Liberalerna

  • Desillusionerade moderater

    När jag frågar dem av mina IRL-vänner som varit allmänborgerliga hela livet hur de tänker inför valet hittar jag tre grupper.

    Den jag tillhör, som desillusionerat känner att vi måste rösta fram en sosseregering vi inte alls vill ha.

    De som likaledes desillusionerat hamnar på andra sidan staketet, eftersom sakfrågorna tar över.

    De som säger ”äsch, SD har sina poänger och de är inte så läbbiga som de var förr”.

    Nu är förstås inte mitt vänkluster representativt för moderater i stort, och det är inte så många jag frågat, men det är intressant att se att den tredje gruppen är klart minst. Vi i de första två grupperna, som tvingas hålla för näsan, verkar utgöra den breda massan.

    Och jag kan inte låta bli att tycka att det är så synd att L valde muslimhetsarpartiet. Hade de bara sagt nej till en regering med SD hade nog inte bara jag givit dem min ledsna röst. Och de hade imo överlevt valet och kunnat ställa tuffa krav på en S-regering.

    Det jag tycker är bra är dock att medan KD, SD och delvis L i denna valrörelse gått all in vad gäller muslimhatarretoriken har M i huvudsak hållit sig lugnare. Enstaka politiker har hakat på, men jag behöver ingen skämskudde på grund av retoriken från centrala håll, annat än i undantagsfall. Det är inte partilinjen som är mitt övergripande problem, utan sällskapet.

    Och det ger hopp för framtiden. Efter detta val hoppas jag M kan komma tillbaka som alternativet för Sveriges allmänborgerliga som måhända inte står upp för svensk religionsfrihet fullt ut, men åtminstone inte hyperfokuserar på att jävlas med Sveriges muslimer.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Samhällsdebatt · Valet 2026

    Följ diskussionen på Facebook:

  • J’accuse !

    Jag har skrivit om muslimhat i snart 20 år. Och det var alltid illa, men det vi ser nu är värre än någonsin. Jag anklagar inte SD. De är inte bättre än så här. Jag anklagar KD, som brukade vara ett trevligt parti med i huvudsak sunda värderingar, och som valt ledare som överträffar SD i hets mot Sveriges muslimer. Jag anklagar Moderaterna och Liberalerna som tiger och ser på. Utan er hade Sveriges muslimhatare inte känt sig så här trygga.

    Det som händer nu är det alla visste kunde hända. Varje människa med en gnutta anständighet i sig måste stoppa en regering med Jimmie Åkesson, Richard Jomshof och Björn Söder i.

    Pröva att byta ut ”muslimer” mot ”judar” i tweetsen och känn efter vilket århundrade det påminner dig om.

    Vi kan få borgerlig politik tillbaka igen. I en framtid där det inte längre går att hetsa mot svenskar för deras religion utan att en majoritet av folket säger emot.

    Fler artiklar:

    Rasism

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Vill SD regera?

    Jag undrar om Moderaterna hade insett hur illa det skulle bli att gå till val på att regera med Sverigedemokraterna. Att deras centrala budskap skulle vara att svenska muslimer är roten till allt ont i landet, och det viktigaste vi ska göra är att få dem att lämna Sverige genom att trakassera dem så mycket vi kan. Att centralt för högersidans valbudskap skulle vara avskaffandet av religionsfriheten.

    Jag har skrivit om det svenska hatet mot muslimer i snart 20 år. Myten om den pågående ”islamiseringen” är den mest svårknäckta, för det är whack-a-mole. Så fort man slår ner på en delmyt ploppar en annan upp. De som ser en lömsk inkräktare vars mål är att ta över Sverige och skära halsen av alla ickemuslimer i varje muslim kan inte övertygas, lika lite som en inbiten nazist kan övertygas om att judar och romer inte är roten till allt ont. Så då återstår det näst bästa – att peka på kulturrasismen så att övriga åtminstone känner igen den.

    Och i denna valrörelse har SD gjort det så lätt. Både Richard Jomshof och Jimmie Åkesson pratar länge och gärna om ”islamiseringen”, och valaffischer ber svensksomalier flytta tillbaka till Mogadishu. Hade en supertrevlig somalisk Uber-chaffis häromdagen. Han är rätt knäckt över vad han får höra, sa han. Jag såg sorgen i hans ögon.

    Jag kan inte minnas att SD var så här brutalt kulturrasistiska i de tidigare tre–fyra valrörelserna. Det är som om de valde att vara mesigare under några valrörelser för att få kompisar och passa in, och nu när de väl blivit accepterade kommer de ut som de fullblodiga megamobbare de var hela tiden. I smyg.

    Här är grejen: Jag tror visserligen att SD vill sitta i en regering, men jag tror inte det är deras mål. De vill först och främst bli så stora de kan. Samarbetet med regeringen har fått dem att tappa – inte mycket, men de är vana att växa. Det är problemet – man kan inte vara extrem i en regering. Och de förlorar inte på rasretoriken. De som förlorar är Moderaterna och Liberalerna, som försöker få kärnväljare som har svårt att svälja SD att stanna kvar.

    Om SD verkligen ville se en regeringsbildning högerut skulle de tona ner retoriken, betona vikten av samarbetet och passa in i det ”SD har mognat”-budskap som M så storebrorsaktigt försöker framhäva till tveksamma väljare. De hade inte rimligtvis haft ”vi är inget borgerligt parti” som del av kärnbudskapet. Så frågan är vad de håller på med.

    Jag kan inte dra någon annan slutsats än att fokus för dem nu är att inte tappa de radikala till småpartier på ytterkanten, och inte att vara en foglig och rumsren del av ett seriöst regeringsalternativ.

    Fler artiklar:

    Valet 2026

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Blockpolitikens död

    Svenska val brukar vara jämna. Sällan eller aldrig i modern tid har det varit så här långt mellan ”blocken” så nära ett val. Även om många brukar återvända till sina gamla partier när det beger sig är det inte troligt med stora förändringar. Diffen har legat kring 7–9 procentenheter under stora delar av 2026 i Poll of polls. Och det är under förutsättning att Liberalerna överlever.

    Så vad händer efter valet?

    Första frågan är ju vad som händer med L. Positioneringen som bokstavliga SD-kramare har vad jag sett skakat om medlemmarna ordentligt. Gamla trotjänare som Birgitta Ohlsson har lämnat partiet, och nu behöver man nya väljare som ska vara superliberala men ändå helt ok med drevet mot Sveriges muslimer från Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Varifrån ska de komma? De som gillar Moderaterna, KD och SD lär inte flytta sig till L. Återstår stödröster.

    Fram tills förra veckan såg jag loppet som helt kört, men baserat på hur jag ser folk resonera i sociala medier kan Mohamssons stjärnkupp ge henne de stödröster hon behöver. Det är inte troligt, men möjligt. Det kan också bli ännu värre för högersidan, om L hamnar nära ribban men missar.

    Bara ett parti har sedan enkammarriksdagen infördes åkt ur riksdagen och sedan kommit tillbaka, och det var Miljöpartiet 1991 efter att man först kommit in 1988. De kom tillbaka 1994, men frågan är om L trots sin imponerande långa historia har den kraften.

    På vänstersidan finns Centerpartiet, Vänsterpartiet och MP med sisådär 7½ procent var. Socialdemokraterna behöver förmodligen bara två av dem så länge den tredje lägger ner sin röst vid regeringsbildningen. Och jag tror inte KD kommer att gå med på Cs förslag om att sitta i en mittenregering med S och MP. Däremot tror jag L kan tänka sig det – och det vore ju ofantligt komiskt om nu sverigedemokrater stödröstar på L och de kravlar sig över gränsen bara för att sedan byta sida.

    Men det här tror jag vi landar i:

    S, MP och C bildar regering som stödjer sig på hoppande majoriteter.

    L hamnar på runt tre procent tack vare stödröster.

    SD blir marginellt större än M och utropar sig som segrare trots förlusten, eftersom de egentligen är mindre intresserade av att regera än att vara i opposition.

    M och KD tar en paus från varandra och från SD. Och blockpolitiken upphör. Istället kommer Sverige framgent att regeras av olika mittalternativ precis som så många andra parlamentariska demokratier som Holland, Belgien och Tyskland. SD återgår till att bli ett ytterparti och bjuds inte in igen i närtid.

    Mina två ören.

    Fler artiklar:

    Valet 2026

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Anti-antisemitismen som skenmanöver

    Gunnar Hökmark: ”I Sveriges tredje största stad talar kommunens företrädare för arbetet mot islamofobi om att bränna en svensk partiledare för att hon bär en Davidsstjärna, den råa antisemitismen har nått innanför, det är inte bara V som har problem.”

    Han retweetar Fredrik Johansson, som anser att det nuvarande styret i Malmö måste bytas ut (!) för att skapa trygghet för ”stadens judiska befolkning”, och retweetar i sin tur Kvartal, som berättar att Moderaterna i Malmö ifrågasätter kommunens handlingsplan pga att Valley Ghanem som jag skrev om igår varit med och tagit fram den.

    Först det absurda i att Hökmark nu utnämnt henne till ”företrädare”. Liksom. Hon var med.

    Sedan finns det ju inga belägg för att hon är antisemit. Hennes ilska gällde att någon hon ser som landsmaninna sviker sitt lidande folk genom att bära en symbol som ett fiendeland använder för att brännmärka deras landsmän. Om detta kan man tycka vad man vill, men det är ju helt absurt att ledande svenska politiker och mediaprofiler lyfter fram denna privatperson för vad hon skrev under sitt eget inlägg på Instagram som ett bevis för att styret i Malmö ska bytas ut. Politiseringen av antisemitismen har blivit oerhört otäck.

    Här är vad vi vet. Sverige är världens minst antisemitiska land. Det är ingen åsikt, det är vad ADL säger. Sveriges mest judehatande parti är Sverigedemokraterna. De grundades av BSS, som var nynazister.

    I en tid när nyssnazisterna för första gången någonsin har en chans att sitta i en svensk regering går hela den sidan ut med storsläggan för att ta tag i antisemitismen till vänster. Inte till höger. Den spelar ingen roll. Bara till vänster.

    Och samtidigt sprider man så mycket muslimhat man kan. Valspurtens budskap är busenkelt: Muslimer är läbbiga och de finns till vänster. Vi till höger tänker visserligen regera med ett nyssnazistiskt parti som rymmer fler judehatare än något annat, men genom att hela tiden anklaga Vänsterpartiet för att vara antisemiter vrider vi smidigt rasistkortet ur händerna på vänstern!

    Så ja. Det står alltmer klart att anti-antisemitismen är en skenmanöver.

    Davidsstjärnan är ju inte Israels symbol. Men alltför många både till höger och vänster ser den så. Det är det faktiska problemet med halsbandskalabaliken, samt det faktum att hon rakt ut sa att hon tagit på sig halsbandet för att ”V skriver kärleksbrev till Hamas”.

    Jag har själv svårt att veta hur stort problem vi har med antisemitism i Sverige, och jag har verkligen försökt hitta fakta här. Judiska centralrådet har fått medel av regeringen för att polisanmäla hatbrott, men enbart när folkgruppen är judar. Allt som är brottsligt ska självklart polisanmälas, men när Brå mäter anmälningar och inte domar leder förstås detta till skev statistik. Jag kan bara se rubrikerna framför mig:

    ”Antalet polisanmälningar ökar lavinartat!”

    Jag har aldrig kallat Sverigedemokraterna för nazister. Många i mitt antirasistnätverk gör det, men jag tycker inte man ska använda det ordet lättvindigt. Nyssnazister ja, men inte utan ”nyss”. Ändå har jag de senaste dagarna själv blivit kallad nazist under mina inlägg rätt många gånger. Ironin.

    Hökmark, som ju fått min röst alla gånger han blivit vald till något, är ett djupt obehagligt bevis för att den enorma anti-antisemitismkampanj högersidan nu bedriver bara är ett verktyg för att få oss att titta bort från det faktum att man går till val på att regera med människor som Björn ”judar är inte svenskar” Söder.

    Det finns förstås judar som röstar på Vänsterpartiet, och det finns förstås också judar som är engagerade mot Israels folkmord och för ett fritt Palestina.

    Vilken hänsyn visar mitt forna parti dem?

    Fler artiklar:

    Israel–Palestina-konflikten efter den 7 oktober 2023

    Följ diskussionen på Facebook:

  • ”Må hon brännas”

    Arwah Sheikh Ali med blåmärken och märken på vänster kind efter ett gripande av israelisk polis 2023.

    – Medan sionister bränner in denna symbol på hennes landsbarns kinder, väljer hon att bära den som en koppel.
    – Må hon brännas…

    Det är för mig obegripligt att etablerade medier hänger ut en privatperson som skrev en visserligen synnerligen olämplig men ändå inte olaglig kommentar under sitt eget inlägg, och dessutom låtsas att det handlar om hat mot judar och inte ilska över att Simona Mohamsson stödjer Israel som driver henne. Detta är inte ett försvar av ordvalet. Igen. Det är en reflektion över en fullständigt absurd debatt.

    För nu ska alla ”stå upp” för Mohamsson och det heter att hon är ”utsatt” och att hatet från den palestinska kvinnan visar hur judar är utsatta. Say what? När blev Mohamsson jude?

    ”Avsikten var att avslöja det rabiata hatet och rasismen bland V’s väljare, o de lyckades ganska bra med det.” skrev en skadeglad nisse nyss till mig.

    Jo tjena.

    En okänd privatperson skrev ”må hon brännas” i bemärkelsen ”brännmärkas” och hela Sveriges rassehöger löper amok.

    Jag är inte minister, inte ens politiker, jag är liksom hon bara en privatperson om än med relativt många läsare, och här är grejen:

    Under enbart de inlägg jag skrev i förrgår fick jag här och på twitter kanske femtio till hundra grova påhopp – nästan alla från män, nästan alla från folk som inte ville något annat än skriva att jag var dum, ful, idiot, antisemit, what not. Efter femton år av denna gegga bryr jag mig inte alls – jag låter allt stå kvar. Men detta med att Mohamsson nu visat ”det rabiata hatet ” bland Vs väljare är ju patetiskt. Jag är helt säker på att det finns. Alla politiker är hatade av någon. Ingen kommer undan. Och alla läger har folk som skriver djupt obehagliga saker. Jag kan bara säga att trots att jag i alla år propagerat för RUT, sänkta skatter och nästan all annan moderat politik är det hat jag själv, som högerväljare, fått från andra högerväljare långt, långt värre än det jag fått från någon vänsterväljare.

    Vänstern stör sig på idéerna. De går aldrig någonsin över i rå sexism och annat otyg. Påhopp från vänstern handlar om att jag är olika synonymer till egoist, eller möjligen rasist när jag förespråkat reglerad invandring. Det är min erfarenhet, det kanske hade varit annorlunda om jag inte varit så mångas ”favoritmoderat”, så make of that what you will.

    Men när det gäller perspektivet på palestinskan som skrev ”må hon brännas” och det ramaskri vi nu ser vill jag bara säga en sak:

    Jag har under årens lopp av skrivande fått minst hundra kommentarer och tweets från okända män under mina texter som utan föregående diskussion bara velat framföra en sak:

    Att de hoppas innerligt att jag blir våldtagen av en muslim, n*ger, invandrare, arab, hamasterrorist eller annan svartmuskig karl. Gärna gruppvåldtagen. Gärna också mördad på kuppen.

    Och jag är återigen inte ens minister. Var är alla stödaktioner? Nej, jag vill inte ha någon – det är inte synd om mig. Hatkommentarer ingår i det liv jag valt att leva som halvoffentlig, och de bekommer mig inte.

    Jag utgår från att även Mohamsson klarar dessa, utan stå-uppande.

    Bilden visar mannen som israelisk polis påstås ha brännmärkt.

    Fler artiklar:

    Israel–Palestina-konflikten efter den 7 oktober 2023

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Davidsstjärnan för att bonka V

    Efter att ha läst de flesta av de många hundra kommentarerna och tweetsen under mitt inlägg om Simona Mohamssons halsband imorse har jag funderat vidare på vad det är som skaver.

    Låt oss börja med det minst viktiga – att det var just ett halsband. Det är inte i sig oetiskt, mest konstigt. Man bär inte religiösa symboler från en religion man inte har – undantag om de tillhörde någon älskad mormor, typ. Religiösa halsband är ett sätt att känna igen varandra inom en religion. Så. En pin hade varit mer traditionsenligt och mindre iögonfallande. Men vi kan lämna placeringen därhän.

    Och problemet var ju inte heller att hon ville visa sympati med utsatta judar. Det är tvärtom bra. Den första och sista meningen är helt i sin ordning.

    Det verkliga problemet var att hon också gjorde det för att jävlas med Vänstern. Och oavsett vad man tycker om v-breven är det rätt avskyvärt att använda en symbol för en religion och folkgrupp man inte själv tillhör som politisk rekvisita i en valrörelse för att göra billiga poäng. Särskilt som många judar inte alls sympatiserar med vare sig hennes politik eller hennes inställning till Palestina. Dessutom är det barnsligt och ologiskt att säga att antisemitismen ökar pga att breven skickades till några personer som inte borde fått dem.

    Så sammanfattningsvis blir det rätt enkelt:

    Placeringen: konstig och otraditionell, men inte i sig oetisk.

    Budskapet om att visa sympati med judar: bra!

    Att använda en davidsstjärna som politisk rekvisita för att bonka V: horribel appropriering och ett hån mot alla de judar som är engagerade för ett fritt Palestina.

    Där har jag landat.

    Fler artiklar:

    Israel–Palestina-konflikten efter den 7 oktober 2023

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Mohamsson i davidsstjärna

    Simona Mohamsson intervjuas iklädd ljusrosa kavaj och ett halsband med davidsstjärna.

    Min första reaktion när jag ser Simona Mohamsson i davidsstjärna är att denna nya trend är fånig. Kors och stjärnor i ett halsband runt halsen har alltid varit symboler för ens egen tro. Jag bar själv ett kors i tonåren som jag fick när jag konfirmerades, liksom de flesta av mina döttrar. Man använder inte en annan religions symbol för att demonstrera sympati med människor som har den tron.

    Men nästa tanke är att det är mer än fånigt. Det är helt fel. Hon valde inte en symbol för Israel för att visa sina sympatier utan en generell symbol för en folkgrupp hon inte tillhör och där många inte håller med henne.

    ”Men tänk om det verkligen bara är judar hon syftar på då?”

    Nope. Hon bar den enligt egen utsaga, lätt travesterad, för att håna Nooshi Dadgostar för att V skickat dessa imo uttjatade brev. Agerandet var politiskt, mot Palestina, för Israel, och hennes ursäkt, att judar i Sverige behöver skyddas pga Vs agerande, saknar inneboende logik.

    Det kan vara så att hon bara inte begriper bättre. Då är hon en klant. Jag tror det.

    Men om vi verkligen vill skydda varandra är det sista debatten behöver nu – från båda sidor – fortsatt ihopblandning av judar och landet Israel.

    Låt oss börja med en ordningsregel: Symbolisk sympati visar man med en dekal på rockslaget, och inte med ett halsband som i åtminstone hela mitt liv varit sättet att visa sin religion på. Alla som håller på #SvenskaTraditioner borde åtminstone stå upp för det.

    Fler artiklar:

    Israel–Palestina-konflikten efter den 7 oktober 2023

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Sveriges alltmer rasistiska höger

    Anledningen till att jag inte kommer att rösta på Moderaterna i år, för första gången någonsin, är ju att jag inte vill se sverigedemokratiska ministrar i regeringen.

    Ytterligare en anledning är att jag vill se sanktioner mot Israel. För mig är det den i särsklass viktigaste frågan – vi måste sluta stötta folkmordet.

    En tredje anledning som blommat upp är att representanter för både KD och SD, som lär vara i majoritet i en ny regering, nu rakt ut kräver stopp för moskéer i Sverige. Det är för mig lika avskyvärt som att kräva att synagogor försvinner med hänvisning till att judar inte kan integreras om de tillåts utöva sin religion. Vi ska alltså vara lika vedervärdiga som Afghanistan, som inte tillåter kyrkor.

    Jag trodde länge att vi svenskar lämnat kvar rasismen i nittonhundratalet, och jag saknar Alf Svenssons KD och Fredrik Reinfeldts M. Jag saknar en tid när det var enkelt och självklart att vara borgerlig. När de enda politiska debatter jag tog var med ”Vänstern”.

    Till skillnad från många av er vänstervänner här tycker jag inte illa om Ulf Kristersson. Jag tror han har en rättvisande moralkompass – och jag baserar det på att han avvek från partilinjen när det gällde partnerskap och samkönade äktenskap. Det krävde mod och moral. Jag gillar de flesta i Ms ledning. Samma sak med Sollentunamoderaterna, som är underbara människor.

    Men en röst på M och L öppnar dörren för muslimhatande KD och SD, och det i en tid när muslimer redan är enormt utsatta. Jag skäms som svensk över hur dessa rasister formulerar sig. De som vill avskaffa religionsfriheten och trakassera en folkgrupp ska inte representera mitt land.

    Jag har inte ändrat mina värderingar. Jag står kvar på samma punkt.

    Jag är inte vänster. Jag kan inte längre vara höger.

    Jag är en partilös, svävande blobb i den nya rasismens Sverige.

    Fler artiklar:

    Sverigedemokraterna

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Valet 2030

    Ibland när jag säger att jag alltid röstat på Moderaterna får jag höra att jag är en sån som inte tänker själv. Jag förstår att det kan låta så, men självklart har jag inför de flesta valen satt mig in i de frågor som spelar roll.

    Sanningen är att mina värderingar är allmänborgerliga. Jag brukar säga att jag är för RUT, friskolor och monarkin. Att jag alltid valt M även om det funnits år då de andra tre partierna haft bra idéer är för att jag vill ha ett starkt statsbärande parti. Det är inte konstigare än så. För stora småpartier skapar viss ryckighet.

    Och som jag ofta påpekar är vänster och höger riktningar och inte platser, och i Sverige med en av världens högsta skatter vill jag till höger och i USA utan allmänfinansierad(e) sjukvård och universitet hade jag absolut röstat vänsterut.

    Därför har det blivit Moderaterna. Höger plus statsbärande.

    Sverige är dock inte ett av världens lyckligaste och bästa länder enbart på grund av ett parti och trots övriga, utan vi är det på grund av dragkampen mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i huvudsak och övriga i andra hand. Om ett av dessa partier genom att liera sig med ett av Europas extremhögerpartier gör sig ovalbart för en klar majoritet av svenska folket kommer den andra sidan att bli allt sämre med tiden. Det är mänskligt att bli lat. Det kan bli som på åttiotalet, minns Kjell-Olof Feldts Alla dessa dagar, där först Palme, sedan Carlsson ansåg sig kunna komma undan med löntagarfonder och allt möjligt annat impopulärt bara för att en så stor del av väljarbasen aldrig röstade annat än på dem.

    Om L åker ur, vilket lär ske, skiljer idag mer än tio procentenheter mellan ”blocken”. Mig veterligt har ingen lyckats ta sig ur ett sådant underläge mindre än ett halvår före val. Moderaterna har nu kravlat under 17 procent, och i princip halverats sedan 2010.

    Jag känner mig inte ”sviken” av M. Så ska man inte hålla på. Partier lovar vad som gäller inför kommande mandatperiod, och inför nästa val gäller nya löften. De har rätt att ändra sig.

    Men jag undrar hur partiledningen tänker. Tror de verkligen att 51 procent av svenska folket vill se ett av Europas extremhögraste partier representera Sverige?

    Ledningen i det partiet, och de som är de troligaste ministrarna, gick med när partiet ville förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen ren. De är besatta av den helt påhittade ”islamiseringen”, vilket de för övrigt delar med många i KD, och de vill att fullt produktiva invandrare ska flytta härifrån genom att använda våra skattepengar som mutor.

    Följ diskussionen på Facebook: