Liberalerna

  • Hur saknade barn blev könsstympade

    Liberalernas Facebookinlägg om 850 elever som saknas i svenska skolor

    ”190 kommuner har svarat på Ekots fråga om hur många elever som de fortfarande inte fått kontakt med. Hälften svarar att det finns en eller flera elever som inte kommit tillbaka till skolan, och i många fall finns misstankar om att barnen är utomlands.”

    Utifrån denna information har Simona Mohamsson et al dragit slutsatsen att dessa 850 barn eller åtminstone en hel del av dem blivit hedersförtrycksbortförda och könsstympade och dessutom bortgifta.

    Historien bakom Liberalernas inlägg från igår är extremt typisk för hur islamiseringsmyten blir alltmer mainstream. För visst. Islam nämns inte, men för svensk rassehöger är hundvisslorna megatydliga. Mohamsson vet att ”barn som skulle ha suttit bredvid sina kompisar i klassrummet har i stället, mot sin vilja, förts ut ur landet i hederns namn, till könsstympning, så kallade uppfostringsresor eller tvångsäktenskap” får hela skocken att associera till Sveriges muslimer.

    För det enda skolorna rapporterat till Ekot är ju att det finns barn de inte fått tag på. Vi vet inte hur det har sett ut förr om åren. Brukar de dyka upp så småningom? Det verkar så enligt dagens rapportering. Är de fler än vanligt? Färre? Utan den jämförelsen är det svårt att dra några slutsatser alls.

    Undersökningen gjordes en månad efter skolstart, men det framgår inte hur noga de varit. Kan barnen bara ha flyttat till en annan kommun? Kan de ha bytt skola men meddelandesystemet inte funkat?

    Det finns självklart en lång rad skäl som inte innebär könsstympning.

    Hemmasittare, sjuk men inte sjukanmäld, men också familjer som faktiskt flyttar utomlands. ”Flyttar” är nämligen det ord vi brukar använda när människor byter hem. Inte ”i många fall finns misstankar om att barnen är utomlands”, som om familjer begår brott när de lämnar landet, eller, à la Liberalerna, ”förts ut ur landet i hederns namn” – vad betyder det uttrycket ens?

    Jag har haft massor av kollegor som bott i Sverige med sina familjer i några år, och sedan flyttat tillbaka eller till något annat land. Jag kan mycket väl tänka mig att inte alla kom ihåg att meddela barnens skolor vid ett snabbt beslut under sommaren.

    Könsstympning är självklart verkligt och fruktansvärt. Vi har många invandrade kvinnor i Sverige som är drabbade. Samtidigt är det ett faktum att det inte finns något dokumenterat fall av könsstympning utförd i Sverige någonsin, och att det finns två flickor vars föräldrar dömts för att ha könsstympat dem utomlands, och båda domarna kom 2006. Det kan självklart finnas mörkertal. Men om vi ska hålla oss till vad vi faktiskt vet har ingen könsstympats på 20 år, och ändå verkar Liberalerna övertygade om att en väsentlig del av de 850 råkat ut för det.

    All respekt till alla eldsjälar som verkligen bryr sig om och lägger tid på de barn som drabbas av bortgifte och könsstympning.

    Men när jag ser inlägg som Simonas nedan känner jag inget annat än att japp, ytterligare en utsatt grupp hon kan piggybacka på i sin iver att fortsätta exploatera islamiseringsmyten.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Religion · Rasism


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Ingen gör fel

    Illustration av Magdalena Andersson framför Sveriges riksdag efter valet 2026

    Det är tröttsamt med all pajkastning just nu.

    När jag hör Magdalena Andersson låtsas att Vänsterpartiet bildat någon sorts koalition med Moderaterna för att de röstade på Andreas Norlén kommer jag ihåg hur barnsligt det partiet brukar vara när de inte får som de vill. Stefan Löfven var likadan. Tjurar och frustar. Alla bilder på hennes tvärförbannade min under talmansvalet gör ingen någon tjänst heller. Jag börjar förstå hur jobbigt det är för V att tas för givet av ett parti som beter sig så.

    Ingen är skyldig till dagens situation.

    V är i sin fulla rätt att kräva att sitta i en regering. Men en majoritet av svenska folket har inte röstat på en regering där de ingår.

    Centerpartiet är i sin fulla rätt att hålla fast vid att inte V ska regera och att Sverigedemokraterna inte får samarbetas med alls. Det var det tydligaste vallöftet.

    Och jag förstår att Jimmie Åkesson tycker att det är Sverigedemokraternas tur nu, med exakt samma argument som V. ”Vi har varit snälla och solidariska, och nu är det vår tid i solen.” Men en majoritet av svenska folket vill inte se dem regera heller.

    Så ingenting kommer att hända än. Först måste hotet om extra val vara så överhängande att partierna börjar känna hettan.

    Och då är frågan:

    Vem har minst att förlora och vem har mest?

    Hela vänstersidan har förstås hela sin majoritet att förlora. Men på högersidan finns risken att Liberalerna åker ur. Ingen vet om deras hockey stick på slutet var en tillfällig spik.

    Så här tror jag de resonerar:

    V slits mellan sitt löfte till väljarna och sin ovilja att hållas ansvariga för en valförlust.

    Miljöpartiet och Socialdemokraterna har inte egentligen några alternativ. De kan bara hoppas att C eller V ändrar sig, eller möjligen att L och Kristdemokraterna hoppar över staketet.

    C är Sveriges rikaste parti och skulle förmodligen komma stärkta ur en ny valrörelse, och de kan inte låta V regera. De är ju ett högerparti och har lovat en mittenregering. Jag tror att för många inom C skulle det vara värre att vara ansvariga för V i en regering än att vänstersidan förlorar ett extra val.

    Om jag vore L skulle jag inte vilja se ett extra val, men L utan KD kan inte förändra något, så vare sig de vill eller ej är de maktlösa, såvida inte KD hänger på. Och det känns rent personkemiskt inte möjligt.

    M har liksom S, MP och Sverigedemokraterna ingen möjlighet att påverka något alls, utan kan bara vänta och se vad alla andra gör.

    Sverigedemokraterna skulle som jag skrev igår kunna släppa fram en typ Alliansregering, men efter att ha sovit på saken har jag kommit fram till att de nog är det parti som har allra mest att vinna på ett extra val. De tappade stolar de nog vill ha tillbaka, och väljare tenderar att belöna dem som de uppfattar bidrar minst vid kaos. Jag gick tillbaka och kollade på opinionsundersökningarna månaderna efter valet 2018, och både i procent och procentenheter gick de upp mest.

    Så när jag nu vägt in ”vad har partierna att vinna/förlora på extra val” vill jag ändra mina odds från igår. Jag tror fortfarande att V kommer att ge sig till slut, men det förutsätter att Anderssonskan börjar bete sig mer moget. Däremot känner jag att sannolikheten för extra val är större och att sannolikheten för att C och Sverigedemokraterna släpper fram en regering med M, KD och L är betydligt mindre.

    En fotnot: Jag ser nu att Magdalena Andersson sagt till C och V att börja ”sudda röda linjer”. Men det går inte. Man kan antingen behålla sin linje eller ta bort den helt. Det går inte att kompromissa kring regerande.

    Hursomhelst är mitt råd att sluta skälla. Ingen gör fel. Ingen är illojal. Alla gör vad de sa att de skulle göra. Och det var precis samma råd jag gav för åtta år sedan också.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Regerande ytterparti

    Skärmavbild av Twitter-konversation med kommentarer om svensk politik, inklusive åsikter om regeringspartier och samarbeten.

    Ganska många har frågat mig varför det är så viktigt att hålla Vänsterpartiet borta ur regeringen. Det är en intressant fråga, eftersom jag ser hur stackars Centerpartiet kläms från alla håll – antingen är de odemokratiska för att de inte accepterar Sverigedemokraterna eller också för att de inte accepterar V i en regering. När man lyfter blicken en smula är det intressant hur lika argumenten ser ut. Det är mycket lättare att tycka att något är odemokratiskt när motståndarsidan gör det.

    Vem man budgetsamarbetar med och vem man regerar med är förstås olika frågor. Och eftersom jag är borgerlig vill jag ju hellre se ett budgetsamarbete i mitten än till vänster. Det är det främsta skälet till att jag inte vill ha en regering med V i. Jag vill helt enkelt att en socialdemokratisk regering ska kunna komma överens med högersidan. Om inte om budgeten, så åtminstone i andra frågor där man tycker lika. Och jag tror faktiskt även Vänsterpartiet tjänar på att inte behöva stå för allt en socialdemokratisk regering kan tänkas hitta på.

    När det gäller Sverigedemokraterna i en regering är det en helt annan fråga. Det handlar för mig mindre om deras inflytande, även om det förstås spelar roll, och betydligt mer om deras retorik. Inflytande har de haft hela mandatperioden, så den delen skulle inte ha ändrats.

    Men ministrar representerar Sverige. De uttalar sig i Sveriges namn, företräder Sverige i EU och internationellt, förhandlar med andra länder, ansvarar för sina politikområden och är med och fattar regeringens gemensamma beslut. Jag vill inte att Björn Söder, Richard Jomshof och Jimmie Åkesson med flera, med deras vedervärdiga retorik när det gäller muslimer, palestinier och andra så kallade ”utomeuropeiska invandrare”, ska ha de rollerna. Och egentligen anser jag att även Kristdemokraterna, med sina terrorvurmande ledamöter, numera också borde vara diskvalificerade.

    Och de hårda linjerna från både Sverigedemokraterna och V – med krav på att få regera för att ge stöd – har säkert gagnat dem som partier, men det har också förstört för deras respektive block.

    Det gav motståndarsidan makt att säga ”röstar du på ett parti i det blocket får du ministrar från SD/V med på köpet”. För Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna innebar det garanterat valförlust – jag tror faktiskt de hade klarat sig kvar med Sverigedemokraterna som stödparti – och för vänstersidan innebar det att gapet nästan helt försvann – för högersidan kunde, rättvist eller ej, säga att ”visserligen får du muslimhatare i regeringen med oss, men du får antisemiter i regeringen om du röstar på vänstersidan”. Naturligtvis inte ordagrant, men det var budskapet mellan raderna.

    Det jag tycker alla behöver sluta med nu är att säga att partier, oavsett vilka, är odemokratiska om de inte går emot sina respektive vallöften. Någon kommer att behöva ge sig till slut, men tills dess behöver vi alla lugna oss en smula.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Valet 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Judehat: V vs L

    Simona Mohamsson intervjuas iklädd ljusrosa kavaj och ett halsband med davidsstjärna.

    Göran Rosenberg postade nyss ett stycke ur Gulan Avcis intervju i Dagens Arena:

    ”Det finns inget annat parti som så rakryggat tagit strid mot extremism, mot judehatet, som Liberalerna har gjort. Skulle de rödgröna komma till makten, då tror jag att vi kommer se en farlig utveckling där fler judiska familjer kommer att tvingas packa sina väskor och flytta från det land som varit deras hemland i generationer. Det vore förödande för vår demokrati.”

    Så eftersom jag tänkt skriva en artikel om Simona Mohamssons tvära kast mellan olika positioner blev jag nyfiken och gjorde en sökning på hur mycket hon stått upp mot judehatet före valrörelsen 2026. Har hon besökt synagogor, deltagit i organisationer, skrivit debattartiklar, hållit tal, argumenterat från podiet? Gjort något för svenska judar som inte varit reaktivt?

    Jag hittade inget sådant initiativ alls.

    Så då frågade jag om Liberalerna som parti. Jag undantar regionala och lokala initiativ, reaktiva svar på frågor och fall där L röstat för propositioner. ”Tagit strid” innebär aktiva initiativ på riksnivå.

    Och jag hittade två exempel: Liberalerna krävde och fick en riksdagsdebatt om antisemitism och judars säkerhet i november 2023. I maj 2025 krävde partiet ytterligare en sådan debatt. Inget av detta ledde dock till några initiativ som inte redan var påbörjade.

    Så då ställde jag exakt samma fråga gällande Vänsterpartiet, och detta trillade ut:

    • 2022: V föreslog en nationell strategi för den judiska minoriteten, med argumentet att judiskt liv var alltför osynligt i minoritetspolitiken och behövde stärkas mer systematiskt. Förslaget omfattade också ett långsiktigt stärkande av jiddisch och den judiska minoritetens rättigheter.
    • 2023–2024: V fortsatte driva frågor om antisemitism, hatbrott och skyddet för judiskt liv i motioner och riksdagsdebatter.
    • 2024: V hänvisade till sitt tidigare krav på en nationell strategi och välkomnade att regeringen gått vidare med arbete på området.
    • 2025: V föreslog 60 miljoner kronor mer än regeringen till genomförandet av den nationella strategin för att stärka judiskt liv.
    • Sammanfattning: Före 2026 hade V en dokumenterad nationell meritlista av egna initiativ särskilt inriktade på judiskt liv i Sverige, inte bara allmän antirasism eller stöd till gemensamma regeringsåtgärder.

    Så jag vill nu betona att denna jämförelse mellan V och L är precis i sin linda, och jag kan ha missat massor. Jag uppmanar er alla att korrigera mig om jag är orättvis.

    Men om det stämmer påminner detta närmast om när Donald Trump skriker ”No one has done more for black people / Israel / the military / veterans / Christians / evangelicals / religion / Puerto Rico / farmers …” Inte nog med att det är lika bombastiskt – det är också lika falskt.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Rasism


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Stolt över mitt fosterland

    Vaknar ofantligt stolt över mitt fosterland som verkar ha vägrat Richard Jomshofs, Björn Söders, Jimmie Åkessons, Ebba Buschs och Alice Teodorescu Måwes vedervärdiga hetskampanj mot Sveriges muslimer. Det är min främsta känsla idag. Och jag hoppas deras partiers avskyvärda värderingar aldrig mer kommer att dominera en svensk valkampanj.

    Därefter är jag ofantligt och rätt förvånat lycklig över hur Moderaterna blev så mycket större än Sverigedemokraterna. Vem hade vågat tro det? Från ett underläge på ett par procentenheter till det omvända. Jag tror inte egentligen mätningarna hade fel, utan att många gamla moderater återvände på sluttampen. Det kanske verkar irrelevant, men det ändrar dynamiken – Åkesson kan aldrig i närtid komma dragandes med sitt ”vi är Sveriges näst största parti” igen, och M kan fortsätta som ett av Sveriges två statsbärande partier.

    I panelerna på Syres valvaka igår var jag uppenbart längst till höger, med en publik som trots det var intresserade av att höra hur jag resonerade. Jag gav min syn på utrikespolitiska frågor, framförallt Israel och Palestina, förstås, och på vad som händer härnäst. Det var särskilt kul att flera av er som läser vad jag skriver kom fram och hälsade. Det är fantastiskt att höra hur mina tankar påverkar människor jag tidigare aldrig mött. Det var en superkul kväll med både gamla och nya vänner. Även Sami var nöjd. Som ensamt djur bland över 200 humans blev han väldigt klappad och gullad med.

    Jag började tro Liberalerna skulle klara sig kvar efter stjärnkuppen – och jag såg det på Twitter innan jag såg det i opinionsmätningarna. Jag har blandade känslor runt det – innan den där ökända kramen tyckte jag det var trist att ett av Sveriges äldsta partier såg ut att åka ur. Partiet som alltid varit mitt och många andras andrahandsval, och som alla andra moderater har jag förstås känt många folkpartister i mitt liv.

    Men efter ödesvalet har jag absolut önskat dem nederlag. Detta parti som till min besvikelse år 2018 röstade ner en regering med M och Kristdemokraterna som ändå lovat att inte ens samarbeta med Sverigedemokraterna har nu gått all in vad gäller muslimhetsen. Inte lika illa som Sverigedemokraterna och KD, förstås, men de har underbyggt den. Falskheten hos Simona Mohamsson är stötande för mig. Men nu är de kvar, och vi får se vad de gör av det.

    Så vad händer nu, om resultatet står sig? Vänsterpartiet kommer inte att sitta i en regering. Centerpartiet kommer aldrig att acceptera det. Så vi har absolut en ”who blinks first”-situation. Men på grund av beslutet på V:s partistämma kan de inte ge sig lätt, så det kommer att ta några veckor innan de oundvikligen ger upp.

    Och när jag lyssnade på Ulf Kristersson inatt kändes det som om han absolut inte kommer att kämpa för att hålla fast vid Sverigedemokraterna – jag kan ha fel, men han verkade närmast lättad över deras kassa resultat. I mitt huvud är detta ett långt bättre resultat för M framledes än om högersidan vunnit med ett Sverigedemokraterna som var större än M.

    Så det finns som jag ser det två alternativ:

    Mest troligt är förstås en socialdemokratisk regering tolererad av V, kanske med Miljöpartiet och/eller C, som regerar med hoppande majoriteter, där KD, M och L av och till hjälper dem undan V.

    Men det finns också på samma sätt en öppning för en alliansregering, tolererad av Sverigedemokraterna. Och med tanke på hur Kristersson om och om igen upprepade att det finns en tydlig majoritet för högerpolitik i Sverige känns det som om han vill dit. Felet i den tankefiguren är förstås att både C och Sverigedemokraterna visserligen kan kallas höger, men bara om man tillämpar helt olika definitioner. Sverigedemokraterna är höger som i ”nationalister” och C är ekonomisk- och socialpolitisk höger, medan Sverigedemokraterna där snarare är vänster. Eller. ”Nationalist-socialister”, skulle man kunna säga. Eller, förkortat, ”nationalsocialister”. Mmm.

    Så ja. Jag röstade ju inte egentligen på en vänsterregering, utan på en långsiktig återgång till en stabil svensk politik, som aldrig mer kommer att erbjuda nyssnazister regeringsposter. Vi är absolut inte där idag, men vi har tagit ett första steg längs den vägen.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Valet 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Partiernas svar om Palestina

    Som jag skrivit många gånger är Sveriges stöd till palestiniernas rätt till sitt land central för mig. Eller snarare: Det är viktigt att stödet till Israels illegala ockupation, fördrivningar och mord på palestinier upphör. Vi har ett ansvar att börja behandla Israel som den terrorstat landet är. Tunga sanktioner är enda vägen framåt. Ett antal judiska israeler som engagerat sig för Palestina har gått ut och bett omvärlden sätta ner en fot innan det är försent, och vi behöver vara på deras sida i detta – inte på Benjamin Netanyahus, Itamar Ben-Gvirs och bosättarterroristernas.

    Så hur ska vi då rösta? Det har länge varit svårt att få en del partier sluta mumla i frågan, men en grupp människorätts-, freds- och kyrkliga organisationer satte ihop frågor och skickade till partierna, och resultatet ser ni i bilden. Alla utom Sverigedemokraterna svarade.

    Så hur tänker jag inför valet? Att Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna och nu delvis Liberalerna fått valrörelsen att handla om hur man bäst trakasserar och pekar finger åt muslimer gör ju att en röst på Moderaterna, som i huvudsak avstått från den retoriken ändå går bort på grund av valet av regeringskompisar. Om högersidan bildar regering och börjar förbjuda sjalar och riva moskéer och fortsätta sin hårda retorik mot muslimer kommer Sverige att förlora sin själ.

    Så vilket av de återstående partierna ska jag då rösta på? Naturligt för mig som borgerlig är ju Centerpartiet enligt principen ”högrast till vänster”.

    Och då kommer vi tillbaka till Palestinafrågan. Och av någon anledning är C värre än övriga gamla alliansen när det gäller import och export av krigsmateriel. Det behöver de förklara.

    Och det jag helst vill finns inte ens med: totala sanktioner mot landet Israel tills apartheiden och den illegala ockupationen upphör – samma modell som Sydafrika. Då blir merparten av frågorna i listan redundanta.

    Så sammanfattningsvis: jag hoppas någon från C kan berätta för oss vilsna borgare som vill få ett stopp på mord och fördrivning av palestinier att de röda rektanglarna är en glitch. Nu står det så här, både vad gäller import och export, så man motiverar alltså exporten med att Sverige behöver import (?!):

    ”Den svenska försvarsindustrin har ett beroende av viss import från israeliska företag. Ett omedelbart stopp för import skulle kunna få konsekvenser för Sveriges egen försvarsförmåga och materielförsörjning. Vi ser att försvaret av Sverige alltid är prioriterat. Däremot behöver sådana tillstånd noga ses över och bedömas från fall till fall.”

    Men om vi läser moderaternas svar, som också använt samma för både import och export – slarvigt – skriver de så här:

    ”Export av svensk krigsmateriel prövas utifrån ett mycket strikt regelverk som Moderaterna står bakom. Den export som förekommer till Israel består av avslutande följdleveranser till privata företag av komponenter som vid den ursprungliga leveransen inte utgjorde krigsmateriel. Inget utförseltillstånd för försäljning till Israel har utfärdats sedan oktober 2023. Sverige har inte beviljat tillstånd för försäljning av krigsmateriel till den israeliska försvarsmakten eller andra statliga aktörer i Israel sedan 1950-talet.”

    Så sammanfattningsvis: C har besvarat båda frågorna som om de handlar om import och sagt att vi måste importera annars går det illa. M har besvarat båda frågorna som om de handlar om export och pekat på det faktum att den regeln gäller redan idag, give or take.

    Socialdemokraterna, däremot, har besvarat importfrågan som C och exportfrågan som M. Så när det gäller att hålla sig till ämnet får de högst betyg.

    Även MIFF (Med Israel För Fred) har gjort en enkätundersökning, men den är fluffigare och därmed mindre relevant för mig. Sverigedemokraterna sticker ut genom att besvara alla frågor med pro-Israel-glasögon – de är ensamma om att vilja flytta ambassaden och återkalla erkännandet av Palestina. Vänsterpartiet är förstås deras motsats och övriga är en blandning.

    Ni som är eller känner politiker på riksnivå får gärna upplysa oss om vad vi ska få ut av detta. Vi är nog många som vill veta.

    Fler artiklar:

    Israel-Palestina · Svensk partipolitik · Valet 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Två tredjedelar muslimhat

    Som jag skrev igår, och som många av er noterade, fick jag enorma mängder hatkommentarer under inlägget om trettonåriga Yasmine som polisanmält hur hon knuffades av sin elsparkcykel på väg hem från fotbollsträningen av en blond man som skrek ”jävla muslimjävel” till henne. Rätt många påstod att hon kört på en gångbana, vilket det inte finns belägg för. Många tyckte hon förtjänade det bara genom att vara muslim.

    ”Mannen som knuffade henne bör vi bygga en staty av. Hatten av till en sån legend 👏🏻👏🏻”

    Många tvivlade på händelsen och krävde att polisrapporten publiceras (?!), men Helsingborgs Dagblad har rapporterat att polisen försöker identifiera mannen, och jag ser inte horder av rassar skrika ”det är säkert inte sant” när svenska tjejer rapporterar brott.

    Störst motargument var whataboutismen, förstås.

    ”Jösses, men när en svensk flicka blev nedslagen bakifrån med en väska av en musselman, vad tyckte du om det?”

    Och här är grejen. Man kan absolut argumentera för att en svala gör ingen sommar, men det större syftet med mitt inlägg var inte att rapportera händelsen, utan att visa att så här kan det gå med den hatretorik vi ser från riksdagsledamöter i Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och delvis Liberalerna. De har legitimerat hatet.

    Och för att möta detta påstående sitter alltså nästan två tredjedelar av alla som skriver – och notera att detta är människor som följer mig, dvs Helena, inte Richard Jomshof eller Alice Teodorescu Måwe – och skriver kritiskt eller fientligt. Många hatar flickebarnet. Några hatar mig.

    Och det är ett långt större bevis på den glidning samhället gjort än ett enstaka fall av misshandel. För alla dessa hatare hade ju alternativet att bara bläddra vidare. Inte skriva något alls. Låta hatet stanna i tanken. De skrev ju hos mig, inte tvärtom.

    Det borde finnas en megaspärr hos varje vuxen individ att inte tycka att en trettonåring som misshandlats på grund av sin religion förtjänar det.

    Vi som samhälle måste vara bättre än så här.

    AI har gått igenom alla kommentarer och twitter replies, som efter drygt två dygn var 926, om man räknar bort mina egna. Klassificeringen framgår av fliken ”Kodade kommentarer”, och vissa är tveksamt klassificerade, men fel har gjorts åt båda hållen.

    Fler artiklar:

    Rasism · Svensk partipolitik · Religion


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Desillusionerade moderater

    När jag frågar dem av mina IRL-vänner som varit allmänborgerliga hela livet hur de tänker inför valet hittar jag tre grupper.

    Den jag tillhör, som desillusionerat känner att vi måste rösta fram en sosseregering vi inte alls vill ha.

    De som likaledes desillusionerat hamnar på andra sidan staketet, eftersom sakfrågorna tar över.

    De som säger ”äsch, SD har sina poänger och de är inte så läbbiga som de var förr”.

    Nu är förstås inte mitt vänkluster representativt för moderater i stort, och det är inte så många jag frågat, men det är intressant att se att den tredje gruppen är klart minst. Vi i de första två grupperna, som tvingas hålla för näsan, verkar utgöra den breda massan.

    Och jag kan inte låta bli att tycka att det är så synd att Liberalerna valde muslimhetsarpartiet. Hade de bara sagt nej till en regering med Sverigedemokraterna hade nog inte bara jag givit dem min ledsna röst. Och de hade enligt mig överlevt valet och kunnat ställa tuffa krav på en socialdemokratisk regering.

    Det jag tycker är bra är dock att medan Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och delvis L i denna valrörelse gått all in vad gäller muslimhatarretoriken har Moderaterna i huvudsak hållit sig lugnare. Enstaka politiker har hakat på, men jag behöver ingen skämskudde på grund av retoriken från centrala håll, annat än i undantagsfall. Det är inte partilinjen som är mitt övergripande problem, utan sällskapet.

    Och det ger hopp för framtiden. Efter detta val hoppas jag M kan komma tillbaka som alternativet för Sveriges allmänborgerliga som måhända inte står upp för svensk religionsfrihet fullt ut, men åtminstone inte hyperfokuserar på att jävlas med Sveriges muslimer.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Samhällsdebatt · Valet 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • J’accuse !

    Jag har skrivit om muslimhat i snart 20 år. Och det var alltid illa, men det vi ser nu är värre än någonsin. Jag anklagar inte Sverigedemokraterna. De är inte bättre än så här. Jag anklagar Kristdemokraterna, som brukade vara ett trevligt parti med i huvudsak sunda värderingar, och som valt ledare som överträffar Sverigedemokraterna i hets mot Sveriges muslimer. Jag anklagar Moderaterna och Liberalerna som tiger och ser på. Utan er hade Sveriges muslimhatare inte känt sig så här trygga.

    Det som händer nu är det alla visste kunde hända. Varje människa med en gnutta anständighet i sig måste stoppa en regering med Jimmie Åkesson, Richard Jomshof och Björn Söder i.

    Pröva att byta ut ”muslimer” mot ”judar” i tweetsen och känn efter vilket århundrade det påminner dig om.

    Vi kan få borgerlig politik tillbaka igen. I en framtid där det inte längre går att hetsa mot svenskar för deras religion utan att en majoritet av folket säger emot.

    Fler artiklar:

    Rasism


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Vill SD regera?

    Jag undrar om Moderaterna hade insett hur illa det skulle bli att gå till val på att regera med Sverigedemokraterna. Att deras centrala budskap skulle vara att svenska muslimer är roten till allt ont i landet, och det viktigaste vi ska göra är att få dem att lämna Sverige genom att trakassera dem så mycket vi kan. Att centralt för högersidans valbudskap skulle vara avskaffandet av religionsfriheten.

    Jag har skrivit om det svenska hatet mot muslimer i snart 20 år. Myten om den pågående ”islamiseringen” är den mest svårknäckta, för det är whack-a-mole. Så fort man slår ner på en delmyt ploppar en annan upp. De som ser en lömsk inkräktare vars mål är att ta över Sverige och skära halsen av alla ickemuslimer i varje muslim kan inte övertygas, lika lite som en inbiten nazist kan övertygas om att judar och romer inte är roten till allt ont. Så då återstår det näst bästa – att peka på kulturrasismen så att övriga åtminstone känner igen den.

    Och i denna valrörelse har Sverigedemokraterna gjort det så lätt. Både Richard Jomshof och Jimmie Åkesson pratar länge och gärna om ”islamiseringen”, och valaffischer ber svensksomalier flytta tillbaka till Mogadishu. Hade en supertrevlig somalisk Uber-chaffis häromdagen. Han är rätt knäckt över vad han får höra, sa han. Jag såg sorgen i hans ögon.

    Jag kan inte minnas att Sverigedemokraterna var så här brutalt kulturrasistiska i de tidigare tre–fyra valrörelserna. Det är som om de valde att vara mesigare under några valrörelser för att få kompisar och passa in, och nu när de väl blivit accepterade kommer de ut som de fullblodiga megamobbare de var hela tiden. I smyg.

    Här är grejen: Jag tror visserligen att Sverigedemokraterna vill sitta i en regering, men jag tror inte det är deras mål. De vill först och främst bli så stora de kan. Samarbetet med regeringen har fått dem att tappa – inte mycket, men de är vana att växa. Det är problemet – man kan inte vara extrem i en regering. Och de förlorar inte på rasretoriken. De som förlorar är Moderaterna och Liberalerna, som försöker få kärnväljare som har svårt att svälja Sverigedemokraterna att stanna kvar.

    Om Sverigedemokraterna verkligen ville se en regeringsbildning högerut skulle de tona ner retoriken, betona vikten av samarbetet och passa in i det ”Sverigedemokraterna har mognat”-budskap som M så storebrorsaktigt försöker framhäva till tveksamma väljare. De hade inte rimligtvis haft ”vi är inget borgerligt parti” som del av kärnbudskapet. Så frågan är vad de håller på med.

    Jag kan inte dra någon annan slutsats än att fokus för dem nu är att inte tappa de radikala till småpartier på ytterkanten, och inte att vara en foglig och rumsren del av ett seriöst regeringsalternativ.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Valet 2026


    Följ diskussionen på Facebook: