolkar det man läser och vad man vill hitta.

Sharia är en paria

Publicerat den av

generic-christ
Jag kan förstå dem som vill inrätta samhället efter sin religions regelverk. Om man tror benhårt att gud kommer att straffa dem som inte lever efter en viss lag är det förstås naturligt och rent av omtänksamt att vilja säkerställa att alla gör så, men detta måste normalt stävjas. Ett samhälle som sätter en guds vilja före medborgarnas hamnar alltid fel, förr eller senare.

Guds vilja styrde i Sverige liksom i övriga världen för inte länge sedan, men vi har tagit oss ur det bit för bit, och vi ska inte tillbaka.

Det pratas mycket om islamister. Så fort en muslim får det minsta makt måste det utrönas huruvida hen någon gång sagt något som kan tyda på att hen anser att guds lag ska råda över människornas. Med viss rätt. Vi vill som sagt inte ha människor i ledande ställning som till exempel strävar efter att återinföra kroppsstraff.

Men det är problematiskt när muslimer som aldrig uttalat något som tyder på att de har en sådan agenda ändå förväntas bevisa att de lagt de så att säga stolliga bitarna av sin religiositet bakom sig, medan vi har en helt annan inställning till kristna företrädare. Muslimer är på något sätt islamister med ett frågetecken efter tills de visat att de inte är det, och även då fortsätter misstankarna pyra – uttalanden vrids och vänds på i jakt på bevis för att man har en dold och ondskefull agenda.

Kristna är istället ”normala” tills de motbevisat det. I vår riksdag sitter minst en kristen kreationist. Förmodligen finns fler. Men ingen argumenterar runt att deras agenda är att förbjuda homosexualitet, återinföra kroppsstraff eller bestraffa hädelse och sex utanför äktenskapet, trots att allt detta även ingår i kristendomen. Det finns inte ens ett ord som motsvarar ”islamist”.

Trump har utsett Matthew Whitaker till vad som i Sverige motsvaras av justitieminister. Whitaker anser att inga domare bör utses som inte är troende kristna. Vad jag sett har det inte ens nämnts i svenska medier.

Tänk om en justitieminister sagt: ”Alla domare i detta land måste vara troende muslimer, för annars kan man inte döma rätt.” Låt det sjunka in.

Jag förespråkar inte att vi ska möta religiösa förtroendevalda med skepsis. Inte alls. Men vi behöver applicera samma standard på alla oavsett religion.

Dvs man har sunda värderingar tills annat bevisats.

Abortmotstånd och handhälsningar

Publicerat den av

generic-fence-treeIcke-handhälsningar och samvetsfrihet för abortmotståndare är två frågor som sitter hårt ihop i mitt huvud.

Här är de gemensamma nämnarna:
1. Det handlar om djupt religiösa personers val.
2. Valet påverkar deras yrkesutövning, men de vill att samhället ska acceptera deras val och låta dem jobba.
3. Valet upplevs irrationellt och stötande för oss andra.
4. Många drar långtgående slutsatser om dem utifrån deras val, och de utsätts för massor av hat.

När något är komplicerat är det bra att börja med att bena ut vad som är självklart.

För mig är det självklart så att om du inte vill anpassa dig efter rådande norm får du stå konsekvenserna. Dvs du kan inte ha en kundnära roll om du inte handhälsar och du kan inte kräva att få jobba som barnmorska om du inte vill utföra aborter.

Men detta sagt behöver vi inte gå över ån för att sätta upp hinder för dessa religiösa personer bara för att jävlas. Ge barnmorskan en roll med sämre lön och möjligheter att avancera om det går, och låt ickehandhälsarna jobba borta från kunderna.

Religion är komplicerat. Religiös övertygelse får människor att välja sådant som inte är rationellt för den som inte är religiös. Religiös övertygelse genomsyrar värderingar och klibbar ihop sig med människans övriga egenskaper på ett sätt som gör det svårt för den ickereligiösa att förhålla sig. Många säger ”jag hatar inte muslimer, bara islam”, men någonstans blir det samma sak. På samma sätt säger den som hatar abortmotståndare att det är motståndet den är ute efter, inte personerna, men ändå blir det sällan så. Det märkte jag när jag tog diskussionen om samvetsfrihet.

Vi måste sluta vara så förbannat snäva i vår tolerans av andra människors livsval. Debatten är så svartvit.

”Handhälsningar” handlar om att inte beröra människor av andra könet om man inte är familj eller det är nödvändigt. Detta är ett religiöst påbud. Det går inte att dra någonsomhelst annan slutsats av den som följer det påbudet än att den är religiös. Alla övriga egenskaper vi pådyvlar personen är gissningar.

Sedan kan man förstås anta att den muslim som är religiös nog att följa detta påbud förmodligen även följer andra påbud. Den dricker förmodligen inte alkohol. Den ber förmodligen fem gånger om dagen, och den har förmodligen köpt in sig i tesen att kvinnor och män ska leva efter olika regler.

Precis som vi kan dra exakt samma slutsats av det faktum att om någon är Jehovas vittne har den också en syn på kvinnor som underordnade män, med andra rättigheter och skyldigheter än män. Faktum är att alla bokstavstroende från abrahamitiska religioner (judendom, kristendom och islam) har ungefär samma grundläggande bild på könsroller. Och den bilden kan man absolut ha synpunkter på – även jag har det – men då ska de synpunkterna gälla samtliga och inte bara muslimer.

Så många är så ivriga att dissekrera muslimers syn på kvinnor. Jag ser absolut ingen diskutera katolikers syn på kvinnor. Ändå är de ungefär lika många i Sverige, katolikerna och muslimerna. En bokstavstroende katolik och en bokstavstroende muslim har som sagt give or take samma syn på könsrollerna. Denna syn ska absolut ifrågasättas eftersom varje människa som vill ställa olika krav på män och kvinnor enligt mig tänker fel, men den har sällan något med förakt att göra, utan med en konservativ syn på familj, samhälle, ansvar och omsorg.

Vi säger inte att det faktum att någon inte tar emot blod eller vägrar använda preventivmedel eller ha sex före äktenskapet är ett bevis på att den är för ett patriarkaliskt samhälle, och då ska vi inte heller säga att det faktum att någon inte berör någon av andra könet betyder det, bara för att det går att observera ett samband.

De är helt enkelt olika konsekvenser av en djup religiositet.

A ger inte B.

A och B är konsekvenser av C.

A = patriarkalisk syn på samhället
B = ickeberöring av andra könet
C = bokstavstroende

Vi går helt vilse om vi börjar hävda att icke-handhälsningar är ett uttryck för förakt eller förtryck.

Återigen: Jag anser inte att vi ska ändra någon lag. Jag anser dock att vi ska sluta vara så fruktansvärt hånfulla och hatiska mot dem som valt att leva enligt andra religiösa regler än vi.

Debatten idag är inte nyanserad, rättvis eller konsekvent på någon fläck.

Ena sidan hatar muslimer – i alla fall de som är religiösa.

Andra sidan hatar abortmotståndare.

Båda är apförbannade på dem som är beredda att ge minsta lilla frikort till den hatade kategorin.

Avtäck småflickorna i klassrummen

Publicerat den av

Arab_Girl
Diskussionen om hijab på skolbarn går in på tredje dagen. Läs förrgårdagens och gårdagens inlägg. Jag fick blocka en okänd muslimsk kvinna som drog en skiljelinje mellan ”svenskar”/”vita människor” å ena sidan och ”muslimer” å andra sidan och rasande deklarerade att den förstnämnda gruppen inte ska lägga sig i vad den andra gör. I en annan tråd blev jag anklagad för att hata islam. Efter att i hundratals timmar ha skrivit om och debatterat för muslimers rätt mot verkliga islamofober blev det en rätt absurd upplevelse.

Jag har också läst och blivit läst av muslimer som håller med. Att små barn bär hijab är ett nytt och oroande fenomen, och det är inte alls i enlighet med koranen, som föreskriver att den används från ungefär 15.

Flera av de vänner jag igår beskrev att jag var besviken på dök upp och diskuterade diskussionen istället för frågan så länge att jag tröttnade helt, och de inser nog fortfarande inte att de därmed bevisar min poäng. Jag har alltid hävdat att det är trams att påstå att vi som är antirasister och anti-islamofober inte klarar att ta i de svåra frågorna, som könsstympning. Tydligen har jag i vissa fall haft fel. Och nasserassarna har haft rätt. Det är plågsamt att inse.

Hit har vi kommit:

Det finns tre skäl till att flickor i grundskoleåldern täcker sin kropp inomhus så att bara händer och ansikte sticker fram.

  1. De tycker det är vackert. De vill se ut som mamma. De känner en samhörighet med sin grupp. De vill visa att de är muslimer. Jag har fått viss kritik för att inte lyfta fram det fallet. Och rätt ska vara rätt. Denna kategori finns. 
  2. De är övertygade om att Gud kräver detta eller de känner trycket från familj och grannar, och de väljer därför frivilligt, men ändå ofrivilligt, att dölja armar, ben, hår och hals.
  3. De tvingas täcka sig mot sin uttryckta vilja av vårdnadshavarna.

Att alla tre kategorierna finns är solklart. I diskussionerna från min vägg har dock framförts av ivriga antirasister:

… att om jag inte kan ange exakt hur stor andel som hör till respektive kategori ska jag inte uttala mig alls. Jag håller förstås inte med. Det spelar ingen roll om det är femtio eller femtiotusen. Inget barn ska behöva tvingas in i heltäckande skynken.

… att det är precis samma sak med rakade underliv, bröstförstoringar, smink och annat västerländskt otyg, och att det är jättefarligt och superfel att inte diskutera precis alla sociala normer samtidigt.

Det är den där kissnödigheten från oss som försvarat muslimers rättighet så ofta att vi nu nästan gör det i sömnen som blir så parodisk. Jag känner den också – viljan att balansera. Att relativisera och påpeka att fel finns överallt. Att inte peka ut muslimer, för de är ju redan så utsatta. Absolut.

Men det är INTE precis samma sak. Det ena är ett direkt tvång från vårdnadshavarna, som har total makt över barnet. Det andra är mer diffusa kompisideal, som kan vara nog så jobbiga att hantera, men de är inte direkta övergrepp.

Redan i mitt första inlägg ägnade jag åtskilliga stycken åt att beskriva att ”svenska värderingar” inte alls är så upphöjda som många vill låtsas. Jag har inga svårigheter att tillstå detta – tvärtom. Men man måste och bör inte diskutera alla problem samtidigt, bara för att det känns viktigt att säkerställa att alla grupper är lika kritiserade. Problem ska samdiskuteras när det finns ett värde för själva lösningen. Men de som gapade som högst i tråden var istället de som inte hade någon lösning alls. De kunde inte ens tänka sig att resonera runt mitt förslag till lösning, eftersom det var så centralt att tramsa runt om att det minsann är elakt att skolbarn inte får gå nakna om de vill det och det är PRECIS samma sak.

Jag tror de barn som verkligen bara vill klä sig som mamma och inte alls känner något tvång hemifrån att svepa in sig i en sjal klarar av att, precis som killarna i keps, ta av sig den inomhus. De kan bära den när de slutat skolan och resten av livet. Jag har svårt att se någon traumatisk effekt det får på dem att behöva vänta tills de är 15-16 med att få bära den i samtliga sammanhang.

Någon påpekade att då kan inte barnen vara påskkärringar. Självklart kan man göra undantag för både häxor, stjärngossar och strålbehandlade barn. Barn klarar undantag. Det är föräldrar som fastnar i millimeterrättvisa.

För de barn som verkligen tvingas täcka sig, oavsett om de är fem, femtio eller nittiofem procent, kan ett förbud mot huvudbonad i grundskolan inomhus förändra hela deras uppväxt, och göra livet lättare och mindre instängt.

Denna kommentar, från ett inlägg som resonerar runt slöjor och slöjtvång och jämförelsen med en bikini, är enormt träffande:

”When a woman’s community acceptance, respect, dignity, employability, marriagiability, physical safety, enfranchisement, social mobility, access to social institutions, freedom, and autonomy hinge upon her daily, unwavering, public adherence to the bikini, then we can make this comparison.”

Byt ut ”bikini” mot ”korta kjolar”, ”smink” och allt annat jag fått höra är ”precis samma sak”.

Så hur ser då lösningen ut?

Här är mitt förslag:

Inför ett förbud mot huvudbonader inomhus i skolan för barn upp till sjätte klass. Faktum är att ett sådant förbud funnits tidigare, eftersom det ansågs ohyfsat att i synnerhet pojkar hade mössa eller keps på inomhus. Såvitt jag förstått tillämpas det fortfarande här och var.

Året därpå gäller förbudet även sjuan, sedan åttan, sedan nian. Jag kan också tänka mig att man drar en gräns vid 15 år för självbestämmande. Det räcker för att följa koranen.

På så vis behöver inget högstadiebarn som vant sig vid att bära hijab plötsligt ta av den. Det blir naturligt för de yngre att i skolans lokaler går man barhuvad. Utanför skolan och på skolgården kan man ha sjal.

Prata med föräldrarna om barnen inte lyder, och det gäller även keps, mössa och huva, och hjälper inte det kontaktas Socialtjänsten. Det fyller en dubbel funktion. Barn som bär den för att vara fina klarar att ta av den i klassrummet. Barn som upplever tvång från familjen, övriga omgivningen eller en skev gudsfruktan gör det inte. Och då får vi veta vilka de är och kan hjälpa dem.

Detta är ett mycket litet intrång i vardagen för alla som inte upplever religiöst och kulturellt tvång, men kan bli en ofantlig skillnad för dem som gör det. De kan identifieras och få hjälp och stöd.

Och att mössor och kepsar åker av på köpet skadar faktiskt inte heller.

Hädelse, religionskritik och hets mot folkgrupp

Publicerat den av

JesuisDet började med att Gud gav Abram namnet Abraham. De hade sedan rätt långa konversationer, och så fortsatte det genom generationerna. Gud var ibland god, ibland trångsynt, ibland sur, glad, hämndgirig och till och med kinkig. Gud hade framförallt ett konstant behov av bekräftelse och dyrkan.

Bilden av den gamle mannen med skägget är fullt förklarlig, när man läser gamla testamentet, som beskriver en farbror, som är så besatt av andras dyrkan att hans första två budord är:

Du skall inga andra gudar hava jämte mig
Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.

Det är först i nya testamentet ”han” blir mer människoinriktad, och mindre besatt av sig själv. Men det beror i sin tur delvis på att det inte längre var han själv som krävde dyrkan, utan andra, främst Jesus, gjorde det åt honom. Den tredje parten mellan gud och människa gjorde Gud mer svåråtkomlig och mindre kritiserbar – lite som att installera en mellanchef.

Som en konsekvens av detta har alla tre abrahamitiska religioner satt hädelse högt upp på listan över brott. Om man tror att Gud är både självupptagen, allsmäktig och ser allt, finns ju ett visst intresse i att försvara honom mot förolämpningar, på samma sätt som du fjäskar för din narcissistiske chef på jobbet.

I de diskussioner som rörts upp efter 7 januari är det rätt förvirrat. Man blandar hädelse, religionskritik och hets mot folkgrupp. Så låt oss bena ut begreppen.

Om vi börjar med grunden till terrordåden, så är den hädelse – detta numera i västvärlden ofta utrangerade brott, som dock fortfarande ses med mycket oblida ögon även av många kristna, och Leviticus 24:16 lämnar inget åt slumpen: hädare ska dödas. Det var också länge dödsstraff för detta i de flesta kristna länder, och det är fortfarande ett brott även i delar av västvärlden. På Irland kan man exempelvis få dryga böter för att håna gud.

Det är alltså inte så att dåden i botten handlar om att vinna i denna värld, utan att vinna i nästa. De som begår den här typen av brott är ute efter att vinna sin guds kärlek, och struntar ofta i resten. Det betyder inte att inte dåden även har en politisk udd – för de verkar inte ha agerat på egen hand, utan fick förmodligen stöd av Al Qaida, ISIS eller möjligen båda – men den största drivkraften är att gud på något sätt suktar efter hämnd, och kommer att belöna dem för deras dåd.

perefilsesprit Och det är i synen på denna hämndgirighet hos gud som olika trosinriktningar skiljer sig åt. Många muslimer blir förbannade när deras gud hädas, precis om kristna blir det. Där finns ingen större skillnad. Tro inte att denna bild inte orsakar samma upprördhet som muhammedkarikatyrer hos stora delar av den kristna befolkningen.

Nej, skillnaden är att de som är beredda att döda för att stoppa hädelsen numera är rätt få inom den kristna världsbefolkningen.

Varför? Jag vet ju inte. Men här är några tänkbara förklaringar:

  1. Kristna fundamentalister tror sällan att gud begär det, utan utgår från att han klarar att hantera sitt känsloliv. Trots allt begärde aldrig Jesus att de som hädar skulle dö.
  2. Kristna fundamentalister är inte längre så våldsbenägna, och nöjer sig med att vandalisera exempelvis Ecce Homo.
  3. Kristna fundamentalister har givit upp.

Men faktum är att det är bra mycket vanligare även med hädelse mot islam idag än det varit, och samma ”jag orkar inte tjafsa om detta”-trötthet som präglar de religiösa kristna börjar nu också genomsyra de muslimska grupperna. Laissez-faire-attityden sprider sig genom alla sekulära samhällen. Gud får väl klara sig själv då.

Religionskritik är inte hädelse, även om det kan finnas överlapp. Nyttan med religionskritik kan diskuteras, eftersom varje människa bär på sin egen variant av sin religion. Det går förstås att ifrågasätta textpassager i bibeln, helgondyrkan, hijabbärande och annat smått och stort, men samtidigt är det rätt verkningslöst, för varje troende bär ju på sin egen tolkning. Bättre då att ifrågasätta beteenden hos utövare. Det är ju det som spiller över på oss andra.

Kritik av religiösa är något helt annat, och det som dominerar debatten.

Sverigedemokraternas Björn Söder menar indirekt att samtliga muslimer är ansvariga för terrordåden, och avkräver dem ett större avståndstagande. Varje muslim måste tydligt säga att den är emot, annars har den fallerat och förtjänar kritik, verkar han mena. Muslimer har tydligen inte rätt att vara sekulära och förutsätta att omvärlden begriper att de inte vill att folk ska mördas.

Veronica Palm polisanmälde Söder för att han hånar islam för att vara ”fredens religion”. Nu är det ju uppenbarligen inte hets mot folkgrupp, eftersom islam inte är en folkgrupp. Jag begriper därför inte varför hon förstör den legitima kritik mot Söder såsom talman när han gör ett sådant uttalande med att vara extrem åt andra hållet – särskilt inte nu när yttrandefrihet är frågan som diskuteras.

Men å andra sidan ligger förstås ett massivt hat mot muslimer – samtliga muslimer – bakom allt SDs företrädare och fotfolk framför. Så där håller jag med henne. Det kommer nog en dag när de pratar ur skägget. För närvarande får vi nöja oss med att kämpa emot deras tankegods, och samtidigt stå upp för det fria ordet.

Hädar jag själv då? Nej. Bilden på treenigheten ovan är ett klart undantag. Jag undviker hädelse av hänsyn till de religiösa. Jag gör det för att jag inte vill såra.

Det är skillnad på vad man får göra och vad man bör göra.

Hädelse och religionskritik måste alltid vara tillåtet. Det är också tillåtet att kritisera de religiösa som förtjänar kritik.

Däremot behöver vi alla sätta ner en tydlig fot mot vår tredjetalman och säga att vi ställer inte upp på hans kollektiva skuldbeläggning av våra muslimska vänner och kollegor.

Jihadisternas övertagande av Sverige

Publicerat den av

KanonSverigedemokraterna säger öppet gång på gång att muslimer är vår tids största hot, och detta betyder, enligt Jimmie Åkesson, att vi måste ”minska den muslimska invandringen”. Den i särklass mest återkommande tes som drivs av nationalister i sociala medier är den om det muslimska övertagandet av Sverige. Vi svenskar är naiva och korkade mesar som ger upp vårt land, heter det.

Vad är det då muslimer kommer att göra med oss?

Terrorhotet

Först är det terrorhotet. Elfte september, Taimour Abdulwahab och Madrid-bombningarna visar absolut att militanta islamister menar allvar. Problemet är förstås att det inte går att stoppa terrordåd genom att förbjuda invandring. Du måste inte bo i ett land för att spränga dig själv och andra i det.

Övertagandet inifrån

Nästa hot är att muslimer kommer att ta över Sverige och andra länder genom att flytta hit och sedan antingen demokratiskt rösta sig till makten genom att vara fler än vi eller också genomföra en sorts statskupp. För att tro att detta ska hända måste man ju också vara tämligen dålig på matematik, vilket dessvärre ofta är fallet med nationalister. SD har högst andel lågutbildade väljare av alla partier.

Muslimerna är idag ungefär en halv miljon i Sverige, om vi räknar samtliga som invandrat från muslimska länder och deras barn som muslimer. Vi övriga är nio miljoner, dvs arton gånger fler. Sedan är ju långt ifrån alla muslimer som flyttar hit överens med varandra – de är sunniter, shiiter, sekulära, bokstavstroende, feminister, folkpartister, sossar osv, precis som vi som har kristet ursprung är olika sinsemellan. Även om de mot alla odds skulle bli sjutton gånger fler än idag är det otänkbart att alla dygt nio miljoner skulle tycka så lika att de skulle kunna rösta bort oss övriga.

Ungefär hundratusen personer tillhör idag ett muslimskt samfund. Dvs en procent av Sveriges befolkning.

Invasionen

Det tredje hotet är att muslimer kommer att inta Europa medelst en militär invasion. De börjar med ISIS, och när den staten är etablerad kommer de att tåga mot nordväst, och återskapa Osmanska riket. Jo, vän av ordning inser att Sverige inte ens är med på kartan, vare sig bokstavligt eller bildligt. Vän av ordning inser också att ISIS inte ens lyckas få stöd hos sina muslimska grannar, eftersom de till och med är beredda att gå ihop med USA för att stoppa dem. Vän av ordning inser också att NATO och västmakterna har hundrafalt större muskler på alla plan – vapen, infrastruktur, media.

Kombinationen

Men då kommer vi till de fjärde hotet, som är en kombination av de första tre. I muslimhatarnas värld kommer de militanta islamisterna att ta över Sverige genom att utföra terrordåd, genom att flytta hit, föröka sig och sprida sig i Sverige och genom att slutligen invadera oss.

Hur detta ska gå till är inte särskilt tydligt. Sverigedemokrater tenderar att hoppa över just tillvägagångssättet, och nöja sig med att säga att det kommer att hända och att enda sättet att hindra övertagandet är att stoppa den muslimska invandringen.

Men låt oss utforska tesen ”snart lyder vi alla under sharia-lagar”, och vägen dit:

Terrordåd som dödar civila är ju personliga katastrofer, men knappast något som underlättar ett övertagande. Istället skulle man behöva identifiera och spränga svenska försvarsmål. Sedan gäller det för alla muslimer i Sverige att föda väldigt många barn väldigt fort, så de hinner växa upp till jihadister. Det är ju viss ledtid på just det där med övertagande medelst födslar.

Vad gäller ISIS behöver de på något sätt ta sig till Sverige för att kunna invadera oss. För att komma hit landvägen behöver de först lägga under sig Turkiet och Östeuropa, och gärna även Tyskland. De har nu försökt inta staden Kobane ett bra tag och det går inget vidare. Så det är en bit kvar till Ystad, kan man tänka.

Nationalisternas tankefigur är också att jihadisternas intresse för att invadera Sverige på något sätt skulle öka om det bor något fler muslimer i landet, och att vi därför måste hindra muslimer från att flytta hit. Om de inte vet att vi finns kommer de att glömma oss, verkar man resonera. Syns inte, finns inte.

”Du kan aldrig lita på en muslim”, skriver nationalister ofta i sociala medier. De ser varje muslim innanför Sveriges gränser som en sorts spion inför den stora invasionen. De smyger omkring här i folkhemmet och väntar på en signal från Allah. När de får den kommer de att hoppa fram och skära halsen av oss andra, som de i smyg har hatat hela tiden. Lärare, läkare, lokförare och kassörskor från Irak och Bosnien bidar egentligen bara sin tid. När de skriver ut din penicillin, kramar till barn eller räcker över kassakvittot ler de falskt, för de vet att snart ska du döden dö för deras hand. Ungefär.

Jag har aldrig sett en nationalist förklara hur jihadisterna rent geografiskt ska ta sig till Sverige, eller hur de alternativt ska kunna vara i majoritet inom 20 år, vilket är den tid som ofta nämns som apokalypsens början.

Men myten om det muslimska övertagandet av Sverige är nationalisternas kanske mest centrala budskap, och ändå har ingen brytt sig om att gå till botten med den. SDs framgångar bygger till stor del på skräcken för islam och det faktum att bara Jimmie förstår hur läskiga muslimer är.

Låt därför be SD skissa på övertagarscenarierna och berätta hur det kommer att gå till när Sverige blir ett muslimskt land.

Kaplans avgång

Publicerat den av

whySå jag har varit kritisk mot Mehmet Kaplan länge. Skälen är många.

Sedan läste jag Nalin Pekguls debattinlägg. Jag delar inte många av hennes övriga åsikter, men jag ser henne som en modig politiker på de sekulära muslimernas sida.

Men så blev jag inbjuden att gilla en sida som kräver hans avgång, och det tvingade mig att tänka till.

Vill jag gå så långt?

Jag blir alltid som mest skeptisk när ovanligt många tycker precis som jag. Då känns det som om jag missat något.

Så låt oss fundera lite över ordet ”islamist”. Associationerna går blixtsnabbt till halshuggningar, stening av kvinnor, avhuggna händer, månggifte, kalifat, slöjtvång, förbud mot utbildning av kvinnor och annat sexhundratalsgods.

Men bryter vi upp definitionen betyder det ”någon som vill att religionen islam ska vara grunden till statsskick och lag”.

Nåja. Vi vet hur det går. Iran. Saudi. Talibaner. Aldrig bra.

Men låt oss vandra bort lite från Kaplan och ISIS, och bara vrida lite på grundtanken:

Att vilja att samhällets lagar ska ha sin grund i ens religion.

Lagar stiftas utifrån religiös övertygelse hos befolkningen. Så har det alltid varit i i princip alla länder, och så är det i någon mån i Sverige än idag.

De flesta lagar som skrevs fram till mitten av förra århundratalet hade sin grund i den kristna tron.

Och vi har fortfarande kvar många bitar från den tiden. Dels i vår grundlag: ”Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen”, men framförallt genom att hela vår syn på hur vi ska relatera till varandra grundar sig i tusen år av kristendom i Svea Rike.

Det finns många religiösa kristna i Sverige, som vill se guds lag i vår lagbok. De har propagerat för att bibelns definition av äktenskap ska gälla och mot aborter.

Mycket gott har också kommit ur religionen. Vi tog hand om varandra för att Jesus sa till oss att göra det. Katekesen var den outbildades enda rättesnöre. På gott och ont, bokstavligt talat.

Vad jag säger är att bara för att man är religiös, och låter sig inspireras av religionen i sin syn på hur samhället ska ledas och drivas, är man inte oundvikligen diskvalificerad som minister.

Men det är förstås en skala. Det är en milsvid skillnad mellan att vara inspirerad av en religiös skrift och att vara bokstavstroende och vilja se sin guds ord som lagstiftning. Vi som följer amerikansk politik hittar med svenska mått mätt många extrema åsikter bland förtroendevalda. Det blir besvärligt när skrifter som författades för tusentals år sedan ges precedens framför sunt förnuft.

Att någon är religiös behöver inte vara diskvalificerande i sig, utan det behövs en grundligare analys. KD, och faktiskt även SD, är öppet inspirerade av kristendomen, och vill ha en särställning för svenska kyrkan och ett tydligt kristet anslag i skolan, bland annat. SDs Julia Kronlid vill till och med att kreationism ska läras ut som alternativ till evolutionen. Gör det dem till olämpliga? En del tycker nog det, men det är en skillnad mellan att inte vilja rösta på någon och att olämpligförklara någon som redan är vald.

Om vi nu med det resonemanget återgår till Kaplan blir det lätt att konstatera att han på precis samma sätt kan vara ”islamist” utan att fördenskull vara olämplig i regeringen.

När jag ser till hela hans politiska gärning står jag fast vid att jag inte har något större förtroende för honom. Jag ser en slippery slope och dubbelmoral som inte ligger i linje med mina åsikter alls. Men det gäller inte bara honom, utan även många andra.

Dock.

Jag börjar också känna ett drev som har sitt ursprung i något annat än fakta och logik – nämligen allmänt muslimhat.

Jag kräver därför inte Kaplans avgång idag. Det måste behövas mer konkreta bevis på olämplighet innan man avsätter ministrar.

Hur mycket mer är jag osäker på.

Jag kommer tillbaka om jag bestämmer mig för att gilla sidan.

Då vet ni att skäppan är full.

EDIT 27 oktober: Jag har fått en mer nyanserad uppfattning, till fördel för Kaplan, av att läsa Niklas Orrenius’ nyhetskrönika.

Tyg som täcker kvinnor

Publicerat den av

CruelHur kvinnor ska klä sig har alltid varit en samhällsfråga av enorm vikt, eftersom män inte kan förväntas hantera sin egen sexualitet, och riskerar att gripas av våldsamma lustar vid blotta åsynen av kvinnlig hud. Kvinnor måste därför ansvara för männens oförmåga att kontrollera sig genom att skyla sig.

Att samhället styr upp kvinnors klädsel har därför blivit en fråga för dess ledare, och då inte minst religiösa företrädare.

De abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam har alla velat drapera sina kvinnor i olika sorters tygstycken. Men den stora skillnaden mellan Jesus och Muhammed i detta sammanhang är att Jesus var en filosof, som på flower power-maner resonerade i metaforer. De konkreta påbud han yttrade var få. Judiska kvinnor täckte håret på Jesu tid, men han hade inga direkta egna tankar runt det. Aposteln Paulus uttryckte att kvinnor borde ha slöja under gudstjänsten – det är allt som står om detta i Nya Testamentet. Därför har kristna kvinnor gradvis droppat våra slöjor, även om många kristna varianter fortfarande inte vill se kvinnohår i kyrkor.

Muhammed, däremot, hade föreskrifter för allt, inklusive hur man går på toaletten. Han reglerade därmed även kvinnoklädsel, vilket är anledningen till att det femhundratalsmode som även användes av judar och kristna nu lever kvar inom islam.

Men i andra änden av slöjdiskussionen finns den om huruvida vi ska täcka resten av kroppen, och där finns ett sammelsurium av skuldbeläggning, förväntningar, utnyttjande och frigörelse.

En kvinna som bär en urringning kan göra det för att hon är objektifierad, och för att hon tror att hon måste attrahera män för att ha ett värde.

Hon kan också göra det för att hon är frigjord och skiter i konventionerna, likt Erin Brockovich.

Utan att veta mer om kvinnan kan vi därför inte avgöra om svällande, bara bröst och korta kjolar är ett uttryck för underkastelse eller frigörelse.

Det är precis samma sak med kvinnor som i väst bär slöjor.

Det kan vara en konsekvens av tvång och konventioner, men också av självständighet.

Underkastelse eller trots.

Så hur ska vi behandla kvinnor som enligt vår mening täcker för mycket eller för lite av sin kropp? Ska vi ta det säkra för det osäkra och visa vårt förakt genom att vägra dem anställning eller genom att tilltala dem nedlåtande eller rentav utgå från att de är idioter, slampor, förtryckta? Ska vi göra som våra förfäder och som fransmännen, och reglera kvinnoklädsel i lag?

Eller ska vi kanske inte utgå från någonting förrän vi vet mer?

 

Tolerans och civilkurage

Publicerat den av

IMG_3895

Tolerans är lätt. Det definieras smidigt som ”vad andra behöver visa mig”.

När andra inte respekterar mig, mina åsikter eller min livsstil är de ”intoleranta”.

Samma sak gäller när andra inte respekterar människor jag av olika skäl uppskattar.

SD består idag av ett ganska polerat skal. Man vill kraftigt begränsa flyktingmottagningen och minska biståndet. Man vill också motverka arbetskraftsinvandringen, och förutöver det finns bara lite allmänna floskler om att motverka att svenska traditioner förstörs av invandringen.

Inget av detta är rasistiskt.

Den här filmen är inspelad av en sverigedemokrat som gick i SDUs tåg i Malmö. Det händer inget. Han har bara filmat upplevelsen. Och den är på ett bisarrt sätt sevärd. Det är ur det perspektivet jag verkligen förstår hur hatet utifrån paradoxalt nog svetsar dem samman.

Och anledningen är ganska enkel: Det finns en rad olika definitioner av vad SD är. Varje anhängare applicerar sin tolkning, och blir förtvivlade eller förbannade över omvärldens brist på förståelse för deras val.

sdmotrasismI en grupp för sverigedemokrater lägger en kvinna upp en bild på ett armband, med texten ”SD mot rasism”. Ett tio-femtontal kvinnor skriver i kommentarerna under att ”den vill jag ha!”. Ett par karlar muttrar något surt om att rasism minsann är ett tramsigt begrepp på ett ickefenomen, men ingen svarar dem.

En pappa lägger upp en bild på sina asiatiska adoptivbarn. Hjärtan och ”o så söta” under. Precis som överallt annars. Ingen skriver något rasistiskt.

I samma grupp lägger också många upp berättelser om hur deras omgivning tar avstånd från dem. De tappar vänner och släkt genom sitt val att gå ut med att de är SD. En del vågar inte säga något, berättar de. Och de förstår verkligen inte varför. De vill ju bara minska invandringen. Inget mer. Omvärldens beteende beskrivs som en brist på läsning av partiprogrammet. Vi övriga svenskar är förvridna av hat och försöker inte ens förstå. Det finns en del invandrare i grupperna, som välkomnas med ”tänk om alla var som du”.

Avståndstagandet tär på dem i början. Hatet, sabotagen mot deras möten och våldet däremot gör dem trotsigt stridslystna, och får dem att känna samhörighet. Och så småningom blir de luttrade, och även avståndstagandet blir en  trigger för deras ”vi mot dem”-känsla. Vill vi inte ha med dem att göra så fine. De behöver inte oss heller.

Vårt avståndstagande blir ett bevis på att vi inte förstår. Vi är lurade in i en falsk bild av SD av våldsvänstern, och ingen går att lita på längre. Reinfeldt och Ullenhag är lika hatade som Gudrun Schyman och tidigare Mona Sahlin.

Men i samma grupp läggs lika ofta upp inlägg där framförallt muslimer och afrikaner hånas och hatas. Tiggare kallas för ”pack”. Muslimer är alla islamister som slår sina fruar och våldtar svenska kvinnor.

”Åk till baka skaffa en större lerhydda.”, ”Skicka hem ”Tältpacket” till stampat jordgolv”, ”Djur !”, ”Jag kräks!!!”, ”Fan kasta en handgranat fast bäst är ju att skicka hem dem i de tomma bananbåtarna igen”, ”Är det inget ZOO som kan ta emot dom ??”, ”Dags att dom använder skydd eller så kan vi införa något stopp Max 2/barn per babian??”.

Och nu händer det som är typiskt för Sverigedemokraterna. Det som skiljer dessa gulliga, kakbakande kvinnor från oss övriga gulliga, surdegsbakande kvinnor: Ingen reagerar. Ingen kommenterar. Ingen tar ställning. Det är knäpptyst. Ibland finns något enstaka undantag, föralldel, som säger ifrån, men det är mycket sällsynt. Och undantagen är konsekvent äldre män – aldrig kvinnor.

Det är som en tyst överenskommelse: Ni som vill skriva rasistisk hatpropaganda får göra det så länge ni inte använder n-orden. Vi som vill att SD ska vara en plats där alla är gulliga och uppskattar de goda invandrarna och bara vill minska antalet som kommer framgent skriver våra egna inlägg.

Så skapas ett tyst kontrakt som medger samexistens. Hatarna kommenterar inte icke-hatarna och vice versa.

Kvinnorna som vill bära SD mot rasism-armband blundar helt för den öppna rasismen i inläggen över och under sina egna. Det är som om den inte fanns.

Det verkligt problematiska sker när banden mellan dem som är icke-rasister sedan gradvis brister till oss ickenationalister, och de gradvis påverkas av hatpropagandan, där alla invandrare får bidrag medan svenskar svälter, alla våldtäktsmän är muslimer och där svenskar utmålas som offer som trängs undan av en invällande flyktingström. SD blir som en sekt. Toleransen mot intoleransen ökar, därför att ingen säger emot den. Bilden av ett Sverige i fritt fall får stå oemotsagd.

Så vad är egentligen tolerans?

Ja, det är grumligt att definiera. Man behöver ställa sig utanför sig själv och reflektera en stund. Jag tror alla mår bra av det. Vad är tolerans? Vad är civilkurage? När och hur ska vi sätta ner våra fötter?

Civilkurage är motsatsen till tolerans. Civilkurage är när man är intolerant på ett bra sätt.

Det är enligt mig tolerans att respektera andras rätt att ha åsikter och att framföra dem utan vuvuzelor. Det är civilkurage att säga ifrån mot sådant som är intolerant:

  • När människor hånas och hatas för sitt ursprung eller sin religion
  • När människor inte får framföra sina åsikter utan att riskera våld
  • När människor inte får framföra sina åsikter utan att deras möten saboteras

Det är civilkurage, eller i alla fall OK, att gå på ett SD-möte och tyst vända ryggen mot Jimmie Åkesson.

Det är OK att känna att man inte vill ha någon som är nationalist i sin vänkrets. Vänner som inte ger något kan vara bättre att koppla bort. Det är också OK att behålla dem.

Det är enligt min mening rätt att inte låta våra unga ska utsättas för hatpropaganda, genom att säga nej till besök i skolorna. Det är rätt att den som hetsar mot folkgrupper tystas, lagförs och döms. Jag står bakom vår lagstiftning. Det finns gränser för yttrandefriheten. Men den gränsen går inte vid ”vi ska begränsa flyktingmottagandet”. Jag vill inte begränsa mängden flyktingar som får uppehållstillstånd i Sverige, men jag måste acceptera att andra vill det, och jag måste låta dem framföra sina argument.

Idag är det Sveriges nationaldag. Istället för att berätta hur den ska firas skriver många nationalister om de attacker de förväntar sig. ”Idag är dagen när flaggor kommer att brännas!” och ”Idag är dagen när vi som firar kommer att kallas för rasister!”.

Nej det är det inte!, hoppas jag.

Idag är förhoppningsvis dagen när toleransen blommar. Idag är dagen när vi som står för tolerans visar vilket Sverige vi vill ha.

Glad nationaldag!

 

Death Star-moskén i Ljungby

Publicerat den av

Inga moskéerJag plockade kommentarerna bredvid från en sida för dem som säger nej tack till moskéer, som jag följer som en del av min research för Cuprum. De ligger under en bild på Abdelhak Lahouaichri i en artikel i Smålandstidningen. Han vill hitta en lokal, som kan fungera som samlingsrum för fredagsbön för muslimer i Ljungby. Det är ingen fullskalig moské han begär i nuläget – han vill bara hitta en plats. Han ber heller ingen om hjälp med hyra. Han bara berättar om sin tanke. Det borde vara så harmlöst. Och hade det varit en buddhist som gjort likadant hade helt säkert ingen reagerat.

Men nyckelordet här är ”moské”: Muslimernas distribuerade Death Star, som de bygger enbart för att kunna förinta oss andra, och ta över världen. 

Kommentarerna är för sammanhanget ganska normala. Det är så här det ser ut i nationalistiska kretsar. Det finns i skrivande stund totalt 173 stycken. Jag kunde inte hitta en enda positiv eller ens ifrågasättande.

Av alla dessa rasande människor bor sannolikt ingen enda i Ljungby. Att Abdelhak Lahouaichri hyr en lokal att samla andra muslimer i kommer inte på något sätt att störa deras vardag. Men så känner inte de som kommenterar.

De är kränkta. De är fråntagna någonting. Och Abdelhak Lahouaichri representerar Det Onda, och kommentarerna blir en sorts hatiska, förtvivlade rop på hjälp. När han potentiellt ber sin fredagsbön ihop med andra muslimer trasas deras tillvaro sönder, och något vackert och ädelt försvinner för alltid.

Jag har lagt mycket kraft under flera år på att förstå den svenska nationalismen, som även är groplats för muslimhatet.

Två delar måste finnas på plats för att den här sortens hat och skräck ska kunna frodas.

Det ena är ett bristande intellekt. Jo. Det låter brutalt. Men det är ett faktum att den som är läser böcker och tidningar, och som har en kapacitet till logiskt tänkande som ligger på eller över genomsnittet, hade ganska snabbt följt länken till ursprungsartikeln, och konstaterat att detta handlar om en man som vill hyra ett rum till sig och några till i en liten ort i Småland. Det är inget under att SD nästan helt saknar akademiskt utbildade i alla led. Jag vill absolut inte påstå att man måste ha en universitetsutbildning för att vara intellektuell, för jag känner många icke-akademiker som är både belästa och analytiska, men det omvända gäller. Det är svårt att genomgå en universitetsutbildning utan att förstå de grundläggande principerna för kritiskt tänkande. Sverigedemokraterna har enligt valundersökningar lägre utbildning än Sveriges genomsnittlige invandrare, och de ligger ganska långt under samtliga övriga partier. Visst. Det finns undantag, som t ex lärarutbildade Jomshof, och förstås Jimmie Åkesson själv.

Men då kommer vi till den andra förutsättningen, som är att den hatande vistas i en miljö som är okritisk, där den här sortens tankegångar accepteras. Själv gör jag det inte. Jag har vänner från många olika delar av livet – genom mina olika anställningar, genom mitt skrivande, från grannskap, föreningar och skolor, egna och barnens, och jag känner ingen som, åtminstone öppet, skulle uttrycka den här sortens hat. Mina vänner och bekanta befinner sig längs hela skalan, från V till KD, men den här sortens tankefigurer finns inte på deras horisont.

För att skapa en nationalist måste föräldrarna på något sätt ha misslyckats med att lära ut det mest grundläggande: att alla människor har rätt att tro på vad de vill, så länge de inte skadar andra. De måste dessutom ha misslyckats med att begripa sig på mekanismerna bakom kristallnatten, där människor trakasserades enbart på grund av sin etnicitet och religion.

De måste ha vänner och ett sammanhang där nationalisternas bisarra argumentation fått fäste, därför att där saknas motsägare. Därför att där saknas självständigt, kritiskt tänkande.

Slutligen finns en förutsättning till, och det är en bristande empati med den som är olik. Det är faktiskt så att många nationalister, och till och med rasister, faktiskt kan vara synnerligen empatiska och dela bilder på plågade katter och antimobbningskampanjer, och de älskar förstås sina familjer lika mycket som vi andra, men de har en förmåga att dra en linje runt sina gelikar (och vissa djur) och säga att den som finns utanför denna linje kan dö.

Gäller detta då verkligen alla nationalister? Har samtliga en empatistörning?

Nej. Självklart inte. Så därför finns det en sorts hopp. De klarar att hata genom att dehumanisera muslimer och andra hatobjekt. Många kan snabbt nämna en muslim de känner, som ”inte är som andra”. Varför då? Jo, för att de känner vederbörande. Just Achmed är schysst. Det är alla övriga det är fel på.

Vad som skulle kunna förändra är möten där de kan förstå att muslimer, flyktingar och invandrare i övrigt är som vi andra. Att det inte finns någon mästarplan att ta över väst, men att den som precis fått sin tillvaro uppryckt genom att tvingas flytta till ett land som känns extremt främmande söker en grund att stå på, innan den är trygg nog att nyfiket ta reda på mer om oss andra, som redan bor här. Så gör även vi svenskar när vi utvandrar. Så gör alla. I tider av otrygghet är vi alla religiösare än någonsin, men när vi har fotfäste kan vi välja själva vilken grad av andlighet som passar oss. Därför finns det för de flesta av oss inget hotfullt i att Abdelhak Lahouaichri vill träffa andra muslimer i en lokal. Be. Äta traditionell mat. Umgås. För vi ser honom som en människa som vill hitta ett sammanhang han känner sig trygg i. Med sina gelikar och sin gud. Vi behöver inte hindra honom från det, utan vi inser att han kan leva och trivas i Sverige med oss andra utan att sluta känna samhörighet med sina rötter.

När jag läser den nedersta kommentaren ovan, skriven av Jessica, känner jag en oförmåga att förstå och en rädsla. Vad menar hon egentligen? ”Om en fredagsbön hade hjälpt …”. Hjälpt mot vad? ”Länder i krig” – är det ”muslimska” länder? Tror hon verkligen att över en miljard muslimer världen över krigar hela tiden? Och så det där med att vi inte kan behålla vår svenska kultur, som är så typiskt: Det bor lika många katoliker som muslimer i Sverige, och buddhister är den religiösa grupp som ökar klart mest i Sverige, men dem nämner ingen. Hinduer, judar, new age-anhängare och olika andra kristna varianter är heller inte hot mot vår kultur. Det är enbart islam som är på väg att slå sönder Astrid Lindgrens Sverige.

Jag har skrivit om det förut. Antirasismen har på något bisarrt sätt copyrightats dem som står ganska långt till vänster, och alla övriga partier och väljare står tafatt vid sidan om hela diskussionen och rycker på axlarna. På många sätt är det förstås bra att någon i alla fall gör något, men ibland leder det till en polarisering som faktiskt kan vara kontraproduktiv. 

Vägen mot ökad tolerans i Sverige går inte genom att hata tillbaka, utan genom att slå in kilar av tolerans i intoleransen. Att lyssna, att förklara och att mötas. 

Anser jag.