Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Få vinregioner är så enkla att hitta vingårdar i som Alsace. Man åker till Route des vins, och så kör man genom extremt gulliga små byar, och bakom vart och vartannat gathörn väntar en dégustation-skylt.

Det regnade i morse när vi körde från Colmar, och det var synd för fotograferingen, men annars spelar det ju inte så stor roll när man besöker vingårdar. Vi hade lovat barnen ett återbesök på Montagne des singes, apberget, där man får gå runt bland magot-apor och mata dem med pop corn, så vi åkte väster- och norrut.

Alsace-viner är enligt min uppfattning underskattade, av generellt hög kvalitet och prisvärda.

Eftersom jag som vegetarian dricker rätt mycket vitt, och eftersom de andra vinregionerna vi ska besöka fokuserar på rött, köpte vi på oss en del idag. Vi hoppade helt över pinot noir-vinerna.

Bestheim är ett coopératif som tillverkar 17 miljoner flaskor om året i Alsace och Bordeaux. Det är mycket. Butiken var också rätt stor och lyxig, och de hade en del besökare trots den geografiskt till synes ofördelaktiga placeringen i trettonhundrapersonersbyn Bennwihr. Ändå var det en del folk där. Mottagandet var proffsigt och vänligt.

Jag frågade om de sålde mycket till andra länder. Hon svarade att det gjorde de, men inte till Asien så mycket, och inte till Amerika. Med tanke på att Sydafrika och Australien odlar eget vin återstår ju då egentligen mest bara Europa, men det är ju inte så illa iofs. Sedan får man förstås räkna bort de europeiska länder där man inte typiskt dricker vin, eller där man odlar eget vin, men sedan finns ju … pja. Skandinavien. Och England. De finns i Sverige, frågade hon på direkt fråga, men under gårdarnas namn.

Vi testade en pinot blanc, som var fräsch. Den kostade 30 € för sex flaskor. Ett kap. Vi fortsatte med två rieslingar. Den ena var i nästan samma låga prisklass, och den andra kostade 66 € för sex flaskor. Båda var goda, men den senare var förstås avsevärt mer komplex. Vi köpte en kartong av båda.

Även deras muskat var trevlig. Den alsace:iska muskaten är sällan så söt som den i andra regioner, som exempelvis Loire. Dock är det en lite knepig druva att matcha med maträtter, så även om vi tyckte om den hoppade vi över att köpa den.

Däremot köpte vi deras goda och lättdruckna pinot gris.

Jag lyckades komma ihåg att utanför apberget finns trevliga utflyktsbord under vackra träd, och vi åkte dit och åt kall lunch. Regnet hade reducerats till sporadiska droppar. Efter att aporna besökts åkte vi vidare, och hamnade i den lilla byn St Hypolite, hos Huber Bléger, som tillverkar 300 000 buteljer om året.

Karta över Route des vins i bilfönstret.

Även här var det gott om besökare. Mottagandet var trevligt och proffsigt.

Vi provade och köpte en deras crémant av pinot noir, och sedan en riesling för 6:75. Den var fruktig med inslag av apelsin, gröna äpplen och en smula hasselnötter.

Jag noterade att hon hade en sylvaner för 4:50 om man köpte en kartong, men när jag bad att hämta den höll hon ett litet närmast avsäljande tal. Vi fick ändå prova den. Hon hade kallat den ”rude”, och vi höll lite med.

Vi köpte dock deras blommiga pinot gris, men hoppade över gewurztraminern. Den var lite för sockrig, och trots spännande toner av bland annat halm fanns en liten underliggande beska jag inte kom överens med.

Nu är vi tillbaka på hotellet.

Dag 1: 36 flaskor vitt och 6 flaskor crémant.

Imorgon åker vi mot Bourgogne.