Logistikpanik

Golden treeDet skapas åtskilliga logistikproblem när plötsligt 80 000 personer på två månader söker asyl i Sverige, i ett redan ansträngt läge. De ska inte underskattas. Barnfamiljer sover på madrasser på cementgolv, och ensamstående erbjuds inte ens det.

Det finns dessutom en kostnad för mottagandet, som gör hål i statsbudgeten. Det betyder mindre pengar till välfärd och även bistånd.

Det är förstås rimligt att i denna situation försöka hejda antalet som kommer på olika kreativa vis, och att på alla sätt försöka lösa de knutar som uppstått. Var ska folk bo? Hur betar vi av köerna hos Migrationsverket, så folk får besked snabbare? Vem fixar käk, kläder och skolgång?

Men jag tycker hela debatten, oavsett vilken inställning debattören har till asylmottagning, är kortsiktig. Och jag minns en situation som faktiskt var rätt lik, men som många tycks ha glömt. 1987-1994 föddes nästan 170 000 fler barn än de åtta föregående åren. Fyra av dem föddes av mig.

Det var också kaos. Mödravården gick på knäna, det saknades barnmorskor, förlossningsvården dömdes ut som livsfarlig, och sedan fanns inga dagisplatser. Det var köer på ett år och mer. Mormödrar och svarta barnflickor kallades in. Gradvis blev det sedan bättre, men extra samhällsansträngningar behövdes hela deras uppväxt. Skolor behövde byggas, barngrupper utökas och universitetsplatser skapas.

Men i den situationen kom ingen på tanken att kräva ett stopp för barnproduktion. Istället var det full fokus på att lösa logistikproblemen, så att de nya samhällsmedborgarna skulle få en så bra start det gick.

Brist på bostäder, utredningspersonal, lärare och liknande är som sagt logistikproblem. Det finns ingen brist på råvaror, och det finns ingen brist på plats. Alltså handlar det om planering. Människor behöver anställas och i många fall först utbildas, och pengar behöver omfördelas. När så sker minskar också arbetslösheten. Det är i sig bra. Men det är en ”just do it”-fråga, som vi alla fastnat i.

Det vi borde diskutera mer är hur vi långsiktigt tar hand om de stora mängder människor som kommer hit.

Asylinvandringen medför en enorm tillväxtpotential och stora möjligheter för Sverige, men också stora potentiella kostnader i många år.

De som snabbt kommer in i samhället och får jobb kommer att öka vårt välstånd. De kan bli en vitamininjektion i industrin och välfärdsapparaten på samma sätt som fd jugoslaverna blev under 90-talet.

De som aldrig gör det blir istället en kvarnsten i framtida ekonomier i många år. De kostar dels genom att de ska försörjas, dels genom att de är sjukare än andra, och dels genom att deras barn växer upp i utanförskap med ökad risk för kriminalitet och bidragsberoende.

För mig är därför frågan om tillfälliga uppehållstillstånd den långsiktigt i särklass viktigaste, och inte en tillfällig nödåtgärd som ”signalpolitik”. Den som ska leva ut sitt liv i vårt samhälle behöver först visa att den klarar självförsörjning. Den som inte gör det bör skickas tillbaka till det land där den är medborgare när det är tryggt att göra så. Är det grymt? Ja, mot barnen. De som rotat sig här och är i tonåren behöver kunna bli svenska medborgare även om deras föräldrar inte blir det. Det måste vi ordna. Men vuxna människor som bott några år i Sverige klarar faktiskt av att flytta tillbaka till sitt hemland, kanske med viss bidragshjälp i början.

Vi får inte vara mesiga.

För många handlar frågan om vems felet är att vissa inte får jobb. Är det deras eller samhällets? Så enkelt är det ju inte. Anställningsbarhet är en komplex egenskap. Det handlar om utbildning, men också om attityd, språkkunskaper och personlighet. Det handlar om geografi, kontakter och ofta ren tur. Det finns ingen anledning att gräva i skuldfrågan. En del klarar det, andra inte, och de som inte gör det måste försörjas av någon, och denna någon ska vara vi andra som bor i Sverige så länge den har skyddsbehov, men när det inte längre kvarstår är den hemlandets ansvar, såvida den inte kommit som kvotflykting via FN, i vilket fall vi åtagit oss livslång försörjning. Men de är bara några tusen personer om året.

Genom att knyta permanent invandring, där man bosätter sig och lever ut sitt liv i Sverige, till eget arbete säkerställer vi långsiktigt att Sverige fortsätter att ha en stabil ekonomi och kan hjälpa människor i nöd i många decennier framöver.

Det är detta vi borde prata mer om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s