Provence

CalissanneProvence är förstås inte som de stora vindistrikten. Man snubblar inte över vingårdarna – men de finns där. Det krävs bara lite iförvägsletande.

Vi väljer appelationen Coteaux d’Aix-en-Provence, och åker mot Lançon, där vi köper skorpor och äter lunch. Servitrisen tipsar om Château Calissanne, så vi ställer GPSen. Men den tar oss till en utkiksplats – det är fantastiska klippor, täckta med de typiska provençalska buskarna, och ljudet från cigalerna är bedövande.

Efter att ha tagit en bunter fotografier fortsätter vi, och hittar så vingården – eller i alla fall deras butik. Mme Amat ger oss där en grundlig provning av sju trevliga viner.

De har gjort vin sedan alltid, berättar hon. Slottet är från 1600-talet, och då gjorde man i alla fall vin. De har hundra hektar vinrankor, och 50 hektar olivträd.

Druvorna är främst grenache, men också cinsault och syrah.

Provningen är trevligt ordnad. Vi är de enda kunderna i den ganska stora butiken, så vi får hennes fulla uppmärksamhet – vilket är värdefullt, för hon är kunnig och har mycket att berätta.

Vi börjar med tre roséer. De är ganska olika sinsemellan, men alla blommiga och lätta, med toner av apelsin.  Även den billigare, som kostar 6:90, har en lite strävare, spännande eftersmak.

”Rosé är Provence”, säger hon, ”och det är det vinet vi sålt längst. Det är det vi är kända för.”

Hon slår ut med handen för att visa butikens alla övriga föremål – vackra stearinljus och porslin, och påpekar att rosé säljs i synnerhet till kvinnor. Det är absolut ett feminint vin. Det är nog för att vi är som vinet: ”Douces et délicates.

Efter roséerna tänkte vi gå direkt på de röda, men hon skakar på huvudet och förklarar att det kan hon inte gå med på. Vi måste testa det vita.

Det är tio procent av deras tillverkning. Tills för tio år sedan sålde de knappt vitt vin alls. De plockade druvorna, men gjorde nästan inget med dem. Men så bestämde de sig för att skapa ett nytt vin, och det blev ett faktiskt mycket gott, sémillon-baserat vin. Hon tycker det är underskattat av marknaden, och så kan det vara. Vi är fast i föreställningen att vita viner kommer från nordligare breddgrader, eller åtminstone höga höjder.

De röda vinerna är mycket olika. Deras ”standardvin”, som heter som gården, är inte ekat alls, vilket medför att grenachens alla frukter framträder tydligt. Det fanns nästan ingen strävhet. Hon berättar att de ändrat vinet nästan helt de sista åren, eftersom trenden i Frankrike är att rata tunga viner. Hon kallar vinet ett ”kompisvin”, som man köper och tar fram, men inte sparar.

Clos Victoires röda variant är också grenache-baserat, med några procent syrah, men ekat, vilket ger struktur och viss strävhet.

Så kommer vi till flaggskeppet – det ganska nya Rocher Rouge – som är gjort på ganska nyplanterad mourvèdre, med fyra procent syrah. Det är en explosion av frukter. Eksmak finns där också, men ganska svagt.

Vi köper tre kartonger, trots att platsen i bilen börjar tryta. Och jo, vi unnar oss en flaska Rocher Rouge också. Den kommer att passa bra en rå novemberkväll.

Resten av eftermiddagen tillbringar vi på en plage i Fos-sur-Mer, och avslutade med att äta middag på en terrass i Arles.

Van Gogh sades ha bott ett halvår i det huset, dec 88 – maj 89.

Vallée du Rhône

Châteauneuf-du-PapeVi reste på förmiddagen från Beaune och nästan spikrakt söderut. Det är synd att passera en så magnifik region som Vallée du Rhône på en dag, men vi hann i alla fall med en tur till en favoritby: Châteauneuf-du-Pape. För många år sedan tittade vi på hus där. Det blev inget köp, och kanske lika bra det, men kanske senare i livet.

Vi tittar in hos Château de Fargueirol, som har sin caveau i ett hus i utkanten av byn. Vi står bakom vad som närmast liknar en bardisk, i en trång korridor. Men det är trevligt inrett, och i taket hänger tavlor i långa rader, som föreställer urgamla etiketter. Som dekoration står en flaska från 1959 i änden på bardisken.

Ägaren är vinodlare sedan sju generationer, och tillverkar runt 80 000 flaskor per år. Han berättar att många skandinaver kommer förbi. Jag beundrar etiketterna, som fortfarande är rikt dekorerade, som förr.

”Ni har inte plockat upp trenden att förenkla?” frågar jag.

”Nej, vi är inte moderna. Vi följer traditionerna.”

Vi provar hans 2010 och 2011. Han rekommenderar att elvan sparas minst ett år, men den smakar bär och är fullt drickbar ändå.

Vi köper en låda av varje. När vi åkt inser jag att jag glömt fråga vilka druvor han använder. Hoppas det står på etiketten.

ChâteauneufUppe i den fortfarande rätt medeltida byn trängs caveau:erna längs de smala gatorna. Vi går en bit upp, och hittar ett fönster med en dansk flagga i. Och av en danska blir vi också serverade både Châteauneuf-du-Pape och Côte du Rhône av märket Olivier Hillaire. Den dyraste Châteauneuffen vi provade kostar över €50.

Båda appelationerna är gjorda på enbart Grenache och Syrah. Min kritik mot Châteauneuf är annars att det lätt blir rörigt i munnen med de många sorterna man brukar baka ihop. Genom att hålla sig till enbart två blev vinet renare, och mycket trevligt. Jag vill dock hävda att skillnaden mellan appelationerna var rätt liten – förutom att Châteauneuf kostade nästan dubbelt så mycket.

Vi lämnade henne med två kartonger Côte du Rhône. Det vinet kommer nog inte att åldras.

Inatt sover vi i Fourques utanför Arles.

Imorgon blir det Provence.