Cave de Tain L’Hermitage

Vi har egentligen varit främst i Södra Rhône, och mest åkt igenom Norra Rhône, men efter en spännande provning med Munskänkarna förra året kändes detta års resa som ett bra tillfälle att upptäcka de norra delarna. Vi bor i staden Privas, sydväst om Valence. Privas var under ett drygt sekel fäste för huguenote:erna, och genomled 1629 som straff en svår belägring, när Louis XIII och Cardinal Richelieu fått nog. Jag läste om detta i morse. Lustigt nog lyssnade vi i bilen igår på samma religionskrig från Gustav II Adolfs perspektiv i Herman Lindqvists Historien om Sverige.

Det gick hursomhelst inte värst bra för Privas. Alla flydde, dödades eller blev galärslavar. Jag kan bara konstatera att det är märkligt vilken vikt vi människor envisas med att fästa vid våra medmänniskors val av tro, och det är tragiskt hur tro alltid använts som maktmedel.

Vi älskar Hermitage och billigare kusinen Croze-Hermitage, med legenden om korsriddaren som djupt ångerfull blev eremit och odlade vin, så vi åkte till turistbyrån i Valence och fick lite tips. Vi hamnade så småningom i Cave de Tain L’Hermitage, som är en stor tillverkare av viner från hela regionen. Man vet ju aldrig riktigt vad man har att vänta sig när man kliver in genom dörren till en vintillverkare, och i detta fall blev vi lite besvikna. Butiken var rätt liten, och vintillverkningen fick beskådas genom en fönsterruta, som gjorde fotografering omöjlig. Vid två prydliga diskbänkar stod två, ibland en, sommelier och höll i provningarna. Runt dem trängdes ett tio-femtontal provsmakare. Det blev inte många ord bytta. Däremot var vinerna desto bättre, och enormt prisvärda.

Alla var sådär bäriga och peppriga som syrah från dessa områden brukar vara, och de dyrare hade fler toner, trevlig struktur, uppmjukad av vanilj från faten. Vi köpte rätt många kartonger av blandad kvalitet. Det mesta rött, men två dunkar marsanne slank med, och så fick vi en flaska vitt. Ska studera den närmare senare.

Förr satt jag ju som alla andra med kartor och hittade vägar att åka på. Nu har vi överlåtit sysslan till GPSen. Ibland blir det fel. Det blev det idag. Vi hamnade inte alls i den närliggande by jag siktat på, utan på betalvägen A7 utan möjlighet att vända, på väg norrut mot Lyon.

Vi åkte därför till en liten caveau i en by vid namn Saint-Pierre-de-Boeuf, som drevs av en tillverkare vid namn Alain Paret. Domänen var nu inne på andra generationen, vilket är exceptionellt kort tid, men de två vinerna vi hann prova innan stängning var också prisvärda. Det första, som var ett St Joseph, hade allt man kan vänta av bär, struktur och peppartoner, medan det andra, som var ett bordsvin, var lite bråkigare, men ändå med alla smaker framträdande. Vi köpte en kartong av varje. Det billigare, som kostade 5:80, kan vi använda till stark grillmat.

Om jag ska välja en favoritdruva bland de blå blir det faktiskt syrah. Den har verkligen allt, och den blir sällan besk eller obehaglig på annat sätt. Merlot ligger också bra till, men syrah vinner. I slutet av resan ska vi dock till Valpolicella för andra gången, och där väntar amarone. Jag kanske ändrar mig vid det laget.