Fel om Åkesson

Hon är turkiska och muslim, fast inte särskilt troende, och har levat större delen av livet i Sverige, och pratar gärna politik. Hon är mot Israel, kurder och och Erdogan och för Palestina.

Jag frågar vad hon tänker rösta på i höst.

”Vet du! Jag har ändrat mig helt!”

Jag förstår vad som ska komma redan där.

Hon har kommit fram till att hon hade helt fel om Jimmie Åkesson. Han är inte alls rasist, och även om hon inte gillar allt har han väldigt bra idéer. Och han är inte antisemit, han är bara emot Israel.

Jag lyssnar en stund. Sedan upplyser jag henne om att Åkesson var inbjuden av Israel att hålla ett tal och att han är helt på deras sida. Hon blev förvånad. Jag glömde säga att han även sagt att man inte kan vara både muslim och svensk.

Men frågan är intressant, särskilt som Simona Mohamsson sagt att han inte är ”rasist”, för vad det kokar ner till är vilken definition man tillämpar. Hat mot religiösa grupper räknas normalt som rasism – sedan slutet av nittonhundratalet.

Vi har ingen anledning att tro att han är hudfärgsrasist. Däremot är han helt uppenbart muslimhatare, och både han, partiet och många väljare är besatta av att muslimer ska omskolas eller bort.

Jag kan absolut förstå varför den som lämnat islam och blivit ”islamkritiker” röstar på SD, enligt principen ”we hate the same people”.

Men det är rätt obegripligt att den som fortfarande är tillräckligt troende för att kalla sig muslim kan tänka sig det partiet. När Åkesson år 2009 för första gången fick skriva en debattartikel i etablerade svenska medier var fokuset på hur muslimer förstör Sverige.

På den tiden tog vanligt folk avstånd från den sortens rasism.


Följ diskussionen på Facebook:

Rasistkortet tillbaka

För tio-femton år sedan fanns en hel del personer, i huvudsak till vänster, som felaktigt anklagade dem som ville ”minska invandringen” för att vara rasister.

Visst fanns absolut många rasister bland dem, men ”rasistkortet” är ett så slött argument. Istället för att förstå nyanser och vad personen egentligen är ute efter stänger man bara hela diskussionen med ett ad hominem.

Jag är ju själv väldigt mycket för invandring, men menar att den som kommer hit ska kunna försörja sig själv, och kan man inte det får man flytta hem. Går inte det på grund av krig eller förföljelse ska man få tillfälligt uppehållstillstånd tills man antingen kan försörja sig själv eller det går att flytta hem. Redan den inte särskilt extrema åsikten räckte för att vissa skulle kalla mig rasist.

Det är därför så ytterst ironiskt – och jag har skrivit det förut, men det tål att upprepas – att samma människor som ibland med rätta, ibland inte, rasade över att ”vänstern” drog ”rasistkortet” nu är precis lika svepande i sina antisemitism-anklagelser. Ingen kan på fullaste allvar tro att Sveriges alla Palestina-supportrar hatar judar. Men det är så hemskans lätt att bara stänga diskussionen med det ordet.

Alla svarta och bruna människor kan intyga att hudfärgsrasismen i Sverige är högst levande. Och förakt för andra kulturer, i synnerhet muslimska sådana, blomstrar också – fråga kvinnor i hijab hur de blir behandlade. Det finns verklig rasism i Sverige, och det finns ingen anledning att ducka för att kalla en spade för en spade.

Men bara när det verkligen stämmer.

Man är inte automatiskt rasist för att man är sverigedemokrat.

Man är inte automatiskt antisemit för att man är förbannad över Israels agerande.

Man är däremot rasist om man är fixerad vid att svenskar ska vara blonda och blåögda. Man är rasist – enligt den vedertagna utökade definitionen där hat mot kulturer ingår – om man anser att man inte kan vara både muslim och svensk.

Och man är självklart antisemit om man menar att ”judar” har vissa negativa egenskaper, eller om man håller det judiska folket ansvariga för vad Israel gör.


Följ diskussionen på Facebook: