Fact checking partiledardebatten 8 oktober

SkoEn lång rad faktafel utgjöts under partiledardebatten, inte bara från debattörerna utan även från Agenda själva. Jag har försökt samla dem jag hittade. Hittar du fler? Håller du inte med? Kommentera gärna här.

Spelar det roll att människor ljuger, tar fel oavsiktligt eller bara slirar en smula?

Jag känner människor från alla partier och åsiktsinriktningar som tycker det är ok så länge ”den egna sidan gynnas”.

Jag håller inte med. Den som röstar ska ha en så korrekt bild som möjligt inte bara av var partierna står utan också av vad som är sakligt korrekt.

En och annan subjektiv bedömning slinker emellan nedan, men jag har försökt vara rättvis. Jag avstår denna gång helt från att kommentera sådant som är åsikter, som huruvida det är rätt att prioritera skattesänkningar, bidrag, utbildning med mera. Det återkommer jag till i andra inlägg.

Länk till partiledardebatten.

Agenda: ”Socialbidragstagarna blir allt färre”.

Det heter ”försörjningsstöd”.

Agenda: ”Arbetslösheten och antalet socialbidragstagare fortsätter upp” [bland utrikes födda].

Det är till hälften sant. Andelen arbetslösa i hela gruppen utrikes födda går upp.

Men det ger intrycket av att situationen försvårats för utrikes födda på individnivå. Så är det inte. De som varit här länge har en bättre situation idag vad gäller jobb än före Alliansregeringen. Men gruppen som helhet har utökats med nyanlända.

Spelar det roll?

Ja, dels för de som tillhör gruppen och liksom blir utpekade som improduktiva, men framförallt för att vi behöver veta vad vi pratar om. Tänk dig en klass med tio elever som har dåligt studieresultat. Du sätter in åtgärder, de ger effekt, eleverna blir mycket bättre men så kommer två nya elever in som har noll rätt på proven, vilket betyder att resultatet totalt dras ner. Om du då drar slutsatsen att ingen av åtgärderna fungerat hamnar du fel.

Löfvén: ”Vi vände ett stort budgetunderskott till ett stort budgetöverskott.”

Jag känner igen den frasen – Mona Sahlin sa den om och om igen, fast tvärtom, ”budgetöverskott har vänts till budgetunderskott”. Stämmer det att Alliansregeringarna haft underskott i alla sina budgetar och tvärtom? Nej, inte alls. Och dessutom ska vi minnas att Alliansen och Socialdemokraterna haft nästan identiska budgetmål varje höst sedan Alliansen bildades. Jag kan inte minnas något tillfälle när man lagt sig på annat än marginellt olika nivåer.

Det är rätt ohederligt att använda den där meningen, för ingen hinner säga emot mitt i en debatt, och det gör att den antas vara sann av den som inte vet eller orkar kolla.

Löfvéns och Anderssons budgetar har vidare gällt sedan 1 januari 2016, dvs inte ens i två år, och han kan knappast ta cred för den högkonjunktur som nu råder, och som genererar överskotten, trots att han gav sig själv massor av beröm för sin ”ansvarsfulla ekonomiska politik” som lagt grunden för dagens goda ekonomi. Enligt honom.

Löfvén: ”Ni vill sänka människors löner.”

Det är inte alls sant. Det är så osant att det inte ens kvalificerar som ”överdrift”, utan kan bara kallas ”direkt lögn”.

Det finns inom Alliansen förslag på att sänka ingångslönerna. Det är inte samma sak som att ”sänka människors löner”, efter den som har en lön inte får en ingångslön, och den som inte har en lön aldrig får någon lönesänkning.

Kristersson: ”Människor som kommit till Sverige i fullvuxen ålder har en lång resa till hög utbildning.”

Jag förstår vad han menar. Men han gör flera sådana språkliga vurpor, förmodligen för att han är fokuserad på sakfrågan på bekostnad av saklig korrekthet. Människor som kommit till Sverige i fullvuxen ålder är bara ibland lågutbildade skyddsbehövande eller deras anhöriga. De allra flesta tillhör någon av kategorierna arbetskraftsinvandrare, kärleksinvandrare eller medel- till högutbildad invandrare.

Löfvén till Busch Thor: ”När ni var i regering … ni skapade ett stort budgetunderskott. Det tror jag det, när alla ska hålla på och lova skattesänkningar, nu är ni uppe i över etthundra miljarder. Man kan inte skattesänka sig till bättre välfärd.”

Det är så många fel här.

Först och främst verkar han inte veta vad ordet ”budgetunderskott” betyder. Ett budgetunderskott är kopplat till en budget och inte ett ord på en stigande statsskuld.

Sedan stämmer det inte att Alliansen skulle ha ökat på statsskulden heller.

I januari 2007, när Alliansens första budget började gälla, var den 1 248,8 BSEK

I januari 2015 var den 1 214,8 BSEK.

Och då har både finanskris och flyktingmottagningskris ägt rum under dessa år.

Sedan lägger han ihop allas budgetar, men så kan man ju inte göra när de lagt varsitt förslag. Om jag samlar ihop alla mina sju barns respektive förslag till semesterresor och sedan säger: ”jaså, ni tänker åka till sju ställen – det förstår ni väl att det inte går” är jag ungefär lika hederlig retoriskt som Löfvén. Vidare undrar jag vad han menar med ”lovar”. Det som diskuteras är höstbudgeten och inte något valmanifest.

Löfvén till Busch-Thor: ”När ni satt i regeringsmakten då för tredje gången i modern politisk historia så drog ni på landet ett stort budgetunderskott. Det är fakta och det kommer ni inte ifrån. Nu är ni på samma politik igen och ska sänka skatterna med tillsammans etthundra miljarder kronor. Och ursäkta mig. Jultomteteorem. Det får man inte hålla på med i politiken.”

Jag har ju redan kommenterat både användningen av ordet ”budgetunderskott”, påståendet att statsskulden skulle ha stigit och den bisarra ihopbuntningen av allas respektive budgetar. Men även om det är en subjektiv analys kan jag inte låta bli att reagera på hur farbroderligt nedlåtande och lillavännande han är mot Ebba Busch-Thor och Annie Lööf. Han har en helt annan ton till karlarna i rummet.

Björklund: ”Sverige är det enda land i västvärlden där arbetslösheten ökar bland lågutbildade invandrare.”

Jag vet inte var han hittat detta, men det finns rapporter om att åtminstone Tyskland har precis samma situation som vi. Rimligtvis har alla länder med stort asylmottagande samma situation som vi.

Fridolin: Jag tror han sa att 40 procent av svenska inkomsttagare får det sämre för att man tar bort glasögonbidragen.

Men eftersom barn till föräldrar med försörjningsstöd redan innan reformen fick glasögon undrar jag hur han kom fram till den siffran.

Sjöstedt: ”Jag har aldrig hört [Kristersson] säga att man ska ge sig på rika. Där får man ta ut hur mycket ränteavdrag och rut- och rotavdrag man vill.”

Men vad säger han? Tror han avdragen är obegränsade?

Pants on fire för de lögnerna.

Åkesson: ”Jag saknar en diskussion om riktiga jobb.”

Detta kommer efter att han i princip tigit sig igenom en god tredjedel av debatten och efter att alla diskuterat just hur riktiga jobb ska startas, utbildning, lärlingsjobb, bidrag till företag med mera, sedan starten. Viss förvirring rådde. Det kändes som om han suttit och dagdrömt och plötsligt får frågan och inte riktigt vet vad klassen pratat om. Istället höll han en liten monolog helt bredvid den övriga debatten. Déjà-vu till debatterna i förra valrörelsen, när han senare visade sig vara utbränd. Eller också var detta en jättesmart undanmanöver. Vem vet?

Agenda tar sedan upp en diskussion om att gradera tillgången till välfärd för nyanlända.

Det låter som om inget sådant förekommit tidigare, men våra system har ju en automatisk gradering som gör att du inte får tillgång till något mer än försörjningsstöd, bostadsbidrag och ersättningar som ligger i den nivån, som äldreförsörjningsstöd och etableringsstöd om du aldrig jobbat.

Sjöstedt: ”Ni vill lagstifta om att sänka människors löner.”

Det är helt enkelt så fel att det bara kan klassas som pants on fire.

Åkesson: ”Man vill fortfarande låta illegala invandrare ha full tillgång till den svenska vården.”

Med tanke på hur lite han yttrade är det märkligt hur mycket han hann ljuga. Vuxna papperslösa har rätt till vård som inte kan anstå samt mödravård, precis som i de flesta EU-länder och övriga västländer. Att kalla detta för ”full tillgång” är att blåljuga.

Lustigt nog säger han senare att han tycker att alla ska få vård som inte kan anstå. Har han verkligen tänkt igenom detta?

Åkesson: ”Vi kan inte bevilja välfärd till alla människor som befinner sig på svensk mark.”

Snacka om halmgubbe. Han går full Trump nu. Men detta går säkert hem hos hans ”base”, på samma sätt som Trunps base sväljer hans verklighetsbeskrivning med hull och hår.

Sjöstedt: ”De före detta allianspartierna är beredda att sänka vanliga människors löner för att försöka låtsas få in nyanlända på arbetsmarknaden.”

Att Åkesson ljuger som en sjuttonåring på Systemet är väl en sak. Han verkar som sagt obalanserad och oförberedd.

Men när både Fridolin och Löfvén upprepar samma lögn med ungefär samma ord känns det väldigt utstuderat.

Sjöstedt: ”Det är de som släpper ut mest som måste ändra sin livsstil mest, och det är de rikaste i samhället. Det är de som flyger mycket, de som äter jättemycket kött, det är de som har flera bilar. De måste ändra sin livsstil mest.”

Jag har inga belägg för att hävda att han har fel, men låt oss göra en sanity check.

Högst löner har man i Stockholm. Här är nästan hälften vegetarianer i någon form. När han säger att rika äter mer kött än fattiga känns det som om han pratar om barnhusbarn under kriget. Jag ställer mig mycket skeptisk till ett samband mellan köttkonsumtion och inkomst.

Sedan är det ju knappast så att höginkomsttagares privata flygresor är fler än låginkomsttagares. De som flyger mest privat är förmodligen pensionärer, som har tid.

Och det där med att rika har bilar som släpper ut mycket känns som ren lappri. Kolla gärna en bakgård i Säffle eller Kopparberg, där det står miljöbovar från förra århundradet. Fundera sedan på var du hittar gräsklippare från 80-talet – i Nacka eller Årjäng?

Jag brukar använda en återvinningsstation i Danderyd, för den ligger på väg till jobbet, och där står medelålders herrar i slips och dyr kostym och väljer noggrant mellan containrarna, så att det ska bli rätt.

Jag får lite ”Sprätten på Toaletten”-känsla när Sjöstedt helt utan belägg spyr galla över ”de rika”, som ondförklaras helt utan saklig grund.

Agenda: ”Det grova våldet har fått eskalera.”

Det stämmer inte. Det grova våldet har ändrat karaktär. Fylledåd har bytts mot gängkriminalitet med skjutvapen. Men det är inte mer våld än det varit under tidigare årtionden. Snarare mindre.

Att människor är oroliga handlar till stor del om hur media, framförallt sociala medier, sprider skrämselpropaganda, för utanför de otrygga områdena är Sverige inte ett dugg mindre tryggt än andra länder. Vi har färre våldsbrott och färre dödade än de flesta liknande länder i Väst. Men myten om ”det eskalerande våldet” har fått fäste och är nästan omöjlig att peta hål på.

Detta betyder förstås inte att vi inte behöver åtgärder mot gängkriminalitet. Bara att bilden ska vara korrekt.

Jimmy Åkesson: Invandrare har en kraftig överrepresentation när det gäller våldtäktsstatistiken

Det finns det absolut inga belägg för.

Löfvén som svar på vad han vill göra åt våldet: ”Vi fick ärva ett stort budgetunderskott från er. Jo. Detta är fakta nu. Ett stort budgetunderskott som först ska tas om hand.”

Helsnurrigt. För det första är det inte sant, för det andra är det nu högkonjunktur, och det som diskuteras är höstens budgetproposition/-motioner. Han tar sedan cred för högkonjunkturen, och förklarar att nu kan de ta tag i situationen. Varför gör de då inte det?

Han känns lite som en farfar när barnbarnen säger ”varför sopsorterar du inte”, och som svarar ”jag har haft fullt sjå med att städa efter dig och förresten har jag ställt flera glasflaskor i källaren och sen ska du se att jag kommer att fixa detta också så småningom, men nu har jag inte tid och det beror på dig”.

Åkesson: ”Det som gynnat nazismen är det lock som ni lagt på debatten om invandring och integration.” Han påstår vidare att Danmark inte har något problem med nassar.

Jag är ingen expert på neo-nazis i Danmark, men en snabb googling visar att de är många och att det visst finns ett problem där. Slutsatsen han drar, att nazismen växer där man ”inte får prata om invandring” är rätt absurd. Ingen har någonsin hindrat någon från att prata om invandring hur mycket man velat. Yttrandefriheten sätter inte stopp förrän vid hets mot folkgrupp. Och de länder där neonassarna är som störst och starkast är de som har en tolerans mot främlingsfientlighet.

Åkesson: ”Den person [Fatemeh Khavari] du nämner företräder illegala invandrare i det här landet.”

Hon företräder afghaner som vill få stanna i Sverige. Att säga att hon företräder illegala invandrare är som att säga att den som demonstrerar för dödshjälp företräder mördare.

Åkesson: ”Hon kämpar för att illegala invandrare ska få stanna i det här landet.”

Hon kämpar för att asylreglerna ska ändras. För att de som har fått ett utvisningsbeslut ska få stanna. För att de som väntar på besked ska ha bättre förutsättningar. Men Åkesson spottar ur sig beskrivningen av en minderårig tjej som om han talade om en pedofil.

Åkesson: ”Vi har idag tiotusentals människor som befinner sig i Sverige illegalt.”

Det vet vi inte. Ingen vet hur många de är. Det är ett rimligt antagande, men det är ohederligt att framställa det som fakta.

===

Man kan tycka att jag är partisk som inte hittade något lurande alls hon Allianspartierna, men jag har verkligen ansträngt mig för att syna alla påståenden. Jag tror det är en kvarleva från regeringstiden. Man satte en ära i att vara gammeldags hederlig och inte skarva, överdriva eller förvränga.

Jag hoppas det fortfarande lönar sig.

Och jag kan konstatera att det är trist när Agenda själva sprider flera myter.

Prostitution, tiggeri, lag och hjälp

PrästkrageHur ska vi som medmänniskor agera när en vuxen människa av till synes eget val förnedrar sig, skadar sig eller utsätter sig för fara? Ska vi hjälpa dem? Förbjuda dem? Hindra dem?

Den första och mest avgörande frågan är förstås huruvida personen själv känner sig förnedrad eller verkligen far illa. Så kan till exempel de flesta av oss anse att det vore fruktansvärt förnedrande att delta i en porrfilm, men bevisligen finns många som trivs med det.

Men när det gäller prostitution är det annorlunda. Även om det går att argumentera för att en del prostituerade verkligen gillar sina jobb är de flesta övertygade om att antingen är detta en myt eller också är de så få att vi kan bortse från dem.

För ett tag sedan skrev jag att jag är tveksam till huruvida det är rätt med förbud i lag, och möttes av kritik som var så massiv att den tangerade hat. På twitter frågade ilsken vänsterskribent om han fick köpa en av mina döttrar, efter att ha påstått att min drivkraft var att moderater ska kunna köpa arbetarklasstjejer billigt.

De allra, allra flesta i vårt samhälle kan ändå vara överens om att när en utsatt person gör något som är fysiskt och psykiskt skadligt för att försörja sig själv bör vi som medmänniskor agera för att få personen att sluta med det. Om den svälter bör vi ge den mat, om den är sjuk hjälper vi med vård, om den lider av dåligt självförtroende ska vi som samhälle bygga upp det.

Och kommer det busslaster med prostituerade från ett annat land tänker vi inte att ”jo men de är nog utfattiga, så det är lika bra att de får vara här” och skjutsar dem till sexköparna. Varken som individer eller som samhälle. Deras fattigdom är ingen anledning att acceptera ett beteende vi klassar som destruktivt, skadligt och farligt.

Ändå är det så svårt att överföra insikten om att vi inte ska underlätta den sortens beteende när de utsatta personerna istället tigger, trots att det är väl så farligt och fysiskt och mentalt skadligt som prostitution, Jag vill inte för ett ögonblick jämföra alla mina godhjärtade vänner som skänker stora eller små summor till tiggare med sexköpare, för uppenbarligen är drivkraften där att hjälpa och inte att utnyttja för egen vinning, men däremot är det ingen större skillnad mot att i all välvilja hjälpa en person att sälja sin kropp.

Det finns två fundamentalt olika inställningar till tiggare. Den ena handlar om att de under alla omständigheter är utfattiga och att de inte har något annat val. Får de inte komma hit svälter de ihjäl.

Den andra är att de tjänar massor av pengar och att de kommer hit med hjälp av internationella ligor, kopplade till trafficking, droghandel och inbrott, och att den som hjälper dem bidrar till samhällets undergång.

Men idag vet vi egentligen att ingetdera stämmer. De svälter inte ihjäl, men de lever i en tillvaro av hopplöshet och misär. Inte heller är de kopplade till internationella ligor, men de lägger sina sista slantar på att ta sig hit, ibland med hjälp av människor som, likt hallickar, tjänar pengar på dem och ökar deras utsatthet.

Lika lite som vi säger till som vi säger till den prostituerade att ”jag vet att du är fattig, så det är OK att du säljer dig – se här får du låna min lägenhet så länge” – lika lite bör vi som samhälle underlätta för dem som tigger så att de fortsätter lägga sina sista slantar på resor hit istället för på sina familjer.

Detta är min grundsyn. Basen i mitt ställningstagande.

Tiggarna är inte kriminella annat än i undantagsfall, de är nästan alltid svaga och utsatta och på alla sätt ömkansvärda och de upplever sig inte ha något val, men de ska egentligen inte vara här. Det är därför i grunden moraliskt fel att stötta dem till att fortsätta tigga. Därför ger jag enbart mat. Aldrig pengar. Det är mitt beslut som individ, och jag har full respekt för att andra landar i andra ställningstaganden. Syftet med denna text är inte att peka finger till alla som menar väl, utan att väcka nya tankar.

Därför anser jag också att vi som EU-land bör fortsätta stötta dem i Rumänien och Bulgarien, och sätta press på länderna att ta hand om sina medborgare. Det är där de ska ha en bra tillvaro. Inte här, såvida de inte hittar ett jobb de kan försörja sig på.

Nu kommer vi till den andra sidan av frågan, det vill säga hur bör vi som samhälle agera, och där blir det mer komplext. Att ge dem böter är för mig lika absurt som att ge en prostituerad böter, eller någon som skär sig eller knarkar. Vi motar inte självdestruktivt beteende med straff. Det blir konstigt.

Däremot anser jag egentligen att vi bör utreda om det är lämpligt att kräva att EU-medborgare rapporterar sin närvaro i Sverige, för att göra det enklare att hitta dem som stannar längre än tre månader och utvisa dem.

Sedan finns en ordningsfråga i tiggeriet. Den som äger eller arrenderar mark, oavsett om det är en kommun, ett företag eller en privatperson, bör kunna mota bort den som tigger på samma sätt som man förbjuder någon att smälla upp ett korvstånd. Bosättningar utan markägarens godkännande måste också kunna tas bort omgående, och inte som idag först efter långa processer i domstol, och där bör polisen hjälpa till. Direkt. Inte efter ett halvår eller ett år. Vi har lagar redan. Vi måste bara använda dem.

Det är rent nonsens att vara emot tiggeri för att det är jobbigt att passera dem på väg in till ICA – vi har alla tid att gå en omväg på en halvmeter – men det är däremot inte fel av den som är markägare eller arrendator att vilja själv bestämma vem som ska bedriva verksamhet på ens mark.

”Men den som samlar in pengar till Röda Korset?”

Ja, det måste förstås vara samma sak där. Den som disponerar marken bestämmer.

Samma sak med bötfällning av den som uträttar sina behov i parker och på bakgårdar. Det är redan straffbart. Så lagen behöver tillämpas.

Det finns ingen motsägelse i att vara för tiggares rätt till värdighet men mot tiggeri, på samma sätt som man kan vara för prostituerades rätt men mot prostitution.

Det finns ingen motsägelse i att respektera alla vuxna människors rätt att välja, men samtidigt vilja försvåra val som är destruktiva och skadliga.

Och det är inte moraliskt förkastligt att vilja upprätthålla befintlig lag.

 

Tre myter och en sanning om Ms ”ras”

Det finns tre myter och en sanning om direkta orsaker till Moderaternas tapp sedan rekordvalet 2010. Att dessa myter är så starka är en konsekvens av en kraftfull propagandamaskin, och av att vi till mans varit nyttiga idioter.

Myt #1: Uppgörelsen med Miljöpartiet om migpolitiken, MÖK, var orsak till ett jätteras.
Myt #2: ”Öppna era hjärtan”-talet var orsaken till ett jättetapp
Myt #3: ”DÖ gjorde att många lämnade direkt!”

Sanning: Förvirringen runt utspelet om ”samtal med SD” fick fem procentenheter att omedelbart lämna partiet.
electionmonthlyaveragegraphsweden2014

Från Wikipediaartikeln ”Opinionsmätningar inför riksdagsvalet i Sverige 2014”. MÖK i mars 2011 påverkade inte kurvan, och öppnahjärtantalet i augusti påverkade inte valresultatet.

Myt #1: Uppgörelsen med Miljöpartiet om migpolitiken, MÖK, var orsak till ett jätteras

I början av mars 2011 meddelades att regeringen skulle göra upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken, och vad som skulle ingå i den. Parallellt pågick Cirkus Juholt, 25 mars 2011 till 21 januari 2012, vilket påverkade Moderaternas siffror – i början negativt, sedan positivt – men det går inte alls att utläsa något ras för M under det året som någon konsekvens av uppgörelsen. I mars 2011 hade man 32,4 procent, och i april 36,2 procent.

Myt #2: ”Öppna era hjärtan”-talet var orsaken till ett jättetapp

Talet, som egentligen i huvudsak handlade om helt andra frågor, hölls 16 augusti 2014, en månad före valet där M fick 23,33 procent. I opinionsundersökningar för augusti 2014, alltså före/under talet, hade M följande siffror: 23,4 20,8 23,9 21,3 19,8 23,4, vilket ger ett snitt på 22,9 procent. M var då i en uppåtgående trend, och hade haft lägre siffror under sommaren och tidigare år. Efter valet steg M ytterligare, och hade 28-32 procent de sista månaderna 2014. Så under de fyra månader som följde efter talet steg M med ungefär sju procentenheter.

Myt #3: ”DÖ gjorde att många lämnade direkt!”

DÖ var faktiskt rätt populärt, även bland moderater, i början. Många kände en lättnad över att det skulle bli ordning och reda. Det var först efter att en rad ledarskribenter och tidigare M-politiker uttryckt sig enormt kritiskt som opinionen började vända. Många glömde då att DÖ bara avsåg möjliggöra regeringsbildning och undvika att det blir extraval vart och vartannat år genom att säkerställa att budgetpropositionen alltid går igenom, medan DÖ inte alls omfattade övrig oppositionspolitik, och snart började många väljare tro att ingen opposition bedrevs överhuvudtaget, och att detta var ett stort svek. Parallellt med detta pågick en sorts tyckasyndomkampanj för SD, som påstods vara ”mobbade”.

Ser vi till opinionssiffrorna låg M dock i stort sett still under de första månaderna av 2015. Tappet från 28-32 och ner mot valresultatet började först framåt sommaren. Ett undantag är självrekryterande paneler, som ju är påverkbara av dem som har en stark åsikt, mycket tid och är beredda att registrera sig och ljuga (typ ”jag röstade M, men nu röstar jag SD”). Där föll M mycket tidigare och mycket djupare till förmån för SD. Det går ur det att dra slutsatsen att SDs starka propagandamaskin faktiskt lyckats i sitt uppsåt att få det att framstå som om DÖ var avsevärt mer impopulärt än det faktiskt var, tills DÖ faktiskt verkligen blev impopulärt.

Notera dock att många som var djupt kritiska mot DÖ står långt från SD. Tove Lifvendahl, t ex. Myten är inte att det fanns kritik mot DÖ redan från början, för det gjorde det även om det blev mer massivt efterhand, utan att DÖ skulle ha fått många att lämna M.

Sanning: Förvirringen runt utspelet om ”samtal med SD” fick fem procentenheter att omedelbart lämna partiet.

Moderaternas siffror i januari 2017 såg ut så här: 24,3 21,9 22,4 23 21,3 21,4 18,4. (Den sista är SD-anknutna Sentio.) Det ger ett medel på 21,8. Undantar vi Sentio blir det 22,4.

I mars ser siffrorna istället ut så här: 16,6 18,4 18,0 17,0 17,6 15,4 15,2 (Sentio). Medel: 16,9. 17,2 utan Sentio.

Fem procentenheter försvann på två månader.

SDs propagandamaskin: självrekryterande paneler

Diskrepansen mellan självrekryterande paneler och de opinionsinstitut som själva gör sitt urval har sedan förra valet legat på ibland uppemot tio procentenheter för SD. Varje försök att påpeka att dessa paneler är manipulerbara brukar ge till svar att ”Sentio hade mest rätt!”. Där finns ytterligare en myt som fått stor spridning. För det är faktiskt inte ens sant. Sentio hade SD högre än övriga institut, och lyckades därför hamna närmast valresultatet när det gäller just det partiet, men ser man till samtliga partier hade de bara medelbra precision i sin sista mätning, eftersom de ganska gravt felbedömde andra partier. Och ”felet” mellan sista mätningen och valresultatet för övriga institut var bara en eller ett par procentenheter, inte tio. Det är dessutom fullt möjligt att ”felet” var ännu mindre, och att många valde SD på valdagen, dvs mätningarna i augusti stämde, men opinionen hann ändra sig. Men myten om att ”Sentio hade mest rätt och det visar att övriga mätinstitut inte går att lita på” har fått fäste långt utanför SD.

Sentio, som beställs av SD-anknutna Nyheter Idag, hade i augusti SD på 27,4 procent. Institut som gör sitt urval själva, alltså icke-självrekryterande, har SD på 18-19 procent.

Den största myten av alla

Den största myten är enligt mig den om SD som ”bara växer”.

SD har inte växt på två år.

Ändå har många missat detta, ivrigt påhejade av media som fortfarande framställer SD som någon sorts vinnare. Självklart kommer de att göra ett bättre val än 2014 – kanske femton procent av svenska folket tycker faktiskt som SD, och de kommer inte att ändra sig, och kanske får de till och med uppemot 20 procentenheter. Men att de skulle lyckas växa långt mer än de redan gjort känns inte troligt. De har sin bas, den rör sig inte, men de har inget meningsfullt att erbjuda övriga väljare.

Så varför fortsätta sprida myten om deras storhet, när den inte stämmer? Sverigedemokrater gör det för att det lockar människor att satsa på en vinnare, så de tjänar på den, men övriga gör det nog mest för att de inte känner till att SD stagnerat. Det har blivit en sorts sanning som inte går att ifrågasätta. ”SD växer på grund av …”, läser jag titt som tätt, av människor som inte alls sympatiserar med partiet.

Konklusion

Många påstår sig ha bestämt sig för att lämna M på grund av just MÖK, öppnahjärtantalet och DÖ. Ljuger de? Kanske. Det kan förstås också vara så att de gjorde det av de skälen, men inte i samband med händelserna utan långt senare. För opinionssiffrorna berättar otvetydigt att det verkligen inte var så att stora mängder moderater omgående kastade in handduken vid någon av dessa händelser.

Min uppfattning är att en liten klick ledarskribenter på framförallt SvD och GP, några rogue:a allianspolitiker och SDs skrivbordsarmé i en ohelig allians och av helt olika skäl – de förstnämnda för att påverka partiet att ändra inriktning och de sistnämnda för att få moderater att gå till SD – fått moderater att gradvis ändra uppfattning om dessa tre fenomen. De hade inga direkta synpunkter när händelserna ägde rum, men under månaderna som följde nöttes budskap om svek och bristande ansvar och abdikering av migrationspolitiken in, och blev till en sorts axiom som varit mycket svårt att ifrågasätta. Det vet vi alla som försökt – hatet och hånet är omedelbart och massivt, och många drar sig därför för att säga något alls i dessa ämnen, och mumlar istället ”jaja, vi gjorde fel, vi skulle inte ha …”.

Om du inte tror mig – pröva att skriva på din facebookvägg, publikt, att DÖ faktiskt fyllde en funktion och att det nästa mandatperiod kommer att bli avsevärt svårare för en eventuell alliansregering att regera som en konsekvens av DÖs fall. Pröva att skriva att påståendet att oppositionspolitik inte bedrivits på grund av DÖ är fel, eftersom det enbart var regeringsomstörtande politik som inte skulle ske. Se hur hätskt tonfallet blir, snabbt. Se hur personangreppen haglar.

Men det är ett faktum att opinionen mot DÖ svängde först efter något halvår och att den inte påverkade Ms siffror alls (för varför skulle någon byta till SD pga DÖ, om hen inte ändå tycker som dem?), och att migrationsuppgörelsen med MP blev impopulär först efter ett par år, trots att den såldes in på ett rätt dåligt sätt: ”detta gör vi för att stoppa SD”, inte ”detta gör vi för att vi tror på innehållet”.

Det enda som tydligt framgår av moderaternas opinionssiffror är att samtal-med-sd-utspelet påverkat många att lämna partiet, och det direkt när det skedde. Det stämmer också med vad jag såg i mina nätverk av likasinnade, där avhoppen skedde i parti och minut och förtvivlan och avskyn var stor. Människor har i detta fall, till skillnad från de andra tre, tänkt själva, och inte låtit sig påverkas av andras åsikter.

Min uppfattning är att rätt få moderater VILL samarbeta med SD. Däremot finns en rätt stor grupp det inte stör nämnvärt. De tycker sakpolitiken är det viktiga, och litar på att partiet inte går med på dumheter. Sedan finns ytterligare en grupp, nu kraftigt decimerad, som vill vara helt säkra på att inte SD får något inflytande över svensk migrationspolitik, och som hellre röstar på ett annat alliansparti, eller till och med S, än på Moderaterna, så länge M inte känns trygga. Därför är det bra att Moderaterna nu blivit tydliga med att lova väljarna att så inte kommer att ske. Det är dåligt att detta inte kommit ut ordentligt, så att väljare törs komma tillbaka.

Många sverigedemokrater vill gärna hävda att moderater VILL samarbeta med dem, genom att visa den här sortens siffror: ”63 procent av M-väljarna är nu för ett samarbete med SD i frågor där partierna tycker lika”. Men det betyder inte att man accepterar migrationsuppgörelser med SD, eller ens att man VILL se ett samarbete, utan bara att man kan tolerera ett sådant under vissa omständigheter. Sedan är det ju uppenbarligen så att AKB vid tiden för just den undersökningen redan jagat iväg de som var mest negativa till samarbete. Lite som om jag frågar hur många i en klass som är allergiska mot katt. Jag får ju en lägre andel allergiker om jag först tar in en katt i klassrummet, väntar tills allergikerna sprungit ut och därefter ställer frågan.

Så varför spelar allt detta roll idag? Borde vi inte blicka framåt?

Det är väldigt viktigt att förstå hur myter uppkommer och sprids, och jag menar också att vi alla ”sjuklöverväljare” verkligen varit naiva på en punkt. Vi har inte förstått hur kraftfull SDs propagandamaskin är, och därför har vi misslyckats med att hantera den.

Partiet har en armé skrivbordskrigare. Jag har sett den. Jag följde SD grupper nära under ett par år, läste i dem varje dag, och såg hur mycket av det som spreds där gradvis fick fotfäste även bland ”vanligt folk”. De är besatta, de är rasande, de är rädda och upplever att Sverige håller på att gå under, och de är beredda att lägga massor av tid på att manipulera opinionsundersökningar och sprida fake news.

Detta val kommer enligt min uppfattning inte att i första hand handla om höger mot vänster, utan om hederlighet och fakta mot propaganda och populism. Och för att vi ska vinna måste vi inse att vi är mottagliga för propaganda, att vi faktiskt utsätts dagligen, främst via sociala medier men också IRL, och att vi därför aldrig får sluta gå till källan, ifrågasätta, tänka själva.

Ryssland påverkade USAs val. Utan dem hade Hillary vunnit. För mig som lägger ett par timmar om dagen på att följa amerikanska nyheter finns ingen tvekan om att de kommer att göra samma sak i Europa, och stötta nationalistpartier. De vill se ett försvagat EU, de vill att västvärlden har fokus på att mota muslimer istället för dem, och de försöker helt säkert knyta ledare till sig som kan hjälpa dem senare. Vi har redan sett Egor Putilov agera på svensk mark. Och det är väl ingen överraskning att han nu är skribent på nya Avpixlat och att han därifrån sprider hemligstämplat material.

Vi behöver förstå, vi behöver vara vakna, vi behöver vara på tå och vi behöver vara modiga sanningssägare för att det inte ska hända igen.

 

Hitta mer statistik på Poll of Polls.

Våga prata om invandringens fördelar

Featured Image -- 3394Den plan jag la ut i min artikel igår var inte snuten ur näsan, som ni vet som hängt med ett tag. Jag började tänka i dessa banor för ett par år sedan, och skrev blogginlägget ”en annan syn på invandring”, och sedan har bilden av vad som borde förändras i grunden fördjupats och förfinats i takt med att jag läst, skrivit, diskuterat och resonerat.

Det är lätt att, idag, när EU stängt gränserna och förhållandevis få kommer hit, tycka att vi kan väl fortsätta som vi gjort hittills, men det är nu, när vi INTE ser en kris likt den 2015, som vi behöver ta tag i förändringsarbetet.

Jag kommer därför att skriva mer om asylinvandring på min blogg, på Facebook och i artiklar. För detta är så viktigt. Men det är också viktigt att prata om helheten.

Sverige är till stora delar uppbyggt av människor som en gång sökt asyl här och sedan blivit en del av vårt samhälle och utmanat oss infödingar och gjort oss vidsyntare och bättre.

Det är för mig alldeles självklart att våra framgångar som land kommer ur vår öppenhet mot omvärlden. Vi har en ekonomi som går som tåget, och tvärtemot vad många tror är kriminaliteten om inte lägre så i alla fall inte högre än för 20-40-60 år sedan. Om Sverige hade varit på väg att gå under av invandring, som många tror, hade vi rimligtvis inte kunnat uppvisa det resultatet.

Stockholms förortsklassrum befolkas av imponerande invandrartjejer som som grupp klarar sig bättre än etniskt svenska killar på grund av sitt enorma driv. Ändå beskrivs de nästan undantagslöst som offer. Sällan pratas de om utan att ”hedersvåld, -kultur, -förtryck” nämns i samma mening. Utan att ta ifrån dem som verkligen drabbats deras upplevelser vill jag påstå att de allra flesta av dem jag möter är enormt starka individer, som kommer att förändra och förbättra Sverige i grunden om något tiotal år, inte trots utan på grund av sin starka förankring i flera kulturer. De allra flesta har inte alls fäder som låser in dem och ser dem som objekt, utan familjer som är enormt engagerade i deras utbildning, och som stöttar dem. Tjejerna vet vad de vill, de jobbar hårt, de satsar högt. De är en viktig del av vår framtid, tillsammans med våra egna döttrar och söner, och de flesta av invandrarkillarna.

Men i skuggan av de många positiva effekterna finns tre stora problem kopplade till invandring:

1. Kostnaden för dem som flyttat hit, men aldrig arbetar, bärs av övriga invånare i generationer. Den anser inte jag att Sverige ska ta. Den anser jag är deras hemländers ansvar, så fort de kan flytta hem. Krig blir till fred. Förföljelse upphör. Och då upphör även anledningen att bli försörjd av svenska skattebetalare. Den som inte har asylskäl och inte försörjer sig själv är inte vårt ansvar, utan hemlandets. Vi behöver vara betydligt hårdare med vem vi ger PUT och vem vi gör till svensk medborgare. Om Ryssland invaderar Sverige och jag flyr till Italien och bor där i några år på italienarnas bekostnad skulle jag tycka det vore fullt rimligt att de säger till mig att flytta hem när det blivit fred, så att andra, mer behövande, flyktingar kan ta min plats. Vi behöver sluta vara mesiga, även om vi kan göra undantag för ömmande fall, som svårt sjuka eller gamla. Humanitära åtgärder ska riktas där de gör mest nytta.

2. Den höga kriminaliteten bland dem som växt upp i utanförskap, särskilt gängkriminaliteten, kostar i alla ändar. Det är inte enbart utrikesfödda som står för den, men det är till stor del människor som växt upp i utanförskap, och därför är det än mer viktigt att inte behålla människor som lever utanför samhället i Sverige, enligt punkten ovan. Men polisen behöver också bättre utredningsresurser. Jag är en stark försvarare av den svenska rehabiliteringsmodellen för brottslingar och inte den som ropar på strängare straff baradärföratt, men det är möjligt att vi behöver se över straffskalan också, så att vi får stopp på viss brottslighet.

3. Vi behöver också ta krafttag mot den gryende rasism som på något sätt legitimerats efter inträdet av sociala medier. Det som förr sades i omklädningsrum och vid enstaka köksbord sprids nu även bland normalt sunda människor, som en konsekvens av en ganska absurd fokusering på invandringens problem, där få pratar om fördelarna.

Invandring är viktigt och bra. Invandring gör Sverige starkt, och svenskarna bättre. Invandrarna är en viktig del av den svenska identiteten. Och även utan att ta tag i ett enda av de problem invandringen orsakat anser jag att den totalt är en plusaffär för oss, både ekonomiskt och kulturellt. Vi som inser det behöver stå upp för den insikten och sprida den. Vi behöver våga prata om invandringens fördelar, för att travestera många pseudonationalistiska krönikörer. Vi behöver skapa en medial motvåg till det gnälliga brus som förgiftar debatten genom att inte vara konstruktivt, utan ensidigt överanvända orden ”invandring” + ”problem” i samma mening. 

Men det är inte i sig en anledning till att inte göra invandringen än bättre.

Jag vill fokusera den humanitära delen av invandringen till Sverige där den gör mest nytta, och det gör vi genom att ta hit så många som möjligt av de 65,6 miljoner som idag har asylskäl, och låta dem som inte har det flytta till sina hemländer om de inte försörjer sig själva. På så vis hjälper vi maximalt med behövande, och vi får ett stadigt inflöde av självförsörjande människor, som berikar vår kultur och får vår ekonomi att blomstra ännu mer.

 

Medborgarskap – för vem?

naglarSå vi hade en diskussion om medborgarskap på min Facebookvägg. Och jag tänkte bena lite i detta, eftersom frågan om vem som bör få bli medborgare i Sverige hänger ihop med min större plan för att å ena sidan utöka asylinvandringen, men samtidigt strama upp vem som får stanna livet ut i Sverige.

Och det slår mig hur fundamentalt olika vi ser på vad medborgarskapet innebär, beroende på våra värderingar.

Grov kategorisering:

  • En grupp anser att medborgarskap är något alla i Sverige boende av rättviseskäl ska få.
  • En annan grupp tycker att i stort sett ingen ska få medborgarskap om man inte i det närmaste avsvärjer sig hela sin tidigare kultur, religion och seder och istället äter sill, dansar till små grodorna och vägrar hemspråk för barnen.
  • Sedan finns min grupp, oklart hur stor den är, som anser att det är rappakalja att lägga sig i huruvida den tänkte svenske medborgaren kanske känner sig som en libanes, bär sari, svär på spanska eller döper sitt barn till Muhammed. Sverige är mångkulturellt. Det finns ingen anledning att styra upp hur laglydiga människor väljer att leva. Däremot vill vi se högre ställda krav på medborgarskap än ”har bott X år i Sverige och inte dömts för något grovt brott”.

Det är lätt att vara överens om fakta runt medborgarskap.

För den som lever i Sverige är det mycket små skillnader mellan PUT och medborgarskap:

  • Du har inte rösträtt till riksdagen
  • Du kan inte vara riksdagsledamot och det finns även ett fåtal jobb inom exvis försvaret, polisen och liknande som kräver medborgarskap
  • Du kan bli utvisad om du begår ett grovt brott

Det är alltså inte så att den som lever i Sverige utan att vara medborgare utsätt för någon sorts svårt lidande som motiverar att skänka bort medborgarskap av humanitära skäl.

Däremot är det förstås en annan sak att vara svensk utanför Sverige. Visumkrav är lågt ställda, du kan flytta inom EU, du tas om hand av UD om något händer och för den som är statslös eller medborgare i ett land som inte fungerar kan svenskt medborgarskap vara enda möjligheten att resa utomlands på semester.

Vi har en mycket hög invandring i Sverige. Människor flyttar hit för att jobba eller för att de behöver skydd, och ibland för att de blir kära i någon som bor här. De flesta som flyttar hit i vuxen ålder smälter in på sitt eget vis, och bestämmer sig så småningom för att de vill bli svenska medborgare – ibland av känslomässiga, ibland av praktiska skäl. Och det finns ingen anledning att moralisera över motiven. Men det finns heller ingen anledning att vara överdrivet snäll.

Vi gör som land en enorm humanitär insats genom att låta människor få skydd i Sverige. Det är jag som sagt mycket stolt över, och det ska vi fortsätta med. Men till skillnad från dem som arbetskrafts- eller kärleksinvandrar, som inte ligger svenska skattebetalare till last och som har en naturlig väg till integration och samhörighet med samhället, hamnar uppenbarligen många av dem som beviljats asyl utanför gemenskapen, med ganska höga kostnader för övriga invånare som konsekvens. För mig är det viktigt och bra att vi kan hjälpa dem när de behöver skydd, men vi har absolut ingen skyldighet att göra dem till medborgare om de inte lär sig svenska och så småningom försörjer sig själva. Skydd är en humanitär insats. Försörjning likaså. Medborgarskap är det inte.

”Men det är inte deras fel! Det är svårt att få jobb i Sverige! Alla kan inte lära sig ett annat språk!”

Detta handlar inte om skuldbeläggning utan om att vara praktisk. När vi gör medborgare av en vuxen människa som aldrig har försörjt sig själv i Sverige och som inte pratar svenska tar vi på oss en omotiverad kostnad för den personen, som kan dra iväg enormt. Det handlar om försörjningsstöd, bostad, tolk, sjukvård och till slut äldrevård. Det handlar om miljoner kronor per person, sett ur ett livslångt perspektiv. Och det handlar om många personer.

Mina skäl för språkkrav är dessa:

1. Det blir en puff i baken på den som vill leva ut sitt liv som svensk.
2. Det kanske inte behövs för ditt första jobb, men det underlättar för nästa. Jag har många kollegor som flyttat internt inom koncernen till Sverige och sedan blir det aldrig av att de lär sig svenska. Genom att se till att det gör det får de lättare att få nästa jobb.
3. Det är en kostnad för oss övriga att betala tolkar vid samtliga samhällskontakter.
4. Ett gemensamt språk underlättar gemenskapen i samhället.
5. Om du ska rösta i val till riksdag behöver du kunna följa debatten och förstå vad partierna vill.

Medborgarskap ska vara ett ömsesidigt avtal. Den som söker medborgarskap lovar att vara solidarisk med vårt samhälle, och vi som redan är medborgare lovar ta hand om den. Vi som redan är medborgare har därför rätt att ställa krav på försörjningsförmåga och kunskaper i svenska innan vi tar upp personen i vår gemenskap.

Jag anser att den som är vuxen bör få bli medborgare om den, som nu, bott i ungefär sju år i Sverige, pratar svenska tillräckligt bra för att inte behöva tolkhjälp vid normala kontakter med myndigheter och sjukvård och har haft en lön det går att leva av i ett par år.

Jag anser att den som levat minst fem av åren mellan 10 och 20 års ålder i Sverige bör få bli medborgare utan andra krav än att den inte begått brott.

Jag tycker vi ska göra dessa undantag:

  • Den som är svårt funktionshindrad och vars närstående är medborgare bör få bli medborgare.
  • Den som är statslös eller medborgare i ett land som inte tillgodoser personens rätt till pass och har levat många år i Sverige bör av humanitära skäl få bli medborgare även om den inte förvärvsarbetat. Annars blir den ”fånge” i Sverige.

Min vision för Sverige och världen är en avsevärt större öppenhet. Människor ska kunna flytta runt mellan länder, kulturer ska blandas, och vi ska vara ett välkomnande land. Vi ska också fortsätta göra en så stor humanitär insats som möjligt för att rädda dem som är på flykt till ett bättre liv, gärna genom att låta dem leva här istället för i tältläger.

Men för att kunna vara generösa och öppna behöver vi också se om vårt hus i andra änden.

De flesta västländer har språkkrav för medborgarskap, ofta kombinerat med ett samhällstest. Krav på egen försörjning är däremot mindre vanligt.

Men vi skiljer oss från övriga genom att ha en extremt hög andel asylinvandrare och en förhållandevis hög nivå på försörjning av den som inte klarar sig själv. För att kunna fortsätta vara en humanitär stormakt behöver vi förlika oss med att inte fortsätta försörja dem som inte längre har skyddsbehov utan istället låta dem återvandra, och det går inte om vi gör dem till medborgare utan motkrav.

===

Fotnot: Många roar sig med att skriva ”så här tycker Moderaterna” om mina inlägg – lustigt nog både från vänster ”Moderaterna är egoister!” och från SD-håll ”Moderaterna är migrationsvurmare!”. Det får man väl skriva om man vill, men det är inte sant. Jag är medlem, inte språkrör, och jag ber självklart ingen i partiet om lov innan jag uttrycker mig.

Varför jag stannar i Moderaterna

Tre frågor (egentligen fyra, men jag har dragit ihop dem till tre) var centrala för mig att få svar på för att fortsätta vara medlem i Moderaterna och verka för att få människor att rösta på partiet. En moderat vän ställde dem i måndags till Anna Kinberg Batra på ett medlemsmöte i Nacka, och hon svarade tydligt ”nej”. Utan krusiduller. Därför stannar jag. Detta inlägg handlar om varför, och hur jag resonerat.

Dessa är frågorna:

  1. Kommer Moderaterna att förhandla med SD om regeringsbildningen?
  2. Kommer Moderaterna att göra upp med SD i migrationsfrågan?
  3. Kommer Moderaterna att politikutveckla och skriva gemensamma motioner och propositioner med SD?

I den långa diskussion som följt sedan min debattartikel i Aftonbladet har några centrala synpunkter utkristalliserats, som är värda att besvara.

”Vad spelar det för roll vem man gör upp med? Det viktiga är väl politiken? Varför ska någon rösta på ett parti som inte vill ‘ta makten’?”

Det finns en legitim del i frågeställningen. Det är viktigt att kunna lyssna på alla, och det är pragmatiskt att även kunna göra upp med Djävulen om så är, ifall man vill samma sak. Politiska beslut är ofta binära, och man kan ha helt olika värderingar och ändå landa på samma punkt i en fråga. Det bästa exemplet är hur V och SD är de partier som är EU-motståndare. Det ena för att de är globalister som avskyr gränser, och det andra för att de är nationalister och vill ha en annan gräns, enkelt uttryckt. Helt motsatt ståndpunkt resulterar i samsyn i sakfrågan.

Det finns därför ingen anledning att förlora på walk-over bara för att man inte vill ha fel personer med i sitt lag.

Ur ett perspektiv.

Men det finns två motperspektiv till detta.

Det ena är konsekvensen av att skriva motioner och, efter valet, propositioner med SD. Partiet har idag ett stigma, som de väl förtjänar. Jag har skrivit ett längre inlägg om varför, och om de negativa konsekvenserna av att plocka av dem det. Att politikutveckla med och hålla presskonferenser med ett parti är att ge legitimitet till deras sunkiga värderingar. Det är inget jag vill bidra till, när det gäller ett parti som konsekvent hetsar mot vissa folkgrupper baserat på etnicitet, religion och sexuell läggning, och som har en nationalistisk och exkluderande agenda.

Det andra perspektivet är risken att förslagen, rent konkret, får en profil jag inte kan acceptera. Detta är anledningen till punkt (2) ovan, att migrationsfrågor måste vara exkluderade från samarbete.

Nära-SD-moderater, sverigedemokrater och även en del vänsterpersoner påpekar då förnumstigt att ”Moderaterna har ju ändå kopierat SDs politik”, men det är, som jag redan skrivit flera gånger, bara dumheter. Det finns inte ett enda förslag SD varit först med, som Moderaterna sedan kopierat. Det finns förslag Moderaterna eller andra partier haft, sedan övergivit, sedan återgått till, och som SD däremellan haft, men bilden av att SD haft en finurligt uttänkt portfölj av idéer som Moderaterna först kallat rasistisk, sedan självsvåldigt plagierat, är helt fel. Tyvärr har mina partikamrater, genom ett bisarrt krumbuktande och ursäktande på formen ”vi har inte lyssnat på väljarna” bidragit till att förstärka den bilden.

För det är nu vi närmar oss kärnan. Moderaterna har en fundamentalt annan syn på invandring än SD. Vi är i grunden positiva, vi gillar att människor migrerar eftersom Sverige och världen blir bättre av ett flöde migranter, och vi känner ett globalt ansvar för människor som har det svårt. Men vi vill också applicera en förnuftig syn på migration. De som kommer hit behöver försörja sig själva så fort som möjligt. Deras välstånd ska främst komma ur eget arbete. Vi står upp för flyktingkonventionen, men anser också att humanitära insatser måste hjälpa så många som möjligt. Jag har egna idéer om hur det ska gå till.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är istället att invandring alltid är dålig, och att vi enbart ska tillåta människor att flytta till Sverige när det är helt nödvändigt. Minns att partiets främsta företrädare gick med i ett parti som ville utvisa alla som flyttat hit efter 1970, och dessutom förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla rasen vit. De må inte stå bakom detta idag, men herrar Åkesson, Söder, Karlsson och Jomshof ansåg inte förslagen vara diskvalificerande så sent som på tvåtusentalet. Detta är mindre känt, men i SDs partiprogram finns en passus om att alla invandrare som vill ska erbjudas ersättning om de lämnar landet. Så illa tycker SD om invandrare att de är beredda att ta av skattebetalarnas medel för att bli av med även dem som bidrar.

Vårt land är ingen direktdemokrati, och vi ges inte möjlighet att justera våra val. Vi väljer företrädare som i fyra års tid ska agera utifrån våra värderingar i frågor vi idag många gånger inte ens känner till. Jag vill inte välja någon som sitter och kohandlar om migration med människor som ser invandrare som oönskade inslag i Sverige. Någonstans kommer detta oundvikligen att slå enormt slint.

Därför är det extremt viktigt för mig att Moderaterna tydligt säger nej till att förhandla i migrationsfrågor med SD. Det får inte ens finnas en misstanke om att deras rasism och övriga främlingsfientlighet påverkat moderaternas motioner och propositioner.

”Detta är bara första steget – snart regerar Moderaterna med SD. Man ska aldrig kompromissa med rasister!”

Så i den andra änden av spektrat finns många människor som anser att Anna Kinberg Batra givit lillfingret åt SD, och att nästa steg kommer att bli hela handen, och att hon borde ge dem ett helt annat finger istället. En del av dessa gick från M till C efter utspelet.

Känslomässigt håller jag med. Jag mådde direkt illa av att läsa om Moderaternas tjänstemannamöte med SD.

Men även innan Anna Kinberg Batras utspel hade jag faktiskt kommit fram till att jag är beredd att lätta en liten smula på ”kontaktförbudet”, just för att det till någon del är kontraproduktivt. Om man vill något i en icke migrationsrelaterad fråga, och det behövs ett möte eller två för att göra upp borde det vara möjligt. Det blir liksom fånigt annars.

Sedan länge används SDs röster av båda sidor i många frågor, och om det nu behövs pratas ibland för att komma i mål kan jag leva med det.

”Hur ska man kunna regera utan att göra upp med SD?”

Det finns två varianter. Antingen gör man en DÖ light, och gör upp med Löfvén om att störst block regerar och övriga lägger ner sina röster.

Men som jag skrev i januari:

Det går också att regera i minoritet Alliansen efter valet 2018 helt enkelt bara ”tar makten” genom att meddela talmannen att de vill bilda regering, utan föregående förhandling. SD kan förstås vägra godkänna den regeringen, och de har sedan möjlighet att rösta bort en alliansregering vid varje höstbudget, och gör de det är det så, och då får Alliansen lämna stafettpinnen till S.

Det är inte optimalt att använda talmannen som go-between för att man inte kan mötas in person. Det lär resultera i många utspel från SD i diverse tidningar där de listar sina krav för att stötta Alliansen, som i sin tur måste mötas av isande tystnad från övriga, men i slutänden har de ingen annan makt än att välja regering, och de kan inte välja Löfvén.

Har man is i magen går det vägen. Men då måste man också acceptera att det kanske inte gör det.

Men alternativet, att Alliansen regeringsförhandlar med SD, är för mig och, vill jag påstå, de flesta övriga Alliansväljare helt oacceptabelt.

Konklusion

Jag har fått mycket stöd och mycket skäll för mina artiklar, med början i blogginlägget ”Vi är de mest hatade” som blev viralt i somras till artikeln i Aftonbladet förrförra veckan. Det är värmande med stöd, men det är också nyttigt med skäll. Det är då våra ställningstaganden förfinas och fördjupas och ibland överges.

De som varit hånfulla i sina uttryck har aldrig varit aktiva moderater, som istället varit antingen positiva eller neutrala. Däremot har det funnits de som kallar sig moderata väljare som varit upprörda. Vad jag förstått har tolv procent av moderata väljare SD som andra parti, och jag gissar att det är just dessa som är så extremt högljudda i debatten, men som egentligen är så få till antalet, som driver hatkampanjer mot mig och övriga moderater som tycker som jag. De som i åratal skrivit drypande hånfulla artiklar och Facebookinlägg mot partiledningen för deras avståndstagande mot SD anklagar nu mig för att vara illojal. Det är komiskt, på något sätt.

Min ståndpunkt blir ”attackerad” från båda hållen. Jag tror det är svårt för många att förstå att man kan ha en nyanserad åsikt som samtidigt är stark. Normalt kämpar människor hårt för extremer, inte för en mittenposition.

Ja, jag avskyr SD och allt de står för på ett mycket personligt plan, som kryper under min hud. Partiet var nazistiskt. De har polerat sin retorik och sina förslag och bytt ut armékängor mot finskor och judar mot muslimer, men det är omöjligt att veta huruvida polishen är praktiskt motiverat eller om företrädarna verkligen ändrat sig i grunden. Jag litar inte på någon av deras företrädare. Ingen som är besatt av medmänniskors etnicitet bör ha makt. Och jag har nästan uteslutande negativ erfarenhet av deras sympatisörer.

Ja, jag vill att Sverige ska ha mer moderat politik. Anledningen är att just vår drivkraft har den där balansen av förankring i sunt förnuft, god ekonomi och ordning och reda samtidigt som den är härligt öppen, nyfiken, liberal, positiv och empatisk. Många till vänster har en negativ syn på oss, och tycker vi är snorkiga överklassmänniskor som inte bryr oss om svaga utan istället knycker godis från småbarn och sparkar på uteliggare. Jag hoppas de moderater som skapat den imagen hör till dem som nu gått till SD.

Jag vill vara med och förändra bilden. Jag vill jobba för ett starkt Moderaterna i valet 2018.

Men för att kunna göra det med gott samvete var jag tvungen att veta att vi inte tänker använda våra väljares förtroende till att vandra rakt in i SDs gryt. För det skulle jag aldrig kunna leva med.

Nu har jag fått svar.

Därför stannar jag.

Vi ryms inte i samma parti

naglarFör mig är SD min antites. De står för allt jag är emot. Det finns i princip inget överlapp, förutom att jag är monarkist. Flödet från M till SD är därför ganska obegripligt, eftersom jag i hela mitt vuxna liv, sedan 1985, röstat på M i varje val, och ansett att nästan alla politiska förslag varit sådant jag stått bakom. Jag har följt alla debatter i alla val. Jag har haft ett öppet sinne och även prövat andra partier mot mina åsikter. Och jag har ändå valt M, varje gång. Ibland lätt, som 2006, 2010 och 2014, ibland motvilligt som 2002. På något sätt har människor med diametralt olika uppfattning om nästan allt röstat precis som jag. Det upphör aldrig att förundra mig.

Jag äcklas av den öppna främlingsfientligheten, och retar mig enormt på populismen i förslagen som läggs fram. Bristen på djup och analys. De enkla ryggmärgsreflexlösningarna på komplexa problem. Till det ska läggas den förmodligen medvetna mytspridningen runt invandrare och då främst muslimer.

Även V är förstås min antites. I vissa avseenden står de längre från mig än SD, och det gäller främst skatte- och bidrags/trygghetspolitiken. Och V och SD har det gemensamt att de är emot EU. Men det finns inget naturligt flöde mellan M och V. Den som vandrar vänsterut eller högerut gör det i regel via andra partier, som S eller MP.

Efter min artikel i Expressen har två repliker publicerats.

En slutreplik från mig kommer snart ut, men den blir rätt styltig och trist på grund av det lilla utrymme som ges. Därför skriver jag lite längre här.

Tomas Brandberg från SD är upprörd över min schablonisering av SD-väljare. Det är inte mycket att orda om – jag hade reagerat likadant i hans kläder. Han menar att SD är ”mainstream” i Europa. Mja. I vissa länder, som exempelvis Polen, absolut. Men inte i länder vi brukar jämföra oss med.

Han påstår vidare att M kopierar SDs politik. Det är förstås fel, men dessvärre en myt som sprids även av moderater.

Sedan har vi Sten Storgärds artikel. Det är två fel på hans resonemang.

1. Påståendet att jag uttryckt att SD-medlemmar ”aldrig ska välkomnas tillbaka”. Så står det inte. Det står att de inte kommer att komma tillbaka, och att vi därför bör sluta anstränga oss.

2. Påståendet att jag uttryckt att man inte ska få säga vad man vill som moderat. Jag har inte öht argumenterat runt vad människor bör få uttrycka, förutom meningen om att vi fick skämmas när de uttryckte sig HBTQ-fientligt och rasistiskt (läs valstugeskandalen).

Men eftersom Storgärds gör dessa felaktiga halmgubbeantaganden hamnar hela artikeln liksom bredvid min. Han kunde lika gärna skrivit ”eftersom du påstår att inte solen är gul tänker jag nu argumentera för att den är det”.

Vad jag faktiskt uttryckt är att vi bör ge upp SD-väljarna, och sluta se dem som tillfälligt förlorade. De är i SD av en anledning, och de drog dit för minst ett år sedan, och har nu gosat in sig i sin nya partiidentitet.

Självklart är det trevligt om en eller annan letar sig tillbaka, men på senare tid har det funnits en trist tendens att bekräfta den egentligen helt felaktiga bilden att SD på något sätt ”hade rätt” hela tiden, som jag tycker är, förutom fel, extremt kontraproduktiv. Varför ska du byta om du har originalet, liksom?

Det går inte att föra en politik som samtidigt lockar tillbaka en generell SD-väljare OCH behåller mig och mina ganska många moderata vänner, som står upp mot främlingsfientlighet. Anna Kinberg Batra är inga problem. Överlag har hon lagt bra förslag, och hon har rätt kompass. Jag gillar inte allt hon framför, men det mesta, och det jag inte uppskattar kan jag leva med.

Det som skrämmer mig och väldigt, väldigt många moderater, samt vissa exmoderater som nu gått till L eller C, är nästa lager. Vad händer vid ett dåligt resultat, om AKB får sparken? Vem leder partiet då, i 3,5 år till nästa val?

Om vi lägger alla känslor och tyckanden åt sidan landar vi i matematik. De åtta eller så procentenheter M förlorat till SD sitter inte där och väntar på att plockas tillbaka. Vi kan på sin höjd få tillbaka en eller två, och då krävs en ganska extrem migrationsovänlig politik, från ett parti som gjort öppenhet till sitt signum. M har alltid varit partiet för stark arbetskraftsinvandring. Aldrig partiet som ser invandrare överlag som läskiga. Aldrig partiet som ställer upp på grovt muslimhat av den sorten SD-företrädare sprider dagligen, numera utan att någon höjer på ögonbrynet.

Och vart ska vi i ”eliten” ta vägen då?

”Den som gapar efter mycket” har aldrig varit mer sant.

Jag har retat många, har jag förstått. I princip ingen, förutom arga SDare (och jag får väl säga att jag förstår dem), har dock hört av sig till mig. Det är mer ”psst, du, ledande moderater är arga på dig, bara så du vet”, ingen nämnd. Det får de vara. Jag har också fått väldigt, väldigt många positiva reaktioner, från både aktiva moderater och vanliga väljare. Det finns en spricka bland oss som kallar oss moderater. Och den behöver slutas nu, mellan valen. Om ett halvår är det försent. Då behöver vi vara enade.

Jag har skrivit hundratals artiklar om i huvudsak migration och främlingsfientlighet. Det kommer jag att fortsätta med. Artikeln i Expressen, som egentligen handlade om partipolitik, var mer en parentes, för orden behövde sägas av någon.

Jag kommer att skriva både blogginlägg och debattartiklar, och berätta hur jag tycker att Ms politik ska se ut. För en sak håller jag med Storgärds om: Det ska vara högt i tak.

Svensk kulturs undergång

FruitDet där med att vår kultur på något sätt skulle förstöras och kanske till och med förgöras när människor från andra kulturer flyttar hit är rappakalja, såvida vi definierar ”kultur” som gemensamma tankebanor, normer, språk, musik, konst, mat, historia och traditioner.

Anledningen är att kulturer inte är som färger i en palett, dvs om vi är röda och iranier gula skulle den svenska kulturen gradvis bli orange när iranier flyttar hit.

Istället funkar det så här: Den rådande kulturen äter upp den inflyttade, såvida inte den inflyttade blir till majoritet, som i fallet med Nordamerika på 17-1800-talet.

Kvar blir istället helt harmlösa, men oftast trevliga, kulturella uttryck, som enstaka slangord, maträtter och broderier.

En sorts undantag är när kulturen lever separat under en tid, som i diverse Chinatowns, som i svenskkolonier i Spanien, som i vissa förorter i Sverige. Den inflyttade kulturen inkapslas då, fortfarande utan att påverka övriga, tills människor flyttar ut ur kapseln.

Tror du mig inte?

Se på andra generationens invandrare runtomkring dig. Såvida inte föräldrarna bott i en hermetiskt tillsluten kulturgrupp är de nästan undantagslöst i det närmaste helt svenska i beteende och värderingar. På gott och ont. Fråga dina invandrarvänner hur bra de lyckas med att få sina barn att hålla fast vid sitt kulturella arv. De kommer förmodligen att svara att barnen på sin höjd firar högtidsdagar och gillar vissa maträtter.

Visst finns religiösa föräldrar vars barn fortsätter tro på samma gud, muslimer såsom kristna, men sannolikheten att hög religiositet fortsätter ner i generationerna är även den rätt låg. Och antalet konvertiter i Sverige är också mycket litet. Det troliga är att barn till invandrare liksom barn till svenskar blir mer sekulära än sina föräldrar. Världen är på väg att bli ateistisk. Utveckligen går sällan åt motsatt håll.

De invandrare som varit längst i Sverige kommer enligt SCB 1975 från:

  • Finland
  • Jugoslavien
  • Danmark
  • Norge
  • Grekland
  • Tyskland Förbundsrep (Väst)
  • Turkiet

Dagens största invandrargrupper, 2015, är födda i:

  • Syrien
  • Finland
  • Polen
  • Somalia
  • Danmark
  • Norge
  • Tyskland

Hur mycket ser du påverkan på svensk kultur från dessa? Det är ganska lätt. Vi äter tzatziki och falafel. Vi bastar. Vi kör BMW, vi klär oss i norska ulltröjor. I övrigt, knappast alls, såvida vi inte kommit någon invandrare från dessa länder mycket nära.

Den största kulturella påverkan vi haft under de senaste fyrtio åren är rent objektivt från USA, via filmer och TV-program, och från Italien och kanske även Japan vad gäller mat. Det är inte invandrarna som förändrar oss. Det är media och vi själva.

Hela tankefiguren att vi måste vara rädda för andra kulturer eftersom de kan få oss att plötsligt börja könsstympa våra döttrar och hata våra HBTQ-vänner är trams.

Naturligtvis kan individer från andra kulturer bete sig både ovanligt bra och ovanligt dåligt. Många invandrare har bidragit enormt till sitt nya land. Andra generationens invandrare än mer så. Andra har mördat eller våldtagit. Invandrare och deras barn är mer företagsamma, i båda riktningarna, än de som inte flyttar på sig. Det gäller även svenskar när vi flyttar inom landet eller utomlands. Men vad gäller invandrarnas kulturella avtryck på vår vardag är det närmast obefintligt.

Så cheer up! Såvida det inte kommer tio miljoner personer kommer vi att fortsätta vara precis som vi är.

På gott och ont.

===

Hela SCBs tabell över födelseländer:

1975 1995 2015
Afghanistan 5 1329 26032
Albanien 125 128 1496
Algeriet 458 506 806
Andorra 0 1 2
Angola 0 172 179
Antigua och Barbuda 0 3 2
Arabemiraten, Förenade 0 47 18
Argentina 290 530 442
Armenien 0 112 1541
Australien 416 1447 1893
Azerbajdzjan 0 79 1707
Bahamas 4 4 6
Bahrain 10 30 25
Bangladesh 61 1062 3713
Barbados 11 72 39
Belgien 257 436 1526
Belize 0 4 9
Benin 3 11 35
Bhutan 0 4 14
Bolivia 350 765 1482
Bosnien och Hercegovina 0 53943 6415
Botswana 1 22 28
Brasilien 461 1279 2484
Brunei Darussalam 0 0 1
Bulgarien 486 1874 5978
Burkina Faso 4 14 40
Burundi 1 11 824
Centralafrikanska republiken 0 2 47
Chile 1576 13028 5596
Colombia 298 1089 1874
Comorerna 1 3 3
Costa Rica 24 81 108
Cypern 190 130 274
Danmark 38284 26485 37104
Djibouti 0 11 198
Dominica 0 24 6
Dominikanska republiken 37 86 218
Ecuador 156 240 578
Egypten 416 755 3149
Ekvatorialguinea 0 2 19
El Salvador 17 1751 561
Elfenbenskusten 16 148 419
Eritrea 0 348 25097
Estland 0 938 4681
Etiopien 571 6342 5335
Fijiöarna 1 22 17
Filippinerna 152 1838 3226
Finland 184001 104967 57589
Frankrike 2268 3278 7600
Gabon 25 9 11
Gambia 223 1616 1983
Georgien 0 49 710
Ghana 92 420 1354
Grekland 17836 4636 8418
Grenada 1 24 16
Guatemala 59 171 93
Guinea 12 35 321
Guinea-Bissau 0 34 37
Guyana 37 31 10
Haiti 35 33 17
Honduras 25 91 92
Hongkong 0 138 0
Indien 1049 1535 11383
Indonesien 138 313 1055
Irak 121 21289 23190
Iran 806 29323 14120
Irland 211 845 2396
Island 1596 4954 4653
Israel 575 697 452
Italien 6234 3963 8553
Jamaica 43 48 113
Japan 980 1660 2405
Jemen 9 48 999
Jordanien 480 490 1813
Jugoslavien 40403 38389 0
Kambodja 8 39 161
Kamerun 19 33 971
Kanada 490 1282 1969
Kap Verde 0 71 63
Kazakstan 0 36 1014
Kenya 116 489 1435
Kina 210 3388 16646
Kirgizistan 0 10 597
Kiribati 0 3 2
Kongo 7 30 373
Kongo, Demokratiska republiken 28 515 2206
Kosovo 0 0 5127
Kroatien 0 3766 4836
Kuba 26 536 735
Kuwait 3 60 40
Laos 0 283 107
Lesotho 7 5 2
Lettland 0 282 5548
Libanon 263 3818 2595
Liberia 62 108 236
Libyen 13 172 809
Liechtenstein 8 6 6
Litauen 0 227 11261
Luxemburg 8 19 48
Madagaskar 4 16 14
Makedonien 0 935 2020
Malawi 8 13 18
Malaysia 118 673 738
Maldiverna 1 0 12
Mali 10 21 68
Malta 39 51 113
Marocko 1099 1430 2945
Mauretanien 3 16 32
Mauritius 14 63 37
Mexiko 134 393 898
Mikronesien 0 0 1
Mocambique 0 61 67
Moldavien 0 35 289
Monaco 1 0 3
Mongoliet 0 5 2862
Montenegro 0 0 669
Myanmar 5 50 1152
Namibia 2 13 86
Nauru 0 0 0
Nederländerna 2533 2781 9899
Nepal 1 23 611
Nicaragua 28 208 271
Niger 3 6 9
Nigeria 160 300 3186
Nordkorea 0 9 9
Norge 27466 32265 34373
Nya Zeeland 95 374 450
Oman 1 4 34
Pakistan 400 894 7308
Palau 0 0 0
Palestinskt område, ockuperat 0 0 464
Panama 25 75 63
Papua Nya Guinea 0 5 3
Paraguay 19 40 39
Peru 202 2002 1430
Polen 6925 15988 50831
Portugal 1902 1372 2344
Qatar 0 0 6
Rumänien 520 4186 14396
Rwanda 0 58 371
Ryssland 0 2970 7836
Salomonöarna 0 1 1
Samoa 1 7 1
San Marino 2 5 2
Sao Tomé och Principe 0 4 1
Saudiarabien 5 134 408
Schweiz 2238 2280 1973
Senegal 35 88 355
Serbien 0 0 6852
Serbien och Montenegro 0 0 0
Seychellerna 0 36 20
Sierra Leone 32 52 408
Singapore 22 160 307
Slovakien 0 155 1433
Slovenien 0 418 848
Somalia 40 11332 46180
Sovjetunionen 1037 1619 0
Spanien 3656 2967 8826
Sri Lanka 206 1339 1092
St Kitts och Nevis 0 0 2
St Lucia 0 8 6
St Vincent och Grenadinerna 0 9 4
Storbritannien och Nordirland 7050 11153 19782
Sudan 70 386 1291
Surinam 0 0 3
Swaziland 0 5 8
Sydafrika 203 194 536
Sydkorea 1179 413 939
Sydsudan 0 0 22
Syrien 369 3338 69989
Tadjikistan 0 23 138
Taiwan 53 130 357
Tanzania 84 339 748
Tchad 0 28 27
Thailand 323 4704 15441
Tjeckien 0 171 1477
Tjeckoslovakien fd 3702 1122 0
Togo 2 116 87
Tonga 0 6 0
Trinidad och Tobago 101 103 54
Tunisien 551 997 1610
Turkiet 7071 20252 11663
Turkmenistan 0 22 36
Tyska dem rep 94 0 0
Tyskland 0 13375 28227
Tyskland Förbundsrep (Väst) 17254 0 0
Uganda 95 1102 1701
Ukraina 0 482 3817
Ungern 4300 3046 6704
Uruguay 462 393 148
USA 6251 9198 9272
Uzbekistan 0 48 2245
Vanuatu 0 0 0
Vatikanstaten 0 1 0
Venezuela 123 175 328
Vietnam 79 3831 3706
Vitryssland 0 104 1552
Yemen dem folkrep 2 7 0
Zambia 23 96 178
Zimbabwe 2 73 176
Österrike 4052 2683 3296
Östtimor 0 0 1
Statslös 3710 6743 21580
under utredning 161 2582 119
okänt medborgarskap 327 4935 9482

Läs mer

Bara en lort – om åsiktsförflyttning

hitlerI kölvattnet av de senaste debattartiklarna blev jag i ett kommentarsfält anklagad för att byta åsikt hela tiden.

När jag bad om ett exempel fick jag förstås inget.

Generellt kan sägas att en del har svårt för oss vars åsiktsuppsättning inte passar in i de extrema facken. När de inte kan placera en debattör kan det nog kännas som om hen ägnar sig åt åsiktsförflyttningar. Hur annars förklara att man ibland måste lägga den i vänsterfacket och ibland högerfacket. Ibland bland De Goda, ibland bland De Onda.

Din åsikt är uppbyggd av verkligheten såsom du känner till den och dina värderingar. Det där med ”såsom du känner till den” är viktigt.

Om du säger till mig att du är hungrig, så svarar jag att du borde äta en påse jordnötter. När du påpekar att du är allergisk tycker jag inte längre att du ska äta påsen ifråga. Mina värderingar har inte ändrats, verkligheten har inte ändrats för du var allergisk hela tiden, men min kunskap om din allergi har gjort det, och därför har jag bytt åsikt.

Ett bra sätt att undvika att framstå som en åsiktshoppjerka är ju att inte i onödan uttrycka sig i frågor man inte är insatt i, och när man ändå gör det omgärda det man skriver med ”såvitt jag förstått” eller ”jag har inte järnkoll, men jag har uppfattningen”. Då blir prestigeförlusten mindre när nya fakta framkommer. Och människor som litar på ditt omdöme slipper bli besvikna. Ett sådant exempel är för mig Palestinakonflikten. Jag har aldrig haft vare sig tid eller lust att sätta mig in i den i alla dess delar. Därför brukar jag avstå från att kommentera den, eller också formulerar jag mig på hög bubbelnivå.

Sedan har vi situationen där de fakta vi bygger vår åsikt på förändras. Egentligen borde man då inte prata om att byta åsikt, eftersom den förra åsikten var uppbyggd runt en annan situation. När förutsättningarna ändras är det inte bara legitimt utan en styrka att kunna anpassa sig.

Mitt mest påtagliga ”åsiktsbyte” handlar också om en förändrad situation, nämligen den så kallade ”flyktingkrisen”. Jag var tidigare för PUT för syrier. Det är jag inte längre. Jag var också mot att stänga gränserna när vi fortfarande kunde hantera situationen. Men när det väl skedde var jag för. Däremot tyckte jag då och jag tycker fortfarande att debatten var för kortsiktig och för skev.

Mina åsikter var beroende av antalet personer som flydde till Sverige och vår förmåga att ta hand om dem. När de blev så många att samhället bågnade satte jag mig ner och funderade ut en annan plan.

Mina värderingar, däremot, förändrar sig mycket långsamt om alls. När jag ser tillbaka på mina åsikter för trettio år sedan känner jag att det mesta av det jag är idag fanns på plats redan då. Skillnaden är nog att jag hade en förenklad bild av hur världen och människor fungerar. Med åren kommer djup och nyanser.

När jag diskuterar eller debatterar på nätet handlar det mycket om att korrigera faktafel. Min tanke är att den som bygger sin xenofobi, vilket det oftast är fråga om, på felaktig information kanske ändrar åsikt om jag berättar hur det är, eller åtminstone ifrågasätter huruvida det hen tror sig veta verkligen stämmer.

Nu har ju detta, trots tiotusentals kommentarer, i princip aldrig inträffat. Det har hänt att folk erkänner sig ha haft fel, men de byter inte åsikt för det.

Så varför fortsätta?

Jo, för andra läser.

Jo, för att den som hårdnackat hävdar att muslimer våldtar stup i kvarten eller vad det nu kan handla om, kanske formulerar sig lite försiktigare nästa gång. Eller inte alls. Jag måste någonstans tro att människor tar intryck.

Jo, för att om jag INTE sätter ner en fot när hela folkgrupper hatas och trakasseras är jag ju lika feg som de tyskar som teg när judarna först hatades, sedan trakasserades och till slut utrotades.

Om det fanns ett ögonblick då mina värderingar skapades var det när jag var tolv år och läste Anne Frank, och lite senare när jag såg filmen The Wave. Jag lovade mig själv då att jag alltid ska vara den som tänker själv, och att om min generation börjar hata en folkgrupp på samma sätt som nazisterna hatade judarna skulle jag känna igen det. Och jag skulle stå upp mot dem, vad det än kostar. Jag skulle våga vara jobbig.

Jag är förstås inte enbart ädel. Ibland är jag småaktig, högtravande, sur och snäsig och onödigt ilsk. Ibland fortsätter jag tramsiga diskussioner jag borde givit upp för länge sedan. Ibland är jag inte stolt över mig själv.

Men min självbild har sedan tidiga tonår hängt ihop med att jag tar denna strid och uppfyller löftet jag gav barnet jag var en gång.

För om jag inte gör det är jag ingen människa utan bara en liten lort.

Vad Alliansen gjorde rätt

FlaggaJag skrev en debattartikel till Expressen. De klippte ner den en smula innan publicering. Jag förstår varför, för uppräkningen av fakta blev lite trist, men när den skars ner blev den faktiskt inkorrekt. Ingen har påpekat felet än, men det stör mig. Så därför delar jag här HELA passagen, såsom den var författad, om vad Alliansen åstadkom under sina två mandatperioder. Det fetstilade kom inte med.


Under Alliansregeringen genomdrevs en stärkt möjlighet till arbetskraftsinvandring. Det är där vår syn skiljer sig enormt från SDs. Att söka sig till ett annat land för att jobba eller studera är bra för både landet och migranterna anser vi, medan SD vill motarbeta den invandringen så att bara “spjutspetskompetens” får komma.

För flyktingar och skyddsbehövande skapade Alliansen Etableringsreformen med starkt fokus på integration, som är en klar förbättring mot hur integrationen bedrevs tidigare. Den som beviljats asyl eller skyddsstatus möts inte längre av Socialtjänsten, utan får en plan med studier och praktik och en väg in i samhället.

Alliansregeringarna drev också igenom RUT, jobbskatteavdrag och sänkt restaurangmoms för att förenkla för utrikes födda, unga och övriga som stod långt från arbetsmarknaden.

Alliansen gjorde upp om migrationspolitiska förändringar med Miljöpartiet under sin andra mandatperiod. Dessa har kritiserats mycket, oftast på grund av okunskap. Det man faktiskt ändrade var att ge papperslösa formell rätt till vård som inte kan anstå och deras barn rätt till skola, vilket tidigare varit upp till kommuner och landsting. Dessutom gjorde man det lättare för en liten grupp somaliska familjer att återförenas genom att godkänna vissa id-handlingar och reglerna för arbetskraftsinvandring förbättrades. Vissa unga gavs också möjlighet att få uppehållstillstånd vid allvarlig sjukdom eller svår utsatthet.