Så jag har av många personer, med viss rätt, ombetts belägga mina påståenden att Israel ljög om sjunde oktober veckorna efter.
Det finns förstås många källor till detta, men det enklaste för mig är att gå till det klipp som först öppnade mina ögon och fick mig att sluta tro på ett enda ord Israels regim och talespersoner säger om påståendena inte kan beläggas på annat sätt, och det klippet kommer från Al Jazeera.
Och jag hör protesterna: ”De är betalda av Qatar” (sant), ”de är islamister” (neh), ”de ljög om socialtjänsten” (det är inte så enkelt, fast jag möter inte det nu), men jag vill påstå att mig veterligt har de aldrig ljugit om något som har med Israel och Palestina att göra, och den som påstår något annat har bevisbördan. Jag kan leda er till vattnet, men inte tvinga någon att dricka. Den sekvens jag hänvisar till här bygger dock helt på uttalanden från israeliska talespersoner. Ni behöver inte tro ett ord av vad AJ säger.
Egentligen förtjänar klippet att ses i sin helhet, men om man vill gå rakt på lögnerna börjar de vid 34:00.
Många menar också att de inte menade att ljuga, utan de råkade bara säga fel när det var kaos. Men det var inte kaos längre när de mötte journalister veckorna efter, när de ringde Bidens administration och ljög, eller när de stod på presskonferenser och återgav hittepå-historier.
Här är listan, och ja, inget av nedanstående är det minsta sant:
1. ”Bäsisar med avhuggna huvuden.”
2. ”40 bästisar mördades.”
3. ‘I detta hus brändes femton människor till döds, varav åtta bäbisar.”
4. ”10 barn bands ihop och brändes till döds.”
5. Netanyahu till Biden: ”e tog dussintals barn, buntade ihop dem och brände dem till döds.”
6. ”En kvinna ligger på golvet i en blodpöl. Hon var gravid, och de hade skurit upp hennes mage och huggit barnet med en kniv.”
7. ”Dessa bastards placerade bäbisar i ugnar och satte på ugnen.
Vi hittade barnet några timmar senare.”
8. Secretary Blinken (återger vad Israel berättat): ”En familj på fyra personer, en ung pojke och en flicka, sex och åtta år gamla, och deras föräldrar, runt frukostbordet. Fadern, med ögat utstucket framför sina barn. Moderns bröst avskuret. Flickans fot, amputerad. Pojkens fingrar avskurna, innan de avrättades. Och sedan satte sig deras bödlar ner och åt. Det är vad det här samhället har att göra med, och ingen nation skulle kunna tolerera det.”
Totalt dödades två spädbarn den dagen. Den ena blev skjuten genom en dörr, oklart av vem, den andra var dödfödd efter att mamman dödats.
Någon påstod nyss att bäbisen i ugnen var en myt som uppstått pga en journalist som slarvat med källor, och jag vill uppmana vederbörande att lyssna på det IDF-befäl som påstod sig varar ögonvittne till detta. Det fanns inget organiskt i det ryktet. Det var ett direkt vittnesmål från en företrädare för Israel som blåljög.
Jag vet att skräcken för att anklagas för att vara ”antisemit” och ”Hamaskramare” och annat gör det jobbigt att erkänna vad som borde vara så uppenbart, men det är viktigt att vi inte tittar bort. Jag trodde själv länge på en del av lögnerna ovan, och jag trodde att de som debunkats uppstått organiskt. Det var för mig en chock när jag förra året såg det klipp jag så varmt rekommenderar och inser hur, förutom extremt perversa, genomtänkta och strategiska lögnerna var.
Båda dessa tankar går att ha i huvudet samtidigt:
7 oktober var en fruktansvärd dag, och de faktiska krigsbrott som begicks den dagen ska aldrig sopas under mattan. Civila mördades, och män, kvinnor och barn fraktades till Gaza för att paraderas under grymma former.
OCH
Israels lögner, som syftar till att dehumanisera det palestinska folket för att motivera sina soldater att se inte bara män utan även palestinska kvinnor och barn som monster och för att få omvärlden att titta bort när de genomförde ett imo välplanerat folkmord är också något vi måste klara att fördöma med all kraft.
Bilderna visar byggnader som Israel påstår att Hamas, som var beväpnade med lättare handeldvapen, demolerat den dagen. Lägg till dem bilderna på alla bombade bilar vid festivalen.
Ytterligare ett klipp som är väl värt att se är nedanstående, som berättar hur ovanstående kom till.
Israels och Israelvänners censur klättrar allt högre, och i motvind. Vi har nått en sorts brytpunkt när alltmer desperata Israelapologeter vidtar åtgärder de tidigare undvikit.
Först var det Francesca Albanese, FNs utredare av brott mot mänskligheten och expert på Israel-Palestina. Hon har absolut varit superkritisk, och man skulle kunna säga ”partisk”, på samma sätt som jag önskar att världen varit ”partiska” under andra brott mot mänskligheten, men hon har inte gjort något annat än sitt jobb, och ändå har Israel övertalat USA (gissar jag, fast det är möjligt att de kom på det själva) att sanktionera henne. Det är en åtgärd som annar bara används mot grova brottslingar som ryska oligarker, inte mot en italienska som i egenskap av sitt jobb säger sådant de inte gillar. Nu har hon inga konkreta tillgångar i USA, men de har ändå ställt till det ordentligt för henne och använder henne för att skrämma andra till tystnad.
Sedan har vi flotilla-folket, som kidnappas på internationellt vatten i strid med all foklkrätt, och även de som annars är böjda att hålla med Israel har svårt att motivera hur detta kan vara ok.
Så har vi Zohran Mamdani, NYs borgmästare, som är väldigt populär långt utanför de egna leden, och som för första gången på 60 år inte vill gå i en parad som hyllar landet Israel. Inte det judiska folket, utan landet. Och varför skulle han det?
Först och främst är det inte normalt att borgmästare årligen hyllar ett helt annat land som inte har med det egna att göra. Så redan där blir det konstigt.
Sedan har vi ju den bagatellen att Israel i mångas ögon inklusive mina just nu begår krigsbrott, terrordåd, apartheid och framförallt folkmord, och att då tåga med Israel skulle vara att ta ställning för allt detta och mot palestinierna. Ungefär som att tåga med Ryssland.
Men vad gör då Israel? De läser situationen helt fel och drar antisemitkortet fullt ut utan att fatta att de redan i en majoritet av New Yorkers’ ögon överspelat det fullständigt, och de är så klantiga att de skickar dit en delegation ledd av Knessets talesman Amir Ohana, som många gånger sagt att palestinier inte har någon rätt till ett eget land, och propagerar för deras utplåning från Västbanken och Gaza. Alldeles bortsett från det vidriga i detta är det ju också kontraproduktivt. Knappt någon som inte är die-hard pro-Israel är längre på landets sida i New York.
Jerusalem Post: ”Mamdanis val att behandla judisk nationell identitet som skamlig är bara ytterligare ett mönster: En borgmästare som inte står tillsammans med sina judiska väljare på deras stoltaste offentliga dag, eftersom det skulle knyta honom till Israels existens att stå där, har tydligt sagt till dem vad han tycker om dem.”
Tror de verkligen de orden går hem i de New Yorkska stugorna, där en tredjedel av de judiska väljarna röstade på Mamdani, väl medvetna om var han stod?
Så slutligen kom en artikel i Haaretz.com, Israels äldsta tidning, idag, som berättar hur deras högsta domstol haft förhandling gällande israeliska myndigheters rätt att bojkotta dem. Inte annonsera, inte låta sig intervjuas, inte prenumerera med mera, på grund av att tidningen kritiserar styret och ”tar fiendens sida”. USA under Vietnamkriget, Tyskland på 30-talet, Ryssland idag – Israel går längs väl bevandrad stig.
De skulle ha bara suttit still i båten. Inte slängt sig med en massa genocida uttalanden, inte ljugit om 7 oktober, inte ha köpt en armé av influencers så hade de inte varit där de är idag, utan kunde ha folkmördat i godan ro nästan helt under radarn. Ju mer de drunknar i sina egna lögner och desinformation, desto mer sprattlar de och desto fortare drunknar de.
Israel har nu bara en väg framåt, och det är att göra som Tyskland post WW2: total avbön, sluta med all självömkan, ta ansvar, sluta yla om att utrota palestinierna från deras hemland och visa att de verkligen vill ha fred. Då först kan omvärlden förlåta och börja en väg mot helande och fred för alla from the river to the sea.
Bilden är från Norrstrandskyrkan i Karlstad 2008. Näst yngsta dotter, fem år gammal, till höger.
I Dar Abu Faza’a Ka’abna i Palestina fanns tretton urgamla herdebyar. Nu finns bara en kvar. Bosättarterroristerna har fördrivit tolv. De flesta av dessa byar lovade att de skulle stå emot och stanna kvar, men fick till slut ge upp, när våldet och morden blev för mycket.
Så jag vill bara påminna om att det visserligen är Israel som är ytterst ansvariga för denna synnerligen vidriga terrorism mot ett urfolk, som är ättlingar till de första kristna, men vi i Väst är det också. Många kristna samfund skänker pengar till dessa terrorister.
Livets ord hör dit. Deras ursäkt är att de inte öronmärker pengarna till bosättarna, bara till att migrera ryska judar till Israel, men eftersom många av dessa, kanske en majoritet, bosätter sig på Västbanken blir resultatet detsamma.
Ebba Busch har visserligen formellt gått ur Livets Ord, men aldrig mig veterligt tagit avstånd. I mina ögon gör det henne till terrorsupporter.
Det går fort nu. Snart finns inga kvar av herdarna i din julkrubba. Tacka Ebba för det.
Jag hade aldrig haft på mitt bingokort för 2026 att jag upprepade gånger skulle rekommendera Tucker Carlson, men han har gjort det igen – satt ihop en oerhört bra show om Gaza, där han intervjuar den brittiske läkaren Nick Maynard som jag skrev en del om förra året.
Det mesta Maynard sa har jag ju hört förut, men det är ändå isande obehagligt hur han beskriver hur hans kollega torterats till döds genom upprepade våldtäkter, hur kvinnor mördas mha droner, pojkarna som blev skjutna i testiklarna och hur sjukhus bombas gång på gång på gång. Och han är inte ensam om dessa berättelser. Alla som varit där berättar samma sak. Och omvänt gäller. Ingen som varit där säger emot. Alla västlänningar som jobbat på sjukhus under kriget säger också att de inte var förbjudna att gå någonstans, det fanns inga låsta dörrar och de har aldrig sett vare sig vapen eller någon ledningscentral eller soldater.
Men till skillnad från förra året kan han nu även berätta om den totala oviljan från etablerade medier, i synnerhet BBC, att rapportera om vad han sett. Journalister tar emot hans och andras vittnesmål och övriga bevis, men trots att de verkligen kämpar för att få ut informationen läggs locket på högre upp.
Innan intervjun börjar går Tucker igenom hur stödet för etnisk rensning och till och med folkmord uttrycks av ledande amerikaner – politiker och medier – som Lindsey Graham och Mark Levin.
Så egentligen kan man säga att temat inte bara är ”detta händer, här är vidden av Israels terror och sadism mot palestinier” utan även ”så här stoppas alla bevis från att nå allmänheten”.
Israel vägrar låta honom och övrig sjukvårdspersonal som uttalat sig kritiskt komma tillbaka till Gaza. De har nu också bestämt att alla organisationer som har haft någon anställd som kritiserat dem också är förbjudna från att åka in där. Så det lär inte bli många kvar.
På frågan hur många som dött i Gaza svarar Maynard så här:
76 000 vet vi om. Förmodligen finns ytterligare femtio procent under rubblet. Så drygt 100 000 har dött från trauma. Men till det kommer förstås de som dör för att de inte får vård för cancer och andra dödliga sjukdomar, och så de som dog av svält och de är förmodligen ytterligare 180 000. Så de verkliga siffrorna av ”excess deaths” är minst en kvarts miljon och kanske mer än en halv. Av 2,2 miljoner före kriget.
En reflektion här är att inte någon enda gång nämns muslimer eller kristna. De pratar bara om palestinier. Det är en utveckling – Tucker har ju tidigare haft enormt fokus på kristna palestinier och bara nämnt muslimer i förbifarten. Jag vet inte om det är en tillfällighet på grund av ämnet eller om det skett ett faktiskt skifte.
För 1½ år sedan, invaderade IDF Nasser Hospital och slängde ut alla läkare. Sex förtidigt födda bäbisar låg i kuvöser, vilket läkarna påpekade för IDF. När de drog därifrån 2-3 veckor senare låg bäbisarna kvar i kuvöserna och ruttnade.
Mina senaste inlägg om Hamas obevisade våldtäkter 7 oktober har delats av rätt många arga människor, här och på Twitter. Bilden visar kommentarer under en sådan person, nämligen Channa Bankier. Det är bara ett litet axplock av allt hat.
Mitt skrivande, ända sedan jag började blogga på Aftonbladet för 20 år sedan, har normalt inte haft en agenda. Jag skriver om sånt som intresserar mig, för att upplysa och bli upplyst.
Men jag har en agenda när det gäller Palestina, och det är att påverka till att kräva sanktioner mot Israel, för det är det enda sättet att rädda det palestinska folket på.
Ibland kallas jag ”aktivist”, som någon sorts skällsord. Jag har dock inget emot det, för just i fallet Palestina stämmer det. Jag har haft turen att ha en ganska stor och stabil läsekrets – tack till er alla som läser mig! – och jag använder den tillgången – dvs er – till att verka för en konkret förändring genom ringar på vattnet. Jag blir superglad när jag ser andra använda argument jag tidigare framfört, för då känns det som om jag gör skillnad.
Och jag bryr mig faktiskt inte om alla antisemitismanklagelser (ofta från dem som röstar på Björn ”judar är inte svenskar” Söder) för egen del. Jag blir ledsen för alla de judar som helt oförtjänt kletas ihop med Israel.
Det är min bestämda uppfattning idag att Israel håller på att helt förgöra det palestinska folket genom massmord och intensiv fördrivning. Allt jag konsumerat i form av rapporter, uttalanden, bilder, filmer, intervjuer – och det är verkligen enorma mängder information jag sugit i mig senaste året – tyder på det.
Varför ”försvarar” jag Hamas? 7 oktober var illa nog som det var. Alla dåd mot civila den dagen liksom alla andra har jag konsekvent fördömt. Det är dock viktigt att slå fast att FNs rapport, som säger att våldtäkter, stympningar och sexuell tortyr där den dagen är obevisade, fortfarande gäller, eftersom lögnerna syftar till att dehumanisera inte bara Hamas utan palestinier överlag. De motiverar israeliska soldater till att inte se palestinierna som människor, de är grunden till uttryck som ”there are no innocent Palestinians” och de göder omvärldens ovilja att se palestiniernas perspektiv. Det är precis samma principer som nazisterna och alla andra folkmördare använt i alla tider. Ljug om en folkgrupp tills de framstår som bestar, klä av dem deras mänsklighet, sedan säger ingen emot och soldater mördar dem med glädje. När ett land som begår ett folkmord och dessutom bevisligen tidigare ljugit tar fram en egenproducerad rapport utan utomstående granskare kan vi inte bara köpa den rakt av – särskilt inte när flera andra rapporter som säger emot redan finns. Detta är inte rocket science.
Vi behöver lära av historien. Så länge folk höll på att älta huruvida ANC var terrorister kunde apartheiden i Sydafrika fortsätta. Den upphörde när man la ansvaret där det egentligen hörde hemma och införde sanktioner.
När man ser ett folk på väg att bli utplånat och har, som jag, en möjlighet att använda min röst till att förändra, då har jag en förbannad skyldighet att agera. Tänk om vi europeer hade haft den tillgång till information och möjlighet till spridning av information vi har idag på 30-talet – hur många judar, romer med flera hade vi inte då kunnat rädda? Tänk om offren för Nakba 1948 kunnat visa filmer från förgiftade byar? Tänk om armenierna haft iPhones!
Så länge Israels brott mot mänskligheten är accepterat av stora delar av vårt samhälle kommer inget att ändras, och familjer kommer att fortsätta utplånas. Det finns andra folkmord och etniska rensningar, javisst, men Israels är unikt för att vi tillåter det. Vi stöttar det med vapen och bidrag och politiskt stödröstande i Eurovision och what not.
Så till alla er som är arga: Ni kan kalla mig judehatare tills ni blir blå i ansiktet. Jag har aldrig i hela mitt liv tänkt en judehatande tanke och än mindre formulerat något nedlåtande om det judiska folket. Jag var, som jag skrivit tidigare, närmast besatt som 12-13-åring av förintelsen och kunde knappt sova på nätterna när jag läste Anne Frank och andra böcker. Jag delar inte kommentarerna under Channas inlägg för att få sympati alls, utan för att visa att så här ser det ut idag.
Men jag tror det är sista skriet.
För vill man stoppa kritik mot ett annat land genom lagstiftning, vilket för övrigt även KD varit inne på, är det ett bevis för att argumenten tagit slut.
Det kommer en dag när alla varit emot det som händer idag. När omvärlden kommer att ställa samma fråga som efter alla andra folkmord: Hur kunde världen låta detta hända?
Mitt svar kommer att vara att jag länge sov vid rodret, och det är min skam att bära, men när jag väl vaknat gjorde jag allt som stod i min makt för att kämpa emot.
I once was lost, but now am found, was blind, but now I see.
Så Sveriges muslimhatande rassar sprider just nu denna bild, och mina gamla Motargument-takter fick mig att ta itu med den.
Här är felen:
1. Palestina finns inte med i statistiken. Så de kolumnerna är ren lögn.
2. Den här typen av brott begås nästan bara av unga människor. Men genom att ta med alla upp till 79 år, där det uppenbarligen inte finns några somalier alls i de övre åldrarna, vattnar man ur den etniskt danska gruppen. Hade man istället tittat på exvis manliga förövare mellan 20 och 35 hade det sett helt annorlunda ut. Detta är det urvalsfel som påverkar som mest. För varje brottslig purdansk 25-åring sitter drösvis med 40-80-åriga tanter och farbröder och förbättrar statistiken. Det finns exvis färre än tretusen vuxna marockaner i Danmark, och ingen har fyllt 40.
3. Man har cherrypickat bland brotten. Jag gick in och kollade 2025. Här är några exempel: Enbart danskar dömdes för t ex incest (fem) och grooming (tre). Bara en somalier mot 77 danskar dömdes för våldtäkt. Av 36 som dömdes för våldtäkt av barn under 12 var 33 danskar och en från resp. Island, Irak och Myanmar. Detta trots att invandrarna i Danmark är 16,8 procent och trots den fördel danskarna har av att spädas ut av gamlingar.
Att bemöta rasistiskt dravvel är whack-a-mole. Det tar aldrig slut.
Så under mitt inlägg om Ilan Pappé igår dök de vanliga anklagelserna upp:
1. Han är ”vänster”.
2. Han är en ”aktivist”.
3. Han ”sågas av den akademiska världen”.
Det är en av AIs många baksidor – alla kan fråga ”vad finns det för kritik mot” och sedan låtsas vara pålästa i frågan.
Så eftersom jag behövt besvara dessa anklagelser av och till under det senaste året kommer här min egen icke AI-genererade analys av vad som stämmer och inte. Spara gärna mitt blogginlägg nedan till nästa gång någon hävdar att Pappé är ”motbevisad”.
1. Han är absolut ”vänster”. Men det har inte med hans böcker och forskning att göra. Ingenstans har jag sett honom propagera för att staten ska äga produktionsmedlen. Och, fun fact, det var även de tidiga sionisterna. Vad är en kibbutz om inte ett kollektiv?
2. Det är klart att han är en aktivist – vad han helst vill är, precis som jag, att se en stat med alla israeler och palestinier i, med lika rättigheter för alla. Men det faktum att du har en politisk vilja förtar inte resultaten av hans forskning.
Det går förstås att anklaga honom för att drivas av en agenda, om man vill. Men det är ett faktum att den agendan är en konsekvens av hans forskning och inte ett motiv för den. Återkommer till det.
3. Sågas han av ”den akademiska världen”? Nope. Bara av enstaka israeliska akademiker som absolut också har en agenda.
Anklagelserna kokar ner till bevisbörda. Den som påstår att han förvränger och slarvar med källor behöver visa detta, och det har ingen lyckats med. Hans källor är vedertagna och nästan alltid israeliska – formella dokument och välkända uttalanden.
Samma sak med detta att han är ”sågad”. Jag har inte sett någon oberoende historiker ”såga” honom.
Bara Benny Morris. Och här är deras gemensamma historia:
Enligt gammal brittisk lag, som även gällde i Israel, avklassificeras hemligstämplade dokument efter 30 år, så 1978 släpptes allt som gällde 1948. Pappé, Morris och en handfull ytterligare unga historiker, som senare blivit kallade ”the new historians”, gick igenom dem – Pappé som ett led av hans doktorsavhandling – och det var då det gick upp för dem precis hur utstuderad och grym israelernas plan för att fördriva palestinierna så fort britterna drog sig tillbaka var. Det är det jag menar med att Pappés forskning var upphov till hans aktivism och inte tvärtom. Fram tills dess beskriver han sig själv som relativt patriotisk. Han hade gjort militärtjänst och stridit vid The Golan Heights.
”The new historians” var bland annat Ilan Pappé, Benny Morris och Avi Shlaim, och de var länge faktiskt rätt överens om Israels många övergrepp och brott mot mänskligheten i samband med statens skapande.
Men runt 2002 ändrade sig Morris delvis, och backade från tidigare åsikter, och det var då schismen mellan honom och övriga startade.
Så vi behöver hålla isär fakta och slutsatser. Ingen har mig veterligt ifrågasatt några av de fakta The new historians grävt fram. Det går ju liksom inte. Vad Morris däremot ifrågasätter är de slutsatser de, inklusive han själv, dragit. Och grovt förenklat kan man säga så här:
Den tidigare slutsatsen, som även varit hans, var att Israels mål var etnisk rensning av så mång palestinier som möjligt, men 20 år senare ändrade han sig till att de 750 000 mördade och fördrivna palestinierna in själva verket i huvudsak hade valt att fly själva, som en konsekvens av det så kallade ”inbördeskriget”.
Men sedan ändrade han sig igen. Två år senare hävdade han i en intervju, se längre ner, att det visst var etnisk resning, men att den var motiverad eftersom ”araberna” hade så mycket land och judarna liksom förtjänade att få ta över Palestina.
Det ska sägas att är den ende som fortfarande lever i Israel. Övriga har mer eller mindre frivilligt lämnat landet eftersom det inte går att verka där som kritiker av Israels historia.
Morris nekar alltså inte till israeliska massakrar och våldtäkter med mera. Hans slutsats är visserligen till viss del att en del av fördrivningarna i själva verket var ”frivillig” flykt, men den punkt han verkligen ändrat sig på är huruvida den etniska rensningen var motiverad.
Ni läste rätt.
Han håller med om att israelerna etniskt rensade palestinierna, men anser numera att det var rätt gjort.
Den tydligaste och mest kända intervjun med honom gällande detta gjordes av Haaretz.com 2004:
Benny Morris, i årtionden har du forskat om sionismens mörka sida. Du är expert på grymheterna 1948. Rättfärdigar du i slutändan allt detta? Är du en förespråkare för överföringen 1948?
”Det finns inget rättfärdigande för våldtäktshandlingar. Det finns inget rättfärdigande för massakrer. Det är krigsförbrytelser. Men under vissa omständigheter är utvisning inte ett krigsförbrytelse. Jag tror inte att utvisningarna 1948 var krigsförbrytelser. Man kan inte göra en omelett utan att krossa ägg. Man måste smutsa ner händerna.”
Vi talar om dödandet av tusentals människor, förstörelsen av ett helt samhälle.
”Ett samhälle som syftar till att döda dig tvingar dig att förstöra det. När valet står mellan att förstöra eller att bli förstörd är det bättre att förstöra.”
Det är något kyligt med det tysta sättet du säger det på.
”Om du förväntade dig att jag skulle brista ut i gråt, beklagar jag att göra dig besviken. Det kommer jag inte att göra.”
Så när befälhavarna för Operation Dani står där och observerar den långa och fruktansvärda kolonnen av de 50 000 människor som förvisats från Lod och vandrar österut, står du där med dem? Rättfärdigar du dem?
”Jag förstår dem definitivt. Jag förstår deras motiv. Jag tror inte att de kände några samvetskval, och i deras ställe skulle jag inte ha känt några samvetskval. Utan den handlingen skulle de inte ha vunnit kriget och staten skulle inte ha uppstått.”
Du fördömer dem inte moraliskt?
”Nej.”
De utförde etnisk rensning.
”Det finns omständigheter i historien som rättfärdigar etnisk rensning. Jag vet att denna term är helt negativ i 2000-talets diskurs, men när valet står mellan etnisk rensning och folkmord – förintelsen av ditt folk – föredrar jag etnisk rensning.”
Och det var situationen 1948?
”Det var situationen. Det var vad sionismen stod inför. En judisk stat skulle inte ha uppstått utan att 700 000 palestinier hade fördrivits med rötterna. Därför var det nödvändigt att rycka upp dem med rötterna. Det fanns inget annat val än att fördriva den befolkningen. Det var nödvändigt att rena inlandet, gränsområdena och huvudvägarna. Det var nödvändigt att rena byarna från vilka våra konvojer och bosättningar besköts.”
Uttrycket ”att rena” är hemskt.
”Jag vet att det inte låter trevligt, men det är den termen de använde då. Jag anammade den från alla dokument från 1948 som jag är fördjupad i.”
Det du säger är svårt att lyssna på och svårt att smälta. Du låter hårdhjärtad.
”Jag känner sympati för det palestinska folket, som verkligen genomgick en svår tragedi. Jag känner sympati för flyktingarna själva. Men om önskan att etablera en judisk stat här är legitim, fanns det inget annat val. Det var omöjligt att lämna en stor femtekolonn kvar i landet. Från det ögonblick då Yishuv [den judiska gemenskapen i Palestina före 1948] attackerades av palestinierna och därefter av arabstaterna, fanns det inget annat val än att utvisa den palestinska befolkningen. Att rycka upp den med rötterna under krigets gång.
Kom ihåg en annan sak: det arabiska folket fick en stor del av planeten. Inte tack vare sina färdigheter eller sina stora dygder, utan för att det erövrade och mördade och tvingade dem det erövrade att konvertera under många generationer. Men i slutändan har araberna 22 stater. Det judiska folket hade inte ens en stat. Det fanns ingen anledning i världen till varför det inte skulle ha en stat.” Därför, ur min synvinkel, övervann behovet av att etablera denna stat på denna plats den orättvisa som utsattes palestinierna för genom att rycka upp dem med rötterna.”
Och moraliskt sett, har du inga problem med den gärningen?
”Det stämmer. Inte ens den stora amerikanska demokratin kunde ha skapats utan förintelsen av indianerna. Det finns fall där det övergripande, slutgiltiga goda rättfärdigar hårda och grymma handlingar som begås under historiens gång.”
Och i vårt fall rättfärdigar det effektivt en befolkningsförflyttning.
”Det är vad som framträder.”
Och du tar det med ro? Krigsförbrytelser? Massakrer? De brinnande fälten och de ödelagda byarna i Nakba?
”Man måste sätta saker i proportion. Det här är små krigsförbrytelser. Sammantaget, om vi tar alla massakrer och alla avrättningar 1948, kommer vi till cirka 800 som dödades. I jämförelse med massakrerna som utfördes i Bosnien är det bara nonsens. I jämförelse med massakrerna som ryssarna utförde mot tyskarna vid Stalingrad är det hönsfoder. När man tar hänsyn till att det var ett blodigt inbördeskrig här och att vi förlorade hela 1 procent av befolkningen, märker man att vi uppförde oss mycket bra.
I sida efter sida beskriver Ilan Pappé hur utstuderad och systematisk den etniska rensningen av palestinierna, eller snarare ”de smutsiga araberna”, var. Sionisterna började redan på 20-talet träna sina soldater. De samarbetade med den brittiska ockupationsmakten när de skulle bestraffa uppstudsiga byar. De hade långt i förväg skapat en plan över palestinska byar och en strategi för hur befolkningen en dag snabbt skulle kunna antingen mördas eller fördrivas från sina hem.
Från början var planen att de skulle få ta över hela Mandatory Palestine, trots att de bara ägde 5,8 procent, och då gällde det att snabba på med rensningen.
Det som slår mig är hur dessa fruktansvärda planer togs fram parallellt med nazisternas. Samtidigt som Hitler planerade för att göra sig av med alla judar från Tyskland satt sionister i Palestina och smidde samma planer för palestinierna. Och visst. Hitler valde mord framför fördrivning, medan sionisterna föredrog fördrivning framför mord fram till folkmordet i Gaza, men de underliggande resonemangen var desamma. Man ville ha ett land fritt från den folkgrupp man föraktade.
Det som också slår mig är likheten mellan judarna i Europa och palestinierna. De visste att Hitler respektive sionisterna planerade att göra sig av med dem. Det fanns väldokumenterat i Mein Kampf respektive Balfour-deklarationen samt diverse andra dokument och uttalanden. Och ändå hoppades så många att det skulle liksom lösa sig med tiden.
Den stora skillnaden är förstås att medan tyska judar aldrig hade kunnat kämpa emot nazisterna på grund av hur få de var utan borde ha flytt i god tid var ju palestinierna i majoritet. Hade de bara organiserat sig i tid och varit beredda när britterna lämnade borde de på grund av sin folkmängd ha kunnat försvara sig och fördrivit sionisterna i tid. Den folkgrupp som så många kletar terrorstämpel på var snarare naiva som lamm som leds till slakt.
Få kändisar har gjort mig så besviken som Jerry Seinfeld. Jag har sett alla avsnitt. Många flera gånger om. Han var aldrig min ultimata favorit, men som många andra uppskattade jag humorn massor. Hans insats som skådis var lite B, men det gjorde inte så mycket eftersom de andra var suveräna.
Den avancerade humorn måste förstås komma ur en hög intelligens, har jag alltid tänkt – både IQ och EQ. Du behöver en avancerad förståelse för hur människor resonerar kombinerat med suverän logisk förmåga för att skapa skämt som lever kvar i generationer. Ungefär.
”’Befria Palestina’ är, för mig, bara … du är fri att säga att du inte gillar judar. Säg bara att du inte gillar judar. Genom att säga ’Fritt Palestina’ erkänner du inte vad du egentligen tycker. Så det är faktiskt – jämfört med Ku Klux Klan tycker jag faktiskt att Klanen är lite bättre här, eftersom de kan komma rakt ut och säga: ’Vi gillar inte svarta, vi gillar inte judar.’ Okej, det är ärligt.”
Det finns många fler citat. Alla pekar åt samma håll.
Betänk all den hjärnkapacitet han besitter, och han saknar helt fullständigt förmåga att förstå varför människor kan bry sig om en hel folkgrupp som förföljts och fördrivits i snart åttio år. Han hade kunnat argumentera för att Palestina-rörelsen är felinformerad eller skev eller femtielva andra mer eller mindre konstruktiva poänger som alla hade varit bättre än bara ”ni hatar judar”.
Och när jag ser tillbaka på serien inser jag hur få de var – de skådespelare som inte antingen var vita (judar eller andra) eller ickevita men stereotyper, som Babu Bhatt. Jag har inget egentligen emot stereotyper i humorserier så länge de beskrivs med värme, som Raj och Howard i Big Bang Theory, och det är nog därför jag inte reagerat förrän nu, när jag minns de gamla avsnitten i det perspektiv hans nya uttalanden ger.
Så om vi lägger ihop det faktum att ickevita för Seinfeld sällan kan bara vara människor utan istället en sorts parodi med det faktum att han helt saknar förmåga att empatisera med palestinier trots allt de varit med om står det klart att denna man är arketypen av en rasist.
Widar Andersson är nu jättearg och kallar sina medmänniskor ”patrask”, eftersom de bara fördömer Israel.
Han har insett att vanliga människor kan begå vad han kallar ”terrordåd”, och dessa vanliga människor är förstås palestinier.
Israels terrordåd mot det palestinska folket verkar han ursäkta med att de är en demokrati.
Skiljelinjen går mellan ”demokrati” och ”terrorism”, menar han.
För mig låter det som om den går mellan äpplen och hundvalpar. De båda substantiven har inget med varandra att göra.
Motsatsen till demokrati är diktatur, förstås, och motsatsen till terrorism är … pja … att inte begå terrordåd.
Både demokratier och diktaturer kan begå och inte begå terrordåd, förstås.
Israelisk terror, mord, fördrivning, fängslande av oskyldiga, många barn, tortyr, apartheid, illegal ockupation och nu folkmord viftar han undan med att man inte måste ”ropa hurra för allt som regeringen i Israel gör”.
Han frågar sig hur människor som inte är onda kan begå fruktansvärda dåd, och berättar om en av gisslan som hade bra samtal med en av sina vakter. Och det är ett faktum att en fjärdedel av de i gisslan som släpptes tidigt hade utvecklat vänskapsrelationer med dem. En gjorde till och med en film om den familj hon levat med. Andra torterades, absolut. Många palestinier hatar israeler. Men inte alla.
Detta ska jämföras med hundra procent horribla berättelser från israeliska fängelser om svält, tortyr, våldtäkter så att anusar spricker, förnedring, och många dör av tortyren och deras familjer får aldrig tillbaka deras kroppar. Men. Israel är ju en ”demokrati”, och det måste var en tröst för familjerna till de ihjältorterade barnen.
Vi tar det igen. Hatet hos de Gazabor som vaktade gisslan var trots allt bara partiellt, trots att Israel fördrivit deras familjer från sina hem, mördat deras vänner och familjemedlemmar i ständiga illegala räder, skjutit prick på barn från muren, hållit dem under illegal blockad så länge de kan minnas. Hatet hos de israeliska fångvaktarna är hundraprocentigt. B’Tselems rapport är tydlig. Det finns inga undantag.
Jag försvarar ingalunda gisslantagningen. Än mindre de fall där gisslan torterades, förstås. Jag bara konstaterar det avskyvärda hyckleriet i att över tiotusen palestinier varav åttio procent är fängslade utan dom torteras dagligen och det viftas undan med att man inte måste ”ropa hurra”.
Han är vidare arg över att ingen bryr sig om att prata om Hamas. Och vad ska vi säga om Hamas som inte redan är sagt? Do tell!
Och han hade lyssnat på ett förstamajtåg där bara Israel kritiserades och inte Iran (?!). Varför just Iran? Världen är full av diktaturer som är lika illa, om inte värre. Om man anser att en förstamajtalare måste uttala sig om alla diktaturer i världen ska väl talaren komma med en rätt lång lista? Världens tråkigaste tal lär det bli.
Vi i det ”patrask” som bryr oss om palestinier är förbannade över att Sverige stöttar israelisk terror och håller på att utplåna det palestinska folket från sitt hemland – ett projekt som nu pågått i snart 80 år. Vi vill se sanktioner, fördömanden från våra politiker och åtgärder. Vi har redan sanktioner mot Iran. Israel är en illegal ockupationsmakt som dag för dag, bit för bit, tar över alltmer av Palestina genom mord och fördrivning, och vi i Sverige är medansvariga i detta.
Trotz allt 