Turistbyrån i Pauillac hade reserverat en visning på Château Pontet-Canet under förmiddagen. Där fick vi en rundtur med ett litet tåg på exceptionellt god engelska. Det är en synnerligen intressant ekologisk vingård – med odlingar som gränsar till Mouton-Rotschild och de andra stora. Tyvärr för dem klassades marken som femte cru av Napoléon den tredje, och sedan har i princip inga nya klassningar gjorts. Slottet har 81 hektar odlingar, av Pauillacs fyra druvsorter: 62% cab sauv, 32% merlot, 4% cab franc och 2% petit verdot.

De har nästan slutat med fertilisation, och därmed slipper de också den gröna skörden under sommaren, som annars normalt tar bort de druvor som är ”för många”. De stärker druvornas motståndskraft med the gjort på bland annat salvia och björk- och pilträdsbark. Men det kanske mest fascinerande är att de har hästar.

Jodå.

För närvarande fem, men på några års sikt ska de ersätta alla maskiner med totalt tolv hästar.

Anledningen är främst att maskinerna kör sönder rötterna på plantorna. De har märkt att betydligt färre rankor dör sedan övergången.

Jag påpekade att då får de ju också liksom gratis fertilisation.

Vi såg en gubbe med häst och vagn, men han lyckades undkomma kameran.

Allt extrajobb med theer och hästar har dock medfört att de har 40 åretruntanställda istället för 20.

Efter rundvandring bland tankar i betong (!) varav vissa har småsten från trakten ingjutna för att ge bättre smak, och mer traditionella ekfat – där vi bland annat får se var hästarna kör in och tippar ur druvorna. Måste vara en häftig syn. 150 personer är med och skördar under ett par, tre veckor.

Vi smakar deras billigaste vin, som kostar €60 flaskan, men vi har ju betalat för besöket och ingen verkar förvänta sig att vi ska köpa. Vinet är förstås mycket elegant och Bordeaux-typiskt, men ska vi köpa en flaska i den prisklassen blir det via Systembolaget. Ingen annan handlar heller, och guiden frågar inte ens.

Efter detta åker vi mot Soulac-sur-Mer. Hela den lilla staden är en enda lång Atlant-strand, med höga vågor.

På väg dit trillar vi in i en liten vingård, Le Grand Gallius, som tillverkar ”feminina” viner. De har ett par små rum där Madame säljer bland annat rosé till icke-Bordeaux-typiska priser. På väggen finns en liten monter med gamla romerska småföremål – som mynt och amforabitar, och som påminner om Akvitaniens långa historia.

Efter lunch och bad på stranden blev det färja över till Royan – den tar ungefär 20 minuter – och sedan en timmes resa till Cognac.