Vindistriktet Bourgogne är egentligen puttelitet. Det slog mig första gången jag kom hit.

Det handlar egentligen om en väg, med ovanliggande småvägar, och sträckan är ungefär tio mil. Fyra promille av världsproduktionen kommer här ifrån – ändå är de så kända.

Vi åker på morgonen från Beaune mot Dijon. Vi tänker inte åka in i Dijon denna gång. Vi har fortfarande rätt mycket senap kvar sedan sist.

Inbjudningarna till dégustation duggar tätt. Varje småväg, varje gathörn berättar om vingårdar.

Vi väljer på måfå, och hamnar först hos Monsieur Christian Gros, i Prémeaux-Prissey, strax innan Nuits-Saint-Georges. Vi kommer samtidigt som en fransyska, och får en gemensam dégustation.

Han tar emot själv, och berättar att han är sjätte generationen vinodlare. Ungefär en tredjedel av det han producerar säljer han på flaska – resten som druvor eller från fat. Det blir då bara 15-20 000 buteljer.

Vi provar det vita Aligoté, och sedan några olika varianter av hans röda. Vi fastnar för appelationen Bourgogne, som är mest prisvärd, och köper fyra kartonger. Han lovar att den kan lagras fem-sex år, vilket är helt OK för Pinot-Noir.

Vi fortsätter igenom Nuits-Saint-Georges, och hamnar hos en vinodlare av helt annan rang. Moillard-Grivot tillverkar totalt fjorton miljoner flaskor vin – men då är det inte bara Bourgogne, utan andra regioner också. Om Monsieur Gros säljer vin på rot, eller i alla fall på druva, hör Moillard till uppköparna. Butiken är sval, och det går åt, för ute är det nu 37°. De tar betalt för provningen, men drar av om man handlar, förklarar värdinnan. Hon pratar nog engelska, men låter helst bli eftersom hon inte behöver. Vi provar oss igenom sortimentet. Vi hittar olika bär, och lite nötter. Det är många svenskar hos henne, berättar hon. Det har blivit så på sista tiden. Och alla kan vin.

Vi handlar även här, och känner att kvoten egentligen är fylld, men när vi svängt upp i småbyarna på jakt efter vackra motiv – och sådana är det ingen brist på – hittar vi en vingård som bara säger ”ni måste komma in”. Bland hundra att välja på är det svårt att förklara varför, men i nu exakt 40° hetta vandrar vi in genom det förmodligen medeltida stenvalvet till Domaine du Clos Saint Louis i den lilla byn Fixin – som producerar 60 000 flaskor vin om året.

Ägaren visar oss tankar och fat. Och han pratar. Han har nog en vilja att prata engelska – jag vet att han kan, för han kommunicerade med kunden innan, men glider över till franska ändå. Det är OK. Micke förstår det mesta, efter alla vingårdsbesök.

”Vi är indépendants – de flesta här”, berättar han. ”Vi säljer olika. En del bara utomlands eller till större producenter. Andra, som jag, till dem som passerar och till lokala restauranger och affärer.”

Jag påpekar att i Champagne och Loire är det vanligt med kooperativ – för att hjälpas åt med försäljning och dela dyra maskiner.

”Så gör vi inte här”, förklarar han. ”Det är ju praktiskt, så jag vet inte varför. Det är väl en vana.”

Han känner bara till två kooperativ i hela Bourgogne.

Han säljer lite på fat till större producenter, fast han verkar inte riktigt vilja stå för det. ”Det vanliga i Bourgogne är 50/50”, säger han, ”men jag säljer bara 20%.”

Han plockar alla druvor för hand, än så länge. Men det är svårt att hitta folk som vill plocka numera, säger han lite bistert.

Han är bara fjärde generationen vinproducent. Nästan grön, med andra ord. Även han berättar hur hans föräldrar sålt på tunnor ända in på 80-talet, och att det var först då de började sälja på flaska.

Vi provar oss igenom olika sorter. Han vill absolut att vi testar hans vita, som är en smörig, blommig – mao ganska druvtypisk – och mycket god Chardonnay. Vi fortsätter med olika varianter av Pinot Noir, förstås. Han är av uppfattningen att Bourgogne är det distrikt där vinets karaktär ändras mest med årgången. Rätt eller fel – jag ska fundera på det under resans gång – bokstavligt och bildligt.

Den ena årgången uppvisar mer bär – den andra mer nötter.

Eksmaken är sällan tydlig i en Bourgogne – de är noga med det. Tonerna av vanilj finns där, men är svaga.

”Ni svenskar har blivit vanliga här”, säger han. Och liksom på förra stället tillägger han att vi alla är ”des connaisseurs”.

”Ja, så är det kanske”, säger jag, ”men det är synd, för även icke-connaisseurer borde kunna ta sig hit. Det är därför vi behöver skriva en reseguide.”

===

Jo, vi har kommit till en insikt också. Vi tycker inte om rosé gjort på Pinot Noir. Druvan har drag av svamp och läder, och i en rosé, som ska vara lätt, blir det liksom en bismak av metall. Nu har vi testat tre gånger, och ingen gång har det funkat, så nu ger vi upp.