Cognac är förstås inte ett vin i ordets rätta bemärkelse. Det följer inte heller samma lagar som övrig vintillverkning. Men för vingårdsresenären är det ungefär samma process att resa runt bland distillerier som bland vingårdar. Man hittar en skylt med ”Visite” eller ”Dégustation”, och tittar in.

Vi har redan besökt flera av de stora tillverkarna, så denna gång hoppar vi över det. Besöken hos de stora är värda tiden och priset, men när man gjort det räcker det liksom.

De små cognacstillverkarna är intressantare. Vi åker mot staden Segonzac, och tittar in hos två tillverkare vi besökt tidigare. Först Madame Sauvent – en relativt ung kvinna med tillverkarrötter sedan 1610. Hon har tagit över sina föräldrars företag, Guillon-Painturaud. Hon har en kombination av intelligens, service-inriktan och passion för sina viner. Hennes engelska är också mycket bra. Den är det hos de yngre generationerna. Jag brukar säga att fransmännens engelska är som svenskar, fast 20 år senare. Vi pratar engelska från och med 40-talisterna, och de gör det från och med 60-talisterna. Men bilden av att fransmän alltid vägrar engelska är lite gammal och onyanserad.

Vi smakar oss igenom hennes ”gamme” av fem sorter. Det blir tydligt hur nötterna framträder alltmer hos de äldre, och doften blir också starkare. Vi köper hennes prisvärda VSOP – bara €22 för 70 cl – och vi köper också några XO.

På väggen finns kartor med nålar i, som visar vart hon exporterar. Bara Danmark är med från Skandinavien. ”C’est difficile en Suède, avec la monopole”, säger hon. Och det är sant. Systembolaget är bra på många sätt, men det sätter också ribbor för småtillverkarna – även om de har kvalitet. Jag påpekar att hon kan sälja till svenska restauranger.

Vi fortsätter till Michel Forgeron, som vi upptäckte redan första gången vi kom till Cognac. Den här gången väntar Madame Forgeron besök, så det blir sonen Christophe som tar hand om oss. Även han tillhör gissningsvis samma 70-talistgeneration som Madame Sauvent. Även han vill mycket med arvet från sina föräldrar.

Deras cognac är förstås också mycket god – vi kommer ju inte bara tillbaka för det trevliga välkomnandet. Den är lite blommig, faktiskt. M och Mme Forgeron började sin cognacstillverkning 1965. Jag minns från ett tidigare besök hur Madame skrattade och sa att ”de första åren visste vi ju inte riktigt vad vi gjorde, men vi kämpade på”. Michel Forgeron själv är avliden sedan många år.

I Cognac säljer nästan alla småtillverkare till de sex stora märkena: Hennessy, Rémy Martin, Martell, Courvoisier, Camus och Otard. De skapar senare sina egna blandningar, med sina typiska smaker. Men det är värt att minnas att det i princip är samma kvalitet i de små märkena som i de stora – även om de inte har de typiska aromerna.

Vi pratar en god stund om verksamheten. Christophe berättar att bulkpriserna på cognac aldrig varit så höga som nu. Jag gissar att det är asiaterna – främst kineser – som nu börjat köpa på sig, och han skrattar och säger att det är symptomatiskt när cognacstillverkare numera är mer intresserade av att läsa om kinesiska marknaden än den franska.

Det är ju uppebarligen så att de cognacsintresserade blir alltfler, men marken i Cognac och uttagsmöjligheten växer ju aldrig.

Han säger att det är ett svårt val – när det ger samma marginaler att utan marknadsföring och insäljning sälja på bulk som att stå och sälja flaska för flaska till … ja, typ oss. Men samtidigt vill han inte lägga ner sitt eget märke. Det är ju ingen som vet vart trenden tar vägen. Om bulkpriserna faller om tio år behöver han ha ett alternativ, säger han.

Det finns ett Cognacs-sällskap i Sundsvall som köper från dem. De kommer också ibland och handlar. I övrigt är Sverige svårt.

”Vi ska ändra på det med vår bok”, förklarar jag.