Simona Mohamsson

Hur saknade barn blev könsstympade

”190 kommuner har svarat på Ekots fråga om hur många elever som de fortfarande inte fått kontakt med. Hälften svarar att det finns en eller flera elever som inte kommit tillbaka till skolan, och i många fall finns misstankar om att barnen är utomlands.”

Utifrån denna information har Simona Mohamsson et al dragit slutsatsen att dessa 850 barn eller åtminstone en hel del av dem blivit hedersförtrycksbortförda och könsstympade och dessutom bortgifta.

Historien bakom Liberalernas inlägg från igår är extremt typisk för hur islamiseringsmyten blir alltmer mainstream. För visst. Islam nämns inte, men för svensk rassehöger är hundvisslorna megatydliga. Mohamsson vet att ”barn som skulle ha suttit bredvid sina kompisar i klassrummet har i stället, mot sin vilja, förts ut ur landet i hederns namn, till könsstympning, så kallade uppfostringsresor eller tvångsäktenskap” får hela skocken att associera till Sveriges muslimer.

För det enda skolorna rapporterat till Ekot är ju att det finns barn de inte fått tag på. Vi vet inte hur det har sett ut förr om åren. Brukar de dyka upp så småningom? Det verkar så enligt dagens rapportering. Är de fler än vanligt? Färre? Utan den jämförelsen är det svårt att dra några slutsatser alls.

Undersökningen gjordes en månad efter skolstart, men det framgår inte hur noga de varit. Kan barnen bara ha flyttat till en annan kommun? Kan de ha bytt skola men meddelandesystemet inte funkat?

Det finns självklart en lång rad skäl som inte innebär könsstympning.

Hemmasittare, sjuk men inte sjukanmäld, men också familjer som faktiskt flyttar utomlands. ”Flyttar” är nämligen det ord vi brukar använda när människor byter hem. Inte ”i många fall finns misstankar om att barnen är utomlands”, som om familjer begår brott när de lämnar landet, eller, à la Liberalerna, ”förts ut ur landet i hederns namn” – vad betyder det uttrycket ens?

Jag har haft massor av kollegor som bott i Sverige med sina familjer i några år, och sedan flyttat tillbaka eller till något annat land. Jag kan mycket väl tänka mig att inte alla kom ihåg att meddela barnens skolor vid ett snabbt beslut under sommaren.

Könsstympning är självklart verkligt och fruktansvärt. Vi har många invandrade kvinnor i Sverige som är drabbade. Samtidigt är det ett faktum att det inte finns något dokumenterat fall av könsstympning utförd i Sverige någonsin, och att det finns två flickor vars föräldrar dömts för att ha könsstympat dem utomlands, och båda domarna kom 2006. Det kan självklart finnas mörkertal. Men om vi ska hålla oss till vad vi faktiskt vet har ingen könsstympats på 20 år, och ändå verkar Liberalerna övertygade om att en väsentlig del av de 850 råkat ut för det.

All respekt till alla eldsjälar som verkligen bryr sig om och lägger tid på de barn som drabbas av bortgifte och könsstympning.

Men när jag ser inlägg som Simonas nedan känner jag inget annat än att japp, ytterligare en utsatt grupp hon kan piggybacka på i sin iver att fortsätta exploatera islamiseringsmyten.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Religion · Rasism

Följ diskussionen på Facebook:

2026-10-06
Judehat: V vs L
Göran Rosenberg postade nyss ett stycke ur Gulan Avcis intervju i Dagens Arena:

”Det finns inget annat parti som så rakryggat tagit strid mot extremism, mot judehatet, som Liberalerna har gjort. Skulle de rödgröna komma till makten, då tror jag att vi kommer se en farlig utveckling där fler judiska familjer kommer att tvingas packa sina väskor och flytta från det land som varit deras hemland i generationer. Det vore förödande för vår demokrati.”

Så eftersom jag tänkt skriva en artikel om Simona Mohamssons tvära kast mellan olika positioner blev jag nyfiken och gjorde en sökning på hur mycket hon stått upp mot judehatet före valrörelsen 2026. Har hon besökt synagogor, deltagit i organisationer, skrivit debattartiklar, hållit tal, argumenterat från podiet? Gjort något för svenska judar som inte varit reaktivt?

Jag hittade inget sådant initiativ alls.

Så då frågade jag om Liberalerna som parti. Jag undantar regionala och lokala initiativ, reaktiva svar på frågor och fall där L röstat för propositioner. ”Tagit strid” innebär aktiva initiativ på riksnivå.

Och jag hittade två exempel: Liberalerna krävde och fick en riksdagsdebatt om antisemitism och judars säkerhet i november 2023. I maj 2025 krävde partiet ytterligare en sådan debatt. Inget av detta ledde dock till några initiativ som inte redan var påbörjade.

Så då ställde jag exakt samma fråga gällande Vänsterpartiet, och detta trillade ut:
- 2022: V föreslog en nationell strategi för den judiska minoriteten, med argumentet att judiskt liv var alltför osynligt i minoritetspolitiken och behövde stärkas mer systematiskt. Förslaget omfattade också ett långsiktigt stärkande av jiddisch och den judiska minoritetens rättigheter.
- 2023–2024: V fortsatte driva frågor om antisemitism, hatbrott och skyddet för judiskt liv i motioner och riksdagsdebatter.
- 2024: V hänvisade till sitt tidigare krav på en nationell strategi och välkomnade att regeringen gått vidare med arbete på området.
- 2025: V föreslog 60 miljoner kronor mer än regeringen till genomförandet av den nationella strategin för att stärka judiskt liv.
- Sammanfattning: Före 2026 hade V en dokumenterad nationell meritlista av egna initiativ särskilt inriktade på judiskt liv i Sverige, inte bara allmän antirasism eller stöd till gemensamma regeringsåtgärder.
Så jag vill nu betona att denna jämförelse mellan V och L är precis i sin linda, och jag kan ha missat massor. Jag uppmanar er alla att korrigera mig om jag är orättvis.

Men om det stämmer påminner detta närmast om när Donald Trump skriker ”No one has done more for black people / Israel / the military / veterans / Christians / evangelicals / religion / Puerto Rico / farmers …” Inte nog med att det är lika bombastiskt – det är också lika falskt.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Rasism

Följ diskussionen på Facebook:
2026-09-14
Stolt över mitt fosterland

Vaknar ofantligt stolt över mitt fosterland som verkar ha vägrat Richard Jomshofs, Björn Söders, Jimmie Åkessons, Ebba Buschs och Alice Teodorescu Måwes vedervärdiga hetskampanj mot Sveriges muslimer. Det är min främsta känsla idag. Och jag hoppas deras partiers avskyvärda värderingar aldrig mer kommer att dominera en svensk valkampanj.

Därefter är jag ofantligt och rätt förvånat lycklig över hur Moderaterna blev så mycket större än Sverigedemokraterna. Vem hade vågat tro det? Från ett underläge på ett par procentenheter till det omvända. Jag tror inte egentligen mätningarna hade fel, utan att många gamla moderater återvände på sluttampen. Det kanske verkar irrelevant, men det ändrar dynamiken – Åkesson kan aldrig i närtid komma dragandes med sitt ”vi är Sveriges näst största parti” igen, och M kan fortsätta som ett av Sveriges två statsbärande partier.

I panelerna på Syres valvaka igår var jag uppenbart längst till höger, med en publik som trots det var intresserade av att höra hur jag resonerade. Jag gav min syn på utrikespolitiska frågor, framförallt Israel och Palestina, förstås, och på vad som händer härnäst. Det var särskilt kul att flera av er som läser vad jag skriver kom fram och hälsade. Det är fantastiskt att höra hur mina tankar påverkar människor jag tidigare aldrig mött. Det var en superkul kväll med både gamla och nya vänner. Även Sami var nöjd. Som ensamt djur bland över 200 humans blev han väldigt klappad och gullad med.

Jag började tro Liberalerna skulle klara sig kvar efter stjärnkuppen – och jag såg det på Twitter innan jag såg det i opinionsmätningarna. Jag har blandade känslor runt det – innan den där ökända kramen tyckte jag det var trist att ett av Sveriges äldsta partier såg ut att åka ur. Partiet som alltid varit mitt och många andras andrahandsval, och som alla andra moderater har jag förstås känt många folkpartister i mitt liv.

Men efter ödesvalet har jag absolut önskat dem nederlag. Detta parti som till min besvikelse år 2018 röstade ner en regering med M och Kristdemokraterna som ändå lovat att inte ens samarbeta med Sverigedemokraterna har nu gått all in vad gäller muslimhetsen. Inte lika illa som Sverigedemokraterna och KD, förstås, men de har underbyggt den. Falskheten hos Simona Mohamsson är stötande för mig. Men nu är de kvar, och vi får se vad de gör av det.

Så vad händer nu, om resultatet står sig? Vänsterpartiet kommer inte att sitta i en regering. Centerpartiet kommer aldrig att acceptera det. Så vi har absolut en ”who blinks first”-situation. Men på grund av beslutet på V:s partistämma kan de inte ge sig lätt, så det kommer att ta några veckor innan de oundvikligen ger upp.

Och när jag lyssnade på Ulf Kristersson inatt kändes det som om han absolut inte kommer att kämpa för att hålla fast vid Sverigedemokraterna – jag kan ha fel, men han verkade närmast lättad över deras kassa resultat. I mitt huvud är detta ett långt bättre resultat för M framledes än om högersidan vunnit med ett Sverigedemokraterna som var större än M.

Så det finns som jag ser det två alternativ:

Mest troligt är förstås en socialdemokratisk regering tolererad av V, kanske med Miljöpartiet och/eller C, som regerar med hoppande majoriteter, där KD, M och L av och till hjälper dem undan V.

Men det finns också på samma sätt en öppning för en alliansregering, tolererad av Sverigedemokraterna. Och med tanke på hur Kristersson om och om igen upprepade att det finns en tydlig majoritet för högerpolitik i Sverige känns det som om han vill dit. Felet i den tankefiguren är förstås att både C och Sverigedemokraterna visserligen kan kallas höger, men bara om man tillämpar helt olika definitioner. Sverigedemokraterna är höger som i ”nationalister” och C är ekonomisk- och socialpolitisk höger, medan Sverigedemokraterna där snarare är vänster. Eller. ”Nationalist-socialister”, skulle man kunna säga. Eller, förkortat, ”nationalsocialister”. Mmm.

Så ja. Jag röstade ju inte egentligen på en vänsterregering, utan på en långsiktig återgång till en stabil svensk politik, som aldrig mer kommer att erbjuda nyssnazister regeringsposter. Vi är absolut inte där idag, men vi har tagit ett första steg längs den vägen.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-14
Blockpolitikens död

Svenska val brukar vara jämna. Sällan eller aldrig i modern tid har det varit så här långt mellan ”blocken” så nära ett val. Även om många brukar återvända till sina gamla partier när det beger sig är det inte troligt med stora förändringar. Diffen har legat kring 7–9 procentenheter under stora delar av 2026 i Poll of polls. Och det är under förutsättning att Liberalerna överlever.

Så vad händer efter valet?

Första frågan är ju vad som händer med Liberalerna. Positioneringen som bokstavliga Sverigedemokraterna-kramare har vad jag sett skakat om medlemmarna ordentligt. Gamla trotjänare som Birgitta Ohlsson har lämnat partiet, och nu behöver man nya väljare som ska vara superliberala men ändå helt ok med drevet mot Sveriges muslimer från Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Varifrån ska de komma? De som gillar Moderaterna, KD och Sverigedemokraterna lär inte flytta sig till L. Återstår stödröster.

Fram tills förra veckan såg jag loppet som helt kört, men baserat på hur jag ser folk resonera i sociala medier kan Simona Mohamssons stjärnkupp ge henne de stödröster hon behöver. Det är inte troligt, men möjligt. Det kan också bli ännu värre för högersidan, om L hamnar nära ribban men missar.

Bara ett parti har sedan enkammarriksdagen infördes åkt ur riksdagen och sedan kommit tillbaka, och det var Miljöpartiet 1991 efter att man först kommit in 1988. De kom tillbaka 1994, men frågan är om L trots sin imponerande långa historia har den kraften.

På vänstersidan finns Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet med sisådär 7½ procent var. Socialdemokraterna behöver förmodligen bara två av dem så länge den tredje lägger ner sin röst vid regeringsbildningen. Och jag tror inte KD kommer att gå med på Cs förslag om att sitta i en mittenregering med Socialdemokraterna och MP. Däremot tror jag L kan tänka sig det – och det vore ju ofantligt komiskt om nu sverigedemokrater stödröstar på L och de kravlar sig över gränsen bara för att sedan byta sida.

Men det här tror jag vi landar i:

S, MP och C bildar regering som stödjer sig på hoppande majoriteter.

L hamnar på runt tre procent tack vare stödröster.

Sverigedemokraterna blir marginellt större än M och utropar sig som segrare trots förlusten, eftersom de egentligen är mindre intresserade av att regera än att vara i opposition.

M och KD tar en paus från varandra och från Sverigedemokraterna. Och blockpolitiken upphör. Istället kommer Sverige framgent att regeras av olika mittalternativ precis som så många andra parlamentariska demokratier som Holland, Belgien och Tyskland. Sverigedemokraterna återgår till att bli ett ytterparti och bjuds inte in igen i närtid.

Mina två ören.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-08-25
Anti-antisemitismen som skenmanöver

Gunnar Hökmark: ”I Sveriges tredje största stad talar kommunens företrädare för arbetet mot islamofobi om att bränna en svensk partiledare för att hon bär en Davidsstjärna, den råa antisemitismen har nått innanför, det är inte bara V som har problem.”

Han retweetar Fredrik Johansson, som anser att det nuvarande styret i Malmö måste bytas ut (!) för att skapa trygghet för ”stadens judiska befolkning”, och retweetar i sin tur Kvartal, som berättar att Moderaterna i Malmö ifrågasätter kommunens handlingsplan pga att Valley Ghanem som jag skrev om igår varit med och tagit fram den.

Först det absurda i att Hökmark nu utnämnt henne till ”företrädare”. Liksom. Hon var med.

Sedan finns det ju inga belägg för att hon är antisemit. Hennes ilska gällde att någon hon ser som landsmaninna sviker sitt lidande folk genom att bära en symbol som ett fiendeland använder för att brännmärka deras landsmän. Om detta kan man tycka vad man vill, men det är ju helt absurt att ledande svenska politiker och mediaprofiler lyfter fram denna privatperson för vad hon skrev under sitt eget inlägg på Instagram som ett bevis för att styret i Malmö ska bytas ut. Politiseringen av antisemitismen har blivit oerhört otäck.

Här är vad vi vet. Sverige är världens minst antisemitiska land. Det är ingen åsikt, det är vad ADL säger. Sveriges mest judehatande parti är Sverigedemokraterna. De grundades av BSS, som var nynazister.

I en tid när nyssnazisterna för första gången någonsin har en chans att sitta i en svensk regering går hela den sidan ut med storsläggan för att ta tag i antisemitismen till vänster. Inte till höger. Den spelar ingen roll. Bara till vänster.

Och samtidigt sprider man så mycket muslimhat man kan. Valspurtens budskap är busenkelt: Muslimer är läbbiga och de finns till vänster. Vi till höger tänker visserligen regera med ett nyssnazistiskt parti som rymmer fler judehatare än något annat, men genom att hela tiden anklaga Vänsterpartiet för att vara antisemiter vrider vi smidigt rasistkortet ur händerna på vänstern!

Så ja. Det står alltmer klart att anti-antisemitismen är en skenmanöver.

Davidsstjärnan är ju inte Israels symbol. Men alltför många både till höger och vänster ser den så. Det är det faktiska problemet med halsbandskalabaliken, samt det faktum att hon rakt ut sa att hon tagit på sig halsbandet för att ”V skriver kärleksbrev till Hamas”.

Jag har själv svårt att veta hur stort problem vi har med antisemitism i Sverige, och jag har verkligen försökt hitta fakta här. Judiska centralrådet har fått medel av regeringen för att polisanmäla hatbrott, men enbart när folkgruppen är judar. Allt som är brottsligt ska självklart polisanmälas, men när Brå mäter anmälningar och inte domar leder förstås detta till skev statistik. Jag kan bara se rubrikerna framför mig:

”Antalet polisanmälningar ökar lavinartat!”

Jag har aldrig kallat Sverigedemokraterna för nazister. Många i mitt antirasistnätverk gör det, men jag tycker inte man ska använda det ordet lättvindigt. Nyssnazister ja, men inte utan ”nyss”. Ändå har jag de senaste dagarna själv blivit kallad nazist under mina inlägg rätt många gånger. Ironin.

Hökmark, som ju fått min röst alla gånger han blivit vald till något, är ett djupt obehagligt bevis för att den enorma anti-antisemitismkampanj högersidan nu bedriver bara är ett verktyg för att få oss att titta bort från det faktum att man går till val på att regera med människor som Björn ”judar är inte svenskar” Söder.

Det finns förstås judar som röstar på Vänsterpartiet, och det finns förstås också judar som är engagerade mot Israels folkmord och för ett fritt Palestina.

Vilken hänsyn visar mitt forna parti dem?

Fler artiklar:

Israel-Palestina · Svensk partipolitik

Följ diskussionen på Facebook:

2026-08-21
”Må hon brännas”

– Medan sionister bränner in denna symbol på hennes landsbarns kinder, väljer hon att bära den som en koppel.
– Må hon brännas…

Det är för mig obegripligt att etablerade medier hänger ut en privatperson som skrev en visserligen synnerligen olämplig men ändå inte olaglig kommentar under sitt eget inlägg, och dessutom låtsas att det handlar om hat mot judar och inte ilska över att Simona Mohamsson stödjer Israel som driver henne. Detta är inte ett försvar av ordvalet. Igen. Det är en reflektion över en fullständigt absurd debatt.

För nu ska alla ”stå upp” för Mohamsson och det heter att hon är ”utsatt” och att hatet från den palestinska kvinnan visar hur judar är utsatta. Say what? När blev Mohamsson jude?

”Avsikten var att avslöja det rabiata hatet och rasismen bland V’s väljare, o de lyckades ganska bra med det.” skrev en skadeglad nisse nyss till mig.

Jo tjena.

En okänd privatperson skrev ”må hon brännas” i bemärkelsen ”brännmärkas” och hela Sveriges rassehöger löper amok.

Jag är inte minister, inte ens politiker, jag är liksom hon bara en privatperson om än med relativt många läsare, och här är grejen:

Under enbart de inlägg jag skrev i förrgår fick jag här och på twitter kanske femtio till hundra grova påhopp – nästan alla från män, nästan alla från folk som inte ville något annat än skriva att jag var dum, ful, idiot, antisemit, what not. Efter femton år av denna gegga bryr jag mig inte alls – jag låter allt stå kvar. Men detta med att Mohamsson nu visat ”det rabiata hatet ” bland Vänsterpartiets väljare är ju patetiskt. Jag är helt säker på att det finns. Alla politiker är hatade av någon. Ingen kommer undan. Och alla läger har folk som skriver djupt obehagliga saker. Jag kan bara säga att trots att jag i alla år propagerat för RUT, sänkta skatter och nästan all annan moderat politik är det hat jag själv, som högerväljare, fått från andra högerväljare långt, långt värre än det jag fått från någon vänsterväljare.

Vänstern stör sig på idéerna. De går aldrig någonsin över i rå sexism och annat otyg. Påhopp från vänstern handlar om att jag är olika synonymer till egoist, eller möjligen rasist när jag förespråkat reglerad invandring. Det är min erfarenhet, det kanske hade varit annorlunda om jag inte varit så mångas ”favoritmoderat”, så make of that what you will.

Men när det gäller perspektivet på palestinskan som skrev ”må hon brännas” och det ramaskri vi nu ser vill jag bara säga en sak:

Jag har under årens lopp av skrivande fått minst hundra kommentarer och tweets från okända män under mina texter som utan föregående diskussion bara velat framföra en sak:

Att de hoppas innerligt att jag blir våldtagen av en muslim, n*ger, invandrare, arab, hamasterrorist eller annan svartmuskig karl. Gärna gruppvåldtagen. Gärna också mördad på kuppen.

Och jag är återigen inte ens minister. Var är alla stödaktioner? Nej, jag vill inte ha någon – det är inte synd om mig. Hatkommentarer ingår i det liv jag valt att leva som halvoffentlig, och de bekommer mig inte.

Jag utgår från att även Mohamsson klarar dessa, utan stå-uppande.

Bilden visar mannen som israelisk polis påstås ha brännmärkt.

Fler artiklar:

Israel-Palestina · Svensk partipolitik

Följ diskussionen på Facebook:

2026-08-20
Davidsstjärnan för att bonka V

Efter att ha läst de flesta av de många hundra kommentarerna och tweetsen under mitt inlägg om Simona Mohamssons halsband imorse har jag funderat vidare på vad det är som skaver.

Låt oss börja med det minst viktiga – att det var just ett halsband. Det är inte i sig oetiskt, mest konstigt. Man bär inte religiösa symboler från en religion man inte har – undantag om de tillhörde någon älskad mormor, typ. Religiösa halsband är ett sätt att känna igen varandra inom en religion. Så. En pin hade varit mer traditionsenligt och mindre iögonfallande. Men vi kan lämna placeringen därhän.

Och problemet var ju inte heller att hon ville visa sympati med utsatta judar. Det är tvärtom bra. Den första och sista meningen är helt i sin ordning.

Det verkliga problemet var att hon också gjorde det för att jävlas med Vänstern. Och oavsett vad man tycker om v-breven är det rätt avskyvärt att använda en symbol för en religion och folkgrupp man inte själv tillhör som politisk rekvisita i en valrörelse för att göra billiga poäng. Särskilt som många judar inte alls sympatiserar med vare sig hennes politik eller hennes inställning till Palestina. Dessutom är det barnsligt och ologiskt att säga att antisemitismen ökar pga att breven skickades till några personer som inte borde fått dem.

Så sammanfattningsvis blir det rätt enkelt:

Placeringen: konstig och otraditionell, men inte i sig oetisk.

Budskapet om att visa sympati med judar: bra!

Att använda en davidsstjärna som politisk rekvisita för att bonka V: horribel appropriering och ett hån mot alla de judar som är engagerade för ett fritt Palestina.

Där har jag landat.

Fler artiklar:

Israel-Palestina · Svensk partipolitik

Följ diskussionen på Facebook:

2026-08-18
Mohamsson i davidsstjärna

Min första reaktion när jag ser Simona Mohamsson i davidsstjärna är att denna nya trend är fånig. Kors och stjärnor i ett halsband runt halsen har alltid varit symboler för ens egen tro. Jag bar själv ett kors i tonåren som jag fick när jag konfirmerades, liksom de flesta av mina döttrar. Man använder inte en annan religions symbol för att demonstrera sympati med människor som har den tron.

Men nästa tanke är att det är mer än fånigt. Det är helt fel. Hon valde inte en symbol för Israel för att visa sina sympatier utan en generell symbol för en folkgrupp hon inte tillhör och där många inte håller med henne.

”Men tänk om det verkligen bara är judar hon syftar på då?”

Nope. Hon bar den enligt egen utsaga, lätt travesterad, för att håna Nooshi Dadgostar för att Vänsterpartiet skickat dessa enligt mig uttjatade brev. Agerandet var politiskt, mot Palestina, för Israel, och hennes ursäkt, att judar i Sverige behöver skyddas pga Vs agerande, saknar inneboende logik.

Det kan vara så att hon bara inte begriper bättre. Då är hon en klant. Jag tror det.

Men om vi verkligen vill skydda varandra är det sista debatten behöver nu – från båda sidor – fortsatt ihopblandning av judar och landet Israel.

Låt oss börja med en ordningsregel: Symbolisk sympati visar man med en dekal på rockslaget, och inte med ett halsband som i åtminstone hela mitt liv varit sättet att visa sin religion på. Alla som håller på #SvenskaTraditioner borde åtminstone stå upp för det.

Fler artiklar:

Israel-Palestina · Svensk partipolitik

Följ diskussionen på Facebook:

2026-08-18
Hur blev svensk höger så feg och ohederlig?

Jag tappar helt respekten för alla borgerliga politiker som försvarar SDs avtalsbrott vad gäller kvittningen. Det finns absolut ingen ursäkt. Detta är vad man kommer släpande med:

”Sakfrågan var viktig!”

Demokratiförakt. Ingen sakfråga är viktigare än att beslut fattas demokratiskt.

”Vildar är odemokratiska!”

Också demokratiförakt. Ingen vet vad de medborgare som röstade på vildarna egentligen tyckte i sakfrågan, men de hade valt just dem, och enligt svenskt statsskick är det av dem de ska representeras, och inte av någon annan random sverigedemokrat.

”SD fick inte delta i kvittningssystemet jättelänge!”

Helt sant! Och med facit i hand har de nu genom sin oerhörda falskhet visat att det var rätt beslut! Det faktum att de står och skryter om sin ohederlighet visar att de har ingen plats i ett framtida kvittningssystem.

”Sossarna gjorde samma sak 2013!”

Jag vet inte varför folk tjatar om detta, för det är inte alls sant. Vänstersidan, indirekt tillsammans med SD, bröt ut delar ur Alliansbudgeten, och detta kan man vara kritisk mot – jag var det absolut – men det är INTE SAMMA SAK! Alls!

”MP hade mutat vildarna!”

Om mutbrott har skett ska det förstås polisanmälas, men det finns inga sådana argument. Om vänstersidan har övertalat dem genom att lova dem något annat är det fullt tillåtet. Har dock inte sett några sådana belägg, dock. Så dessa mutanklagelser är egentligen inget annat än förtal, och enligt min uppfattning brottsliga.

Kanske dummast av allt:

”Det var inget avtal, det var en frivillig överenskommelse!”

Ett ”avtal” är definitionsmässigt synonymt med en ”frivillig överenskommelse”!

Jag har insett att SD inte har någon skam i kroppen. Det hade jag inte förväntat mig heller. Avtal är enligt dem till för att brytas när man känner för det, sedan skryter man om sin ohederlighet, och sedan kräver man ett nytt avtal, trots att man deklarerat att man tänker göra det igen. Pja. De är sådana.

Men jag är djupt besviken över hur många i regeringen som antingen tiger eller också jamsar med. Jag begär inga långa, svavelosande debattartiklar. Jag förstår att det är olämpligt nu när man bestämt sig för att regera ihop.

Bara ett enkelt ”SD gjorde fel – avtal ska hållas!”.

Ulf Kristersson låtsas att det är sånt som händer. Han tänker inte lägga förslaget en gång till, säger han, vilket för mig innebär att han skiter i svensk demokrati. ”Har man nio vildar och så små marginaler mellan blocken, tre mandat, så är det alldeles uppenbart att det kan slå hur som helst.”

Ebba Busch skyller också på vildarna (?!) och verkar mena att SD inte hade något val.

Jag har inte hittat något från Simona Mohamsson. Länka gärna om jag missat något.

Jag hade självklart varit precis lika förbannad om det varit vänstersidan som gjort samma sak, för för mig är demokratin alltid viktigare än enstaka sakfrågor, så länge inte sakfrågorna i sig utgör demokratibrott. Jag tycker för övrigt de nya reglerna för medborgarskap är bra. Har länge argumenterat för sådana. Jag har inga starka synpunkter på huruvida man inför undantagsregler eller ej. Jag hade förmodligen varit för dem, men kan leva utan dem.

För mig handlar detta enbart om det flagranta spottandet i demokratins ansikte och bristen på ryggrad hos regeringen. Vad har hänt med svensk traditionell höger, som brukade stå för lag och ordning?

Skämskudde.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik

Följ diskussionen på Facebook:

2026-05-08
Fel om Åkesson

Hon är turkiska och muslim, fast inte särskilt troende, och har levat större delen av livet i Sverige, och pratar gärna politik. Hon är mot Israel, kurder och Erdogan och för Palestina.

Jag frågar vad hon tänker rösta på i höst.

”Vet du! Jag har ändrat mig helt!”

Jag förstår vad som ska komma redan där.

Hon har kommit fram till att hon hade helt fel om Jimmie Åkesson. Han är inte alls rasist, och även om hon inte gillar allt har han väldigt bra idéer. Och han är inte antisemit, han är bara emot Israel.

Jag lyssnar en stund. Sedan upplyser jag henne om att Åkesson var inbjuden av Israel att hålla ett tal och att han är helt på deras sida. Hon blev förvånad. Jag glömde säga att han även sagt att man inte kan vara både muslim och svensk.

Men frågan är intressant, särskilt som Simona Mohamsson sagt att han inte är ”rasist”, för vad det kokar ner till är vilken definition man tillämpar. Hat mot religiösa grupper räknas normalt som rasism – sedan slutet av nittonhundratalet.

Vi har ingen anledning att tro att han är hudfärgsrasist. Däremot är han helt uppenbart muslimhatare, och både han, partiet och många väljare är besatta av att muslimer ska omskolas eller bort.

Jag kan absolut förstå varför den som lämnat islam och blivit ”islamkritiker” röstar på SD, enligt principen ”we hate the same people”.

Men det är rätt obegripligt att den som fortfarande är tillräckligt troende för att kalla sig muslim kan tänka sig det partiet. När Åkesson år 2009 för första gången fick skriva en debattartikel i etablerade svenska medier var fokuset på hur muslimer förstör Sverige.

På den tiden tog vanligt folk avstånd från den sortens rasism.

Fler artiklar:

Migrationspolitik · Svensk partipolitik

Följ diskussionen på Facebook:

2026-04-22