Cognac: Borderies

BurieSå vi hade bestämt att idag skulle vi inte besöka någon vingård. Vi skulle bara resa från Cognac till Chinon. Men så dök den där skylten upp där jag kände att ”där måste vi in”, och vi svängde in till gården Domaine du Puits Faucon.

Madame Baillard är 50-årsåldern, och glad över besöket. Den lilla butiken ligger på deras gård, bredvid hemmet. Det påminner om en skånsk bondgård, med tre sidor hus och en sida med en port i. Våra barn gungar i deras gungor.

Vi pratar en längre stund. De tillhör det cru, eller område, i Cognac som heter Borderies. De tillverkar förstås cognac – till bland annat Martel och Courvoisier – och de säljer sitt eget märke. De har vunnit flera priser. De tillverkar också Pineau – den likör som cognacstillverkare nästan alltid också säljer. Vi köper inte det, för vi har kvar sedan tidigare resor. Pineau är absolut gott, men vi är inga stora likördrickare.

De tillverkar också ett vin de pays. Det är mycket billigt – en låda kostar drygt €22. Det är endruvevin: Röd merlot, rosé av jag minns inte vilken druva, och så två vita. Hon garanterar att det vita är gott till musslor. Vi köper en blandad, eller panacher:ad, låda gris i säck, för jag är nyfiken.

Men det är ju cognac:en vi är där för. Vi provar hennes VSOP och XO, och de är goda. ”Fruité”, säger jag prövande, och hon blir glad. ”Oui! C’est la spécialité de notre cru!

Hon tycker att alla cognacssorter är bra, och att vilket man tycker om är en smaksak snarare än en fråga om kvalitet. Det kan säkert debatteras, men på någon fläck håller jag med. Jag kan inte säga att hennes cognac är bättre eller sämre än de båda jag skrev om igår – bara lite annorlunda. Det är dock lätt att säga att cognac:ens ålder gör den godare.

Hon pratar lite om processen, och sedan om relationen till andra vintillverkare.

Hon menar att de inte konkurrerar, utan att de behöver varandra för att lyfta traktens rykte. En trevlig tanke.

Hon påpekar också att det ofta är fruarna som står för försäljningen. Jag håller med. Hon fortsätter och säger att många av dem jobbar, och då kommer de hem med nya intryck, som de kan använda i försäljningen. Deras män jobbar oftast med vinet och vinframtagningen och blir då knappast specialister på försäljning och marknadsföring. Det lite bekräftar det jag också tyckt mig se.

”Sen kanske mannen kommer direkt från fältet”, säger jag.

”Ja, och då ska man inte gå rakt in och sälja!”, svarar hon, och jag svarar att sånt visserligen händer, men hon har förstås rätt.

Jag har redan betalat för en låda blandade lantviner och en flaska vardera XO och VSOP, när hon visar mig en receptbok på apéritifer. Jag minns gårdagskvällens goda cognacsbaseras apéritif, och köper en flaska VS – den billigaste sorten – som min bartender-son ska få använda till att blanda drinkar av.

Hon ger mig en flaska druvjuice som present, innan vi far vidare mot Chinon.

Cognac

Cognac är förstås inte ett vin i ordets rätta bemärkelse. Det följer inte heller samma lagar som övrig vintillverkning. Men för vingårdsresenären är det ungefär samma process att resa runt bland distillerier som bland vingårdar. Man hittar en skylt med ”Visite” eller ”Dégustation”, och tittar in.

Vi har redan besökt flera av de stora tillverkarna, så denna gång hoppar vi över det. Besöken hos de stora är värda tiden och priset, men när man gjort det räcker det liksom.

De små cognacstillverkarna är intressantare. Vi åker mot staden Segonzac, och tittar in hos två tillverkare vi besökt tidigare. Först Madame Sauvent – en relativt ung kvinna med tillverkarrötter sedan 1610. Hon har tagit över sina föräldrars företag, Guillon-Painturaud. Hon har en kombination av intelligens, service-inriktan och passion för sina viner. Hennes engelska är också mycket bra. Den är det hos de yngre generationerna. Jag brukar säga att fransmännens engelska är som svenskar, fast 20 år senare. Vi pratar engelska från och med 40-talisterna, och de gör det från och med 60-talisterna. Men bilden av att fransmän alltid vägrar engelska är lite gammal och onyanserad.

Vi smakar oss igenom hennes ”gamme” av fem sorter. Det blir tydligt hur nötterna framträder alltmer hos de äldre, och doften blir också starkare. Vi köper hennes prisvärda VSOP – bara €22 för 70 cl – och vi köper också några XO.

På väggen finns kartor med nålar i, som visar vart hon exporterar. Bara Danmark är med från Skandinavien. ”C’est difficile en Suède, avec la monopole”, säger hon. Och det är sant. Systembolaget är bra på många sätt, men det sätter också ribbor för småtillverkarna – även om de har kvalitet. Jag påpekar att hon kan sälja till svenska restauranger.

Vi fortsätter till Michel Forgeron, som vi upptäckte redan första gången vi kom till Cognac. Den här gången väntar Madame Forgeron besök, så det blir sonen Christophe som tar hand om oss. Även han tillhör gissningsvis samma 70-talistgeneration som Madame Sauvent. Även han vill mycket med arvet från sina föräldrar.

Deras cognac är förstås också mycket god – vi kommer ju inte bara tillbaka för det trevliga välkomnandet. Den är lite blommig, faktiskt. M och Mme Forgeron började sin cognacstillverkning 1965. Jag minns från ett tidigare besök hur Madame skrattade och sa att ”de första åren visste vi ju inte riktigt vad vi gjorde, men vi kämpade på”. Michel Forgeron själv är avliden sedan många år.

I Cognac säljer nästan alla småtillverkare till de sex stora märkena: Hennessy, Rémy Martin, Martell, Courvoisier, Camus och Otard. De skapar senare sina egna blandningar, med sina typiska smaker. Men det är värt att minnas att det i princip är samma kvalitet i de små märkena som i de stora – även om de inte har de typiska aromerna.

Vi pratar en god stund om verksamheten. Christophe berättar att bulkpriserna på cognac aldrig varit så höga som nu. Jag gissar att det är asiaterna – främst kineser – som nu börjat köpa på sig, och han skrattar och säger att det är symptomatiskt när cognacstillverkare numera är mer intresserade av att läsa om kinesiska marknaden än den franska.

Det är ju uppebarligen så att de cognacsintresserade blir alltfler, men marken i Cognac och uttagsmöjligheten växer ju aldrig.

Han säger att det är ett svårt val – när det ger samma marginaler att utan marknadsföring och insäljning sälja på bulk som att stå och sälja flaska för flaska till … ja, typ oss. Men samtidigt vill han inte lägga ner sitt eget märke. Det är ju ingen som vet vart trenden tar vägen. Om bulkpriserna faller om tio år behöver han ha ett alternativ, säger han.

Det finns ett Cognacs-sällskap i Sundsvall som köper från dem. De kommer också ibland och handlar. I övrigt är Sverige svårt.

”Vi ska ändra på det med vår bok”, förklarar jag.

Bordeaux: Pauillac och Médoc

PontetTuristbyrån i Pauillac hade reserverat en visning på Château Pontet-Canet under förmiddagen. Där fick vi en rundtur med ett litet tåg på exceptionellt god engelska. Det är en synnerligen intressant ekologisk vingård – med odlingar som gränsar till Mouton-Rotschild och de andra stora. Tyvärr för dem klassades marken som femte cru av Napoléon den tredje, och sedan har i princip inga nya klassningar gjorts. Slottet har 81 hektar odlingar, av Pauillacs fyra druvsorter: 62% cab sauv, 32% merlot, 4% cab franc och 2% petit verdot.

De har nästan slutat med fertilisation, och därmed slipper de också den gröna skörden under sommaren, som annars normalt tar bort de druvor som är ”för många”. De stärker druvornas motståndskraft med the gjort på bland annat salvia och björk- och pilträdsbark. Men det kanske mest fascinerande är att de har hästar.

Jodå.

För närvarande fem, men på några års sikt ska de ersätta alla maskiner med totalt tolv hästar.

Anledningen är främst att maskinerna kör sönder rötterna på plantorna. De har märkt att betydligt färre rankor dör sedan övergången.

Jag påpekade att då får de ju också liksom gratis fertilisation.

Vi såg en gubbe med häst och vagn, men han lyckades undkomma kameran.

Allt extrajobb med theer och hästar har dock medfört att de har 40 åretruntanställda istället för 20.

Efter rundvandring bland tankar i betong (!) varav vissa har småsten från trakten ingjutna för att ge bättre smak, och mer traditionella ekfat – där vi bland annat får se var hästarna kör in och tippar ur druvorna. Måste vara en häftig syn. 150 personer är med och skördar under ett par, tre veckor.

Vi smakar deras billigaste vin, som kostar €60 flaskan, men vi har ju betalat för besöket och ingen verkar förvänta sig att vi ska köpa. Vinet är förstås mycket elegant och Bordeaux-typiskt, men ska vi köpa en flaska i den prisklassen blir det via Systembolaget. Ingen annan handlar heller, och guiden frågar inte ens.

Efter detta åker vi mot Soulac-sur-Mer. Hela den lilla staden är en enda lång Atlant-strand, med höga vågor.

GalliusPå väg dit trillar vi in i en liten vingård, Le Grand Gallius, som tillverkar ”feminina” viner. De har ett par små rum där Madame säljer bland annat rosé till icke-Bordeaux-typiska priser. På väggen finns en liten monter med gamla romerska småföremål – som mynt och amforabitar, och som påminner om Akvitaniens långa historia.

Efter lunch och bad på stranden blev det färja över till Royan – den tar ungefär 20 minuter – och sedan en timmes resa till Cognac.

Soulac