Etikettarkiv: Centerpartiet

Fem block till 2022

Publicerat den av

generic-bridgeDetta är den framtid jag ser framför mig för Sverige:

Jag tror vi kommer att få fem konstellationer till nästa val.

  • V
  • S
  • C (samt ev L och MP, men jag tror ärligt talat de åker ur i Riksdagen och deras väljare fördelas mellan C, M och S)
  • M+KD
  • SD

Jag tror vi moderater har möjlighet att växa oss starka som basen i det enda borgerliga alternativet om vi fortsätter hålla huvudet högt och driva vår egen politik. Och gör vi det krymper SD, eller växer åtminstone inte. Många allmänborgerliga väljare gillar inte det minsta den vänsterretorik Åkesson nu kör med, och i alla fall jag tänker hjälpa till att grundligt granska deras utopiska och starkt populistiska migrationspolitik denna mandatperiod. De är ett extremparti med låg kompetens på de områden där de har hög svansföring. Det är inte särskilt svårt att visa hur fel ute de är.

Allra helst vill jag att M blir sådär visionära igen som vi var under Reinfeldt – i alla fall i början. Vi ska inte bara lista en massa problem och sedan säga ”och detta löser vi med poliser och soldater”, utan verkligen ha svar på frågor som påverkar människors vardag.

Min uppfattning är att denna valrörelse och den förra var extremt idéfattiga. Lite som när Bo Lundgren drev en hel valrörelse på temat ”om man bara sänker skatterna kommer precis allt att lösa sig automagiskt”.

Av dessa fem partikonstellationer är och förblir S och M fortfarande de enda som kan bilda regering. Visst kan C bli stora om man suger upp L och MP-väljare, men knappast statsbärande stora. Det i sin tur innebär att C kommer att bli vågmästare även nästa gång.

Och fortsätter de med dagens matematik där V räknas, men inte SD, kommer vi inte att få en borgerlig regering på många år.

Jag är och förblir helt bergsfast i min inställning att vi aldrig ska förhandla med SD om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik, men att vi kan göra upp i övriga sakfrågor där rasismen inte spelar roll. Infrastruktur, miljö, kultur, what not – inte hela politikområdet, men kanske enstaka reformer inom områdena. Inte kohandla där flera frågor bakas ihop och eftergifter görs på det ena området för en vinst på det andra (som vid regeringsbildning och budget), utan bara deala i enstaka frågor där det är lämpligt. Det är det enda sättet att långsiktigt förhålla sig till partiet. ”Varför skulle SD stötta M om man inte får något tillbaka” hör jag hela tiden. Det ska de förstås inte. De ska bedriva sin politik, så bedriver vi vår. Och finns ett överlapp i en fråga så gör det det. Åttio procent av SDs politik är mainstream. Ibland tycker de som S, ibland som M. Tjugo procent är extrem, populistisk och bygger på en ”build-the-wall”-attityd till omvärlden. Där har de inget stöd bland övriga partier. Där ska deras politik inte påverka, och det är vårt ansvar att se till att det aldrig händer. Jag är väldigt glad att M har hållit fast vid denna inställning till partiet. Vi har inte ”närmat” oss dem. Vi har bara etablerat ett förhållningssätt som är bra för Sverige. Vi behöver ägna de fyra kommande åren åt att visa integritet mot SD, så att väljare vet vad vi vill både före och efter valet. Men attityden till SD kan inte vara det enda svensk politik handlar om, utan det är bara en hygienfaktor. Har vi skött oss rätt kommer frågan ”vem pratar med SD” inte ens att diskuteras nästa valrörelse.

I alla fall inte med oss moderater.

Jag är fortsatt bekymrad.

Men nu gäller fokus på politikutveckling.

Jag tänker vara med, både internt i partiet och via skrivande, och påverka i de frågor som är viktiga för mig.

Framåt blev bakåt

Publicerat den av

general-rainbow-futureDet känns tragikomiskt att Centerns slogan var ”framåt”.

Senaste året har svensk politik handlat om vem man inte vill samarbeta med. Mest SD, sedan V, sedan M vs. C och L. Vissa diskussioner har varit legitima och borde ha tagits på större allvar tidigare, framförallt när det gäller SD, men nu börjar det bli tramsigt. De väljare som inte följer politiken dagligen tycker med rätta att skärp till er!

Istället för visioner finns vissnande, ängsliga åtgärder som syftar till att parera och förvalta. Och nu pratar alla om huruvida man kan vara kompisar igen, och om svek och skuldbeläggning.

För mig är det rätt enkelt.

Om C och L stöttar en S-regering fram till nästa val kan inte alliansen gå till val som en enhet. Det handlar inte om att vara dåliga förlorare eller att tjura. Man kan inte opponera på sig själv. Det är inte trovärdigt.

I ett sådant scenario anser jag att M ska gå till val på att regera själva i minoritet, på samma sätt som S gjort i alla tider. Vi kommer att vara oppositionen de kommande åren. Visst finns tre andra partier, men KD är små, V tryckte gul knapp och är därmed delansvariga och SD är isolerade.

Om vi sedan får över 25 procent nästa val försöker vi bilda regering, och så får vi väl se om C väljer M eller S den gången. L finns då knappast kvar. De är idag bara en blek kopia på C. Detta tycker jag är synd. Massor av härliga L-profiler har funnits genom åren, inte minst Nyamko Sabuni, som är en av mina svenska favoritpolitiker alla kategorier.

Ett alternativt scenario är att samarbetet med S spricker. Under de omständigheterna kan alliansen återuppstå, med tre eller fyra partier. Troligast är väl att L hoppar av i så fall, och då tycker jag man bildar en gemensam front mot övriga partier. Om så inte sker är partierna motståndare, och bör behandlas som sådana. Dvs vi opponerar inte bara på S utan även de partier som numera kallar sig ”mitten”.

Jag har en artikel kvar att skriva om detta. Den kommer snart.

Sedan anser jag att det är idéerna som ska diskuteras. Vi behöver sluta fokusera på vad vi inte vill, och vem vi inte vill prata med. Vi har tre år på oss till nästa valrörelse, och de bör handla om att beskriva vad vi tänker åstadkomma och sedan medelst goda argument förflytta människor till den punkten. En vision för framtiden saknas nästan helt. Vi behöver också ledare som inspirerar och övertygar, som Reinfeldt en gång. Vi behöver ha ett fokus på människors vardag.

En långsiktigt hållbar migrationspolitik, en framtidsinriktad arbetsmarknadspolitik med fötter i de omställningar som behövs för att mota klimathotet, en väg ur hopplösheten för dem i utanförskap och trygghet för våra unga, inklusive dem som lever i utsatta områden.

”Sverige har problem” kan inte fortsätta vara Moderaternas framtidsbudskap.

Låt oss visa vad Sverige kan istället.

Jag behåller min högra sko

Publicerat den av

Jag deltar inte i trasha-Lööf-och-Björklund-vågen.

Jag tycker deras agerande är ologiskt och direkt skadligt för Sverige som demokrati på längre sikt. Jag förklarar gärna varför om och om och om igen.

Men jag förstår varifrån de kommer. Jag inser att de vill väl.

Det är lite som att se en förälder till ett överviktigt barn trösta barnet med åtta chokladkakor. Du försöker förklara att det bara ger glädje för stunden men att barnets situation blir långt värre på sikt, du försöker argumentera och motivera, men när den ändå inte ser din ståndpunkt är det liksom meningslöst att skriva hatartiklar och skicka fula gamla skor till den. Det är inte kärleken till barnet som brister. Det är probleminsikten.

Så jag behåller min högra sko.

Och jag vill vädja till andra moderater att hålla fokus på riktiga frågor.

Jag vet att vi är bättre än så här. Låt oss hoppas att L ändrar sig, och sedan bygger vi en ny borgerlig allians utifrån de tre partierna.

Gör de inte det får vi moderater fylla det socialliberala hålet genom att med integritet och seriositet driva frågor som attraherar den grupp väljare som då blir partilösa.

Oavsett vilket kommer vi inte att vinna deras sympatier genom hån.

Centerns road to hell

Publicerat den av

IMG_3683Jag tycker hjärtligt illa om SD och den politik och retorik de står för. I den händelse någon missat mitt nu tioåriga skrivande om partiet, om främlingsfientlighet, om det eskalerande muslimhatet och om en migrationspolitik som bygger på utestängande och rädsla vill jag göra det klart. Jag vill inget hellre, politiskt, än att se partiet förlora sina väljare och gå upp i rök. Men med demokratiska metoder. Så jag känner några få sverigedemokrater jag faktiskt gillar. De ställer inte upp på skräcken för människor som kommer utifrån, utan har andra, dock enligt min uppfattning ologiska, skäl till att välja partiet. Alla sverigedemokrater är inte rasister. Partiet är dock rasistiskt, enligt min mening.

Jag skriver betydligt mer sällan om V, för ingen förväntar sig att moderater ska fördra det partiet. Men jag tycker två ting. Dels finns det väldigt många vänsterpartister jag tycker mycket om, lustigt nog. Men när det gäller de åtgärder partiet förespråkar står de mycket långt från min uppfattning om hur ett samhälle ska byggas. Jag kan inte med den tankefigur som innebär att man ska samla ihop nästan allt vanligt folk jobbar ihop och sedan kravlöst pytsa ut människors löner till helt andra än dem som faktiskt slitit ihop dem.

Min antipati mot partierna ifråga har alltså olika karaktär, men människor röstar på dem, och vi måste därför förhålla oss till dem.

Så jag bestämde mig för två år sedan för en formel när det gäller SD. Inte förhandla om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik. Andra förhandlingar i enstaka frågor är ok. Jag bestämde mig för att om M ställde upp för detta skulle jag ställa upp för M, och så blev det. Jag tycker partiet hållit en bra linje och skött sig föredömligt.

”Måste man inte kunna prata med alla?” Jodå, men de jag valt att företräda mig ska inte ingå i förhandlingar där man riskerar välja sådant som går helt på tvärs med mina värderingar, och, vilket faktiskt också är viktigt, mina företrädare ska inte ge en plattform till den propaganda mot främst muslimer men även övriga invånare med rötter i Afrika och Mellanöstern som SD hela tiden hänger sig åt. Jag vill inte se SD på ett podium tillsammans med dem jag skickat till riksdagen.

Att jag inte ställde motsvarande krav när det gäller V är förstås för att det inte behövs. Ingen tror att M kommer att börja förhandla bort friskolor och RUT-avdrag med Sjöstedt. Jag anser dock att Vs politik är djupt skadlig för Sverige om den genomförs.

Men den fråga som varit intressant ur ett filosofiskt perspektiv, nämligen ”hur förhåller vi oss till partier och väljare som röstar helt i strid med våra värderingar” har plötsligt blivit realpolitisk.

Tidigare var SD ett problem för högersidan och V för vänstersidan. Men när C och L bestämde sig för att hoppa över staketet blev plötsligt V deras problem.

Och nu plötsligt blir det viktigt att inte heller V förhandlas med. Både V och SD ska hållas helt borta från all politik, tycker C och L.

Så det är svårsmält.

Om man säger som jag: inte regeringsförhandla, inte budgetförhandla, inte göra upp i specifika frågor (som migpolitiken i fallet SD), ja då kan man ju ha samma inställning till V. Dvs man kan gå med på uppgörelser i frågor som inte är antingen övergripande eller går in i ett område där man anser deras inställning extra skadlig.

Men för C och L räcker inte det. Var fjärde väljare ska i princip se sin röst helt ogiltigförklarad när både V och SD sveps in i en invisibility cloak.

Jag sympatiserar ju som sagt med synen på partierna, men hållningen är synnerligen omogen och faktiskt direkt farlig. Den bästa grund man kan tänka sig för att säkerställa att partier växer är att nonchalera dem på ett sätt väljare som annars står utanför uppfattar som orättvist. Vi människor har en inre röst som säger till oss att sympatisera med outsidern, med den som inte får vara med, den som alla är elaka mot.

Betyder det att vi ska ta in dem i värmen? Inte alls. Bara att allt avståndstagande måste förklaras på ett sakligt sätt, och fylla ett syfte som kan uppfattas som legitimt. Så fort man går till excess sker en motreaktion. Svepande formuleringar är därför livsfarliga. Det finns en linje vi måste hålla oss innanför, vi som håller oss för goda för att förhandla med sverigedemokrater och vänsterpartister.

Jag anklagas ofta för att gå över den linjen. ”Jaså du spelar rasistkortet!”, säger den som precis framfört grovt rasistiska argument, följt av gråtskrattemojin 😂😂😂😂. Jag anklagas av helt andra för att ”möjliggöra rasism” när jag säger att man kan prata med sverigedemokrater. Det är inte lätt att vara intolerant mot de intoleranta. Vi behöver fundera över vad som är acceptabelt och sedan stå för våra beslut, men också vara beredda att ompröva dem.

Och jag anser ju som bekant att C och L våldsamt överdrivit risken med att bilda en alliansregering när ett mandat saknas. Jag tycker att man borde ha försökt för att sätta press på SD.

Och jag anser slutligen att man genom att överdriva risken med att lägga fram sin egen politik och låta riksdagen rösta på den faktiskt gödslar marken åt både SD och V. C och L har med sin bisarra sturskhet och överpräktighet genererat empati för både Sjöstedt och Åkesson långt utanför deras väljarkretsar.

The road to hell is paved with good intentions.

Det är det snällaste jag har att säga.

Regeringskrisens inneboende dumhet

Publicerat den av

Så jag hör inte till dem som säger att C och L svikit alliansväljarna överlag. Partier har enbart ett ansvar mot sina egna väljare, och ingen annan. Det är ett nonsensargument.

Men det som hänt sedan valet har på allvar skadat Sverige, för det har resulterat i att alla partier utom V och SD framstått som vimsiga och inkompetenta.

Detta borde C och L ha gjort:

1. Gått fram med en alliansregering, och om SD röstade ner den
2. Gått fram med en alliansbudget, och om SD röstade ner den
3. Försökt hitta en annan lösning, typ den de har nu.

Då hade ansvaret för en S-regering varit SDs i allmänborgerliga väljares ögon, och chansen är stor att den som nosat på SD tänkt sig för nästa gång.

Cs argument har hela tiden varit att man skulle bli ”beroende av SD”, men det är förstås dumheter. Riksdagen ser ut som den gör oavsett vem som regerar, och samma majoriteter måste hittas oberoende av statsminister. Samma lösningar är därmed möjliga oberoende av statsminister. Ett annat argument har varit att det då blir väldigt osäkert vid varje budgetomröstning, men den risken var alltid minimal, och risken att budgetsamtal mellan rödgröna och C och L havererar är knappast noll den heller.

Nu har vi istället en situation där L i nästa val garanterat kommer att förpassas till historieböckerna, vilket jag tycker är enormt tragiskt, C inte kommer att kunna ingå i ett seriöst borgerligt alternativ och Sjöstedt och Åkesson kommer att framstå som de enda vuxna i rummet eftersom de aldrig behöver ta ansvar för något, och därmed växa med kanske fem procentenheter var.

Ingen som följt mig behöver misstro min antipati mot SD och mitt starka engagemang mot ett samarbete med partiet. Just därför behöver sådana som jag vara de som står främst på barrikaderna och kallar detta för vad det är: en absurd, kontraproduktiv, luftfäktande feghet.

Sverige kommer att ha en semistark vänster och en semistark nationaliströrelse och en förlamad borgerlig putteminoritet.

Däri ligger den verkliga tragiken.

De övergivna konservativa

Publicerat den av

Min SO-lärare i nian i början av 80-talet hette Birgitta, och var socialdemokrat. Då fanns fem partier i riksdagen. Tre borgerliga, som hela tiden var osams sinsemellan, sossarna som oftast hade makten, och så kommunisterna, som var lite revolutionära, men inte så farligt ändå.

Sossarna regerade genom att spela ut kommunisterna och de tre borgerliga partierna mot varandra hela tiden.

80-talet

Birgitta tryckte på att de borgerliga var konservativa, och konservativ betydde ”bevara det gamla”. Hon upprepade det så ofta att det bitit sig fast. Och det lät ju inte helt aptitligt. Bevara det gamla när man kan gå framåt, liksom. Men i sak hade hon rätt.

För går vi ytterligare ett halvsekel till ett sekel bakåt i tiden var det just så. Arbetarrörelsen var ny, fräsch, modern och internationell. Mot socialdemokratin stod rika, sura knösar i höga hattar som villa förbjuda arbetarna att organisera sig.

Då etablerades skalorna:

Vänster = socialism, revolution, nytänkande

Höger = kapitalism och konservatism

Det som störde mig när jag lyssnade på Birgittas ”bevara det gamla” var att ”det gamla” på 80-talet inte längre var kapitalismen. Även socialismen hade blivit till åren. Jag sa inget, men jag hängde ändå upp mig på det. Det gnagde.

Nu har det gått ytterligare trettio år, och det går definitivt inte längre att säga att kapitalism är ”det gamla”.

Det är snarare så att folkhemmet är det gamla och borgerlighet är det megaurgamla – så gammalt att ingen längre minns det.

Löfvén pratar om ”högerkanten” och ”den samlade högern”, och då blir det förvirrat. Vi behöver fler skalor.

De konservativa är nämligen inte alls nödvändigtvis kapitalister. De finns längs hela skalan från socialism till kapitalism.

Höger-vänster-konservativJag sätter ingen beteckning i andra änden av konservatismen, eftersom det är svårt att benämna motsatsen. Proggig, kan man kalla den som inte är konservativ, men det är ett rätt tomt ord.

Vilka är de då, de konservativa?

Lite föraktfullt kan vi kalla dem bakåtsträvare, men det tycker jag är onödigt. Om förr var bättre än nu är ju bakåtsträvare de som vill rätta till fel. Så varför köra med negativa epitet?

Bättre att säga att de vill skynda långsamt. Bevara. Vårda.

Men med viljan att bevara följer inte sällan oviljan att acceptera det som kommer utifrån. Konservatismen är därför dessvärre tätt förbunden med främlingsfientlighet. Man måste inte vara främlingsfientlig för att man är konservativ, men det finns en uppenbar riskfaktor.

Alla partier utom möjligen MP har haft konflikter mellan konservativa och ickekonservativa väljare.

För V blev det tydligt när norrlandskommunisterna skulle samsas med Gudrun Schymans feminister.

För C finns proggiga Stureplanscentern med månggiftsförslag mot traditionella bönder.

Men det är bara KD idag som fortfarande betecknar sig konservativt. De andra partierna har övergivit dessa väljare. KD har dock en kristen värdegrund, och där ingår att välkomna flyktingar. De må tycka att det är läskigt när det kommer många, men Jesus lämnade inget utrymme för tolkningar. ”Släpp in dem”, sa han. Fast med lite andra ord.

Fredrik Reinfeldt var absolut inte konservativ, utan synnerligen liberal. Det blev tydligt när han gick emot partilinjen och röstade för registrerat partnerskap. Det är också tydligt i hans extremt generösa inställning till invandring. Häromdagen uttryckte han att vi har plats för rätt många miljoner invandrare i Sverige. Konservativa får liksom hicka av sånt.

S har också, inte minst med Mona Sahlin, placerat sig rätt långt från de konservativa. Men alla deras väljare har inte det. Folkhemsbyggarna har åldrats, och uppskattar inte en partiledare som läser ur koranen. Många känner sig besvikna och övergivna.

Så anledningen till att SD växer är att de övriga partierna, förutom KD, lämnat de konservativa i sticket.

SD började som ett högerparti med missnöjda gammelmoderater, men partiledningen ser ju att hela den nedre, vänstra kvadranten är tom.

För att inta den behöver de ta avstånd från Alliansen.

Det är, som jag skrev igår, där vi behöver syna dem. För den som gapar över ett stort utrymme måste undvika att bli konkret.

Som jag skrev i Frågorna som splittrar SD, och som jag skrev i Den socialdemokratiska SD-kvinnan: Vi behöver mota SD med att tvinga dem att konkretisera, och genom att syna vad de faktiskt säger.

Men vi behöver också, oavsett partifärg, på något sätt visa mer hänsyn mot de konservativa i de avseenden som inte är främlingsfientliga. Alla sverigedemokrater har valt bort ett eller flera av de etablerade partierna för att de är besvikna. Vi ska absolut inte vinna tillbaka dem genom att lämna flyktingar i sticket, ställa upp på muslimhat eller bli HBTQ-fientliga. Men vi kanske ska lyssna på dem lite mer i de frågor som inte går helt på tvärs med vår värdegrund.

”Alla ska med”, är en S-slogan.

Vad sägs om ”alla måste hinna med”?

Löfvéns inbjudningskort

Publicerat den av

alliansenRedan i somras började Löfvén prata om att efter valet skulle han samarbeta med C och FP. När de förklarade att de tänkte fortsätta Allianssamarbetet kom närmast en fnysning tillbaka, med orden ”jaja, det säger de nu, men det kommer de inte att säga sen”. Lite nonchalant och självsäkert sådär, som om de pratade dumheter och inte förstod sitt eget bästa.

Efter valet har han konsekvent vägrat använda namnet ”Alliansen”, utan kan kallar partikonstellationen för ”borgarna” eller ”högern”, eller också rabblar han upp alla partinamnen. Lite som med Voldemort.

Han driver en ”samarbetsregering”, och han har hela tiden ”sträckt ut en hand”, säger han så fort han får chansen. Till medierna.

Hur då? Hur ser inbjudningskorten ut till de träffar som Allianspartierna vägrat komma på? Vilka har bjudits in, vid vilka tillfällen, och med vilka dagordningar?

För jag har inte sett något sådant försök. Har det skett har det varit väldigt i smyg.

Vad jag sett är att Löfvén till pressen ideligen har uttryckt att han ”sträcker ut en hand”, men då bara till C och FP. Och det var först igår kväll som han överhuvudtaget kallade till möte på regeringskansliet – såvitt jag vet. Jag kan ha fel. Rätta mig i så fall.

”Vad skulle han ha gjort då? Va?!”, frågar folk ilsket. Pagrotski var arg i SVT, och jag har vänner och bekanta som med viss rätt tycker att han inte hade några val. Han var inmålad i ett hörn. Han gjorde allt han kunde.

Jag håller med. Man ska inte bara skälla, utan att komma med konstruktiv kritik. Det störde mig när S och MP gjorde så 2010.

Så: så här skulle han ha gjort, enligt mig:

1. När han fick frågan av talmannen om huruvida han skulle få igenom sin budget skulle han inte ha svarat ”självklart”. Han skulle ha svarat att han inte kunde garantera det. Han hade förmodligen ändå till slut fått bilda regering, men det hade varit med en helt annan utgångspunkt. Genom att blåljuga och säga att det inte fanns några möjligheter att hans budget inte skulle gå igenom skapade han en onödig irritation hos många. Alla visste ju att det inte var sant. Att han inte gjorde det tror jag beror på bristande rutin, men det kan också handla om en iver. Han ville absolut bli regeringsbildare, och tänkte inte ta risken på att frågan skulle gå till Alliansen genom att vara onödigt ärlig. Han chansade, helt enkelt. Legitima frågor som ”hur kan du vara säker?” möttes av en fnysning. Han fnyser egentligen rätt mycket, Löfvén.

2. Sedan skulle han förstås ha bjudit in hela Alliansen till diskussioner redan från början. Inte via pressen, utan via kallelser till möten med dagordning. Han skulle upprättat en dialog. Han skulle ha sonderat varje möjlighet till att parera det som nu hände. Han skulle ha tagit det ansvar han åtagit sig.

Det är möjligt att det ändå gått åt pipan. De kunde ha tvärvägrat. De kunde ha suttit i ett hörn och tjurat och betett sig precis så illa som han nu anklagar dem för att ha gjort.

Men det vet vi inte.

För idag, när hans enda sondering på två månaders regerande bestått i ett sent nattmöte kvällen före en given katastrof, har han inte på någon fläck grund för de anklagelser om vägran till samarbete han sprider omkring sig.

Detta är regeringen som i fyra år anklagat Alliansen för att ”regera med stöd av SD”, som inte drog sig för att aktivt bryta mot budgetreglerna för att med SDs hjälp sänka brytpunkten, och brett leende förklarade att ”det är inte vårt ansvar att få igenom regeringens budget, det är deras ansvar”, och nu har de döpt sig själva till ”samarbetsregering”. Detta är en regering som istället för att gilla läget och försöka jobba på situationen och skapa något fungerande ur Alliansens budget använder ett för Sverige mycket skadligt extra val som ett sätt att hämnas. Det märks så väl när man lyssnar på Löfvén. Det är inte vad som är bra för Sverige han hämtar sin argumentation ur, utan hur han bäst ger igen på dem som behandlat honom illa.

Ingvar Carlsson samarbetade. Göran Persson samarbetade. Fredrik Reinfeldt samarbetade. Men alla tre begrep att den som är statsminister är alltid, utan undantag, den som bjuder upp till dans och sedan den som för.

Men den statminister som visat den absolut sämsta samarbetsviljan så långt bakåt jag kan minnas – han är också den som berömmer sig själv mest med sin extraordinära samarbetsförmåga.

Hybris, kallar jag sånt.

Palestina: demokratiskt erkännande eller fulspel?

Publicerat den av

Så jag är inte insatt i Israel-Palestina-frågan. Jag tänker därför inte kommentera huruvida det påverkar fredsprocessen positivt eller negativt med ett erkännande av Palestina. Andra får ägna sig åt det.

Däremot har jag synpunkter på processen.

Det var för mig rätt förbryllande att en regering kan fatta ett så viktigt beslut själva utan Riksdagens godkännande. Riksdagen är ju garanten för att beslutet har folklig förankring. Förfarandet kändes rätt kuppartat. ”Vi har visserligen tidernas svagaste regering, men vi passar på ändå när vi har chansen, för de andra kan inte göra något. Hehe.”

Jag förstår tanken med de fria händerna i just utrikespolitiken. De styrande behöver kunna fatta snabba beslut i diplomatiskt svåra situationer: kalla upp, kalla hem, uttrycka sig positivt och negativt, och man kan inte dra alla sådana frågor i långbänk. Men ändå. Ett erkännande är ingen liten handviftning, och det är väl aldrig så bråttom att det inte går att hinna med en votering.

Jag tycker därför att processen måste ändras – och förmodligen behöver det göras i Regeringsformen – jag har inta kollat. Jag hoppas oppositionen tar tag i detta, så det som hänt inte upprepats. Grundlagsförändringar tar ju sin tid.

Detta var och är min åsikt, ur ett demokratiskt perspektiv.

Men det luriga i denna situation, som faktiskt gått debatten nästan helt förbi, är att det faktiskt inte saknas riksdagsmajoritet. Jag läste i en bisats i en artikel att Centerpartiet är för ett erkännande av Palestina. Jag var tvungen kolla upp det, och jo, det stämde.

Jag räknade då mandaten, och V+S+MP+C har 181 mandat, mot 170 för övriga, så det betyder i praktiken att erkännandet är förenligt med folkviljan.

Den här gången.

U-länderna erkänner Palestina, men inte I-länderna.