I Champagne har vi aldrig bott – bara stannat under genomfart. Vi brukar välja nya vinbönder varje gång – men denna gång åker vi istället till en av de stora. Vi har fortfarande kvar en del flaskor sedan tidigare år, och i provningar hos de små vinbönderna finns ju en legitim förväntan att vi ska handla av dem.

Mercier har vi redan besökt en gång – de har ett litet tåg man åker runt i, och allt är välplanerat. Så denna gång valde vi det vi tror är det mest svensk-älskade märket: Mojjen – Moët & Chandon. Deras Cave ligger mitt i Champagnes centrum, dvs i Épernay.

Men de hade lunchstängt, och den artiga, men lite högdragna receptionisten i den eleganta, men trånga entrén kändes inte inbjudande. Därför bestämde vi oss för att åka till Ab-Fab-brudarnas favoritmärke: Bolly, eller Bolinger. Det var ett dumt beslut. Efter en 15-minuterstur till en angränsande by visade det sig att de inte tar emot besök. Så vi bestämde oss för att åka till turistcentrat, som låg … på andra sidan gatan från Moët.

Där gick det bättre. De skänkte en bok, en karta och två namn på champagnetillverkare med spännande besöksrutiner.

Så hamnade vi hos de Castellane, i utkanten av Épernay. De ingår i Dom Pérignon-koncernen numera, och tillverkar ungefär 2,5 miljoner flaskor om året. En tredjedel går på export – men i princip enbart till övriga Europa. De säljer inte alls till de annars Champagnesugna asiaterna.

Besöket är trevligt och personligt – och guiden påläst. Man får egentligen inte ta kort alls, men det beror på att deras utrustning är hemlig. Om vi bara håller oss till att plåta i cave:n går det bra. Det är i sig förståeligt.

Vi går verkligen bokstavligt igenom deras fabrik. Det finns till och med folk som jobbar där. Tyvärr är inte själva buteljeringsprocessen igång för tillfället. Vi har sett champagnetillverkningsapparatur tidigare, men den här utrustningen känns verkligen avancerad.

Druvorna är till ungefär lika delar Chardonnay, Pinot Meunier och Pinot Noir.

Vi går in i gångarna, som håller 85% humidité, och 11°C. De byggdes från 1860, och totalt under Épernay finns 150 km, varav 6 km tillhör de Castellane. Till skillnad från gångarna under Saumur som ju var medeltida stenbrott skapades dessa inte för något annat syfte än att lagra champagnen. Och det räcker väl iofs.

De har ansträngt sig för besökarna, och skapat små minimuseihörn, med dockor som föreställer gamla tiders arbetare i naturlig storlek, och olika tiders tillverkningsapparatur.

Man lär sig alltid något nytt också. Vissa av de gamla flaskorna vi fick se hade hål i botten som kunde användas som dricksglas – skapade för det syftet av glasblåsarna.

Vi får dégustera också, förstås – i ett helt fullt glas. Det är riktigt gott, med lite toner av bär.

Guiden berättar att inte bara hon, utan alla guiderna där älskar svenskar som besökare. Alltid trevliga och sympatiska. Hon vill verkligen poängtera att vi är väl ansedda. Det värmer.

Jag minns när jag som 16-åring läste franska i Genève. I gruppen fanns en österrikiska från någon turistort. Hon blängde på mig när jag presenterade mig och sa att de verkligen inte gillade skandinaver där hon kom ifrån. Hon hade målande beskrivningar av varför, och jag fick skämmas lite å mina landsmäns vägnar.

Så antingen har vi skärpt till oss under de senaste trettio åren, eller också är det andra svenskar som åker på vinköparresor till Frankrike än som festar i alperna. Eller båda.