Etikettarkiv: Asyl

Vi måste öppna våra hjärtan igen

Publicerat den av

generic-time-registrationSå jag tänkte fortsätta prata lite om Utlänningslagen. Jag har benat rätt mycket om Sveriges regelverk för migration under ett antal år på grund av mitt skrivande.

Det fanns länge vad jag skulle kalla ”en myt” om att Sverige hade extremt mycket generösare regler än övriga länder vad gällde asyl. Det var aldrig sant. Vi var lite generösare än EUs regler stipulerade på några punkter, men i övrigt hade vi samma lagar. Och detta är viktigt, för det här med ”vi ska inte ha generösare regler än alla andra” har blivit ett axiom. Det går nästan inte att säga emot, för alla är så övertygade om att så var fallet.

De områden där vi var ”snällare” än vi behövde var dessutom inte alls unika för Sverige. Många andra länder hade ungefär samma regelsystem. Få av de ursprungliga EU-länderna låg på lägstanivån.

”Men varför kom då så många fler till Sverige än till alla andra länder?! Om vi hade samma regler?”

De flesta kom inte till Sverige utan till Tyskland. Men visst var vi andrahandsvalet, och i de få undersökningar som gjorts där man frågat asylinvandrare varför de valde Sverige har det oftast handlat om att man haft släkt här, eller att man hört att Sverige var ett bra land, eller att smugglarna hade en etablerad väg hit.

Dessa regler var det som gick utöver EUs:
1. Lagen om synnerligen/särskilt ömmande omständigheter, som gav möjlighet till ungefär 1600 personer om året (2014 och 2015) att få stanna i Sverige fast de saknade asylskäl.
2. Regler runt PUT vs. TUT. Vi var lite snabbare med PUT än många andra länder.
3. Rätten för särskilt skyddsbehövande att ta hit sin familj. Den gäller enligt EUs regler enbart för dem som är konventionsflyktingar, men vi, likt många andra länder, tyckte att det borde vara lika för alla.

Så när vi temporärt tog bort lagen om synnerligen/särskilt ömmande omständigheter gjorde vi det svårt för barn som Denis att stanna.

Det mest förvånande med de sista dagarnas diskussioner har varit att alla är förvånade. Vi visste ju att detta skulle hända. Man kan inte ha ”strama” regler för asylmottagning utan att människor far illa då och då.

Betyder det att jag, i strid med mitt parti, propagerar för en återgång till de gamla reglerna?

Nope. Det är visserligen en myt att de allvarligt påverkade hur många människor som valde Sverige (iaf enligt all information jag har – vore intressant att se en undersökning runt detta), men det betyder inte att de var perfekta.

Men det vi har idag fungerar inte. Sverige behöver en diskussion om vilka som ska få leva i Sverige som inte baserar sig på det polariserade ”flyktingstopp” vs. ”alla det är synd om ska få stanna”, utan där vi alla lär oss se nyanser. Asylinvandring kostar. Vi ska lägga pengarna där de gör nytta.

Men vi måste också öppna våra hjärtan för dem som lider.

Fortsätt läsa →

Utvisningar till Afghanistan – stoppas eller icke

Publicerat den av
escherFN-organet UNODC tar fram siffror på hur många som dödas (intentional homicide) varje år. Där kan man läsa att risken att dödas i Latinamerika är skyhög, med El Salvador i topp. Afrika är också farligt, medan Asien och Europa är tryggare ur det perspektivet.
 
Ett oviktat medelvärde för hela världen hamnar på 7,53 dödade per hundratusen invånare per år.
 
Värdet för Afghanistan år 2012 var 6,35.
 
I den siffran finns, enligt rapport från UNODC, vissa av dem som dödas i konflikten med (civilian casualties), men inte alla. Så vi behöver lägga till dem.
 
År 2017 dödades 1 662 personer på grund av konflikten från januari till juni, vilket skulle ge ett helårsvärde på 3 324. Tidigare år har haft ungefär samma antal. Det ger en kvot på 9,59 per hundratusen invånare.
 
Så om vi tar mordkvoten från 2012 och lägger ihop den med antalet dödade i konflikten hamnar vi på 15,84, vilket är mycket högt räknat eftersom vi vet att det finns ett överlapp. Och det är faktiskt, rent sakligt, inte en särskilt alarmerande siffra. Ungefär hälften av länderna i Latinamerika ligger högre.
 
Naturligtvis är risken att dödas större för vissa folkgrupper/personer än för andra. Det är därför vi utreder varje asylansökan för sig. Men den som på någon sorts generell basis vill hävda att Afghanistan är så farligt att INGEN kan bo där har helt enkelt fel i sak.
 
”Men det var Elins åsikt att mannen var i livsfara!”, skriver ni.
 
Men ”livsfara” är ingen ”åsikt”, anser jag. Det är en bedömning. Och bedömningar måste grundas i fakta. Och fakta säger att en random person som lever i Afghanistan faktiskt är säkrare än en random person som lever i ett latinamerikanskt land.
 
Det är rent objektivt inte förenat med dödsfara att bo i Afghanistan.
 
Debatten är polariserad. Alla har sin goto-inställning, och så gräver man ner sig i en skyttegrav och attackerar därifrån. Och vi som vandrar i det ingenmansland i mitten där det finns nyanser får skäll från båda sidorna.
 
Jag ställer inte upp på deviset ”stoppa utvisningarna till Afghanistan”.
 
Däremot står jag alltid upp för en human och långsiktigt hållbar asylpolitik, och jag vill gärna att afghaner arbetskraftsinvandrar. De jag känner är härliga, omtänksamma människor, som är varmt välkomna att bo i Sverige om de kan försörja sig själva.

Våga prata om invandringens fördelar

Publicerat den av

Featured Image -- 3394Den plan jag la ut i min artikel igår var inte snuten ur näsan, som ni vet som hängt med ett tag. Jag började tänka i dessa banor för ett par år sedan, och skrev blogginlägget ”en annan syn på invandring”, och sedan har bilden av vad som borde förändras i grunden fördjupats och förfinats i takt med att jag läst, skrivit, diskuterat och resonerat.

Det är lätt att, idag, när EU stängt gränserna och förhållandevis få kommer hit, tycka att vi kan väl fortsätta som vi gjort hittills, men det är nu, när vi INTE ser en kris likt den 2015, som vi behöver ta tag i förändringsarbetet.

Jag kommer därför att skriva mer om asylinvandring på min blogg, på Facebook och i artiklar. För detta är så viktigt. Men det är också viktigt att prata om helheten.

Sverige är till stora delar uppbyggt av människor som en gång sökt asyl här och sedan blivit en del av vårt samhälle och utmanat oss infödingar och gjort oss vidsyntare och bättre.

Det är för mig alldeles självklart att våra framgångar som land kommer ur vår öppenhet mot omvärlden. Vi har en ekonomi som går som tåget, och tvärtemot vad många tror är kriminaliteten om inte lägre så i alla fall inte högre än för 20-40-60 år sedan. Om Sverige hade varit på väg att gå under av invandring, som många tror, hade vi rimligtvis inte kunnat uppvisa det resultatet.

Stockholms förortsklassrum befolkas av imponerande invandrartjejer som som grupp klarar sig bättre än etniskt svenska killar på grund av sitt enorma driv. Ändå beskrivs de nästan undantagslöst som offer. Sällan pratas de om utan att ”hedersvåld, -kultur, -förtryck” nämns i samma mening. Utan att ta ifrån dem som verkligen drabbats deras upplevelser vill jag påstå att de allra flesta av dem jag möter är enormt starka individer, som kommer att förändra och förbättra Sverige i grunden om något tiotal år, inte trots utan på grund av sin starka förankring i flera kulturer. De allra flesta har inte alls fäder som låser in dem och ser dem som objekt, utan familjer som är enormt engagerade i deras utbildning, och som stöttar dem. Tjejerna vet vad de vill, de jobbar hårt, de satsar högt. De är en viktig del av vår framtid, tillsammans med våra egna döttrar och söner, och de flesta av invandrarkillarna.

Men i skuggan av de många positiva effekterna finns tre stora problem kopplade till invandring:

1. Kostnaden för dem som flyttat hit, men aldrig arbetar, bärs av övriga invånare i generationer. Den anser inte jag att Sverige ska ta. Den anser jag är deras hemländers ansvar, så fort de kan flytta hem. Krig blir till fred. Förföljelse upphör. Och då upphör även anledningen att bli försörjd av svenska skattebetalare. Den som inte har asylskäl och inte försörjer sig själv är inte vårt ansvar, utan hemlandets. Vi behöver vara betydligt hårdare med vem vi ger PUT och vem vi gör till svensk medborgare. Om Ryssland invaderar Sverige och jag flyr till Italien och bor där i några år på italienarnas bekostnad skulle jag tycka det vore fullt rimligt att de säger till mig att flytta hem när det blivit fred, så att andra, mer behövande, flyktingar kan ta min plats. Vi behöver sluta vara mesiga, även om vi kan göra undantag för ömmande fall, som svårt sjuka eller gamla. Humanitära åtgärder ska riktas där de gör mest nytta.

2. Den höga kriminaliteten bland dem som växt upp i utanförskap, särskilt gängkriminaliteten, kostar i alla ändar. Det är inte enbart utrikesfödda som står för den, men det är till stor del människor som växt upp i utanförskap, och därför är det än mer viktigt att inte behålla människor som lever utanför samhället i Sverige, enligt punkten ovan. Men polisen behöver också bättre utredningsresurser. Jag är en stark försvarare av den svenska rehabiliteringsmodellen för brottslingar och inte den som ropar på strängare straff baradärföratt, men det är möjligt att vi behöver se över straffskalan också, så att vi får stopp på viss brottslighet.

3. Vi behöver också ta krafttag mot den gryende rasism som på något sätt legitimerats efter inträdet av sociala medier. Det som förr sades i omklädningsrum och vid enstaka köksbord sprids nu även bland normalt sunda människor, som en konsekvens av en ganska absurd fokusering på invandringens problem, där få pratar om fördelarna.

Invandring är viktigt och bra. Invandring gör Sverige starkt, och svenskarna bättre. Invandrarna är en viktig del av den svenska identiteten. Och även utan att ta tag i ett enda av de problem invandringen orsakat anser jag att den totalt är en plusaffär för oss, både ekonomiskt och kulturellt. Vi som inser det behöver stå upp för den insikten och sprida den. Vi behöver våga prata om invandringens fördelar, för att travestera många pseudonationalistiska krönikörer. Vi behöver skapa en medial motvåg till det gnälliga brus som förgiftar debatten genom att inte vara konstruktivt, utan ensidigt överanvända orden ”invandring” + ”problem” i samma mening. 

Men det är inte i sig en anledning till att inte göra invandringen än bättre.

Jag vill fokusera den humanitära delen av invandringen till Sverige där den gör mest nytta, och det gör vi genom att ta hit så många som möjligt av de 65,6 miljoner som idag har asylskäl, och låta dem som inte har det flytta till sina hemländer om de inte försörjer sig själva. På så vis hjälper vi maximalt med behövande, och vi får ett stadigt inflöde av självförsörjande människor, som berikar vår kultur och får vår ekonomi att blomstra ännu mer.

 

Medborgarskap – för vem?

Publicerat den av

naglarSå vi hade en diskussion om medborgarskap på min Facebookvägg. Och jag tänkte bena lite i detta, eftersom frågan om vem som bör få bli medborgare i Sverige hänger ihop med min större plan för att å ena sidan utöka asylinvandringen, men samtidigt strama upp vem som får stanna livet ut i Sverige.

Och det slår mig hur fundamentalt olika vi ser på vad medborgarskapet innebär, beroende på våra värderingar.

Grov kategorisering:

  • En grupp anser att medborgarskap är något alla i Sverige boende av rättviseskäl ska få.
  • En annan grupp tycker att i stort sett ingen ska få medborgarskap om man inte i det närmaste avsvärjer sig hela sin tidigare kultur, religion och seder och istället äter sill, dansar till små grodorna och vägrar hemspråk för barnen.
  • Sedan finns min grupp, oklart hur stor den är, som anser att det är rappakalja att lägga sig i huruvida den tänkte svenske medborgaren kanske känner sig som en libanes, bär sari, svär på spanska eller döper sitt barn till Muhammed. Sverige är mångkulturellt. Det finns ingen anledning att styra upp hur laglydiga människor väljer att leva. Däremot vill vi se högre ställda krav på medborgarskap än ”har bott X år i Sverige och inte dömts för något grovt brott”.

Det är lätt att vara överens om fakta runt medborgarskap.

För den som lever i Sverige är det mycket små skillnader mellan PUT och medborgarskap:

  • Du har inte rösträtt till riksdagen
  • Du kan inte vara riksdagsledamot och det finns även ett fåtal jobb inom exvis försvaret, polisen och liknande som kräver medborgarskap
  • Du kan bli utvisad om du begår ett grovt brott

Det är alltså inte så att den som lever i Sverige utan att vara medborgare utsätt för någon sorts svårt lidande som motiverar att skänka bort medborgarskap av humanitära skäl.

Däremot är det förstås en annan sak att vara svensk utanför Sverige. Visumkrav är lågt ställda, du kan flytta inom EU, du tas om hand av UD om något händer och för den som är statslös eller medborgare i ett land som inte fungerar kan svenskt medborgarskap vara enda möjligheten att resa utomlands på semester.

Vi har en mycket hög invandring i Sverige. Människor flyttar hit för att jobba eller för att de behöver skydd, och ibland för att de blir kära i någon som bor här. De flesta som flyttar hit i vuxen ålder smälter in på sitt eget vis, och bestämmer sig så småningom för att de vill bli svenska medborgare – ibland av känslomässiga, ibland av praktiska skäl. Och det finns ingen anledning att moralisera över motiven. Men det finns heller ingen anledning att vara överdrivet snäll.

Vi gör som land en enorm humanitär insats genom att låta människor få skydd i Sverige. Det är jag som sagt mycket stolt över, och det ska vi fortsätta med. Men till skillnad från dem som arbetskrafts- eller kärleksinvandrar, som inte ligger svenska skattebetalare till last och som har en naturlig väg till integration och samhörighet med samhället, hamnar uppenbarligen många av dem som beviljats asyl utanför gemenskapen, med ganska höga kostnader för övriga invånare som konsekvens. För mig är det viktigt och bra att vi kan hjälpa dem när de behöver skydd, men vi har absolut ingen skyldighet att göra dem till medborgare om de inte lär sig svenska och så småningom försörjer sig själva. Skydd är en humanitär insats. Försörjning likaså. Medborgarskap är det inte.

”Men det är inte deras fel! Det är svårt att få jobb i Sverige! Alla kan inte lära sig ett annat språk!”

Detta handlar inte om skuldbeläggning utan om att vara praktisk. När vi gör medborgare av en vuxen människa som aldrig har försörjt sig själv i Sverige och som inte pratar svenska tar vi på oss en omotiverad kostnad för den personen, som kan dra iväg enormt. Det handlar om försörjningsstöd, bostad, tolk, sjukvård och till slut äldrevård. Det handlar om miljoner kronor per person, sett ur ett livslångt perspektiv. Och det handlar om många personer.

Mina skäl för språkkrav är dessa:

1. Det blir en puff i baken på den som vill leva ut sitt liv som svensk.
2. Det kanske inte behövs för ditt första jobb, men det underlättar för nästa. Jag har många kollegor som flyttat internt inom koncernen till Sverige och sedan blir det aldrig av att de lär sig svenska. Genom att se till att det gör det får de lättare att få nästa jobb.
3. Det är en kostnad för oss övriga att betala tolkar vid samtliga samhällskontakter.
4. Ett gemensamt språk underlättar gemenskapen i samhället.
5. Om du ska rösta i val till riksdag behöver du kunna följa debatten och förstå vad partierna vill.

Medborgarskap ska vara ett ömsesidigt avtal. Den som söker medborgarskap lovar att vara solidarisk med vårt samhälle, och vi som redan är medborgare lovar ta hand om den. Vi som redan är medborgare har därför rätt att ställa krav på försörjningsförmåga och kunskaper i svenska innan vi tar upp personen i vår gemenskap.

Jag anser att den som är vuxen bör få bli medborgare om den, som nu, bott i ungefär sju år i Sverige, pratar svenska tillräckligt bra för att inte behöva tolkhjälp vid normala kontakter med myndigheter och sjukvård och har haft en lön det går att leva av i ett par år.

Jag anser att den som levat minst fem av åren mellan 10 och 20 års ålder i Sverige bör få bli medborgare utan andra krav än att den inte begått brott.

Jag tycker vi ska göra dessa undantag:

  • Den som är svårt funktionshindrad och vars närstående är medborgare bör få bli medborgare.
  • Den som är statslös eller medborgare i ett land som inte tillgodoser personens rätt till pass och har levat många år i Sverige bör av humanitära skäl få bli medborgare även om den inte förvärvsarbetat. Annars blir den ”fånge” i Sverige.

Min vision för Sverige och världen är en avsevärt större öppenhet. Människor ska kunna flytta runt mellan länder, kulturer ska blandas, och vi ska vara ett välkomnande land. Vi ska också fortsätta göra en så stor humanitär insats som möjligt för att rädda dem som är på flykt till ett bättre liv, gärna genom att låta dem leva här istället för i tältläger.

Men för att kunna vara generösa och öppna behöver vi också se om vårt hus i andra änden.

De flesta västländer har språkkrav för medborgarskap, ofta kombinerat med ett samhällstest. Krav på egen försörjning är däremot mindre vanligt.

Men vi skiljer oss från övriga genom att ha en extremt hög andel asylinvandrare och en förhållandevis hög nivå på försörjning av den som inte klarar sig själv. För att kunna fortsätta vara en humanitär stormakt behöver vi förlika oss med att inte fortsätta försörja dem som inte längre har skyddsbehov utan istället låta dem återvandra, och det går inte om vi gör dem till medborgare utan motkrav.

===

Fotnot: Många roar sig med att skriva ”så här tycker Moderaterna” om mina inlägg – lustigt nog både från vänster ”Moderaterna är egoister!” och från SD-håll ”Moderaterna är migrationsvurmare!”. Det får man väl skriva om man vill, men det är inte sant. Jag är medlem, inte språkrör, och jag ber självklart ingen i partiet om lov innan jag uttrycker mig.

Flyktingmottagning som svensk industri

Publicerat den av

Detta blogginlägg är ett ganska konkret förslag till hur svensk asylpolitik kan förändras till fördel för både skyddsbehövande, Sverige och övriga Europa. I exemplet fokuserar jag på syriska flyktingar, men det gäller för alla som flyr från förföljelse eller krig.

”Det är fel personer som får asyl i Sverige”, hävdar inte bara ultranationalister/sverigedemokrater. Tankefiguren är att det sitter ”riktiga” flyktingar någonstans och svälter medan ”falska” flyktingar gottar sig i överflödet på svenska asylboenden.

Det stämmer förstås att Migrationsverket friar hellre än fäller, men överlag har vi en bättre fungerande rättsprocess än många verkar tro. Rätt till skydd är inte en skala. Det är en ja/nej-fråga. Och hittills har svaret varit att har du rätt får du stanna. Har du inte det ska du utvisas, såvida du inte är minderårig och ensamkommande.

Många, många gånger har jag besvarat förvirrade debattörer som uttrycker att ”vi ska skicka tillbaka flyktingar” med en fråga om vart. ”Dit de kom från.” ”Och hur ska det gå till? Det är krig där.” ”Men! Sverige har ingen gräns mot Syrien!” ”Och?” ”Ja, så Dublin säger att vi ska skicka dem tillbaka till det land där de kom in.” ”Ja, men Grekland är undantaget. Och vi vet inte vilka andra länder de varit i.” ”Men då får vi skicka dem tillbaka till flyktinglägret.” ”Och hur ska du förmå Libanon eller Jordanien att ta emot dem?”

De har dock en poäng. Vi måste inte behålla en skyddsbehövande i Sverige. Om vi kan förmå ett annat land, där den behandlas i enlighet med flyktingkonventionen, att ta emot den är det tillåtet. Det är basen i Dublinförordningen, och i Australiens skick att sända samtliga båtflyktingar till Papua New Guinea. Det är också grunden för EUs mycket illa fungerande avtal med Turkiet. Det är dock helt riktigt att asylprocessen världen över är djupt orättvis och gynnar kriminella smugglare mer än de asylsökande, och utsätter människor för extrema lidanden.

Hur det var

Flyktingströmmar fram till julen 2015. Från Syrien via Grekland till Sverige.

Fram tills gränserna till Europa i det närmaste stängdes vintern 2015-2016 såg flödet ut som på bilden. Män lämnade sina familjer i flyktingläger i Jordanien och Libanon för att ta sig via fruktansvärda strapatser via båt till Grekland och serbiska järnvägar till Sverige. Detta var förstås långt ifrån optimalt.

För den skyddsbehövande

De som reste blev av med sina sparpengar och ibland livet på väg mot en framtid i Sverige, Tyskland eller något annat EU-land. Flydde de för livet? Både ja och nej. När de nått Libanon, Jordanien eller Turkiet var de förstås utom omedelbar fara. Men utsikten att tillbringa fem-sju år i ett tält hade fått även mig att göra allt för att ta mig därifrån.

För EU

För EU innebar detta stora ansträngningar. Det blev käbbel mellan medlemsländerna om vems ansvaret var, Grekland gick på knäna, gränser stängdes för att stänga ute människor man visste var i nöd, och inom varje land skapades falanger mellan flyktingvurmare och flyktinghatare med en förvirrad majoritet mellan lägren.

För Sverige

De flesta flyende ville till Tyskland, men för oss som är så få innebar mottagandet enorma problem. Familjer inkvarterades i stora salar på betonggolv, oseriösa företag tjänade absurda belopp på att skapa asylboenden av mögelhus och Sverigedemokraterna hoppade jämfota av lycka över att ha ”haft rätt hela tiden”. Det var goda tider för invandrarhat och dåliga tider för statskassan.

För flyktingsmugglarna

Detta var också goda tider för dem som tjänar pengar på andras elände. Såvitt jag förstått är flyktingsmuggling ofta ihopkopplat med traffic:ing och knarkhandel, så det finns en anledning att oroa sig över detta. Ingen vet hur många kvinnor och barn som försvunnit längs vägen till Sverige. Det borde hålla oss alla vakna om nätterna. Det gör det dessvärre inte. För vi människor klarar bara att bekymra oss lite lagom. Sedan stänger vi empatibutiken.

Idag

Idag är det mycket få som tar sig till Sverige. EU skickar tillbaka många av dem som tar sig till Grekland till Turkiet.

Sedan gränserna stängdes har bara ett par tusen i månaden sökt asyl i Sverige, och mer än hälften kommer från länder varifrån man i regel får avslag. Under januari och februari sökte bara 429 syrier asyl i Sverige. Istället sitter tusentals personer fast i Grekland. I EU, men ändå inte omhändertagna. Ett absurt avtal med Turkiet, som enligt många internationella observatörer behandlar dem fruktansvärt illa, skickar tillbaka dem som letar sig till Lesbos.

För den skyddsbehövande

För den syrier som hann till Sverige i tid kan dörren för familjen att komma hit ha stängts under resan, vilket föranlett många att resa tillbaka, nu utfattiga, till sina familjer. För andra väntar åratal av trångboddhet på flyktingförläggningar, men de har åtminstone en väg in i Sverige. De många som sitter fast i flyktingläger har nu mist allt hopp.

För EU

Om tjugo-trettio år kommer vi förmodligen att dömas lika hårt av våra barn som vår samtid dömer de länder som skickade tillbaka flyende judar till Tyskland. Men för EU har avtalet med Turkiet blivit en lättnad och samtidigt en samvetsböld.

För Sverige

För Sverige har detta varit en tid av konsolidering. Det faktum att så få söker asyl har givit Migrationsverket en chans att återhämta sig. Gradvis stängs dyra boenden och de som beviljas asyl slussas ut i samhället. Samtidigt ser vi gäspande på medan människor far illa och tänker att jaja, vi kan inte göra mer än vi gör. Andra länder gör faktiskt mindre. Så det är inte vårt fel.

Hur det borde vara

EU och FN ges möjlighet att skicka asylsökande till Sverige.

Jag har i ett par år hävdat att vi borde förändra vår syn på skydd i grunden. En flykting eller skyddbehövande är en människa som inte kan leva i det land där den är medborgare. Det är inte svårare än så. Du är inte mer skyddsbehövande för att du är fattig eller svältande eller har en viss ålder, kön eller etnicitet. Om du inte kan bo i ditt hemland behöver du få leva i ett annat land.

Fredrik Reinfeldt har blivit enormt hånad för att han förklarade att Sverige är ett stort land med mycket plats. Nu vet jag ju inte exakt vad han menade, men han hade en bra poäng: I Sverige finns massor av småorter med nedlagda bruk och tomma lokaler. För den som har en helikoptersyn står det snabbt klart att det vore mycket smartare att placera människor där, i Kopparberg, Bakvattnet, Åmål eller Munkfors. Men detta ska inte ske panikartat och till gigantiska kostnader som 2015 utan genom långsiktig upprustning av tomma lokaler och byggande av modulhus där det finns plats.

”Men där finns ju inga jobb”, blir svaret.

Nej, men just nu jämför vi med flyktingläger i Libanon. Och där finns absolut garanterat inga jobb. I Åmål finns i alla fall skolor, möjlighet till utbildning och möjlighet att söka jobb i hela landet och kanske hitta det. Eller också inte. Men du har du i alla fall levt ett värdigt liv under åren du inte kunde bo hemma. Du återvänder med språkkunskaper och kanske en utbildning. Dina barn har fått gå i skola och fått god sjukvård och kanske blir de kvar i Sverige.

Den tankevurpa vi alla gör är att vi ser asylinvandring som en sorts första steg till svenskhet. Vi utgår alla – i välvilja eller ovilja – från att den som kommer till Sverige för att den inte kan leva i det land den kommer ifrån till varje pris önskar leva ut sitt liv här. Så är långt ifrån alltid fallet – det såg vi inte minst när det blev fred i gamla Jugoslavien, och många återvände.

Det vi behöver förändra är synen på den asylsökande som någon vi behöver adoptera livet ut, och istället se dem som medmänniskor som tillfälligt behöver få leva någon annanstans än i sitt hemland. Det betyder förstås inte att de inte ska få stanna i Sverige, men för att göra det behöver de försörja sig själva.

Jag vill tillägga att detta inte är kvotflyktingar, eftersom de enligt definition ges tillåtelse att stanna i sitt nya hemland. Detta är en helt ny konstruktion jag föreslår. De som kommer får TUT som omprövas mot läget i landet – borde gå att automatisera – varje eller vartannat år. När de fått jobb går de in i arbetskraftsinvandringsspåret, och får så småningom PUT och möjlighet till medborgarskap. Den som kommit som minderårig får också PUT och medborgarskap efter ett visst antal år i Sverige.

För den skyddsbehövande

Många av mina välmenande vänner anser att det är fullständigt omänskligt att inte omedelbart till den skyddsbehövande som satt sin fot i Sverige avge ett löfte om evigt liv innanför våra gränser, dvs PUT. ”Hur skulle du känna dig om du flydde och hela tiden behövde vara rädd för att inte få stanna?!” Jag svarar att om jag flydde från Sverige och fick ett löfte om att få stanna så länge det var farligt i mitt hemland hade det varit nog för mig. Jag hade rimligtvis inte haft en förväntan på det land som givit mig skydd och betalat mitt uppehälle under de svåra åren att få fortsätta bli försörjd av landets skattebetalare när jag kunnat återvända till Sverige. Det är aldrig omänskligt för den som utvandrat i vuxen ålder att flytta till sitt hemland så länge som det är tryggt där. Den som invandrat som minderårig, däremot, bör förstås få stanna efter en viss tid.

Den som sitter fast i ett tält i ett flyktingläger i Libanon, Jordanien eller Grekland skulle knappast välja bort att få leva i Sverige där det finns el, vatten, skolor och fri natur bara för att vi inte säger ”du får stanna här tills du dör no matter what”.

För EU

Om Sverige ordnade flyktingmottagning för kanske hundra- eller tvåhundratusen personer skulle vi förmodligen kunna få EU att betala för detta. Man skulle kunna börja med att tömma lägren i Grekland, och sedan fortsätta med lägren i Libanon och Jordanien med de mest behövande familjerna först. EU skulle slippa skämmas.

För Sverige

För Sverige skulle detta ge jobb i glesbygd och företag skulle kunna rekrytera från en bred kompetensbas. Och för varje familj där en förälder får jobb och flyttar ut ur boendena kan vi ta in en ny.

”Men det kostar så mycket att ha asylmottagning i Sverige jämfört med tre och nitti i Utlandet”, säger motståndarna.

Det beror förstås på hur man räknar. Om du skapar jobb åt arbetslösa i Bakvattnet för EU-medel och kostnaden sedan cirkulerar runt som moms, arbetsgivaravgift och inkomstskatt blir detta en vinstaffär för Sverige. En hundralapp som lämnar landet är för evigt borta. En som spenderas här går till största delen tillbaka till statskassan.

Förbättring

(Åter)sändande av den som rundat turordningen genom att ta sig hit på egen hand.

Vill man förfina detta än mer skapar Sverige/EU ett avtal med Libanon, Turkiet eller Jordanien om att få skicka den som tar sig till EU genom att runda turordningen till ett flyktingläger. Det borde gå givet att vi samtidigt tömmer flyktinglägren i andra änden. Fördelen med detta är förstås att säkerställa att det inte finns något incitament att ta sig till Sverige illegalt, utan istället bör man söka sig hit från ett läger eller en ambassad i närheten av det land varifrån man kommer. Det kan införas i samband med att man ger amnesti till dem som idag sitter fast i Grekland. På så vis får vi ett flöde av de mest ömmande fallen, i regel barnfamiljer, till Sverige, och flyktingsmugglarna blir utan inkomst. Det är brutalt att (åter)sända någon till Libanon eller Jordanien som tagit sig ända hit, men det skulle skapa rättvisa och undvika mänskligt lidande på sikt. Detta måste förstås också gälla enbart dem som kommer från zoner där det finns flyktingläger de skulle ha kunnat stanna i.

Sammanfattning

FNs flyktingkonvention skapades för att Europa skämdes efter andra världskriget, när vi insåg att vi skickat framförallt judar som flytt till andra länder tillbaka till en säker död. Den var från början bara tänkt att skydda européer. Sedan kom den att gälla alla människor, och så småningom har de flesta rikare länder bestämt att inte bara den som är personligt förföljd utan även den som söker skydd mot krig, så kallade alternativt skyddsbehövande, ska omfattas. Europa klarade att ta hand om människor som flydde undan kriget i Jugoslavien, men vi hade inte planerat för ett scenario där kanske tio miljoner människor i vår närhet skulle ha skyddsbehov. Det absurda inträffar när vi vägrar inresevisum till syrier för att inte riskera att de söker asyl i Sverige, eftersom vi vet att då har de rätt till det. Istället dömer vi dem till horribla faror och fasor.

Vi behöver därför lyfta blicken, ser helheten och funderar över vad som gör störst nytta totalt sett. Vi har ett av Europas folktommaste länder. Vi har förtvinande glesbygd. En ordnad, permanent asylmottagning i samarbete med EU och FN skulle kunna bli ett enormt ekonomiskt lyft för Sverige, samtidigt som det räddar hundratusentals människor undan lidande.

På så vis skulle vi kunna bli en verklig humanitär stormakt.

Logistikpanik

Publicerat den av

Golden treeDet skapas åtskilliga logistikproblem när plötsligt 80 000 personer på två månader söker asyl i Sverige, i ett redan ansträngt läge. De ska inte underskattas. Barnfamiljer sover på madrasser på cementgolv, och ensamstående erbjuds inte ens det.

Det finns dessutom en kostnad för mottagandet, som gör hål i statsbudgeten. Det betyder mindre pengar till välfärd och även bistånd.

Det är förstås rimligt att i denna situation försöka hejda antalet som kommer på olika kreativa vis, och att på alla sätt försöka lösa de knutar som uppstått. Var ska folk bo? Hur betar vi av köerna hos Migrationsverket, så folk får besked snabbare? Vem fixar käk, kläder och skolgång?

Men jag tycker hela debatten, oavsett vilken inställning debattören har till asylmottagning, är kortsiktig. Och jag minns en situation som faktiskt var rätt lik, men som många tycks ha glömt. 1987-1994 föddes nästan 170 000 fler barn än de åtta föregående åren. Fyra av dem föddes av mig.

Det var också kaos. Mödravården gick på knäna, det saknades barnmorskor, förlossningsvården dömdes ut som livsfarlig, och sedan fanns inga dagisplatser. Det var köer på ett år och mer. Mormödrar och svarta barnflickor kallades in. Gradvis blev det sedan bättre, men extra samhällsansträngningar behövdes hela deras uppväxt. Skolor behövde byggas, barngrupper utökas och universitetsplatser skapas.

Men i den situationen kom ingen på tanken att kräva ett stopp för barnproduktion. Istället var det full fokus på att lösa logistikproblemen, så att de nya samhällsmedborgarna skulle få en så bra start det gick.

Brist på bostäder, utredningspersonal, lärare och liknande är som sagt logistikproblem. Det finns ingen brist på råvaror, och det finns ingen brist på plats. Alltså handlar det om planering. Människor behöver anställas och i många fall först utbildas, och pengar behöver omfördelas. När så sker minskar också arbetslösheten. Det är i sig bra. Men det är en ”just do it”-fråga, som vi alla fastnat i.

Det vi borde diskutera mer är hur vi långsiktigt tar hand om de stora mängder människor som kommer hit.

Asylinvandringen medför en enorm tillväxtpotential och stora möjligheter för Sverige, men också stora potentiella kostnader i många år.

De som snabbt kommer in i samhället och får jobb kommer att öka vårt välstånd. De kan bli en vitamininjektion i industrin och välfärdsapparaten på samma sätt som fd jugoslaverna blev under 90-talet.

De som aldrig gör det blir istället en kvarnsten i framtida ekonomier i många år. De kostar dels genom att de ska försörjas, dels genom att de är sjukare än andra, och dels genom att deras barn växer upp i utanförskap med ökad risk för kriminalitet och bidragsberoende.

För mig är därför frågan om tillfälliga uppehållstillstånd den långsiktigt i särklass viktigaste, och inte en tillfällig nödåtgärd som ”signalpolitik”. Den som ska leva ut sitt liv i vårt samhälle behöver först visa att den klarar självförsörjning. Den som inte gör det bör skickas tillbaka till det land där den är medborgare när det är tryggt att göra så. Är det grymt? Ja, mot barnen. De som rotat sig här och är i tonåren behöver kunna bli svenska medborgare även om deras föräldrar inte blir det. Det måste vi ordna. Men vuxna människor som bott några år i Sverige klarar faktiskt av att flytta tillbaka till sitt hemland, kanske med viss bidragshjälp i början.

Vi får inte vara mesiga.

För många handlar frågan om vems felet är att vissa inte får jobb. Är det deras eller samhällets? Så enkelt är det ju inte. Anställningsbarhet är en komplex egenskap. Det handlar om utbildning, men också om attityd, språkkunskaper och personlighet. Det handlar om geografi, kontakter och ofta ren tur. Det finns ingen anledning att gräva i skuldfrågan. En del klarar det, andra inte, och de som inte gör det måste försörjas av någon, och denna någon ska vara vi andra som bor i Sverige så länge den har skyddsbehov, men när det inte längre kvarstår är den hemlandets ansvar, såvida den inte kommit som kvotflykting via FN, i vilket fall vi åtagit oss livslång försörjning. Men de är bara några tusen personer om året.

Genom att knyta permanent invandring, där man bosätter sig och lever ut sitt liv i Sverige, till eget arbete säkerställer vi långsiktigt att Sverige fortsätter att ha en stabil ekonomi och kan hjälpa människor i nöd i många decennier framöver.

Det är detta vi borde prata mer om.

Tillbaka till Travemünde

Publicerat den av

Motargument

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso.

Vi skrev en artikel om stängda gränser, och varför det är en praktiskt ogenomförbar lösning för Sverige, som saknar landgränser till de länder varifrån asylsökande kommer.

Den ledde till en del debatt.

Nu har Moderaterna gått ut och förklarat att det går att genomföra stängda gränser och ändå upprätthålla asylrätten, genom att man smidigt bara puttar tillbaka den asylsökande till det land den kom från. Man menar att detta skulle upprätthålla Dublinförordningen. På ett teoretiskt plan ligger det något i det. På ett praktiskt plan gör det inte det.

Vi tar här ett praktiskt exempel: TT-line. Färjorna som går mellan Travemünde/Rostock och Trelleborg används idag av asylsökande för att ta sig till Sverige. Hundratals passagerare kommer med bil, långtradare eller till fots från Tyskland.

Väl i Trelleborg rullar alla fordon av färjan. Men om en gränskontroll ska införas måste de stoppas innan de lämnar…

Visa originalinlägg 378 fler ord

Migrationspolitiska åtgärder – en analys

Publicerat den av

FlaggaVi som skriver om nationalism, främlingsfientlighet och myter runt migration anklagas rätt ofta för att vilja ha svängdörrar till Sverige där alla som vill ska kunna bosätta sig här och dränkas i lyx, som om det vore omöjligt att ha en bestämd åsikt utan att den samtidigt är extrem.

Bland annat därför skrev jag i somras inlägget En annan syn på invandring, där jag spjälkade upp mina åsikter. De gäller i stort fortfarande, men givet den nya och extrema situationen vill jag göra en uppdatering och samtidigt kommentera Regeringens och Alliansens överenskommelse om insatser med anledning av flyktingkrisen, som jag i stort tycker är bra.

Utgångspunkt

Människor är tillgångar. Invandring är i grunden bra för ett land. Men när de kommer i sådana antal som nu gäller inte det överlag. Vi behöver en mer ”lagom” ström av arbetskraft som vi hinner absorbera för att vi ska kunna se lönsamhet i närtid om ens någonsin. Nu är ju i och för sig inte asylinvandring primärt tänkt att vara lönsam, utan det är en humanitär insats, men just därför behöver vi säkerställa att de som får hjälp verkligen behöver det och tvärtom. Vi måste prioritera det som är viktigt när det gäller de medel vi lägger på hjälpinsatser.

För mig är det:

  1. Mottagningen ska fungera. Människor ska få mat och tak över huvudet. Barn ska få skolgång.
  2. Asylrätten ska respekteras. De som har rätt till asyl ska få det, och vid tveksamma fall ska man hellre fria än fälla.

I övrigt är inget heligt.

Europa

Europa bör först och främst hantera flyktingkrisen i samråd, och den hanteringen blir aldrig färdig, utan behöver ställas om beroende på var i världen det finns oroshärdar. Just nu flyr många från Syrien, och då behöver EU ha en policy för hur de som kommer därifrån ska hanteras. Det är generellt en för alla mycket dålig lösning att människor dör på havet eller vandrar längs dikesrenar i Serbien. De borde stanna i läger närområdet och sedan flytta till Europa under ordnade former. För flytta ska de. Det är inte ett liv att bo i ett tält i fem-tio år. Och jag menar att om de som lever i läger vet att de kommer att få en rättvis prövning där de befinner sig kommer de inte att känna sig tvingade att blottställa sig och utsätta sig för livsfara för att komma ifrån lägren.

Men många kommer ändå inte att sluta försöka ta sig till Europa – det hade inte vi heller gjort – så därför behöver Europa ett sätt att hantera asylinvandringen under ordnade former. Idag saknas kontroll.

Att kontrollen saknas beror i sin tur inte egentligen på antalen, utan på bristen på planering. Europa har tagits på sängen. Det finns ingen anledning att orda om varför och huruvida man borde förstått tidigare. Antalet som söker sig hit har mångdubblats på ett par år, och det ser inte ut att mattas. Alltså behöver vi dimensionera om mottagningen. Vi måste tänka om.

Mottagningen

För att få ordning på mottagningen behöver  Europa ha stora asylboenden/läger på några ställen, där människor kan samlas in i väntan på att få sin rätt till asyl prövad. Jag menar att de lägren bör ligga i glest befolkade länder, och dit hör Sverige.

Vi skulle kunna vara en av EUs uppsamlingsplatser för dem som sökt asyl både här och i andra närliggande länder, genom att i glesbygd bygga upp EU-finansierade läger av till exempel baracker, och sedan tillhandahålla tjänsten ”rättssäker asylprövning” mot betalning från EU. Det skulle skapa massor av jobb. Samma sorts läger borde finnas i exempelvis Turkiet, genom avtal, i Libanon och kanske även i Polen och Spanien/Portugal. Den som söker asyl i ett EU-land som inte kan ordna boende körs till en sådan plats.

Asylrätten

EU har idag lagar runt vem som har rätt till asyl, som sedan implementerats i varje lands egna lagstiftning. Det är i sig rätt tänkt, men vi tolkar dem lite olika. Så sökte sig exempelvis irakier till Finland för att de visade sig vara generösare än andra EU-länder mot just irakier. Det har dock ändrats nu.

EU skulle totalt vinna på att bli bättre på samordning – inte minst vad gäller bedömningen av länder. Även om alla som söker asyl har rätt till individuell prövning skulle Europa tjäna på gemensamma regler, så att det går fortare från prövning till beslut, och så att besluten blir mer lika genom Europa. Här kan Sverige vara föregångsland.

Asylrätten innebär att du har rätt att söka asyl i det land där du befinner dig, men landet kan genom avtal med andra länder flytta dig dit. Exempel på det är:

  • Dublinärenden, där EU, Norge, Liechtenstein, Schweiz och Island kommit överens om att skicka asylsökande till det land dit de först kom.
  • Australien, som skickar alla asylsökande till Papua New Guinea i enlighet med ett avtal med dem.

EU kan med andra ord skriva avtal med andra länder inom eller utanför EU om att de ”tar över” asylsökande. utan att det bryter mot asylrätten, så länge dessa länder respekterar samma rätt. Det är därför möjligt att skicka den som sökt asyl i EU till Turkiet, om Turkiet behandlar asylansökan rättssäkert.

Sverige

Med utgångspunkten att invandring är bra för Sverige går det ändå att inse att en kaotisk asylinvandring inte är det. Vi behöver därför skilja på vad vi gör för att hjälpa, och fokusera den hjälpen, och vad vi gör för att landets befintliga invånare tjänar på det.

Arbetskraftsinvandring är positivt för ett land. Jag tycker de regler vi har idag, som kräver avtalsenliga villkor och en lön som går att leva på, är bra. Jag ser ingen anledning att ändra dem.

Vad gäller anhöriginvandringen skrev jag redan i somras att jag vill att kärleksinvandring (så kallade nyetablerade relationer) alltid ska omfattas av försörjningskrav. Det blir nu verklighet i och med migrationsuppgörelsen:

”Undantag från försörjningskrav vid anhöriginvandring för svenska medborgare och för medborgare i annan EES-stat eller Schweiz, samt för dem som bott i Sverige i mer än fyra år tas bort. Ändringen ska gälla nyetablerade relationer.”

Med ändringen ovan kan vi snabbt avföra all invandring utom asylinvandringen som positiv eller neutral för Sverige.

När det gäller asylinvandringen ser det annorlunda ut. De asylsökande som är någorlunda unga och snabbt kommer i arbete är en stor vinst för Sverige. De som aldrig kommer i arbete är en stor förlust. De kostar dels genom att de ska försörjas, och dels genom ökad risk för såväl kriminalitet som sjukdom både i nuvarande och nästa generation. Passivitet föder problem i sig.

Det är mot bakgrund av detta som jag inte vill bevilja PUT till den som inte antingen förvärvsarbetar eller kommit till Sverige som minderårig. Jag ser alla fördelar med att bevilja PUT. Människor blir trygga och lyckligare. Men det har ett högt pris.

Migrationsuppgörelsen säger:

”En tidsbegränsad lagändring införs. Kvotflyktingar, ensamkommande barn och barnfamiljer ska fortsatt som huvudregel ha permanent uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning. För övriga flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ska huvudregeln vara tillfälligt uppehållstillstånd. Vid tillfälliga uppehållstillstånd ska flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ha en rätt till familjeåterförening motsvarande den som gäller enligt EU-rätten.

När det tillfälliga uppehållstillståndet löpt ut och personen kan uppvisa taxerad inkomst på en nivå som det går att försörja sig på ska personen beviljas permanent uppehållstillstånd, även om skyddsskälen har upphört. Det tillfälliga uppehållstillståndet bör också bli permanent efter tre år om skyddsskäl kvarstår.

Den tidsbegränsade lagen ska utformas i enlighet med detta och gälla under tre år.

Den nya lagstiftningen ska tillämpas så snart den trätt i kraft. De beslut som då fattas kommer därmed att utgå från den nya lagstiftningen. De nya reglerna kommer att tillämpas även när ansökan om uppehållstillstånd gjorts dessförinnan.”

Jag vill gå längre. Jag anser att TUT ska beviljas till alla som är vuxna tills de kan försörja sig själva. Blir det lugnt i hemlandet upphör enligt mig Sveriges ansvar att försörja personen. Och då bör man åka hem igen, om man inte klarar sig själv i Sverige. Här kan Sverige med fördel bidra till återvandringen, om vi ser att personen kommer att få det svårt, genom att betala bidrag under en tid.

Jag vill göra undantag för den som har minderåriga barn som bott minst fyra-fem år i Sverige. Den bör få fortsatt TUT tills barnen fyllt arton. Vi kan också göra undantag för svårt sjuka eller funktionsnedsatta. Men principen att vägen till PUT och medborgarskap ska gå via eget arbete bör gälla överlag.

Syftet med detta är att säkerställa att vi även fortsättningsvis har möjlighet att ta emot dem som söker skydd. Det är enligt min mening avsevärt bättre att de resurser vi lägger på asylinvandring går till dem som har skyddsbehov idag, och inte på dem som tidigare haft det men som nu tryggt kan återvandra.

Kortsiktigt

Migrationsuppgörelsen innehåller även en hel del kortsiktiga åtgärder, varav de flesta är bra. Här ett axplock:

”De personer som beviljats uppehållstillstånd ska regelmässigt skrivas ut från anläggningsboende när en ny bostad är ordnad. En person som beviljats uppehållstillstånd ska alltså inte kunna tacka nej till erbjuden anvisning och samtidigt bo kvar på anläggningsboendet.”

Ensamkommande ska inte längre placeras i dyra HVB-hem om de inte behöver det. Istället ska en billigare och förmodligen bättre form som heter ”stödboende” inrättas.

”Svenskundervisning ska ges redan under asyltiden liksom en obligatorisk samhällsorientering.”

Det är överlag bra, med tanke på hur lång tid det tar innan uppehållstillstånd idag. Men eftersom ungefär hälften får avslag betyder det att en hel del resurser läggs på människor som inte kommer att behöva kunna svenska. Så än bättre vore kortare handläggningstider.

”Bättre vägar för lågutbildade personer att få sådan yrkesutbildning som gör att de kan komma ut på arbetsmarknaden.”

”En snabbare etablering på arbetsmarknaden underlättas genom lägre trösklar in på arbetsmarknaden. För att möjliggöra detta utvidgas RUT-avdraget till att också omfatta utökat trädgårdsarbete, flyttjänster och IT-tjänster i hemmet (RIT-avdrag).”

”I dag gäller att den som kommer till Sverige med barn under tolv år har rätt till maximalt 450 dagar med föräldrapenning i Sverige. Högst 96 dagar får tas ut efter barnets fyraårsdag, och inga dagar efter barnets tolvårsdag. Detta ska begränsas så att endast ett fåtal av de 450 dagarna får tas ut efter barnets tvåårsdag.”

Detta har skvalpat länge. Nyamko Sabuni gjorde vissa förbättringar, vill jag minnas. Det finns ett missförstånd runt dessa dagar, där det påstås att man får föräldraledighet ”retroaktivt”. Det är fel ord, anser jag. Men självklart bör man inte få full föräldrapenning för barn som redan är födda. Personligen tycker jag man ska få de dagar som är kvar till barnets 18-månadersdag och inte mer, alternativt att man inte får några föräldrapenningdagar alls, men en särskild ersättning utgår till den som pga att den har små barn inte kan delta i etableringsprogrammet tills barnet är stort nog att gå på dagis. Jag är lite besviken att Alliansen inte fixat detta för länge sedan.

”Nyanlända med yrkesbakgrund som lärare ska, i de ämnen som de är utbildade för, kunna undervisa elever som talar samma språk. Vid sidan av undervisningen ska kompletterande utbildning och validering ske.”

Förutom dessa åtgärder behövs snabbt metoder att korta ner asylprövningstiden. Köer kostar pengar i alla ändar. Ju förr vi avvisar dem som inte har skyddsbehov desto mer resurser frigörs till dem som ska leva kvar här.

Ensamkommande behöver utredas snabbast, och de som saknar asylskäl bör skickas tillbaka till barnhem i hemlandet. Marocko vägrar samarbeta kring detta, tyvärr, eftersom många marockanska killar som helt saknar asylskäl bor i Sverige och inte kan skickas tillbaka, men om vi kunde få till ett avtal med Afghanistan skulle det vara en både humanitär och ekonomisk vinst. Det är fruktansvärt farliga resor stora mängder framförallt killar företar sig. Ingen vet hur många som aldrig kommer fram. Möjligheten att få ett bra liv i Sverige även om man saknar asylskäl är en onödig drivkraft för att utsätta sig för livsfara.

Sammanfattningsvis

Jag anser att den allmänna debatten har för stort fokus på sådant som inte är viktigt på längre sikt, som till exempel att det skulle vara en stor katastrof att människor tillfälligt får sova i vinterbonade tält. Det är inte alls i sig ett mått på att systemet havererat, utan bara på att den kortsiktiga planeringen inte funkat.

Vi borde istället lyfta blicken och fundera på hur vi vill ha det om några år. I den bästa av världar är ingen på flykt, men så kommer det inte att bli i närtid. Så vi behöver istället fråga oss:

Hur ser det ut när det fungerar? När är vi ”nöjda”?

Vad är viktigt, och vad kan vi ge avkall på?

Hur kan vi säkerställa att Sverige långsiktigt bidrar där våra resurser gör mest nytta?

Kan vi återigen göra invandring till Sverige till en långsiktig ”plusaffär”, även inberäknat asylinvandringen?

Argument på temat ”man kan hjälpa hundra i närområdet för bara en i Sverige” framförs ofta. Men oavsett hur man räknar stämmer förstås inte det. En filt är en filt. Mat är mat. Och även om filtar och mat ”kostar” mer i Sverige än i Libanon betyder det samtidigt att Sverige får inkomster genom moms och inkomstskatt. Att säga att Europa måste hantera mottagningen i Libanon och Turkiet för att tjäna pengar är som att påstå att det är bra för Sverige att köpa varor från låglöneländer istället för närproducerat. Mottagningen ska hanteras där också, för det behövs. Men inte för att Sverige ska tjäna pengar.

Med långsiktighet kan vi ordna riktigt bra asylmottagning i Sverige. Vi kan sälja tjänster inom området till EU. Och vi kan bli ett föregångsland som både räddar människor i nöd och samtidigt utvecklas och drivs framåt av hög invandring.

Det är dessa frågor vi borde diskutera, istället för dumheter som stängda gränser och andra panikåtgärder.

Flyktingläger åt EU

Publicerat den av

PrästkrageEU planerar att bygga läger i Turkiet för 2,2 miljoner flyktingar. Två stycken Stockholm, byggda av tält, alltså.

De tre länderna Turkiet, Bulgarien och Grekland har nu utropats till en sorts ”tri-state area”.

Såvitt jag förstår är detta en juridisk finess för att kringgå Flyktingkonventionen, som ger dig rätt att söka asyl i det land där du befinner dig. EU har redan kringgått den genom att räkna hela EU som ett land för att undgå att människor vandrar från land till land efter avslag och kostar resurser i asylprövning. Dublin-fördraget gör att oavsett hur många länder du tar dig i EU till kan du bara söka asyl i det land du först registerades i. Obarmhärtigt skickas du tillbaka dit. Det är en regel jag står bakom, men det är likväl ett loophole i flyktingkonventionen såsom den är formulerad.

Nu har man plötsligt utropat Turkiet, Grekland och Bulgarien till en sorts union genom ett ”tri-partite agreement”, och det är sannolikt av samma skäl. Man vill göra det möjligt att skicka den som påträffas i Grekland och Bulgarien att skickas till Turkiet, och det går bara om de enligt någon definition kan anses vara samma land.

Med tanke på den sega träta som levt kvar mellan Grekland och Turkiet sedan – pja – trojanska kriget, finns en absurd ironi i detta. Agamemnon skulle vända sig i sin grav, om han hade någon kvar.

Metoden är prövad förut. Australien skickar alla som söker asyl till Papua New Guinea, sedan 2013, enligt ett avtal där de får betalt av Australien. Där kan de söka asyl, vilket få vill. Det är en sån där otrevlig företeelse som osar av brun främlingsfientlighet men samtidigt räddar många från drunkningsdöden.

EUs tankefigur är dock att de som befinner sig i lägren i Turkiet under ordnade former ska beviljas asyl i Europa. Nu tror ju inte många att det kommer att hända i närtid. Europa har fullt upp att behandla dem som kommer, så de som snällt väntar på sin tur i tältläger blir nog kvar där.

För den som flytt kriget i Syrien och aspirerar på ett liv i Europa istället för att i ett obestämt antal år leva i ett tält i Turkiet finns fortfarande möjligheten att ta sig till något annat land än Grekland. Om andelen kvinnor och barn som flyr är låg idag lär den bli ännu lägre med de nya reglerna.

Jag står bakom tanken, dock. Tyvärr, måste jag tillägga, men jag ser ingen annan utväg. Döden på Medelhavet måste stoppas, smugglarna måste motarbetas, och det är mer humant och rättvist att flyktingar tar sig till Europa från lägren i flygplan än att de vandrar längs järnvägsspår i Serbien.

Jag hoppas bara att det inte innebär att Europa tycker att nu kan vi luta oss tillbaka och fortsätta med våra liv.

Betyder då detta att SD hade rätt med sitt evinnerliga ”hjälpa på plats”?

Inte alls. SD vill två saker:

  1. Skicka tillbaka alla som tagit sig till Sverige till de länder de flytt från, vilket betyder att människor som idag eller i en nära framtid befinner sig i Sverige kommer att torteras, våldtas eller dödas, oundvikligen. Inte alla, men en del.
  2. Gå ur EU. Och enligt min mening är det oerhört korkat, för det är bara EU som kan hantera krisen på ett någorlunda sammanhängande sätt.

Vi har dock över hundratusen människor som behöver tas om hand redan idag i Sverige, och det kommer att ta sin tid. De sist anlända kommer att behöva bo i tält, för vi har inte bostäder till dem.

Jag tycker det är förståeligt givet att situationen varit oväntad, men fel. Vi är ett av Europas glesast befolkade länder, och vi har massor av orter där få jobb finns. En fantastisk lösning på åtminstone en liten del av flyktingkrisen vore ju att vi permanentar alla de lokaler som nu tillfälligt tagits i bruk till asylboenden. Så kan vi, likt Turkiet och Papua New Guinea, erbjuda boenden åt asylsökande i andra EU-länder under utredningarna.

”Det blir dyrt”, fräser SD. Det kostar mycket mindre med läger ”på plats”.

Det är samma resonemang som används för att motivera tillverkning av bilar eller T-shirtar i Kina. Det är dyrt att använda arbetskraft i högskatteländer, så det blir visserligen billigare på kort sikt att flytta jobb utomlands, men pengar som investeras i Sverige stannar i Sverige. De blir till moms, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter, som går tillbaka och blir moms, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter igen, i ett evigt skattekretslopp.

Så låt EU outsource:a flyktingmottagandet av dem som tagit sig till andra länder än Grekland och Bulgarien till Sverige, ta rimligt betalt och se jobben växa till.

Då blir vi en humanitär stormakt på riktigt.

En annan syn på invandring

Publicerat den av

bss”Men vad tycker du då?”

Jag får frågan ofta när jag diskuterar främlingsfientlighet och migrationspolitik. Och jag håller med om att den är viktig att besvara. Vi som är för en generös invandringspolitik bör kunna berätta HUR den ska genomföras. Annars är vi inte trovärdiga.

Efter åratal av debatterande och nosande i statistik och regelverk har jag bildat mig en uppfattning. Detta är inte första gången jag redogör för den, så jag vet att den är kontroversiell och attackeras både från dem som vill göra mer och dem som vill göra mindre.

Jag vill inte påstå att min lösning är problemfri, men jag menar att problemen, som jag också redogör för nedan, är underordnade fördelarna.

”Vad kostar invandringen?”

Den frågan är omöjlig att besvara, eftersom parametrarna är så många. Ska vi diskutera de som invandrar nu eller på 90-talet? Ska vi ta med hela nittonhundratalet? Ska vi räkna med skatteintäkter och pensioner? Siffror från minus 250 miljarder, som är SDS favvosiffra, till stora plus cirkulerar. Egentligen har alla både rätt och fel, för som sagt: det beror på hur man väljer att räkna.

Ta t ex en finne som flyttade till Sverige på 70-talet. Först jobbade han. Det var bra. Skatteintäkter, utan att han kostat Sverige i 20 år. Men en svensk gick kanske arbetslös för att han jobbade. Då blir det ju ett minus, eller? Sedan blev han sjukskriven. Minus. Hans barn läste på universitetet. Stot minus. Blev läkare och började jobba. Stort plus. Han gick i pension. Minus. Men jobbade gratis åt lokala fotbollsklubben och stöttar killar som annars hade hamnat på glid. Plus. Hans lönsamma dotter fick en handikappad son. Minus. Men är det hans minus? Var slutar vi räkna? Hur långt ska vi gå? Utan de invandrare som kommit hit sedan femtiotalet hade vi varit ett helt annat land. De utrikes födda är över 18 procent. De som har minst en utrikes född förälder är 25 %. Hur hade Sverige varit utan en fjärdedel av sin befolkning?

Men även om det inte går att komma fram till en faktisk siffra går det att bena i frågeställningen.

Först behöver vi titta på typerna av invandring, för de har helt olika förutsättningar att bidra till landet.

Men grovt räknat kan man säga att arbetskraftsinvandring är ett plus för Sverige. Inte all arbetskraftsinvandring hela tiden, men i stort är det så. Det har dock funnits problem med människor som arbetskraftsinvandrat till ett jobb där de inte behöver svenska, blivit svenska medborgare och senare blivit uppsagda eller slutat på sina jobb, och då haft svårt att hitta nästa jobb, eftersom svenskspråkighet är en så viktig förutsättning vid anställning. Därför är jag för språktest vid medborgarskap. I övrigt vill jag lämna arbetskraftsinvandringen därhän. Den fungerar bra idag, och det gäller oavsett om det handlar om RUT-städare från fattigare delar av Europa, om spjutspetskompetens, om läkare eller om släktingar och vänner till tidigare invandrade företagare. Så länge den som invandrar får en avtalsenlig lön den kan leva på ska vi vara glada att folk vill flytta hit.

Anhöriginvandring delas in i två delar som är ungefär lika stora. Dels anhöriga till dem som beviljats asyl de senaste sex åren. De registreras separat i statistiken, och det handlar om barn och partners till dem som flytt hit. Dels nyetablerade relationer, så kallad kärleksinvandring, där svenskar eller övriga invandrare hittar en partner utomlands och vill att den ska leva i Sverige.

I Sverige finns försörjningskrav vid anhöriginvandring, som dock tillämpas i bara några procent av fallen. En vanlig missuppfattning är att det beror på att regelverket inte följs, men så är det inte. Utlänningslagen, se 5 kap 3 b §, säger att den som anhöriginvandrar ska kunna försörja sig själv, men sedan kommer 3 c § och undantar nästan alla från denna regel utom den som arbetskraftsinvandrat för mindre än fyra år sedan från ett utomeuropeiskt land (ungefär). Det är alltså inte så att reglerna inte följs, utan så att reglerna är extremt begränsade.

Jag trodde länge att detta inte var något att bry sig om, men Hanif Bali menar att en tredjedel av de kvinnor som anhöriginvandrar gör det till ett liv i utanförskap (han berättar inte om motsvarande siffra för män), eftersom partnern lever av försörjningsstöd. Jag har inte hittat någon källa till detta påstående, men om det stämmer håller jag med om att lagen behöver ändras. Jag tycker därför nyetablerad anhöriginvandring ska begränsas med försörjningskrav. Visst ska Sverige bjuda på SFI och annan utbildning. Men mat och uppehälle behöver den som tar hit en fru eller man stå för, anser jag. Det handlar inte bara om att vi inte ska behöva betala försörjningsstöd. Det handlar också om det sammanhang personen flyttar till, och om att vi inte ska snickra vidare på utanförskapet. Jag vill betona att detta enbart gäller nyetablerade relationer. Om en svensk medborgare t ex bott utomlands och skaffat familj och vill flytta hem till Sverige ska den förstås få göra det oavsett inkomst.

Så till asylsökande, som är den mest utskällda gruppen när nationalisterna spinner loss och ska påpeka hur dyrt det är med människor. Och det är både sant och inte sant. Det finns en kostnad när någon söker asyl i Sverige. Den ska bo på ett asylboende i några månader, för ungefär 300 kr per dag, den ska utredas vilket är en kostnad. Den har rätt till ombud, sjukvård, tolk osv. Sedan har den rätt till etableringsstöd och bostad och SFI och praktik. Det är inte gratis, men det är heller inte en astronomisk utgift, så länge som den begränsas till några år och personen sedan börjar jobba och betala skatt. Den stora kostnaden uppstår för den ungefär tredjedel som aldrig får ett jobb i Sverige, men som ändå lever ut sitt liv här. Kostnaden kommer i flera sjok. Den kostar i uppehälle och vård. Den kostar genom att även barnen med klart förhöjd sannolikhet hamnar i utanförskap. Det är den tredjedelen vi bör fokusera på när vi pratar om kostnader för invandring, för det är den och endast den som skapar hela det minus som faktiskt förtjänar att motarbetas, enligt min uppfattning.

En annan syn på asyl

Det finns ett generalfel i hur nästan alla tänker runt invandring, och det är att den som en gång bosatt sig i Sverige oavsett skäl ska få leva ut sitt liv här. Det uppfattas som oförskämt och elakt att utvisa någon för att den inte tjänar pengar, och jag tror det beror på att vi är så vana från det socialistiska 60-80-talet vid att se förvärvsinkomst som något samhället ska fixa. Den som inte har ett jobb är ett offer, enligt många.

Jag menar att vi missförstått begreppet asyl. Det vi är skyldiga är skydd undan förföljelse eller fara. Det vi inte är skyldiga är att adoptera den vi givit skydd. Asylstatus brukar ändra sig med tiden. Konflikter upphör, och det går att återvända. Men i Sverige låter vi enligt utlänningslagen alla dem som haft uppehållstillstånd i fem år i Sverige stanna resten av livet, nästan oavsett vad som händer. Och eftersom uppehållstillstånd ofta ges för först tre år och sedan två år betyder det i praktiken att du, om du bott i Sverige i tre år och fortfarande bedöms ha asylskäl, faktiskt kan leva ut ditt liv i Sverige, oavsett vad som händer i hemlandet.

Den som flyr till Sverige gör det förmodligen illegalt. Resan är farlig och dyr, och göder smugglare. En del, bland annat MP, vill öppna för möjligheten att söka asyl på ambassaderna i kanske framförallt Libanon och Libyen, men eftersom det skulle resultera i en extremt mycket högre asylinvandring säger de flesta partierna nej. Det finns en absurd cynism i att vi behöver det filter döden på Medelhavet utgör för dem som flyr hit för att inte systemet ska braka ihop.

Om vi sätter ihop stycke 1 och 2 med stycke 3 hamnar vi i följande slutsats: Det är viktigare att fortsätta försörja dem som inte längre har asylskäl än att de som faktiskt flyr får möjlighet till skydd. 

Meningen smakar illa. Men den är sann.

Hjälpa på plats

Att hjälpa på plats har blivit nationalisternas slogan och främsta ursäkt för att vi inte ska hjälpa dem som flyr hit. Egentligen handlar det förstås inte om pengar. SD har sedan alltid haft en ambition att minska biståndet från 1 till 0,7 procent av BNP. Men det har blivit en fiffig utväg. Man vänder helt enkelt på ekvationen och gapar ilsket om att det är vi som vill bevilja asyl till dem som flyr hit som är de verkliga egoisterna eftersom en flykting ”på plats” bara kostar några kronor om dagen medan de här kostar hundra gånger mer. Många går så långt att de påstår att människor dör i stora antal i flyktingläger för att vi egoistiska asylälskare skulle ha dragit in biståndet. ”Hundra dör för att en ska leva i lyx och överflöd i Sverige” skrev en rasande nationalist häromdagen till mig.

  1. Det finns inget ”på plats” för den som är skyddsbehövande. Det finns däremot andra platser, dvs flyktingläger. Jimmie Åkesson och Söder besökte i valrörelsen läger i Libanon och formulerade svulstiga formuleringar om hur SD räddar liv genom att vilja neka skyddsbehövande asyl.
  2. Det är riktigt att Sverige för att ha råd med de asylsökandes kostnader sänkt biståndet. Och det är självklart så att sänkt bistånd innebär svårigheter för dem som annars skulle fått hjälp, men det är inte så att flyktingar inte längre får mat i lägren och därmed svälter ihjäl, eftersom denna kostnad har företräde. Istället är det andra, långsiktiga projekt som blir lidande. Det är förstås inte bra. Men det är inte lika med omedelbar död.
  3. SD vill egentligen inte ha någon invandring alls, eftersom varje invandrare förstör den grundgemenskap som bygger på att vi alla har samma bakgrund och som är roten till hela SDS världsbild. Att hindra invandrare från att bosätta sig i Sverige är deras drivkraft till att vilja hjälpa ”på plats”. UNHCR har, mycket motvilligt, blivit deras älsklingsursäkt för begränsad asylinvandring. Men murkna motiv betyder förstås inte automatiskt att de har fel i sak.
  4. Om vi kastar alla mänskliga hänsyn överbord för ett ögonblick och bara tittar på den faktiska utgiften för Sverige: investera hundra kronor i ett flyktingläger i Libanon mot samma belopp i Sverige är det förstås sant att fler får ”hjälp”, dvs mat och filtar, där än här. MEN. Pengarna har lämnat Sverige och kommer aldrig mer igen. En hundralapp investerad i Sverige återvinns i Sverige. Den blir till arbetstillfällen, lön, inkomstskatt, moms, och mer än hälften kan investeras igen. Det som inte går tillbaka till samhället i form av skatt, arbetsgivaravgift och moms bidrar till ökad konsumtion. Ett land är ett ekosystem på det sättet. Ska vi räkna pengar måste detta tas med i ekvationen.
  5. Det är förstås en oändlig skillnad för en människa på flykt att få leva i Sverige, gå i skola, praktisera och ha möjlighet till arbete och egen försörjning jämfört med att bo i ett tält med inget annat än hopplöshet framför sig.
  6. Människor är tillgångar för ett land. Om vi behandlar asylbeviljade rätt kommer de att vara med och bygga Sverige med oss. Det gäller inte alla, men det gäller de flesta.

Så vad ska vi då göra?

Idag tar vi emot runt 40 000 fler asylsökande (och beviljar runt 20 000 fler personer asyl) om året än innan ISIS drog igång. Det är dyrt för att det är oplanerat. Kommuner och Migrationsverket går på knäna och dammsuger Sverige på tomma lokaler. Paniken driver upp kostnaderna, och skapar problem och dålig stämning.

Jag vill att vi tänker om helt, och permanentar ett högt intag av asylsökande. När det kommer hundratusen om året, varav grovt räknat hälften sedan får asyl, betyder det att 20-25 000 hela tiden bor i flyktingförläggningar. Så låt oss då skapa de platserna under ordnade förhållanden. Sverige har ingen platsbrist. Sverige har inte heller brist på lokaler. Flyktingförläggningar kan med fördel byggas i utflyttningskommuner och skapa arbetstillfällen där det råder hög arbetslöshet.

När flyktingströmmarna så småningom minskar, vilket vi innerligt får hoppas att de gör, kan man fylla på från UNHCRs läger runtom i världen, med fokus på de mest behövande, så att vi har ett ständigt högt flyktingintag. På så sätt bidrar vi en smula till att motverka döden på Medelhavet och smugglingen.

Den som beviljats asyl ska förstås få en väg in i Sverige precis som idag. Den rutin vi har, med etableringsreformen, SFI och praktik, är faktiskt mycket bättre än många vet. Det har hänt en hel del sedan 1900-talet, då flyktingar dirigerades direkt till Soc, förvägrades rätt att jobba, utreddes i åratal och sedan lämnades därhän.

Men för att kunna ta emot många fler behöver vi också våga utvisa dem som inte längre har asylskäl trots fler än fem år i Sverige. Jag menar att vi inte ska ge permanent uppehållstillstånd till den som inte försörjer sig själv, att uppehållstillstånden omprövas kanske vartannat år, och att den vars asylskäl upphört – i regel pga fred i hemlandet – och som inte har egen försörjning utvisas.

Jag vet att detta ställningstagande får kritik. Men för mig är detta enormt centralt. Den som inte kan arbeta i Sverige skapar en ackumulerad kostnad för oss andra som inte är motiverad av humanitära skäl, om den inte har ett skyddsbehov. Det är inte alls nödvändigtvis personens fel att den inte är anställningsbar. Men det spelar ingen roll. Vi måste försörja våra medborgare, oavsett ursprung, och det ska vi göra, men ska vi kunna öka flyktingintaget behöver vi också våga säga adjö när de inte längre behöver oss. Och den som bott här och återvänt hem kan förstås arbetskraftsinvandra senare.

Vi är enligt FN och EU skyldiga en fristad undan krig och förföljelse. Varken mer eller mindre.

Så sammanfattningsvis vill jag se ett permanent högt flyktingmottagande, ett fortsatt fokus på att få vuxna flyktingar i arbete så fort som möjligt, men också konsekvent utvisning av dem som inte behöver skydd och saknar försörjning. Det gör att vi hjälper fler, och det ger oss en faktisk vinst. Mot några års utgifter för mottagning får vi en strid ström av nya skattebetalare, och vi skapar jobb i glesbygd.

Sammanfattning av föreslagna lagändringar

  1. Inför språktest för medborgarskap.
  2. Ta bort undantagen för försörjningsplikt för nyetablerade relationer vid anhöriginvandring.
  3. Vik permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap till den som förvärvsarbetar. Det ska inte gå att stanna i Sverige för evigt om man kommit hit som vuxen men aldrig arbetat här.
  4. Den som försörjer sig själv genom eget kapital eller genom annan (t ex genom att mannen arbetar) får fortsätta leva i Sverige, men får inte PUT eller medborgarskap.
  5. Den som fyller 18 år och bott i Sverige i minst tre sammanhängande år ska alltid kunna bli svensk medborgare om den inte begått brott.
  6. Utvisa alla som inte är svenska medborgare när de döms till minst två års fängelse. Utan undantag.
  7. Öka asylinvandringen till fyrtiotusen beviljade uppehållstillstånd om året (dvs ungefär dagens nivå), och behåll den där.