Vallée du Rhône

Châteauneuf-du-PapeVi reste på förmiddagen från Beaune och nästan spikrakt söderut. Det är synd att passera en så magnifik region som Vallée du Rhône på en dag, men vi hann i alla fall med en tur till en favoritby: Châteauneuf-du-Pape. För många år sedan tittade vi på hus där. Det blev inget köp, och kanske lika bra det, men kanske senare i livet.

Vi tittar in hos Château de Fargueirol, som har sin caveau i ett hus i utkanten av byn. Vi står bakom vad som närmast liknar en bardisk, i en trång korridor. Men det är trevligt inrett, och i taket hänger tavlor i långa rader, som föreställer urgamla etiketter. Som dekoration står en flaska från 1959 i änden på bardisken.

Ägaren är vinodlare sedan sju generationer, och tillverkar runt 80 000 flaskor per år. Han berättar att många skandinaver kommer förbi. Jag beundrar etiketterna, som fortfarande är rikt dekorerade, som förr.

”Ni har inte plockat upp trenden att förenkla?” frågar jag.

”Nej, vi är inte moderna. Vi följer traditionerna.”

Vi provar hans 2010 och 2011. Han rekommenderar att elvan sparas minst ett år, men den smakar bär och är fullt drickbar ändå.

Vi köper en låda av varje. När vi åkt inser jag att jag glömt fråga vilka druvor han använder. Hoppas det står på etiketten.

ChâteauneufUppe i den fortfarande rätt medeltida byn trängs caveau:erna längs de smala gatorna. Vi går en bit upp, och hittar ett fönster med en dansk flagga i. Och av en danska blir vi också serverade både Châteauneuf-du-Pape och Côte du Rhône av märket Olivier Hillaire. Den dyraste Châteauneuffen vi provade kostar över €50.

Båda appelationerna är gjorda på enbart Grenache och Syrah. Min kritik mot Châteauneuf är annars att det lätt blir rörigt i munnen med de många sorterna man brukar baka ihop. Genom att hålla sig till enbart två blev vinet renare, och mycket trevligt. Jag vill dock hävda att skillnaden mellan appelationerna var rätt liten – förutom att Châteauneuf kostade nästan dubbelt så mycket.

Vi lämnade henne med två kartonger Côte du Rhône. Det vinet kommer nog inte att åldras.

Inatt sover vi i Fourques utanför Arles.

Imorgon blir det Provence.

Strasbourg – Beaune

MuréI appélationen Rouffach, i södraste delen av Alsace, är familjen Muré en relativt stor producent. Trehundra till trehundrafemtio tusen buteljer om året tillverkas. Så är det inte heller ägarna som möter oss i den välinredda byggnaden, utan en anställd – en dam i sextioårsåldern.

Familjen Muré har producerat vin sedan 1650-talet, berättar hon, och när nu barnen börjar arbeta på gården är det tolfte generationen. Liksom i övrigt i Alsace är vinerna inga blandningar, utan det är 100% en druva.

För de felsta av oss är Alsace främst vita viner, men Madame insisterar nästan på att vi ska prova deras Pinot Noir, eftersom man i just denna sydvästra del av Alsace producerat röda längre än vita. Hon berättar om deras grand-cru:er, och visar kartor över odlingarna.

Vi provar två Pinot Noir.  Clos St Landelin 2011 hittar jag en del lädertoner i. Det har en mer utvecklad fruktighet, och är betydligt brunare i tonen än det bara ett år yngre Côte de Rouffach, som är lättare. Mer likt en Bourgogne, säger Madame, och jag håller med.

Vi provar två Riesling, båda 2011:or, döpta efter samma nomenklatur. Cöte de Rouffach är lätt och blommigt. Det dyrare, Clos St Landelin, som är en grand-cru, kostar över €23, och även om det smälte i munnen bär det emot att betala så mycket för vitt – särskilt så här tidigt på resan. Det lättare vinet förklarade hon passar bra till fisk, vilket ju är lätt att gå med på, men sedan menade hon att det även funkar med choucroûte, dvs sauerkraut. Och det gäller även om den ackompanjeras av schweinsachse.

Slutligen testar vi Gewurztraminer, också med samma namn. Det är inte en druva vi är särskilt vana vid – de hör ju sällan till den franska floran. De doftar hö, och smakar smör och lätt socker. Det var inte så stor skillnad på grand-cru:n och Côte de Rouffach, annat än att tonerna var lite djupare i den förra.

Vi köpte till slut tre kartonger – en av varje druva.