Hotell är bekvämt, men pensionat är charmigare. Oss fattas intet här i Pauillac – varken hundar, katter, prunkande blommor, trädgårds-tomtar, -dvärgar, -lejon, -damm eller pratglatt och trevligt sällskap från hela världen. Lejonen må vara i sten, men värdparets generösa och positiva läggning är gedigen och raktigenom äkta.

I Bordeaux finns ju traditionellt inte vingårdar, utan pretentiösa chateaux:er. Vägen dit börjar på turistcentrat i Pauillac. Det har inte ändrat sig mycket sedan vi kom dit för åtta år sedan, bortsett från att vår hjälp pratade danska med oss.

Hon bokade visningar på två slott – det ena var idag.

Men på jakt efter ett apotek – Micke har skadat knät – ramlade vi dock in i en caveau vid namn La Rose Pauillac som vi bara råkade köra förbi. Det var ett av Pauillacs mycket få – enligt biträdet – kooperativ. Ett tiotal småbönder har gått ihop, och en del av odlingarna ligger till och med i deras trädgårdar.

Hon menade att de gör kvalitetsviner, men har lite svårt att nå ut för att de inte är kända. Vi provade två av deras röda – och hon hade rätt. För att vara Bordeaux – där priserna gärna börjar på €15 – var de mycket prisvärda. Tonerna var typiska Bordelaisiska, och druvorna förstås till största delen Cab Sauvignignon och därefter Merlot. Sedan till någon liten procent Petit Verdot, och så faktiskt även Cabernet Franc. Vi handlade några flaskor av den yngre sorten – La Fleur Pauillac – som ska få åldras i några år.

===

Maucaillou står för ”mauvais caillou”, alltså ”dålig sten”, och ligger i den Médoc:ska appelationen Moulis (s:et uttalas). Här köper vi hela paketet, med besök i slottets mycket vackra museum, filmvisning där ägarfamiljen i sina sjätte, sjunde och åttonde generation visade hur de beskär plantor, hur de skördar, hur de diskuterar vinsorter och hur de aldrig ger avkall på kvaliteten, och slutligen en ganska opersonlig rundvandring bland tankar och ekfat.

Vi har gått på många liknande visningar förr, och jag tycker alla ska prova på det. Ska man upptäcka franska vingårdar måste man in i slott och koja, bokstavligt och bildligt.

Den avslutande provningen ägde rum i någon sorts hemkunskapssalsinspirerat rum. När pyttesmå vinodlare lyckas skapa magi med tavlor, klassiska föremål, rätt belysning och bekväma stolar stod vi – ett tiotal personer – runt en steril bänk, vilket var lite B. Provningen var dock trevligt regisserad. Vi fick gissa tonerna i vinet genom att lukta på doftflaskor. Den ena var peppar, och den andra hallon.