Detta visar primärvalet (alltså när partierna väljer ut sin representant) för senatorsvalet i Michigan, som ju är en så kallad swing state, dvs 50/50.
Grovt förenklat kan vi säga att Abdul El-Sayed kallar Gaza ”ett folkmord”, Mallory McMorrow(som blev världsberömd när hon höll ett ilsket tal i Michigans ”statshus” för några år sedan) går inte så långt, men pratar om ”krigsförbrytelser”, och Haley Stevens är AIPACs kandidat.
Palestinafrågan dominerar alltmer.
2022 var demokrater och partilösa (indies) som lutar åt vänster uppdelade så här vad gäller synen på Israel:
Moderata dems: +3
Liberala: -26
Idag, efter bara fyra år:
Moderata dems: -55
Liberala: -74
Jag står ju fast vid att Harris förlorade för att hon – och på den tiden även jag – kraftigt underskattat denna massiva förflyttning. Lyssna gärna på Harry Enten – han är suveränt rolig i sin entusiasm, oavsett vilka siffror han redovisar.
Alla svenska partier och i princip alla så kallade ”västerländer” har ”en tvåstatslösning” som standardsvar på frågan vad man vill åstadkomma i Palestina och Israel. Det är PK och rätt enkelt.
”Vad vill ni?”
”Tvåstatsösning! Häpp!”
”Och hur ska det gå till?”
”Ja alltså Israel har rätt att förvara sig yadayada terrordåd yadayada måste sluta lära sina barn att hata judar yadayada. Men sen.”
Typ.
Nej.
Det finns nu bara två vägar framåt.
Antingen beslutar FN om Israels gränser, kickar ut bosättarterroristerna och skickar dit fredsbevarande trupper eller också behöver det bli en enstatslösning. I båda fallen måste Israel tvingas.
Inte alla israeler. Det finns många underbara individer – jag läser om dem och jag läser vad de skriver och lyssnar på vad de säger – men de är för få.
Men alltid när jag säger att jag egentligen förespråkar en enstatslösning får jag höra att då har ju inte längre judarna ett eget land. Och jag brukar då svara att ”varför behöver de ha det?”, och då blir svaret att de kan inte vara trygga annars.
Well. Låt oss jämföra med ett annat folk.
De finns i några tiotusental i Sverige sedan några hundra år, och de har behållit sina traditioner och i huvudsak gift sig med varandra fram tills nyss, och de har varit och är fortfarande utsatta. Massor av svenskar har en stereotyp, rasistisk syn på dem, och de förföljdes och mördades av nazisterna.
Romer.
Förklara för mig varför den ena folkgruppen behöver ett eget land för att ”vara trygga”, men inte den andra. Och kom inte dragande med att romer har olika religion sinsemellan. Israel har många ateister och de olika religiösa grupperna har inte särskilt stor samsyn – precis som vad gäller romerna. Det finns inget som säger att man måste ha ett eget land för att kunna utöva sin religion.
Vi kan fortsätta. Druser har inget eget land. De har en egen religion och är ett folk med en kulturell särart och en historia av förföljelse. Samma sak med sikher.
Samtidigt som Israel fortsätter mörda och fördriva palestinier och nu även har börjat med libaneser i sitt Greater Israel-projekt trasas alla möjligheter att skapa två länder sönder.
Det är dags att på allvar börja kräva en enstatslösning.
Vill ni ha hela Palestina? Visst! Och då ska varenda palestinier ha medborgarskap och fullständiga rättigheter.
Israel mördade Ali Shoeib, en libanesisk journalist, i mars. Han var en av fyra som mötte samma öde, och journalisterna var, precis som många journalister i Gaza, målet. Det erkänner Israel. Han råkade alltså inte bara strosa förbi när kulor ven.
För att motivera mordet skapade de bilden som visar honom som kombinerad soldat och journalist.
Foreign Press Association påpekar att bilden är AI-genererad, och efterfrågar verkliga bevis. IDF svarar då via Fox News att det inte finns några.
Senare motiverar de mordet med att han ”samarbetade” med Hizbollah och att hans roll var att filma dem och också att berätta var IDF befann sig (?!).
Det är möjligt att det är sant – de har inte framfört några bevis – men du har ändå inte rätt att mörda journalister. Med samma logik skulle de influencers och journalister som IDF har med sig också vara legitima mål. #användsammamåttstock
IDF mördar journalister på två sätt. Antingen låtsas de att de råkade vara i vägen, oopsie-daisy, eller också hävdar de att journalisterna extraknäckte som soldater, i smyg. Och genom att mörda lokala journalister och, i fallet Gaza, porta internationella, går det att fortsätta mörda, våldta, tortera, fördriva. Bevisen dör med offren.
FILE PHOTO: Al Jazeera journalist Anas Al Sharif, who was killed in an Israeli strike on August 10, 2025, stands at a landfill as he reports the news in Gaza City August 13, 2024. REUTERS/Dawoud Abu Alkas/File Photo
”Efter massakern den 7 oktober etablerades ett team kallat ”legitimeringscellen” inom militära underrättelsetjänsten. Underrättelseofficerare sökte information som skulle bidra till att ”legitimera” militärens agerande i Gaza – misslyckade Hamas-uppskjutningar, användning av mänskliga sköldar, utnyttjande av civilbefolkningen, you name it.
Legitimeringscellens huvuduppgift var att hitta Gazanska journalister som kunde framställas i media som undercover-Hamas-agenter. De jagade aktivt journalister och sökte. Hela dagar ägnades åt saken och de hittade inga. Varför leta efter en undercover-journalist? Som jag förstår det ger det media ”legitimering” till det befintliga dödandet av journalister i allmänhet. Det räcker trots allt att framställa ett sjukhus som Hamas högkvarter och förstörelsen av hela hälsovårdssystemet kan framställas på det sättet. En misslyckad skjutning där Hamas träffar civila och sedan, vem vet, kanske alla civila dödsfall är Hamas? Att så tvivel som en metod för att rättfärdiga grymheter. Att identifiera en journalist som en undercover-agent förskönar dödandet av alla andra journalister. Armén dödade fyra journalister i Gaza över natten. Han erkände att målet var Anas al-Sharif.
Under de senaste två åren har al-Sharif utfört ett systematiskt och modigt journalistiskt arbete och rapporterat till hela världen om utrotningen av sitt folk. Detta medan den israeliska pressen i stort sett har normaliserat massmord, svält och utrotning och svikit sitt yrke. Sveket fortsätter nu med rubriker som rapporterar om al-Sharifs död och helt anammar IDF:s talespersons uttalande. Armén presenterade dokument som hävdar att al-Sharif gick med i Hamas 2013 när han var 17 år. En journalist som inte ifrågasätter IDF:s talespersons uttalanden i detta skede, efter otaliga lögner, befordras helt enkelt i sin position. Men även om vi antar att detta är sant spelar det ingen roll. Enligt denna logik är trots allt den absoluta majoriteten av journalister i Israel, om det finns något dokument som visar att de var i armén eller någonsin tjänstgjorde i reserven, legitima mål för eliminering. Hans plats har varit känd i månader.
Varför döda honom nu? På tröskeln till planerna på att inta Gaza stad? Svaret är tydligt. Jag tror att Israel dödade Anas al-Sharif helt enkelt för att han är journalist. Dokumenten var medlet. Av samma anledning som de aktivt sökte upp journalister som kunde framställas som Hamasnik, för att ”legitimera” dödandet av journalister i allmänhet, ungefär 230 journalister har vi dödat i Gaza sedan den 7 oktober. Och av samma anledning som de hindrar internationella medier från att komma in i Gaza: så att de ser mindre av brotten.”
Trump får väldigt sällan beröm av mig, men jag skrattade för mig själv när han skrev att Israel inte kommer att attackera Libanon mer – eftersom han förbjudit dem att göra det.
Ja, han gjorde det av självbevarelsedrift, förstås, och inte av någon djup insikt eller sällsynt godhet. Han behöver att kriget slutar för att inte förlora stort i höst, och för att kriget ska sluta måste Iran gå med på fred, och katten på råttan och råttan på repet. Som alltid när han gör något bra snubblar han liksom rätt av misstag.
Men ändå. Precis den makten har amerikanska presidenter. De försörjer Israel sedan tidernas begynnelse utan att ställa i princip några motkrav. Och ändå har varenda en misslyckats med att använda den genom alla år.
Allt annat med detta krig är helt åt helskotta korkat från början till slut men för den näsbrännan har Trumpedumpen min sällsynta cred. Ser framför mig hur Netanyahu, som ofta skryter – på hebreiska, inte engelska, för han tror inte det finns översättare – om att han vet precis hur man hanterar USA – krympte en smula när han läste Trumps låtsastwitter.
Mitt nya hemland Frankrike debatterar idag en ny lag som ska förbjuda kritik av Israel. I kid you not. Det är redan där liksom här förbjudet att uttrycka hat mot judar, men de som vill införa lagen tycker det ska vara förbjudet att uttrycka hat mot ”sionister”.
Inte heller ska man få säga att man inte vill att Israel ska finnas. Inte heller får man ”minimera” terrordåd. Mmm. Däremot får man förstås tycka att vilket annat land som helst inklusive Frankrike och Palestina ska upphöra att existera.
I Italien har det blivit en diplomatisk skandal på grund av bilden, som visar en bosättarterrorist som hånflinar åt en förtvivlad palestinsk kvinna på Västbanken, som inte får plocka sina oliver på grund av sagda terrorist, samtidigt som han uppenbarligen filmar henne. Artikeln handlar om det ökande vidriga bosättarvåldet och fördrivningen av palestinier.
Varför?
Bilden är ”antisemitisk”.
Igen: I kid you not. En verklig bild på en verklig terrorist är antisemitisk, eftersom han ser så elak ut.
Israels ambassadör i Italien twittrar att den är ”manipulativ”.
En rabbin jämförde med nazistisk propaganda eftersom den ”dehumaniserar judar”.
När jag vid tolv års ålder läst Anne Franks dagbok grät jag och lovade mig själv att alltid stå upp mot judehat så länge jag lever. Det finns en special place in hell för alla dem som använder hennes och sex miljoner andra judars fruktansvärda öden till att förbjuda kritik mot deras avskyvärda folkmord på sina kusiner palestinierna, som inte hade ett dugg med förintelsen att göra.
Så jag fick en kommentar igår som jag vill lyfta fram, för jag har sett flera andra hävda liknande ting:
”Det kommer aldrig bli ordning i den regionen. Alldeles för många som är typ hjärntvättade till evighetshat. Läste just om att redan 1929 så skedde det en meningslös attack som troligen startade på rykten. Hebronmassakern 1929 med 67 dödade och många fler skadade. Efter ett rykte…. Det är snart 100 år sen och långt innan staten Israel uppstod. Det kommer aldrig ordna sig där.”
Just Hebron är ju något Netanyahu med flera tar upp rätt ofta som exempel på det palestinska folkets påstådda blodtörst och nedärvda judehat och swom motiv till varför sionisterna/israelerna varit tvungna att mörda och fördriva dem från deras hemland i snart åttio år.
Det finns förstås ingen ursäkt för massakern i Hebron – särskilt som det handlade om judar som levat där länge, och inte de sionister som flyttat till Palestina i syfte att ta över landet. Däremot är det inte konstigt att de palestinier som kände till Balfour-deklarationen inte var särskilt förtjusta i sionisterna. Grunden till upproren var förstås att landet var ockuperat, och att britterna hade lovat bort det till de i huvudsak nyinvandrade sionisterna.
Att använda Hebron som någon sorts exempel målar en felaktig bild av Palestina, där judar hade levat tryggt under ottomanskt styre, och där många judiska flyktingar från Europa vittnar om hur väl de togs emot av både muslimska och kristna palestinier. Det var alltid de kristna som mördade och fördrev judar – först romarna, sedan korsriddarna. Under muslimskt styre var de i regel skyddade, och levde som jag många gånger påpekat långt bättre än under kristet styre.
28 palestinska familjer gömde över fyrahundra judar under massakern.
Jag ser ofta personer som pekar på arabernas ”härjningar” i Mellanöstern sedan 600-talet som belägg för muslimers extraordinära våldsbenägenhet, och det är så historielöst.
Visst förekom krig där.
Men liksom – ska VI säga, vi europeer! Snacka om att kasta sten.
Det finns knappt ett sekel på många tusen år då inte Europa hade minst ett rejält krig. Särskilt inte första halvan av förra seklet. Och vi tog med våra krig till alla andra kontinenter, inklusive Mellanöstern – både under världskrigen och tidigare via korstågen.
Inget folkslag är så blodtörstigt och våldsamt som vi, påstår jag.
Så att komma här och peka finger åt Mellanöstern, vars samtliga nuvarande konflikter imo är skapade av oss ”västerlänningar”, är verkligen magstarkt.
Bilden visar Hassan Badawi, libanesisk sjukvårdare för Röda korset, mördad av Israel när de bombade hans ambulans.
Igår mördade Israel även 11 palestinier, varav två barn, i Gaza.
För några dagar sedan mördade IDF en palestinsk man på Västbanken. Han är årets trettiotredje palestinska offer bara på Västbanken. Åtminstone åtta av dem har mördats av bosättarterrorister.
Alla dessa civila, samt alla Israel mördar i Iran, är offer för terrordåd. Israels attacker är olagliga, och när ett land eller en organisation mördar civila är det terror.
Vi måste sluta prata om offer för krig. Dessa människor är offer för en etnisk rensning som ytterst handlar om att Israel på ett eller annat sätt vill komma åt deras land.
Jag har ju sagt att jag förmodligen kommer att rösta på C.
Well. Mig veterligt vill inte C införa sanktioner mot denna terrorstat. Rätta mig om jag missat något i min googling. Så nu när jag ändå har bestämt mig för att spela för andra laget kan jag lika gärna gå all in och rösta på MP.
Såvitt jag förstått har de större mod i denna fråga.
Varenda död civil israel den 7 oktober var mördad i ett terrordåd som Hamas är ansvariga för. Hamas är en terrororganisation.
Varenda död civil libanes och palestinier är mördad i terrordåd som Israel är ansvariga för. IDF är en terrororganisation.
Israel är med all rätt upprörda över Polen, som vägrar återbörda judars egendom som de stulit efter att ha mördat eller fördrivit dem från före andra världskriget till deras familjer.
Israel behöver återbörda all egendom de stulit från palestinska familjer efter att ha mördat eller fördrivit dem efter andra världskriget.
Om du inte är beredd att använda samma måttstock för Israel som för Palestina och Libanon behöver du fråga dig varför.
I hela mitt liv har jag läst opinionsundersökningar inför val och blivit glad när Moderaterna gått upp och tvärtom.
Det känns konstigt att för första gången i mitt liv inte vilja se en borgerlig seger. Om siffrorna i bilden stämmer har knappast en procentenhet SD-väljare gått till C, utan till M och en procentenhet M har gått till C, och hade jag svarat på Väljarbarometern hade jag funnits med i den gruppen.
”Jaha, men är du bekväm med en regering med V i då?”
Nej.
Man kan sammanfatta det så här: I nästan alla sakfrågor är jag solklart borgerlig.
Men mitt fosterland ska inte ha högerextrema statsråd, typ Björn Söder, som representerar Sverige och leder departement. Inte med hjälp av min röst. Det handlar mindre om att de var nazister på 1900-talet. De är det uppenbarligen inte idag. Man har rätt att utvecklas. Det handlar idag mer om deras rasistiska muslimhat. Förföljelsen av muslimer. Besattheten vid att håna dem och hitta på lagar som trakasserar dem. (Exemplet i länken är KD, men det är same same.)
Det handlar om hur de pratar om sina medmänniskor.
Deras unkna syn på en hel religiös folkgrupp, som de ju alltmer även delar med KD, ska inte genomsyra svensk politik, och de ska absolut inte föra Sveriges talan, och målet med mitt skrivande fram till valet kommer att vara på att säkerställa det.
Utöver detta vilar förstås Palestinafrågan tungt över detta val. Jag vill se tuffa sanktioner mot Israel, och det kommer aldrig att hända med SD och KD som glatt hejar på folkmordet, apartheiden på Västbanken, terrordåden i Palestina, Libanon och Iran och planerna på The Greater Israel genom utrotning av palestinier och numera även libaneser.
Så jag är motvilligt beredd att, förmodligen via C, rösta fram en rödgrön röra i förhoppningen att svensk partipolitik är sundare om fyra år. Vi har haft sosseledda regeringar större delen av mitt liv. Jag kan leva med det.
Men ändå.
Jag är inte bekväm med en regering med V i. Bara mindre obekväm.
”Bittersweet” är ett bra ord för hur jag känner inför dessa siffror.
Vad det ytterst handlar om är Trumps avundsjuka på Obama. Jag har aldrig riktigt fattat hans hat, men vi minns alla Trumps rasistiska birther-lögner. Så när Obamas team efter arton månaders detaljerade förhandlingar av experter skapade JCPOA ylade Trump hur hemsk dealen var, och 2018 klev han av den och införa sanktioner utan att tala om vad Iran skulle göra för att bli av med dem.
Det är så liksom dumt från början till slut att införa en permanent bestraffning utan vare sig brott eller väg ut.
Biden borde förstås ha gått tillbaka till dealen, och de höll på att förhandla om det när Israel bombade Natanz nuclear facility, och Iran svarade med att anrika till 60 procent. Det finns en lång och välskriven Wikipedia-artikel som heter ”Iran–United States relations during the Biden administration”. Man kan sammanfatta den med ”de försökte komma överens så bonkade Iran USA, de försökte igen komma överens men så bonkade USA Iran, de försökte igen komma överens men så bonkade Israel Iran”, typ.
Innan Trump och Netanyahu började sina illegala terrorbombningar av Iran för andra gången sägs det att Iran hade erbjudit en deal som var ”bättre” än JCPOA. Det betyder att Trump hade kunnat ta den och utropat seger i sin högst ensidiga tävling mot Obama. Men han trodde han kunde upprepa ”the 12-day war” och bara bomba lite och sen säga ”häpp, nu är jag beredd att skriva på”. FAAFO, svarade Iran.
Och jag förstår dem. De behöver visa världen priset av att attackera dem. Jag hade gjort likadant. Hormuz är världen strupe, som de håller i ett hårt grepp.
Många var förvånade när Trump kallade Irans ten point plan för ”workable”, med tanke på att den bl a innehöll kompensation till Iran, att USA drar sig tillbaka från MÖ helt och att Iran kan fortsätta ta ut tullar i Hormuz. Alla de tre är ju var för sig sånt som skriker ”vi har förlorat” om Trump går med på dem. Han måste absolut kunna säga att hans deal är bättre än Obamas.
Så där står vi nu. Trump vill därifrån. Han vill kunna utropa sig som segrare och slippa tänka på det kriget. Han är labil som en vindflöjel. Ena timmen skriker han om död och förintelse, nästa har han vunnit kriget helt och hållet och kan åka hem, och Hormuz är inte hans problem, andra får lösa det.
Men Iran har fortfarande sitt anrikade uranium kvar och strypgreppet om Hormuz. Och folken i Iran, Libanon och Palestina lider mer än någonsin.
Trotz allt 