I appélationen Rouffach, i södraste delen av Alsace, är familjen Muré en relativt stor producent. Trehundra till trehundrafemtio tusen buteljer om året tillverkas. Så är det inte heller ägarna som möter oss i den välinredda byggnaden, utan en anställd – en dam i sextioårsåldern.

Familjen Muré har producerat vin sedan 1650-talet, berättar hon, och när nu barnen börjar arbeta på gården är det tolfte generationen. Liksom i övrigt i Alsace är vinerna inga blandningar, utan det är 100% en druva.

För de felsta av oss är Alsace främst vita viner, men Madame insisterar nästan på att vi ska prova deras Pinot Noir, eftersom man i just denna sydvästra del av Alsace producerat röda längre än vita. Hon berättar om deras grand-cru:er, och visar kartor över odlingarna.

Vi provar två Pinot Noir.  Clos St Landelin 2011 hittar jag en del lädertoner i. Det har en mer utvecklad fruktighet, och är betydligt brunare i tonen än det bara ett år yngre Côte de Rouffach, som är lättare. Mer likt en Bourgogne, säger Madame, och jag håller med.

Vi provar två Riesling, båda 2011:or, döpta efter samma nomenklatur. Cöte de Rouffach är lätt och blommigt. Det dyrare, Clos St Landelin, som är en grand-cru, kostar över €23, och även om det smälte i munnen bär det emot att betala så mycket för vitt – särskilt så här tidigt på resan. Det lättare vinet förklarade hon passar bra till fisk, vilket ju är lätt att gå med på, men sedan menade hon att det även funkar med choucroûte, dvs sauerkraut. Och det gäller även om den ackompanjeras av schweinsachse.

Slutligen testar vi Gewurztraminer, också med samma namn. Det är inte en druva vi är särskilt vana vid – de hör ju sällan till den franska floran. De doftar hö, och smakar smör och lätt socker. Det var inte så stor skillnad på grand-cru:n och Côte de Rouffach, annat än att tonerna var lite djupare i den förra.

Vi köpte till slut tre kartonger – en av varje druva.