Norra Rhône

 

Cave de Tain L'Hermitage

Cave de Tain L’Hermitage

Vi har egentligen varit främst i Södra Rhône, och mest åkt igenom Norra Rhône, men efter en spännande provning med Munskänkarna förra året kändes detta års resa som ett bra tillfälle att upptäcka de norra delarna. Vi bor i staden Privas, sydväst om Valence. Privas var under ett drygt sekel fäste för huguenote:erna, och genomled 1629 som straff en svår belägring, när Louis XIII och Cardinal Richelieu fått nog. Jag läste om detta i morse. Lustigt nog lyssnade vi i bilen igår på samma religionskrig från Gustav II Adolfs perspektiv i Herman Lindqvists Historien om Sverige.

Det gick hursomhelst inte värst bra för Privas. Alla flydde, dödades eller blev galärslavar. Jag kan bara konstatera att det är märkligt vilken vikt vi människor envisas med att fästa vid våra medmänniskors val av tro, och det är tragiskt hur tro alltid använts som maktmedel.

Vi älskar Hermitage och billigare kusinen Croze-Hermitage, med legenden om korsriddaren som djupt ångerfull blev eremit och odlade vin, så vi åkte till turistbyrån i Valence och fick lite tips. Vi hamnade så småningom i Cave de Tain L’Hermitage, som är en stor tillverkare av viner från hela regionen. Man vet ju aldrig riktigt vad man har att vänta sig när man kliver in genom dörren till en vintillverkare, och i detta fall blev vi lite besvikna. Butiken var rätt liten, och vintillverkningen fick beskådas genom en fönsterruta, som gjorde fotografering omöjlig. Vid två prydliga diskbänkar stod två, ibland en, sommelier och höll i provningarna. Runt dem trängdes ett tio-femtontal provsmakare. Det blev inte många ord bytta. Däremot var vinerna desto bättre, och enormt prisvärda.

Alla var sådär bäriga och peppriga som syrah från dessa områden brukar vara, och de dyrare hade fler toner, trevlig struktur, uppmjukad av vanilj från faten. Vi köpte rätt många kartonger av blandad kvalitet. Det mesta rött, men två dunkar marsanne slank med, och så fick vi en flaska vitt. Ska studera den närmare senare.

Förr satt jag ju som alla andra med kartor och hittade vägar att åka på. Nu har vi överlåtit sysslan till GPSen. Ibland blir det fel. Det blev det idag. Vi hamnade inte alls i den närliggande by jag siktat på, utan på betalvägen A7 utan möjlighet att vända, på väg norrut mot Lyon.

PrislistaVi åkte därför till en liten caveau i en by vid namn Saint-Pierre-de-Boeuf, som drevs av en tillverkare vid namn Alain Paret. Domänen var nu inne på andra generationen, vilket är exceptionellt kort tid, men de två vinerna vi hann prova innan stängning var också prisvärda. Det första, som var ett St Joseph, hade allt man kan vänta av bär, struktur och peppartoner, medan det andra, som var ett bordsvin, var lite bråkigare, men ändå med alla smaker framträdande. Vi köpte en kartong av varje. Det billigare, som kostade 5:80, kan vi använda till stark grillmat.

Om jag ska välja en favoritdruva bland de blå blir det faktiskt syrah. Den har verkligen allt, och den blir sällan besk eller obehaglig på annat sätt. Merlot ligger också bra till, men syrah vinner. I slutet av resan ska vi dock till Valpolicella för andra gången, och där väntar amarone. Jag kanske ändrar mig vid det laget.

Beaujolais

Vinprovning hos Duboeuf.

Vinprovning hos Duboeuf.

Rakt igenom Beaujolais-distriktet har vi åkt idag. Vi började på turistbyrån i La Chapelle-de-Guinchay. Den var trevligt ordnad med butik och pratglad madame. Hon rekommenderade oss att åka till Hameau Duboeuf, några kilometer därifrån, där ägarna till vingården byggt ett stort museum, med filmvisning, fullstorleksdockor och lekar för barnen. Besöket avslutades med en provning i gammal miljö.

Sommelieren pratade engelska, men han sa mycket mer till de fransktalande gästerna noterade vi, så vi gjorde som vi brukar: Jag pratar franska och översätter till Micke efteråt – för att locka fram mer fakta och fler anekdoter.

Beaujolais har 12 AOC:er. Av dem är tio cru:er, och sedan finns Beaujolais och Beaujolais-villages. Sju av cru:erna är byar, och de övriga tre är sammanslagningar av flera byar. De enda druvor som är tillåtna är gamay för rött och chardonnay för vitt.

Duboeuf tillverkar runt 30-35 miljoner flaskor om året.

Vi började med en chardonnay. Den smakade smör och lite grape. Mycket trevlig.

Efter det fortsatte vi med en röd från appellationen Juliénas. Den var blommig och fruktig, med toner av körsbär. Appellationen Moulin-à-vent – väderkvarn – var rundare och snällare, med fler smaker och en smula strävhet. Vi köpte ett par kartonger om sex i butiken som följde, och även en rosé på dunk.

Det regnade ganska rejält, så vi avstod ett besök på gården, och åkte vidare. Vi följde deras Route de vin, och hamnade i en by vid namn Fleurie – en av appellationerna – och där fanns det gott om vingårdar. Vi valde helt enkelt den trevligaste skylten, och hamnade hos Madame Lardy.

Vintillverkarparet Lardy är på fädernet tredje generationen. Deras son kommer att bli fjärde. De tillverkar 70 000 000 flaskor om året, med vinodlingar i flera appellationer. Vi provade fyra sorter:

Beaujolais-village var deras vita. De har ökat tillverkningen av vitt, för den börjar bli populär, ju mer känd den blir, den vita beaujolaisen. Den var blommig och smörig som en typisk chardonnay, men också rätt fräsch med en trevlig syra. Prisvärd för 7:40.

Det röda från appellationen Fleurie var bärigt, med inslag av hallon, svarta vinbär och lakrits. Deras Moulin-à-vent var mer tanninrik på grund av jorden, förklarade hon, för medan Fleurie är sandigt och stenigt är det mer jord i de andra distrikten. Päron och plommon föreslog hon, och vi höll med. Slutligen testade vi Morgon, odlad på vulkanjord. Den var ännu mer tanninrik, och nästan som en Bourgogne.

Jag förklarade hur jag kämpat för att förstå hur vinregionen och appellationerna i området hängde ihop när jag läste inför skrivandet av Upptäcka franska vingårdar.

”Stämmer det att Beaujolais är en del av Bourgogne?”, frågade jag.

Vintillverkaren Lardys välkomnande skylt.

Vintillverkaren Lardys välkomnande skylt.

”Ja, det stämmer”, sa hon. ”Det är enormt compliqué, och det ska ändra sig snart. Men om vi skulle vilja får vi kalla våra viner för Appellation Bourgogne Contrôlée.” Hon skrattade lite och la till: ”Jag hade en fransman här. Han visste inte det. Så när jag sa att Beaujolais är en del av Bourgogne blev han så upprörd att han gick.”

Vi gick ut och tittade på ekfaten – för de har även en ekad sort, som vi hade hoppat över – och sedan på resten av utrustningen. Där fanns också ett kök.

”Vi behöver det vid plockningen”, förklarade hon. I Beaujolais får man bara plocka för hand. Maskiner är förbjudna, eftersom de inte får med hela druvan. ”Det bor 40 personer här under två veckor. De sover i sovrum däruppe”, sa hon och pekade mot andra våningen.

”Vilka är det som plockar?”, frågade jag. ”Är det studenter?”

”Nej, mest polacker. Inga fransmän. De vill inte längre.”

Alsace – vitt vitt vitt

Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Få vinregioner är så enkla att hitta vingårdar i som Alsace. Man åker till Route des vins, och så kör man genom extremt gulliga små byar, och bakom vart och vartannat gathörn väntar en dégustation-skylt.

Det regnade i morse när vi körde från Colmar, och det var synd för fotograferingen, men annars spelar det ju inte så stor roll när man besöker vingårdar. Vi hade lovat barnen ett återbesök på Montagne des singes, apberget, där man får gå runt bland magot-apor och mata dem med pop corn, så vi åkte väster- och norrut.

Alsace-viner är enligt min uppfattning underskattade, av generellt hög kvalitet och prisvärda.

Eftersom jag som vegetarian dricker rätt mycket vitt, och eftersom de andra vinregionerna vi ska besöka fokuserar på rött, köpte vi på oss en del idag. Vi hoppade helt över pinot noir-vinerna.

Bestheim är ett coopératif som tillverkar 17 miljoner flaskor om året i Alsace och Bordeaux. Det är mycket. Butiken var också rätt stor och lyxig, och de hade en del besökare trots den geografiskt till synes ofördelaktiga placeringen i trettonhundrapersonersbyn Bennwihr. Ändå var det en del folk där. Mottagandet var proffsigt och vänligt.

Jag frågade om de sålde mycket till andra länder. Hon svarade att det gjorde de, men inte till Asien så mycket, och inte till Amerika. Med tanke på att Sydafrika och Australien odlar eget vin återstår ju då egentligen mest bara Europa, men det är ju inte så illa iofs. Sedan får man förstås räkna bort de europeiska länder där man inte typiskt dricker vin, eller där man odlar eget vin, men sedan finns ju … pja. Skandinavien. Och England. De finns i Sverige, frågade hon på direkt fråga, men under gårdarnas namn.

Vi testade en pinot blanc, som var fräsch. Den kostade 30 € för sex flaskor. Ett kap. Vi fortsatte med två rieslingar. Den ena var i nästan samma låga prisklass, och den andra kostade 66 € för sex flaskor. Båda var goda, men den senare var förstås avsevärt mer komplex. Vi köpte en kartong av båda.

Även deras muskat var trevlig. Den alsace:iska muskaten är sällan så söt som den i andra regioner, som exempelvis Loire. Dock är det en lite knepig druva att matcha med maträtter, så även om vi tyckte om den hoppade vi över att köpa den.

Däremot köpte vi deras goda och lättdruckna pinot gris.

Jag lyckades komma ihåg att utanför apberget finns trevliga utflyktsbord under vackra träd, och vi åkte dit och åt kall lunch. Regnet hade reducerats till sporadiska droppar. Efter att aporna besökts åkte vi vidare, och hamnade i den lilla byn St Hypolite, hos Huber Bléger, som tillverkar 300 000 buteljer om året.

Karta över Route des vins i bilfönstret.

Karta över Route des vins i bilfönstret.

Även här var det gott om besökare. Mottagandet var trevligt och proffsigt.

Vi provade och köpte en deras crémant av pinot noir, och sedan en riesling för 6:75. Den var fruktig med inslag av apelsin, gröna äpplen och en smula hasselnötter.

Jag noterade att hon hade en sylvaner för 4:50 om man köpte en kartong, men när jag bad att hämta den höll hon ett litet närmast avsäljande tal. Vi fick ändå prova den. Hon hade kallat den ”rude”, och vi höll lite med.

Vi köpte dock deras blommiga pinot gris, men hoppade över gewurztraminern. Den var lite för sockrig, och trots spännande toner av bland annat halm fanns en liten underliggande beska jag inte kom överens med.

Nu är vi tillbaka på hotellet.

Dag 1: 36 flaskor vitt och 6 flaskor crémant.

Imorgon åker vi mot Bourgogne.

Champagne

ChampagneI Champagne har vi aldrig bott – bara stannat under genomfart. Vi brukar välja nya vinbönder varje gång – men denna gång åker vi istället till en av de stora. Vi har fortfarande kvar en del flaskor sedan tidigare år, och i provningar hos de små vinbönderna finns ju en legitim förväntan att vi ska handla av dem.

Mercier har vi redan besökt en gång – de har ett litet tåg man åker runt i, och allt är välplanerat. Så denna gång valde vi det vi tror är det mest svensk-älskade märket: Mojjen – Moët & Chandon. Deras Cave ligger mitt i Champagnes centrum, dvs i Épernay.

Men de hade lunchstängt, och den artiga, men lite högdragna receptionisten i den eleganta, men trånga entrén kändes inte inbjudande. Därför bestämde vi oss för att åka till Ab-Fab-brudarnas favoritmärke: Bolly, eller Bolinger. Det var ett dumt beslut. Efter en 15-minuterstur till en angränsande by visade det sig att de inte tar emot besök. Så vi bestämde oss för att åka till turistcentrat, som låg … på andra sidan gatan från Moët.

Där gick det bättre. De skänkte en bok, en karta och två namn på champagnetillverkare med spännande besöksrutiner.

Så hamnade vi hos de Castellane, i utkanten av Épernay. De ingår i Dom Pérignon-koncernen numera, och tillverkar ungefär 2,5 miljoner flaskor om året. En tredjedel går på export – men i princip enbart till övriga Europa. De säljer inte alls till de annars Champagnesugna asiaterna.

Besöket är trevligt och personligt – och guiden påläst. Man får egentligen inte ta kort alls, men det beror på att deras utrustning är hemlig. Om vi bara håller oss till att plåta i cave:n går det bra. Det är i sig förståeligt.

Vi går verkligen bokstavligt igenom deras fabrik. Det finns till och med folk som jobbar där. Tyvärr är inte själva buteljeringsprocessen igång för tillfället. Vi har sett champagnetillverkningsapparatur tidigare, men den här utrustningen känns verkligen avancerad.

Druvorna är till ungefär lika delar Chardonnay, Pinot Meunier och Pinot Noir.

Vi går in i gångarna, som håller 85% humidité, och 11°C. De byggdes från 1860, och totalt under Épernay finns 150 km, varav 6 km tillhör de Castellane. Till skillnad från gångarna under Saumur som ju var medeltida stenbrott skapades dessa inte för något annat syfte än att lagra champagnen. Och det räcker väl iofs.

De har ansträngt sig för besökarna, och skapat små minimuseihörn, med dockor som föreställer gamla tiders arbetare i naturlig storlek, och olika tiders tillverkningsapparatur.

Man lär sig alltid något nytt också. Vissa av de gamla flaskorna vi fick se hade hål i botten som kunde användas som dricksglas – skapade för det syftet av glasblåsarna.

Vi får dégustera också, förstås – i ett helt fullt glas. Det är riktigt gott, med lite toner av bär.

Guiden berättar att inte bara hon, utan alla guiderna där älskar svenskar som besökare. Alltid trevliga och sympatiska. Hon vill verkligen poängtera att vi är väl ansedda. Det värmer.

Jag minns när jag som 16-åring läste franska i Genève. I gruppen fanns en österrikiska från någon turistort. Hon blängde på mig när jag presenterade mig och sa att de verkligen inte gillade skandinaver där hon kom ifrån. Hon hade målande beskrivningar av varför, och jag fick skämmas lite å mina landsmäns vägnar.

Så antingen har vi skärpt till oss under de senaste trettio åren, eller också är det andra svenskar som åker på vinköparresor till Frankrike än som festar i alperna. Eller båda.

Vallée de la Loire

GrenelleLouis de Grenelle är ett familjeföretag. Det är den minsta av de sex största crémant-tillverkarna i Saumur. Vi har köpt deras mousserande viner i nästan tio år – sedan vi råkade ramla in där en julidag 2004. Och vi har serverat det som välkomstdrink vid många fester och högtider.

Det är goda viner till mycket trevliga priser, och vi har många gånger fått frågan ”var får man tag på detta?”. Och svaret är förstås: Åk till Loire.

Den som verkligen tycker champagne ska vara champagne vill kanske inte ha Louis de Grenelles champagne-metodsvarianter, men för övriga är det verkligen värt både tid och pengar.

Vi möts av Sarah, som på en perfekt engelska – det visar sig senare att hon bott i Skottland – hanterar hela besöket.

De har ett planerat besök i grottorna någon halvtimme senare – men när vi säger att vi redan varit där, och att vi mest är intresserade av att fotografera till en bok tar hon med oss i ett eget besök, där vi får gott om tid att ta alla de bilder vi behöver.

I princip hela Loiredalen är full av långa, djupa grottor från gamla brott – de många slotten krävde sten. Länge odlade man sedan champinjoner där, och på vissa ställen fortfarande, men deras främsta användningsområde har blivit att tillhandahålla en perfekt förvaringsplats för vid. Det är alltid 15° där, och fuktigheten är klockren.

Under hela staden Saumur finns gångar från 1400-talet och framåt på totalt 1200 kilometer. Familjen Grenelle äger tre av dessa kilometer, och de fyller dem med flaskor. Trots att vi varit där och i liknande grottor många gånger förut tröttnar man inte på den mäktiga vyn. Det är närmare tre miljoner flaskor lagrade där vi ensamma vandrar runt. En miljon om året tillverkar de.

Vi provar oss igenom en rad sorter – flera av vilka vi haft förut. Nytt för i år är ”Louis”, som är lite exklusivare. Ny är också deras Blanc de noir. Vi glömmer bort att köpa det – men Sarah är uppmärksam. När vi vandrar ut med våra tre kartonger andra sorter ger hon oss en flaska BdN i present.

Efter en trevlig lunch inne i Saumur – där det  för övrigt var marknad – åker vi vidare till Sébastien & Darcy du Petit Thoars. Sébastien tillhör den nya generationens vitikultörer, som vårdar gamla traditioner, men hittar nya vägar att utveckla och sälja.

ThouarsDet har odlats vin sedan minst 1700-talet vid slottet, som funnits där sedan hans förfader var en av Richelieus män, och byggde slottet åt sig själv. Richelieu – idag mest känd som the vilain i de tre musketörerna, men en gång en av Loires stora söner – kom från en by med samma namn precis i närheten.

Sébastien och hans kanadensiska fru satsar på kvalitet och nya idéer. Han och några kollegor tillhör idag kartmässigt en liten ö av appelationen Touraine, bredvid Chinon. Det är ologiskt när man ser på kartan, och det är framför allt inte bra för deras vintillverkning, som har mycket mer av Chinonkaraktär än Touraine (området runt Tours).

”Vi kommer att ändra appelation till Chinon”, berättar han därför. Jag har aldrig hört om något liknande, så jag svarar ”kan man göra så?”.

”That is a very valid question”, skrattar han och berättar:

Det största problemet med att tillhöra Touraine har blivit att resten av appelationen, pga sin övriga terroir, väljer att alltmer gå över till alternativa druvor. De fattade så ett beslut genom omröstning att från och med 2016 får inga endruvevin finnas.

Detta passade inte alls Sébastien och hans övriga kamrater i de tourainska utmarkerna, så de skrev en petition till appelationernas huvudorganisation om att de ville bli en sub-appelation och därmed få visst självstyre. De fick till svar att det fanns förståelse för deras synpunkter, men att regionen Vallée de la Loire redan hade för många sub-appelationer, och att det vore bättre om de tillhörde Chinon. Så skulle de välja att byta till Chinon skulle de få stöd från organisationen.

Nu har detta ärende tickat så långt att vinbönderna i Chinon, efter att ha besökt Sébastiens och övrigas gårdar och provsmakat och tittat på rankorna, har genom omröstning bestämt sig för att välkomna Sébastien och den övriga handfull utbrytare som ville tillhöra dem. Det som återstår är att moderorganisationen ska rita om kartor och annat.

Vi tar en lång promenad med Sébastien, Darcy och lilla dottern runt ägorna, tillsammans med ett annat par – också med en liten dotter. Därefter provar vi oss igenom gamme:et.

Vi börjar med en crémant. Det är en blanc de noir – dvs den är gjort på den röda druvan cabernet franc, men i år kommer han att kunna använda sina nyplanterade chenin.

Det känns mycket fräsch, och är verkligen prisvärd.

Vi fortsätter med Sélection och sedan Réserve. Slutligen provar vi flaggskeppet Amiral – samtliga 2009:or, och samtliga rena cabernet franc.

Sélection är helt oekad, och fruktig. Jag hittar vinbär och peppar. Cabernet franc ger ju alltid struktur, och det finns en strävhet som inte stör.

Réserve är ekad i arton månader, och har förstås tydlig vanilj. Men inga fat är nya, och eken tar aldrig över, utan håller sig till att vara ett komplement till vinet.

Amiral görs bara goda år, och har en rejäl fruktighet och även om den är ekad hela 24 månader känns vaniljen än mindre. Sébastien tror det beror på att den buteljerats en månad tidigare än reserven.

Han vill inte att vintillverkare ger efter för trenden att bara göra lättdruckna viner. Cabernet Franc och terroiren runt Chinon och Bourgeuil ger viner med karaktär, och det är viktigt att ta striden med dem som vill förenkla vinerna tills ingen struktur finns kvar, menar han.

Cognac: Borderies

BurieSå vi hade bestämt att idag skulle vi inte besöka någon vingård. Vi skulle bara resa från Cognac till Chinon. Men så dök den där skylten upp där jag kände att ”där måste vi in”, och vi svängde in till gården Domaine du Puits Faucon.

Madame Baillard är 50-årsåldern, och glad över besöket. Den lilla butiken ligger på deras gård, bredvid hemmet. Det påminner om en skånsk bondgård, med tre sidor hus och en sida med en port i. Våra barn gungar i deras gungor.

Vi pratar en längre stund. De tillhör det cru, eller område, i Cognac som heter Borderies. De tillverkar förstås cognac – till bland annat Martel och Courvoisier – och de säljer sitt eget märke. De har vunnit flera priser. De tillverkar också Pineau – den likör som cognacstillverkare nästan alltid också säljer. Vi köper inte det, för vi har kvar sedan tidigare resor. Pineau är absolut gott, men vi är inga stora likördrickare.

De tillverkar också ett vin de pays. Det är mycket billigt – en låda kostar drygt €22. Det är endruvevin: Röd merlot, rosé av jag minns inte vilken druva, och så två vita. Hon garanterar att det vita är gott till musslor. Vi köper en blandad, eller panacher:ad, låda gris i säck, för jag är nyfiken.

Men det är ju cognac:en vi är där för. Vi provar hennes VSOP och XO, och de är goda. ”Fruité”, säger jag prövande, och hon blir glad. ”Oui! C’est la spécialité de notre cru!

Hon tycker att alla cognacssorter är bra, och att vilket man tycker om är en smaksak snarare än en fråga om kvalitet. Det kan säkert debatteras, men på någon fläck håller jag med. Jag kan inte säga att hennes cognac är bättre eller sämre än de båda jag skrev om igår – bara lite annorlunda. Det är dock lätt att säga att cognac:ens ålder gör den godare.

Hon pratar lite om processen, och sedan om relationen till andra vintillverkare.

Hon menar att de inte konkurrerar, utan att de behöver varandra för att lyfta traktens rykte. En trevlig tanke.

Hon påpekar också att det ofta är fruarna som står för försäljningen. Jag håller med. Hon fortsätter och säger att många av dem jobbar, och då kommer de hem med nya intryck, som de kan använda i försäljningen. Deras män jobbar oftast med vinet och vinframtagningen och blir då knappast specialister på försäljning och marknadsföring. Det lite bekräftar det jag också tyckt mig se.

”Sen kanske mannen kommer direkt från fältet”, säger jag.

”Ja, och då ska man inte gå rakt in och sälja!”, svarar hon, och jag svarar att sånt visserligen händer, men hon har förstås rätt.

Jag har redan betalat för en låda blandade lantviner och en flaska vardera XO och VSOP, när hon visar mig en receptbok på apéritifer. Jag minns gårdagskvällens goda cognacsbaseras apéritif, och köper en flaska VS – den billigaste sorten – som min bartender-son ska få använda till att blanda drinkar av.

Hon ger mig en flaska druvjuice som present, innan vi far vidare mot Chinon.

Cognac

Cognac är förstås inte ett vin i ordets rätta bemärkelse. Det följer inte heller samma lagar som övrig vintillverkning. Men för vingårdsresenären är det ungefär samma process att resa runt bland distillerier som bland vingårdar. Man hittar en skylt med ”Visite” eller ”Dégustation”, och tittar in.

Vi har redan besökt flera av de stora tillverkarna, så denna gång hoppar vi över det. Besöken hos de stora är värda tiden och priset, men när man gjort det räcker det liksom.

De små cognacstillverkarna är intressantare. Vi åker mot staden Segonzac, och tittar in hos två tillverkare vi besökt tidigare. Först Madame Sauvent – en relativt ung kvinna med tillverkarrötter sedan 1610. Hon har tagit över sina föräldrars företag, Guillon-Painturaud. Hon har en kombination av intelligens, service-inriktan och passion för sina viner. Hennes engelska är också mycket bra. Den är det hos de yngre generationerna. Jag brukar säga att fransmännens engelska är som svenskar, fast 20 år senare. Vi pratar engelska från och med 40-talisterna, och de gör det från och med 60-talisterna. Men bilden av att fransmän alltid vägrar engelska är lite gammal och onyanserad.

Vi smakar oss igenom hennes ”gamme” av fem sorter. Det blir tydligt hur nötterna framträder alltmer hos de äldre, och doften blir också starkare. Vi köper hennes prisvärda VSOP – bara €22 för 70 cl – och vi köper också några XO.

På väggen finns kartor med nålar i, som visar vart hon exporterar. Bara Danmark är med från Skandinavien. ”C’est difficile en Suède, avec la monopole”, säger hon. Och det är sant. Systembolaget är bra på många sätt, men det sätter också ribbor för småtillverkarna – även om de har kvalitet. Jag påpekar att hon kan sälja till svenska restauranger.

Vi fortsätter till Michel Forgeron, som vi upptäckte redan första gången vi kom till Cognac. Den här gången väntar Madame Forgeron besök, så det blir sonen Christophe som tar hand om oss. Även han tillhör gissningsvis samma 70-talistgeneration som Madame Sauvent. Även han vill mycket med arvet från sina föräldrar.

Deras cognac är förstås också mycket god – vi kommer ju inte bara tillbaka för det trevliga välkomnandet. Den är lite blommig, faktiskt. M och Mme Forgeron började sin cognacstillverkning 1965. Jag minns från ett tidigare besök hur Madame skrattade och sa att ”de första åren visste vi ju inte riktigt vad vi gjorde, men vi kämpade på”. Michel Forgeron själv är avliden sedan många år.

I Cognac säljer nästan alla småtillverkare till de sex stora märkena: Hennessy, Rémy Martin, Martell, Courvoisier, Camus och Otard. De skapar senare sina egna blandningar, med sina typiska smaker. Men det är värt att minnas att det i princip är samma kvalitet i de små märkena som i de stora – även om de inte har de typiska aromerna.

Vi pratar en god stund om verksamheten. Christophe berättar att bulkpriserna på cognac aldrig varit så höga som nu. Jag gissar att det är asiaterna – främst kineser – som nu börjat köpa på sig, och han skrattar och säger att det är symptomatiskt när cognacstillverkare numera är mer intresserade av att läsa om kinesiska marknaden än den franska.

Det är ju uppebarligen så att de cognacsintresserade blir alltfler, men marken i Cognac och uttagsmöjligheten växer ju aldrig.

Han säger att det är ett svårt val – när det ger samma marginaler att utan marknadsföring och insäljning sälja på bulk som att stå och sälja flaska för flaska till … ja, typ oss. Men samtidigt vill han inte lägga ner sitt eget märke. Det är ju ingen som vet vart trenden tar vägen. Om bulkpriserna faller om tio år behöver han ha ett alternativ, säger han.

Det finns ett Cognacs-sällskap i Sundsvall som köper från dem. De kommer också ibland och handlar. I övrigt är Sverige svårt.

”Vi ska ändra på det med vår bok”, förklarar jag.

Bordeaux: Pauillac och Médoc

PontetTuristbyrån i Pauillac hade reserverat en visning på Château Pontet-Canet under förmiddagen. Där fick vi en rundtur med ett litet tåg på exceptionellt god engelska. Det är en synnerligen intressant ekologisk vingård – med odlingar som gränsar till Mouton-Rotschild och de andra stora. Tyvärr för dem klassades marken som femte cru av Napoléon den tredje, och sedan har i princip inga nya klassningar gjorts. Slottet har 81 hektar odlingar, av Pauillacs fyra druvsorter: 62% cab sauv, 32% merlot, 4% cab franc och 2% petit verdot.

De har nästan slutat med fertilisation, och därmed slipper de också den gröna skörden under sommaren, som annars normalt tar bort de druvor som är ”för många”. De stärker druvornas motståndskraft med the gjort på bland annat salvia och björk- och pilträdsbark. Men det kanske mest fascinerande är att de har hästar.

Jodå.

För närvarande fem, men på några års sikt ska de ersätta alla maskiner med totalt tolv hästar.

Anledningen är främst att maskinerna kör sönder rötterna på plantorna. De har märkt att betydligt färre rankor dör sedan övergången.

Jag påpekade att då får de ju också liksom gratis fertilisation.

Vi såg en gubbe med häst och vagn, men han lyckades undkomma kameran.

Allt extrajobb med theer och hästar har dock medfört att de har 40 åretruntanställda istället för 20.

Efter rundvandring bland tankar i betong (!) varav vissa har småsten från trakten ingjutna för att ge bättre smak, och mer traditionella ekfat – där vi bland annat får se var hästarna kör in och tippar ur druvorna. Måste vara en häftig syn. 150 personer är med och skördar under ett par, tre veckor.

Vi smakar deras billigaste vin, som kostar €60 flaskan, men vi har ju betalat för besöket och ingen verkar förvänta sig att vi ska köpa. Vinet är förstås mycket elegant och Bordeaux-typiskt, men ska vi köpa en flaska i den prisklassen blir det via Systembolaget. Ingen annan handlar heller, och guiden frågar inte ens.

Efter detta åker vi mot Soulac-sur-Mer. Hela den lilla staden är en enda lång Atlant-strand, med höga vågor.

GalliusPå väg dit trillar vi in i en liten vingård, Le Grand Gallius, som tillverkar ”feminina” viner. De har ett par små rum där Madame säljer bland annat rosé till icke-Bordeaux-typiska priser. På väggen finns en liten monter med gamla romerska småföremål – som mynt och amforabitar, och som påminner om Akvitaniens långa historia.

Efter lunch och bad på stranden blev det färja över till Royan – den tar ungefär 20 minuter – och sedan en timmes resa till Cognac.

Soulac

Bordeaux

La RoseHotell är bekvämt, men pensionat är charmigare. Oss fattas intet här i Pauillac – varken hundar, katter, prunkande blommor, trädgårds-tomtar, -dvärgar, -lejon, -damm eller pratglatt och trevligt sällskap från hela världen. Lejonen må vara i sten, men värdparets generösa och positiva läggning är gedigen och raktigenom äkta.

I Bordeaux finns ju traditionellt inte vingårdar, utan pretentiösa chateaux:er. Vägen dit börjar på turistcentrat i Pauillac. Det har inte ändrat sig mycket sedan vi kom dit för åtta år sedan, bortsett från att vår hjälp pratade danska med oss.

Hon bokade visningar på två slott – det ena var idag.

Men på jakt efter ett apotek – Micke har skadat knät – ramlade vi dock in i en caveau vid namn La Rose Pauillac som vi bara råkade köra förbi. Det var ett av Pauillacs mycket få – enligt biträdet – kooperativ. Ett tiotal småbönder har gått ihop, och en del av odlingarna ligger till och med i deras trädgårdar.

Hon menade att de gör kvalitetsviner, men har lite svårt att nå ut för att de inte är kända. Vi provade två av deras röda – och hon hade rätt. För att vara Bordeaux – där priserna gärna börjar på €15 – var de mycket prisvärda. Tonerna var typiska Bordelaisiska, och druvorna förstås till största delen Cab Sauvignignon och därefter Merlot. Sedan till någon liten procent Petit Verdot, och så faktiskt även Cabernet Franc. Vi handlade några flaskor av den yngre sorten – La Fleur Pauillac – som ska få åldras i några år.

===

MuséeMaucaillou står för ”mauvais caillou”, alltså ”dålig sten”, och ligger i den Médoc:ska appelationen Moulis (s:et uttalas). Här köper vi hela paketet, med besök i slottets mycket vackra museum, filmvisning där ägarfamiljen i sina sjätte, sjunde och åttonde generation visade hur de beskär plantor, hur de skördar, hur de diskuterar vinsorter och hur de aldrig ger avkall på kvaliteten, och slutligen en ganska opersonlig rundvandring bland tankar och ekfat.

Vi har gått på många liknande visningar förr, och jag tycker alla ska prova på det. Ska man upptäcka franska vingårdar måste man in i slott och koja, bokstavligt och bildligt.

HemkunskapDen avslutande provningen ägde rum i någon sorts hemkunskapssalsinspirerat rum. När pyttesmå vinodlare lyckas skapa magi med tavlor, klassiska föremål, rätt belysning och bekväma stolar stod vi – ett tiotal personer – runt en steril bänk, vilket var lite B. Provningen var dock trevligt regisserad. Vi fick gissa tonerna i vinet genom att lukta på doftflaskor. Den ena var peppar, och den andra hallon.