En rasist dök upp i en av mina twittertrådar. Han var en av flera, faktiskt – de är mycket vanligare i Musks värld än Zucks – även om de finns här är de betydligt färre.
Han var inte arg, snarare förtvivlad:
”Om 20-30 år finns det knappt västerländska kvar. Afrikaner och araber kommer ha sina länder och finnas överallt. Medans vita och västländerna i princip inte existerar.
Jag värnar om mångfald på riktigt. Inte bara att allt ska blandas i en gryta. Då finns inget gammalt kvar.”
Nu är ju detta tidsspann förstås våldsamt överdrivet, men i kommentar efter kommentar är han uppriktigt bekymrad över att blå ögon och vit hudfärg ska försvinna.
Idag har vi ju inte särskilt många vare sig araber eller afrikaner i Sverige egentligen, men på ett par hundra års sikt har han förstås rätt i att blå ögon blir ovanligare, och eftersom skandinaver är typ världens vitaste folk finns det bara en väg att gå. Vi kommer att bli mörkare.
Fram till 1950 var det vi som utvandrade, och sedan 1950 har folk flyttat hit – och tur är ju det, för annars hade vi fortfarande varit sju miljoner. Det var dock länge sedan världen slutade vara en plats där nästan alla människor föds och dör på samma plats. Och visst kan politiker sätta upp hinder för invandring, men i längden kommer det att bli – inte ett folkutbyte, kanske – men en folkuppluckring. Absolut.
Jag hör ju till dem som tycker det är superbra med nytt blod, bokstavligt och bildligt. Invandrare överlag gör oss bättre. #tackförattnivaldesverige
Och när jag läser hur han formulerar sig och hur förtvivlad han är inser jag att det måste vara väldigt jobbigt att vara rasist. Det är lite ”Lyckliga gatan, du finns inte mer”-längtan över hans resonemang, när han frågar varför jag så gärna vill att blå ögon ska försvinna.
Vill och vill. Det är inte upp till mig, förstås.
”De kommer inte att försvinna”, tröstar jag.
Det kommer att bli som i trakter med många vikingaättlingar. Recessiva anlag ligger och puttrar under ytan och plötsligt möts de i en bäbis född 15 april 2326, till sina föräldrars förvåning. Det vet vi, för det har vi sett på Star Trek.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att utöver alla uppenbara skäl till att det är bättre att inte vara rasist än att vara det kan vi lägga att vi ickerasister är gladare. Tänk att ligga sömnlös över blåögdhetens framtid.
Trotz allt 