I sida efter sida beskriver Ilan Pappé hur utstuderad och systematisk den etniska rensningen av palestinierna, eller snarare ”de smutsiga araberna”, var. Sionisterna började redan på 20-talet träna sina soldater. De samarbetade med den brittiska ockupationsmakten när de skulle bestraffa uppstudsiga byar. De hade långt i förväg skapat en plan över palestinska byar och en strategi för hur befolkningen en dag snabbt skulle kunna antingen mördas eller fördrivas från sina hem.
Från början var planen att de skulle få ta över hela Mandatory Palestine, trots att de bara ägde 5,8 procent, och då gällde det att snabba på med rensningen.
Det som slår mig är hur dessa fruktansvärda planer togs fram parallellt med nazisternas. Samtidigt som Hitler planerade för att göra sig av med alla judar från Tyskland satt sionister i Palestina och smidde samma planer för palestinierna. Och visst. Hitler valde mord framför fördrivning, medan sionisterna föredrog fördrivning framför mord fram till folkmordet i Gaza, men de underliggande resonemangen var desamma. Man ville ha ett land fritt från den folkgrupp man föraktade.
Det som också slår mig är likheten mellan judarna i Europa och palestinierna. De visste att Hitler respektive sionisterna planerade att göra sig av med dem. Det fanns väldokumenterat i Mein Kampf respektive Balfour-deklarationen samt diverse andra dokument och uttalanden. Och ändå hoppades så många att det skulle liksom lösa sig med tiden.
Den stora skillnaden är förstås att medan tyska judar aldrig hade kunnat kämpa emot nazisterna på grund av hur få de var utan borde ha flytt i god tid var ju palestinierna i majoritet. Hade de bara organiserat sig i tid och varit beredda när britterna lämnade borde de på grund av sin folkmängd ha kunnat försvara sig och fördrivit sionisterna i tid. Den folkgrupp som så många kletar terrorstämpel på var snarare naiva som lamm som leds till slakt.
Trotz allt 