Medborgarskap – för vem?

naglarSå vi hade en diskussion om medborgarskap på min Facebookvägg. Och jag tänkte bena lite i detta, eftersom frågan om vem som bör få bli medborgare i Sverige hänger ihop med min större plan för att å ena sidan utöka asylinvandringen, men samtidigt strama upp vem som får stanna livet ut i Sverige.

Och det slår mig hur fundamentalt olika vi ser på vad medborgarskapet innebär, beroende på våra värderingar.

Grov kategorisering:

  • En grupp anser att medborgarskap är något alla i Sverige boende av rättviseskäl ska få.
  • En annan grupp tycker att i stort sett ingen ska få medborgarskap om man inte i det närmaste avsvärjer sig hela sin tidigare kultur, religion och seder och istället äter sill, dansar till små grodorna och vägrar hemspråk för barnen.
  • Sedan finns min grupp, oklart hur stor den är, som anser att det är rappakalja att lägga sig i huruvida den tänkte svenske medborgaren kanske känner sig som en libanes, bär sari, svär på spanska eller döper sitt barn till Muhammed. Sverige är mångkulturellt. Det finns ingen anledning att styra upp hur laglydiga människor väljer att leva. Däremot vill vi se högre ställda krav på medborgarskap än ”har bott X år i Sverige och inte dömts för något grovt brott”.

Det är lätt att vara överens om fakta runt medborgarskap.

För den som lever i Sverige är det mycket små skillnader mellan PUT och medborgarskap:

  • Du har inte rösträtt till riksdagen
  • Du kan inte vara riksdagsledamot och det finns även ett fåtal jobb inom exvis försvaret, polisen och liknande som kräver medborgarskap
  • Du kan bli utvisad om du begår ett grovt brott

Det är alltså inte så att den som lever i Sverige utan att vara medborgare utsätt för någon sorts svårt lidande som motiverar att skänka bort medborgarskap av humanitära skäl.

Däremot är det förstås en annan sak att vara svensk utanför Sverige. Visumkrav är lågt ställda, du kan flytta inom EU, du tas om hand av UD om något händer och för den som är statslös eller medborgare i ett land som inte fungerar kan svenskt medborgarskap vara enda möjligheten att resa utomlands på semester.

Vi har en mycket hög invandring i Sverige. Människor flyttar hit för att jobba eller för att de behöver skydd, och ibland för att de blir kära i någon som bor här. De flesta som flyttar hit i vuxen ålder smälter in på sitt eget vis, och bestämmer sig så småningom för att de vill bli svenska medborgare – ibland av känslomässiga, ibland av praktiska skäl. Och det finns ingen anledning att moralisera över motiven. Men det finns heller ingen anledning att vara överdrivet snäll.

Vi gör som land en enorm humanitär insats genom att låta människor få skydd i Sverige. Det är jag som sagt mycket stolt över, och det ska vi fortsätta med. Men till skillnad från dem som arbetskrafts- eller kärleksinvandrar, som inte ligger svenska skattebetalare till last och som har en naturlig väg till integration och samhörighet med samhället, hamnar uppenbarligen många av dem som beviljats asyl utanför gemenskapen, med ganska höga kostnader för övriga invånare som konsekvens. För mig är det viktigt och bra att vi kan hjälpa dem när de behöver skydd, men vi har absolut ingen skyldighet att göra dem till medborgare om de inte lär sig svenska och så småningom försörjer sig själva. Skydd är en humanitär insats. Försörjning likaså. Medborgarskap är det inte.

”Men det är inte deras fel! Det är svårt att få jobb i Sverige! Alla kan inte lära sig ett annat språk!”

Detta handlar inte om skuldbeläggning utan om att vara praktisk. När vi gör medborgare av en vuxen människa som aldrig har försörjt sig själv i Sverige och som inte pratar svenska tar vi på oss en omotiverad kostnad för den personen, som kan dra iväg enormt. Det handlar om försörjningsstöd, bostad, tolk, sjukvård och till slut äldrevård. Det handlar om miljoner kronor per person, sett ur ett livslångt perspektiv. Och det handlar om många personer.

Mina skäl för språkkrav är dessa:

1. Det blir en puff i baken på den som vill leva ut sitt liv som svensk.
2. Det kanske inte behövs för ditt första jobb, men det underlättar för nästa. Jag har många kollegor som flyttat internt inom koncernen till Sverige och sedan blir det aldrig av att de lär sig svenska. Genom att se till att det gör det får de lättare att få nästa jobb.
3. Det är en kostnad för oss övriga att betala tolkar vid samtliga samhällskontakter.
4. Ett gemensamt språk underlättar gemenskapen i samhället.
5. Om du ska rösta i val till riksdag behöver du kunna följa debatten och förstå vad partierna vill.

Medborgarskap ska vara ett ömsesidigt avtal. Den som söker medborgarskap lovar att vara solidarisk med vårt samhälle, och vi som redan är medborgare lovar ta hand om den. Vi som redan är medborgare har därför rätt att ställa krav på försörjningsförmåga och kunskaper i svenska innan vi tar upp personen i vår gemenskap.

Jag anser att den som är vuxen bör få bli medborgare om den, som nu, bott i ungefär sju år i Sverige, pratar svenska tillräckligt bra för att inte behöva tolkhjälp vid normala kontakter med myndigheter och sjukvård och har haft en lön det går att leva av i ett par år.

Jag anser att den som levat minst fem av åren mellan 10 och 20 års ålder i Sverige bör få bli medborgare utan andra krav än att den inte begått brott.

Jag tycker vi ska göra dessa undantag:

  • Den som är svårt funktionshindrad och vars närstående är medborgare bör få bli medborgare.
  • Den som är statslös eller medborgare i ett land som inte tillgodoser personens rätt till pass och har levat många år i Sverige bör av humanitära skäl få bli medborgare även om den inte förvärvsarbetat. Annars blir den ”fånge” i Sverige.

Min vision för Sverige och världen är en avsevärt större öppenhet. Människor ska kunna flytta runt mellan länder, kulturer ska blandas, och vi ska vara ett välkomnande land. Vi ska också fortsätta göra en så stor humanitär insats som möjligt för att rädda dem som är på flykt till ett bättre liv, gärna genom att låta dem leva här istället för i tältläger.

Men för att kunna vara generösa och öppna behöver vi också se om vårt hus i andra änden.

De flesta västländer har språkkrav för medborgarskap, ofta kombinerat med ett samhällstest. Krav på egen försörjning är däremot mindre vanligt.

Men vi skiljer oss från övriga genom att ha en extremt hög andel asylinvandrare och en förhållandevis hög nivå på försörjning av den som inte klarar sig själv. För att kunna fortsätta vara en humanitär stormakt behöver vi förlika oss med att inte fortsätta försörja dem som inte längre har skyddsbehov utan istället låta dem återvandra, och det går inte om vi gör dem till medborgare utan motkrav.

===

Fotnot: Många roar sig med att skriva ”så här tycker Moderaterna” om mina inlägg – lustigt nog både från vänster ”Moderaterna är egoister!” och från SD-håll ”Moderaterna är migrationsvurmare!”. Det får man väl skriva om man vill, men det är inte sant. Jag är medlem, inte språkrör, och jag ber självklart ingen i partiet om lov innan jag uttrycker mig.