Jag fortsätter väl min miniserie om varför judehat inte är en historiskt muslimsk företeelse. För muslimhatare i Sverige och världen har aldrig riktigt kunnat acceptera att det om inte största så i alla fall mest kända brottet mot mänskligheten någonsin, dvs Holocaust, utfördes av kristna nationalister.
Viljan att kleta Hitler på världens muslimer är stor. Och varje gång jag pekar på att muslimer inte alls har ett nedärvt eller religiöst hat mot judar kommer stormuftin i Jerusalem upp. Så låt oss bena lite i hans livsval genom att backa tillbaka till 1930-talet.
Vi som lever idag växte ju alla upp i efterkrigstiden, och har lärt oss om andra världskriget utifrån ett ”hur kunde detta hända”-perspektiv, där judeutrotningen var det centrala. Jag har sett många – inte bara muslimhatare – på fullaste allvar tro att syftet med kriget var att stoppa den. Men i själva verket var judarnas situation både ganska okänd och nästan helt irrelevant för alla politiska och strategiska beslut som fattades under kriget. Vad som hänt i Tyskland och Polen rullades upp åren efter 1945, och allierade styrkor och andra vittnar om chock och förundran när de upptäckte de utmärglade fångarna och gaskamrarna. USA med flera gick alltså inte med för att rädda judar – inte ens för att rädda England och Frankrike, vill jag påstå, utan för att det var rätt beslut för dem rent strategiskt. För när länder valde vilka makter de skulle stödja handlade det om politik. Om vänner och fiender och vad som gynnade deras medborgare.
Och det var förstås naturligt för ett ockuperat Palestina att stödja ockupationsmaktens fiender i hopp om att bli fria. Vi måste återigen klara av att gå i palestinska skor. Situationen i Palestina i slutet av trettiotalet var rätt komplicerad. Inte nog med att de var ockuperade. Judar hade fullt förståeligt flytt dit från i huvudsak Tyskland och Östeuropa, där de mördades, trakasserades och fördrevs, och den judiska andelen av populationen hade gått från tre procent 1850 till nästan trettio procent vid krigets slut.
Och det ironiska är ju att de som delar bilder som den i detta inlägget nästan alltid är Sveriges största invandrarhatare.
För hur reagerade palestinierna på den stora influxen av flyktingar? Precis som vi svenskar. En del med varmt mottagande, där de öppnade sina hem för de flyende, och andra var förbannade och trötta på dem.
Men den stora skillnaden var att de som var förbannade där hade rätt.
Se ironin i detta:
Dagens muslimhatare i Sverige menar att muslimerna vill ta över Sverige och införa sin religion här, och att de ”snart” kommer att vara i majoritet, och då kommer vi svenskar att behöva liksom underkasta oss både dem och deras religion – och det är förstås direkt trams – både matematiskt och politiskt. Men deras palestinska nationalistiska motsvarighet hade läst Balfourdeklarationen och de hade rätt.
Sionisterna var där för att ta över landet och hade en konkret plan för att mörda och fördriva palestinierna från deras hemland i det syftet – allt det muslimhatarna anklagar muslimer för idag. Jag säger ”sionisterna”, för vi måste komma ihåg att de avskyvärda brott mot mänskligheten sionisterna begick månaderna innan Israel bildades, under den första fasen av Nakba, inte hade stöd bland alla judar – i synnerhet inte de som levat där länge och var integrerade med kristna och muslimska palestinier. Men sionisterna var många och politiskt och vapenmässigt starka och de judar som inte var på deras sida hade inte mycket att sätta emot.
Så om vi backar till början av kriget hade vi denna situation: Storbritannien ockuperade Palestina, palestinierna ville bli fria, och det fanns dessutom ett hot, som skulle visa sig korrekt, från den enorma mängden nyinvandrade judiska flyktingar – och dessa samarbetade dessutom med ockupationsmakten mot de palestinier som ville bli fria. I Europa, långt från Palestina, fanns en ledare som förklarade krig mot deras ockupationsmakt.
I det läget valde stormuftin Haj Amin al-Husseini att liera sig med Hitler och till och med bli SS-general. Var han antisemit? Medan han självklart var antisionist – vem hade inte varit det i hans kläder – naturligtvis ville han inte att det skulle bildas ett judiskt land i Palestina – hittar jag inga belägg för något konkret hat mot judar som inte var sionister innan han lierade sig med Hitler. Han hade t ex studerat under en judisk lärare.
Och här har vi igen dubbelmoralen. Vi svenskar har sedan länge accepterat att tyska soldater som inte var involverade i holocaust normalt inte visste vad som hände i Auschwitz, och ingen lägger heller skulden på det italienska folket för att Mussolini var polare med Hitler, men palestinier ska idag på någon fläck hållas ansvariga för sin sedan länge avlidna stormuftis stöttande av Hitler. Det lyfts fram som bevis för att inte bara palestinier utan även samtliga muslimer står bakom holocaust (!).
Muslimska ledare i Nordafrika och Mellanöstern återfanns faktiskt på båda sidorna i kriget. Och precis som europeiska och övriga ledare världen över valde de som sagt alla sida efter hur det gagnade dem politiskt. De som stödde Tyskland gjorde det inte för att Muhammed sagt till dem att mörda judar. Hela den tankefiguren är så fånig att det inte ens borde behöva sägas.
Nazismen är inte Islams kors att bära utan vårt. Vi kristna, nationalistiska europeer skapade denna lära helt utan muslimers hjälp. Och den började inte med Hitler, utan med tusen år av judehat som genomsyrat vår del av världen, inklusive Sverige.
Fler inlägg: Israel-Palestina-konflikten efter 7 oktober 2023
Trotz allt 