Centerns road to hell

IMG_3683Jag tycker hjärtligt illa om SD och den politik och retorik de står för. I den händelse någon missat mitt nu tioåriga skrivande om partiet, om främlingsfientlighet, om det eskalerande muslimhatet och om en migrationspolitik som bygger på utestängande och rädsla vill jag göra det klart. Jag vill inget hellre, politiskt, än att se partiet förlora sina väljare och gå upp i rök. Men med demokratiska metoder. Så jag känner några få sverigedemokrater jag faktiskt gillar. De ställer inte upp på skräcken för människor som kommer utifrån, utan har andra, dock enligt min uppfattning ologiska, skäl till att välja partiet. Alla sverigedemokrater är inte rasister. Partiet är dock rasistiskt, enligt min mening.

Jag skriver betydligt mer sällan om V, för ingen förväntar sig att moderater ska fördra det partiet. Men jag tycker två ting. Dels finns det väldigt många vänsterpartister jag tycker mycket om, lustigt nog. Men när det gäller de åtgärder partiet förespråkar står de mycket långt från min uppfattning om hur ett samhälle ska byggas. Jag kan inte med den tankefigur som innebär att man ska samla ihop nästan allt vanligt folk jobbar ihop och sedan kravlöst pytsa ut människors löner till helt andra än dem som faktiskt slitit ihop dem.

Min antipati mot partierna ifråga har alltså olika karaktär, men människor röstar på dem, och vi måste därför förhålla oss till dem.

Så jag bestämde mig för två år sedan för en formel när det gäller SD. Inte förhandla om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik. Andra förhandlingar i enstaka frågor är ok. Jag bestämde mig för att om M ställde upp för detta skulle jag ställa upp för M, och så blev det. Jag tycker partiet hållit en bra linje och skött sig föredömligt.

”Måste man inte kunna prata med alla?” Jodå, men de jag valt att företräda mig ska inte ingå i förhandlingar där man riskerar välja sådant som går helt på tvärs med mina värderingar, och, vilket faktiskt också är viktigt, mina företrädare ska inte ge en plattform till den propaganda mot främst muslimer men även övriga invånare med rötter i Afrika och Mellanöstern som SD hela tiden hänger sig åt. Jag vill inte se SD på ett podium tillsammans med dem jag skickat till riksdagen.

Att jag inte ställde motsvarande krav när det gäller V är förstås för att det inte behövs. Ingen tror att M kommer att börja förhandla bort friskolor och RUT-avdrag med Sjöstedt. Jag anser dock att Vs politik är djupt skadlig för Sverige om den genomförs.

Men den fråga som varit intressant ur ett filosofiskt perspektiv, nämligen ”hur förhåller vi oss till partier och väljare som röstar helt i strid med våra värderingar” har plötsligt blivit realpolitisk.

Tidigare var SD ett problem för högersidan och V för vänstersidan. Men när C och L bestämde sig för att hoppa över staketet blev plötsligt V deras problem.

Och nu plötsligt blir det viktigt att inte heller V förhandlas med. Både V och SD ska hållas helt borta från all politik, tycker C och L.

Så det är svårsmält.

Om man säger som jag: inte regeringsförhandla, inte budgetförhandla, inte göra upp i specifika frågor (som migpolitiken i fallet SD), ja då kan man ju ha samma inställning till V. Dvs man kan gå med på uppgörelser i frågor som inte är antingen övergripande eller går in i ett område där man anser deras inställning extra skadlig.

Men för C och L räcker inte det. Var fjärde väljare ska i princip se sin röst helt ogiltigförklarad när både V och SD sveps in i en invisibility cloak.

Jag sympatiserar ju som sagt med synen på partierna, men hållningen är synnerligen omogen och faktiskt direkt farlig. Den bästa grund man kan tänka sig för att säkerställa att partier växer är att nonchalera dem på ett sätt väljare som annars står utanför uppfattar som orättvist. Vi människor har en inre röst som säger till oss att sympatisera med outsidern, med den som inte får vara med, den som alla är elaka mot.

Betyder det att vi ska ta in dem i värmen? Inte alls. Bara att allt avståndstagande måste förklaras på ett sakligt sätt, och fylla ett syfte som kan uppfattas som legitimt. Så fort man går till excess sker en motreaktion. Svepande formuleringar är därför livsfarliga. Det finns en linje vi måste hålla oss innanför, vi som håller oss för goda för att förhandla med sverigedemokrater och vänsterpartister.

Jag anklagas ofta för att gå över den linjen. ”Jaså du spelar rasistkortet!”, säger den som precis framfört grovt rasistiska argument, följt av gråtskrattemojin 😂😂😂😂. Jag anklagas av helt andra för att ”möjliggöra rasism” när jag säger att man kan prata med sverigedemokrater. Det är inte lätt att vara intolerant mot de intoleranta. Vi behöver fundera över vad som är acceptabelt och sedan stå för våra beslut, men också vara beredda att ompröva dem.

Och jag anser ju som bekant att C och L våldsamt överdrivit risken med att bilda en alliansregering när ett mandat saknas. Jag tycker att man borde ha försökt för att sätta press på SD.

Och jag anser slutligen att man genom att överdriva risken med att lägga fram sin egen politik och låta riksdagen rösta på den faktiskt gödslar marken åt både SD och V. C och L har med sin bisarra sturskhet och överpräktighet genererat empati för både Sjöstedt och Åkesson långt utanför deras väljarkretsar.

The road to hell is paved with good intentions.

Det är det snällaste jag har att säga.

Mansours medborgarskapsåterkallande

general-flagSaid Mansour fråntas sitt danska medborgarskap och skickas till Marocko. Om honom hittar jag inget gott eller förlåtande att säga. Jag har full förståelse för alla danskar som inte vill dela medborgarskap med honom, baserat på vad jag läst mig till.

Men jag är generellt skeptisk till just fråntagande av medborgarskap. Förfarandet påminner om hur England deporterade kriminella till Australien.
För man kan uppenbarligen inte bara plocka av någon ett medborgarskap om den inte har ett annat, och då uppstår ju frågan om varför den kriminelle är det andra landets problem. Mansour bodde sina första 23 år i Marocko, och de senaste 35 i Danmark.

Och att lagstifta om att kunna plocka av någon medborgarskapet för att den är kriminell är mycket ovanligt, ur internationellt perspektiv. Jag har letat en stund, och jag hittar inga andra länder som gör så. Närmast kommer Australien, som fråntagit 12 personer medborgarskap på grund av ”extremist links”. Australien har också fått mycket kritik för detta – inte minst från de länder som tvingas ta emot sina medborgare. I ett fall hävdar landet ifråga, Fiji, att personen inte ens är medborgare där, och att han därför nu blivit statslös.
Däremot är det inte helt ovanligt att du kan bli av med medborgarskapet om du ingår i ett annat lands militär eller för att du ljugit om viktiga omständigheter när du blev medborgare. Så den sortens regler kan Sverige laborera med utan att riskera alltför mycket kritik, om vi nu tycker det är mödan värt.

Men det blir lite svartepetter över det hela om länder ska kunna plötsligt välja bort dem med dubbelt medborgarskap som man inte vill ha. Närmare 700 000 svenskar bor i utlandet. Om vi börjar deportera kriminella till länder där de i vissa fall kanske aldrig ens bott kan samma sak hända oss. Andra länder skickar sina mördare och våldtäktsmän hit.

Så min synpunkt här är inte att det är synd om Mansour. Det är bäst jag skriver det tydligt och klart, för annars kommer arga läsare att påstå att jag försvarar terrorister.

Min främsta kritik är att vi inte bör gå i spetsen för att ändra en övergripande världsordning som säger att har man en gång gjort någon till medborgare får man faktiskt stå sitt kast och ta ansvar för vederbörande.

Istället bör vi uppgradera medborgarskapet, och ställa högre krav på dem vi gör till svenskar.

Exempel: Nisse Nilsson är född i X, är svensk medborgare på grund av att en förälder är svensk, har aldrig bott i Sverige, pratar inte ens svenska och så en dag begår han brott. Domstolen plockar av honom medborgarskapet i X och deporterar honom till Sverige.

Vill vi det?

Vad vill vi bortom vänstervågen?

IMG_4281När jag växte upp var normbrytande norm. Som studentbarn i ett kaotiskt och revolutionärt Lund med liberalkonservativa föräldrar skapades en märklig identitetskris. Det gamla och det nya kraschade in i varandra hela tiden, och eftersom jag var ett tämligen introvert, avigt och reflekterande barn ägnade jag stora delar av min självvalda ensamhet åt att grubbla över vad som var rätt och vad som var fel i ett ständigt pusslande där bitarna inte passade i varandra.
”Morfar är direktör, men säg inte det till dina kompisar, för det tycker alla är fult.”

Min första fröken var gift med en präst. Vi började varje dag med en psalm. Samtidigt som vi sjöng om fädernas kyrka och pratade om Jesus brändes studentmössor och BH:ar, könsnormer hånades, ”rika” kallades utsugare och barn skulle danas och formas till kollektivister.

Sprätten satt på toaletten, Ville, Valle och Viktor ifrågasatte orättvisor och så småningom gick hela Sverige vilse i Pannkakan.

Kontrasten mellan samhället och familjen blev än större när reaktionerna på det reaktionära blev mer traditioner och konservatism.

Ingen slapp undan politiken. Den trängde sig på, pyste ut ur radion och TVn. I kvartershörnet hade Lunds lokala FNL sitt högkvarter, demonstrationståg och fritidspersonal hetsade mot USA och Nixon medan en hånleende Palme förklarade död åt kapitalismen.

Alla hade en agenda, upplevde jag.

Säkert var det inte så, men det var min känsla.

Idag kan jag se på den tiden som enormt karaktärsdanande. Jag har insett i efterhand hur viktigt det är att höra olika budskap, reflektera och sedan bilda en egen uppfattning.

Mina barn, som är mellan tretton och tjugonio, har aldrig utsatts för den sortens påträngande politiska budskap. Även om många älskar att påpeka hur vänstervridet SVT är kommer inga program idag ens i närheten av sjuttiotalsfostrandet.

Istället för att diskutera verkliga politiska reformer som gör skillnad har vi fastnat i ett gnäll om skolor som kanske inte firar lucia, huruvida ett jämställdhetscentrum med några tiotal anställdas nedläggande kommer att förstöra Sverige för gott, vilka enorma skador eller fördelar en flygskatt ger, och om det inte är så att motioner och propositioner som SD röstar på kontamineras av rasism och hur man undviker detta genom att skapa konstlade konstellationer av partier som inte alls vill samma sak utan att riktigt veta vari den fara man blåser upp egentligen ligger.

70-talet var absurt och förvirrande. Men det ville något. Människor ville framåt, även om det fanns olika syn på åt vilket håll ”framåt” låg.

Idag har vi glömt det som är viktigt.

Här är vad jag hoppas vi ska börja jobba med istället för dagens ickefrågor:

1. Hur bidrar Sverige till att världen blir en fredligare plats?

2. Hur säkerställer vi på bästa sätt att människor kan migrera säkert och rättvist, och så att de som flytt sina hem omhändertas och ges en möjlighet till en ny tillvaro?

3. Hur skapar vi ett system för att undsätta dem som saknar inkomst som ser till hela människan? Vi behöver bygga om Arbetsförmedlingen, akassesystemet och Försäkringskassan. Hur?

4. Hur står vi upp mot det växande muslimhatet i Sverige?

5. Hur tar vi som älskar mångkultur och invandrare ansvar för de problem som uppstått i invandringens kölvatten, som hedersproblematik och gängkriminalitet?

6. Hur lär vi svärjevännerna att älska Sverige igen?

7. Hur börjar vi prata med varandra istället för att twitterkriga, skrika in i youtube-klipp eller skriva ettriga facebookkommentarer?

Vi behöver prata med SD

generic-likavärdeSå jag pratar med Sverigedemokrater. Jag känner flera stycken. Några som jag är säker på, andra som jag starkt misstänker.

Och de är faktiskt trevliga. Jag vill säga det, för en gång skrev jag i en artikel att så sällan är fallet, och orden lyftes till ingressen av tidningen ifråga, och det kändes lite trist påhoppigt. Naturligtvis är inte alla inskränkta deplorables. Men de som hör av sig till mig är i regel rätt aggressiva. De som skriver i grupper är det också.

Partiets främsta företrädare, partiets politik och partiets motioner står för nyfascism, främlingsfientlighet, och då främst muslimhat och hat mot folk från Mellanöstern och Afrika, och för slutenhet. Man sprider förvrängd statistik för att sätta skräck i människor och man har en absurd fixering vid vem som får räkna sig som svensk. Dessutom hatar man feminister och vill inte sällan peta tillbaka kvinnor till en underordnad position, och ungefär hälften tycker illa om HBTQ-personer eller står åtminstone inte upp för gruppens rättigheter.

Det är detta som är anledningen till att de vi valt att företräda oss absolut inte ska förhandla med Sverigedemokraterna. Om vi haft direktdemokrati och röstat om varje förslag hade man kunnat göra det, men vi som röstat fram representanter till Riksdagen ska kunna känna oss säkra på att de inte ger efter i frågor som kan dra ner vårt land i en brun sörja.

Vi som tagit ställning mot SD uttrycker oss oftast tyvärr alltför flummigt.

”Vi ska inte prata med SD” låter som om man är rädd för oliktänkande. Ordet som bör användas är ”förhandla”, inte ”prata”. Vi ”pratar” med alla. Vi ”regeringsförhandlar” eller ”budgetförhandlar” inte med SD. Eftersom detta är en tid för regeringsförhandling avstår våra högsta företrädare från att även prata med dem, så att det är klart att inga förhandlingar pågår.

Men vi andra kan förstås prata med sverigedemokrater. Vi BÖR prata med sverigedemokrater. Prat är bra.

”SD är odemokratiska och rasistiska.” Ja, det kan man säga, och ja, det kan man leda i bevis om man börjar med en definition och sedan driver den tesen med olika exempel i en akademisk övning. Jag har själv gjort det på min blogg av och till. Men orden är svepande och möts snabbt med lika svepande påståenden som ”ja men vi vill bara ta emot färre invandrare”, och så blir det rundgång där man pratar förbi varandra.

Jag vill att vi pratar mer och framförallt lyssnar mer. På Facebook, i fikarum, i klubben och i mataffären.

Det är knepigt. Ofta går diskussionerna så här:

”Jag röstar SD på grund av kriminaliteten.”
”Vilken kriminalitet syftar du på?”
”Invandrarna.”
”OK, men kan du precisera vilken kriminalitet som oroar dig?”
”Dödsskjutningarna.”
”Jaha, det är förstås illa. Men du vet att det inte dör fler idag totalt sett än det gjort under tidigare år? Risken att du eller någon du känner blir dödad är alltså inte större än för tio eller tjugo år sedan.”
”Ha! Lev du i din bubbla! Läser du inte tidningarna?!”

Ungefär.

Men jag brukar tänka att för varje människa jag misslyckas med att nå lär jag mig något inför nästa samtal.

Så jag vill slå ett slag för detta med samtal med SD. Vi behöver fler. Många fler. Hela tiden.

Låt detta bli mandatperioden när vi alla pratar med SD.

Utom våra partiledare.

Vi måste öppna våra hjärtan igen

generic-time-registrationSå jag tänkte fortsätta prata lite om Utlänningslagen. Jag har benat rätt mycket om Sveriges regelverk för migration under ett antal år på grund av mitt skrivande.

Det fanns länge vad jag skulle kalla ”en myt” om att Sverige hade extremt mycket generösare regler än övriga länder vad gällde asyl. Det var aldrig sant. Vi var lite generösare än EUs regler stipulerade på några punkter, men i övrigt hade vi samma lagar. Och detta är viktigt, för det här med ”vi ska inte ha generösare regler än alla andra” har blivit ett axiom. Det går nästan inte att säga emot, för alla är så övertygade om att så var fallet.

De områden där vi var ”snällare” än vi behövde var dessutom inte alls unika för Sverige. Många andra länder hade ungefär samma regelsystem. Få av de ursprungliga EU-länderna låg på lägstanivån.

”Men varför kom då så många fler till Sverige än till alla andra länder?! Om vi hade samma regler?”

De flesta kom inte till Sverige utan till Tyskland. Men visst var vi andrahandsvalet, och i de få undersökningar som gjorts där man frågat asylinvandrare varför de valde Sverige har det oftast handlat om att man haft släkt här, eller att man hört att Sverige var ett bra land, eller att smugglarna hade en etablerad väg hit.

Dessa regler var det som gick utöver EUs:
1. Lagen om synnerligen/särskilt ömmande omständigheter, som gav möjlighet till ungefär 1600 personer om året (2014 och 2015) att få stanna i Sverige fast de saknade asylskäl.
2. Regler runt PUT vs. TUT. Vi var lite snabbare med PUT än många andra länder.
3. Rätten för särskilt skyddsbehövande att ta hit sin familj. Den gäller enligt EUs regler enbart för dem som är konventionsflyktingar, men vi, likt många andra länder, tyckte att det borde vara lika för alla.

Så när vi temporärt tog bort lagen om synnerligen/särskilt ömmande omständigheter gjorde vi det svårt för barn som Denis att stanna.

Det mest förvånande med de sista dagarnas diskussioner har varit att alla är förvånade. Vi visste ju att detta skulle hända. Man kan inte ha ”strama” regler för asylmottagning utan att människor far illa då och då.

Betyder det att jag, i strid med mitt parti, propagerar för en återgång till de gamla reglerna?

Nope. Det är visserligen en myt att de allvarligt påverkade hur många människor som valde Sverige (iaf enligt all information jag har – vore intressant att se en undersökning runt detta), men det betyder inte att de var perfekta.

Men det vi har idag fungerar inte. Sverige behöver en diskussion om vilka som ska få leva i Sverige som inte baserar sig på det polariserade ”flyktingstopp” vs. ”alla det är synd om ska få stanna”, utan där vi alla lär oss se nyanser. Asylinvandring kostar. Vi ska lägga pengarna där de gör nytta.

Men vi måste också öppna våra hjärtan för dem som lider.

Läs mer

SD-ledarnas förflutna förlåtet?

63260Kan man belasta dagens SD-ledare för deras förflutna i ett nazistiskt parti?

Så människor, i synnerhet unga, måste få ändra åsikter och värderingar. Men har man varit starkt engagerad för en ståndpunkt och sedan vänder 180 grader bör man kunna förklara hur förflyttningen gått till.

Jag känner själv de som t ex varit övertygade kommunister eller libertarianer i tonåren och sedan fått familj och jobb och vardagen har fått dem att se att komplexiteten i en blandad ekonomi är nödvändig för att skapa ett samhälle som fungerar för alla. Att dra sig från extremerna av ståndpunkter och in mot mitten är en naturlig väg att gå.

En del tar längre kliv. Cenk Uygur är en amerikansk ultraliberal som en gång var konservativ och skrev horribla texter om bl a kvinnor, men som gjort avbön och redogjort för hur han ändrade sig.

Så Åkesson et al, och jag tänker då särskilt på Söder, har viss rätt att säga ”vi var tonåringar, vi begrep inte”, men de har inte motiverat sin resa mot anständighet och från nazism med annat än populistiska förklaringar, dvs ”folk vill inte prata om raser så vi pratar om kulturer istället”. Jag har läst om och skrivit om SD i ett decennium, och jag har aldrig sett någon av ledarna redogöra för vad som fått vederbörande personligen att sluta se svenskar som en ”ras” och istället dra slutsatsen att en exvis somalier kan bli svensk om den bara anstränger sig tillräckligt mycket, vilket är vad de pliktskyldigt framför idag.

Ingen har sagt ”en dag stod jag där och heilade, och plötsligt insåg jag…”. Istället försöker de hävda att de inte riktigt begrep vad partiet stod för. Då.

Därför känns deras resa ur neonazismen inte värst trolig.

Naturligtvis har de utvecklat sina åsikter sedan de var 20. Det gör de flesta.

Men ändrat grundläggande värderingar?

Knappast.

Är detta relevant? Absolut. För vi väljer politiker, inte politik. Sedan hoppas vi politikerna genomför den politik de lovat. Och då är det ju bra att ha koll på vad de står för innerst inne.

SDs valaffischer visar svenskar. Inte någon enda av dem ser ut att vara något annat än i rakt nedstigande led avkommor från blonda fäbostintor. Åkesson själv är nog den mörkaste av alla. Om nu svenskheten är en kultur enbart – kunde de inte hostat fram någon enda åtminstone smått solbränd person?

Utvisningar till Afghanistan – stoppas eller icke

escherFN-organet UNODC tar fram siffror på hur många som dödas (intentional homicide) varje år. Där kan man läsa att risken att dödas i Latinamerika är skyhög, med El Salvador i topp. Afrika är också farligt, medan Asien och Europa är tryggare ur det perspektivet.
 
Ett oviktat medelvärde för hela världen hamnar på 7,53 dödade per hundratusen invånare per år.
 
Värdet för Afghanistan år 2012 var 6,35.
 
I den siffran finns, enligt rapport från UNODC, vissa av dem som dödas i konflikten med (civilian casualties), men inte alla. Så vi behöver lägga till dem.
 
År 2017 dödades 1 662 personer på grund av konflikten från januari till juni, vilket skulle ge ett helårsvärde på 3 324. Tidigare år har haft ungefär samma antal. Det ger en kvot på 9,59 per hundratusen invånare.
 
Så om vi tar mordkvoten från 2012 och lägger ihop den med antalet dödade i konflikten hamnar vi på 15,84, vilket är mycket högt räknat eftersom vi vet att det finns ett överlapp. Och det är faktiskt, rent sakligt, inte en särskilt alarmerande siffra. Ungefär hälften av länderna i Latinamerika ligger högre.
 
Naturligtvis är risken att dödas större för vissa folkgrupper/personer än för andra. Det är därför vi utreder varje asylansökan för sig. Men den som på någon sorts generell basis vill hävda att Afghanistan är så farligt att INGEN kan bo där har helt enkelt fel i sak.
 
”Men det var Elins åsikt att mannen var i livsfara!”, skriver ni.
 
Men ”livsfara” är ingen ”åsikt”, anser jag. Det är en bedömning. Och bedömningar måste grundas i fakta. Och fakta säger att en random person som lever i Afghanistan faktiskt är säkrare än en random person som lever i ett latinamerikanskt land.
 
Det är rent objektivt inte förenat med dödsfara att bo i Afghanistan.
 
Debatten är polariserad. Alla har sin goto-inställning, och så gräver man ner sig i en skyttegrav och attackerar därifrån. Och vi som vandrar i det ingenmansland i mitten där det finns nyanser får skäll från båda sidorna.
 
Jag ställer inte upp på deviset ”stoppa utvisningarna till Afghanistan”.
 
Däremot står jag alltid upp för en human och långsiktigt hållbar asylpolitik, och jag vill gärna att afghaner arbetskraftsinvandrar. De jag känner är härliga, omtänksamma människor, som är varmt välkomna att bo i Sverige om de kan försörja sig själva.

Att hata MÖK

generic-fence-daisyDet finns inget som exmoderater som gått till SD klagar så mycket på som MÖK, dvs migrationsöverenskommelsen med MP från 2011.

Och jag har skrivit om detta förut, men det behöver ändå upprepas:

MÖK var en tummetott. Man möttes och pratade och pratade och pratade och ut kom nästan ingenting. Sagan om Mäster Skräddare har sällan passat så bra som här.

Ja, det beslutades att barn till papperslösa skulle få gå i skola och få full vård och att vuxna ska få vård som inte kan anstå. Men det man måste ha klart för sig är två ting:

1. Detta var redan praxis. Det fanns bara inget riksdagsbeslut. Alltså var det ingen ny kostnad som inte funnits tidigare utan bara ett etablerande av status quo.

2. Detta är praxis i övriga västvärlden också. Inga rika länder säger till en utfattig papperslös med stukad arm att ”sorry, vi hjälper inte dig”. Jag vet inget västland som låter barn till gömda familjer gå utan skolgång. Har ni något exempel på motsatsen så framför gärna det.

Varför spelar 2011 roll idag? Jo, för att SDs stora paradgren är att hävda att M svek alla väljare genom MÖK. Till hjälp har de en skrivbordsarmé av exmoderater som hatar Reinfeldt. Och de dyker upp högt och lågt och de hörs överallt och MÖK har blivit en symbol för att man inte kan ”lita på M” och termer som ”katastrofala kostnader” slängs runt. Det handlar förstås en hel del om gnäll – man kände sig undanskuffad då och vill ha empati och ge igen, men det finns också en tydlig valtaktik bakom. Det är ett faktum att många moderater var sura på MÖK – inte minst på grund av retoriken runt (där kunde Reinfeldt föralldel ha varit mer fokuserad på ”vi gör detta för att det behövs” och inte ”vi gör detta för att stänga ute SD”), och det gäller för SD att hålla kvar den känslan så länge det överhuvudtaget går.

Dessutom framförs ivrigt att de som var emot MÖK var mobbade, och detta förmedlas av ungefär samma människor som idag näthatar moderater som inte håller med dem.

Nu är jag iofs av uppfattningen att om man hatar invandrare ska man vara i SD och inte M, men vi behöver hjälpas åt att korrigera narrativet. För dessvärre har många av dessa exmoderater till synes oändligt med tid och de har ett enda mål och det är att trasha vårt parti och få SD att framstå som de som haft alla lösningar. Det har de inte. Lösningen på dagens asylproblem behöver vara global, och vi behöver EU för att skapa ett system som är säkert, rättvist och ekonomiskt hållbart och vilka är SDs polare i EU? Vad vill SD med EU?

Europa har redan provat den nationalistiska vägen. Vi vet vart den leder.

Mussolinsk masspsykos

generic-janusItalien har skapat en extrempopulistisk regering. Det märks knappt i svensk press. Det märks inte alls i amerikanska medier.
 
Men fransk nyhetsrapportering berättar om detta oavbrutet. Panel efter panel diskuterar och de är djupt bekymrade. Det är en catastrophe. Men man måste respecter italienska folkets vilja. Och vad kommer att hända nu?
 
Så går det fram och tillbaka.
 
Italien har tre enorma problem. Korruption, organiserad brottslighet och en extremt hög andel afrikanska båtflyktingar.
 
Istället för att fokusera på de första två, som leder till fattighet och otrygghet och förlamar ekonomin, väljer man att hyperfokusera på dem som kommer utifrån, samt EU som utmålas som roten till allt ont.
 
Om afrikanerna bara försvinner och EU visas långfingret blir allt bra.
 
Så jag vill ingalunda hävda att inte ankomsten av båt efter båt med migranter är besvärligt för ett land. Likaså har euron visat sig vara en kvarnsten för länder som inte sköter sin ekonomi. Men att vända EU ryggen och slänga ut alla utlänningar kommer bara att förstärka Italiens djupa problem.
 
Det finns egentligen två rötter till dagens opinion och som resulterat i valresultatet – och de finns i Italien liksom i alla andra länder. Den ena roten är populistisk, den andra nationalistisk.
 
Den populistiska appellerar till människor som har en, snällt uttryckt, grund analytisk förmåga – den talang som vi brukar kalla ”hålla två tankar i huvudet samtidigt”, och de är dessutom opålästa. Populistiska politiker anpassar sina budskap till vad folk vill höra. ”Build the wall!” ”Lock her up!”
 
Den nationalistiska har en grund i känslan av att den egna etniciteten är bättre än alla andra, och att den måste hållas ren från inflytande från andra. Rasbiologiska argument brukar de flesta avstå från, och istället låtsas man att det handlar om ”kultur”. Människor som är nationalister har inte alls nödvändigtvis en bristande förmåga att förstå komplexitet. De kan vara både korkade och genier.
 
Men nationalister och populister går idag arm i arm eftersom de har samma mål här. Peka på migrationen som det allenarådande problemet, och upprepa detta tills det blir en alternativ sanning som alla andra måste förhålla sig till, vare sig de vill eller ej.
 
Sedan har man vunnit.
 
I alla partier finns semipopulistiska, svartvita slagord så här i valrörelsen. De enkla budskapen premieras, för människor har bestämt sig och letar efter partier som delar deras uppfattning.
 
Finns det utrymme för politiker som vågar säga att man behöver mer än en mening för att förklara något komplicerat?
 
Jag anser att det måste det göra. Men för att så ska ske behöver vi ha en fördjupad politisk dialog varje dag valår eller inte valår, politiker, journalister, väljare, bloggare, alla. När det händer kommer väljarna att gå in i valrörelsen med krav på att politikerna inte levererar punch lines utan lösningar som motsvarar komplexiteten i de problem landet har.
 
”Build the wall!”
 
ersätts då med
 
”Vi behöver en migrationspolitik som är både human och hållbar, och som har sin grund i att migration i grunden är lönsamt, men regelverk och politik måste hänga ihop socialt och ekonomiskt!”

”PUT förbättrar integrationen”

generic-stairway– PUT är permanent uppehållstillstånd.
– TUT är tillfälligt dito.
 
I Sverige har, vilket få vet, egentligen alltid huvudregeln varit att ge TUT först, och sedan så småningom ge PUT. Men det har funnits ytterligare en regel, som sagt att om det inte är rimligt att anta att den som beviljas asyl kommer att kunna flytta hem inom en viss tid kan den få PUT direkt, och det är vad som hände med bland annat syrier 2013-15 pga kriget. Denna regel har gjort att asylsökande i rätt stor utsträckning beviljats PUT, och den ändrades delvis vid julen 2015.
 
Jag var förr av uppfattningen att detta var en bra regel. Bättre ge dem PUT direkt än låta dem vänta fyra år med TUT. Anledningen till min uppfattning var att det framfördes som en sorts axiom att PUT förbättrar integrationen eftersom den ger en trygghet.
 
Men sedan började jag ifrågasätta det påståendet. Jag letade efter statistik som visade detta, och insåg att det inte fanns någon undersökning. Att den som får PUT direkt mår bättre går att visa, men inte att den får jobb snabbare eller integreras bättre på andra sätt.
 
Detta med att ”PUT förbättrar integrationen” är faktiskt en skröna, eller rättare sagt: påståendet är obevisat, och det är en skröna att det skulle finnas belägg för det.
”Men det begriper du väl själv!”, utbrister då arga antirasister.
 
Nope. Det är helt självklart att det är humanare att inte låta människor vänta. Men det är inte alls självklart att det är bättre i längden, vare sig för personerna ifråga eller för oss som redan bor i Sverige.
 
Och det var den insikten som fick mig att ändra uppfattning.
 
Det finns följande teorier, och notera att dessa bara är teorier, och ingen vet.
 
A. DEN TRADITIONELLA TEORIN
  1. Du får PUT direkt, du blir lugn, du studerar, bygger en tillvaro och glider gradvis och smidigt in i svenska samhället.
  2. Du får TUT först, är osäker på huruvida du någonsin får PUT och blir deprimerad och orkar inte ta tag i din tillvaro.
vs.
 
B. DEN ALTERNATIVA TEORIN
  1. Du får PUT direkt, du blir lugn, du inser att du kommer att bli försörjd resten av livet och att du lever i ett svårbegripligt land och att dina chanser till jobb är små, så du fokuserar på en tillvaro bland människor du förstår och struntar så småningom i både SFI och jobbletande, eftersom det ändå inte är lönt.
  2. Du får TUT först, är osäker på huruvida du någonsin får PUT och inser att det är bäst att göra vad du kan för att få jobb så fort som möjligt, eftersom jobb är vägen till PUT, så du satsar för fullt på SFI, flyttar dit jobben finns och har fullt fokus på egen försörjning.
 
Både A och B har sina valida poänger. Och båda gäller helt säkert i vissa fall men inte andra.
 
Men ”PUT direkt” innebär att vi som redan bor här tar på oss, och våra barn, försörjningsbördan för rätt många människor som skulle kunna leva produktiva liv i sina hemländer, men istället bor här och lever i utanförskap och av våra skattemedel.
 
Och jag har landat i att jag tycker att det är bättre att de som kommit hit som vuxna och inte [längre] har asylskäl och därmed kan flytta till sina hemländer bör göra det om de inte har jobb.
 
Jag anser att samma regel som idag gäller för arbetskraftsinvandrare bör gälla för asylinvandrare: efter fyra års arbete och egen försörjning i Sverige får man PUT. Det är rättvist, rimligt och bra för alla.
 
Sveriges humanitära insats bör gå till dem som behöver skydd idag istället för till dem som gjorde det igår. Världen är full av lidande. Vi behöver prioritera.
 
Så varje gång du ser någon skriva ”PUT förbättrar integrationen” – ifrågasätt det. Skriv eller säg: ”Hur vet du det? Jag har hört att det inte finns någon statistik som visar det och att detta är, om inte en myt, så i alla fall bara en obevisad teori.”
 
#truthfirst