Centerpartiet

Bettans totalpaket

Jag förstår vad Centerpartiet menar med “paketlösning”. Vad det kokar ner till är hur man definierar “samarbete”. Jag känner när jag läser analyserna både i mainstream-medier och sociala medier att många pratar förbi varandra, genom att dra för långtgående slutsatser. Särskilt när känslorna svallar.

Jag tror mig förstå vad C menar med “paket”, så här kommer min förklaring. Rätta mig om jag har fel.

Regera är förstås lättbegripligt. Man kan inte, som jag skrev tidigare, ha en varannanveckaslösning – antingen är man med eller inte. Utan vad det kokar ner till är som jag skrivit förut innebörden i ordet “samarbeta”. Egentligen är det förstås en skala, men vi kan göra det lätt för oss:

Antingen har man ett hårt uppstyrt samarbete som typ Tidö eller Januariöverenskommelsen, där regeringen förbinder sig att, i ett antal förutbestämda frågor, enbart förhandla med “sitt ytterkantsparti” – eller också gäller hoppande majoriteter, där man får vänstra bäst man vill, om man kan. Den största skillnaden mellan det hårt uppstyrda samarbetet och regerande är att man inte får ministerposter.

Tills för en vecka sedan befann sig båda partierna så att säga på översta raden, men sedan skuttade Sverigedemokraterna plötsligt hela vägen till nedersta. Och vad jag tror att C suktar efter är att Vänsterpartiet kliver ner ett steg, inte två. Så när Elisabeth Thand Ringqvist säger att de vill ha en paketlösning är det egentligen riktat till Socialdemokraterna. Ulf Kristersson kan inte göra mer än säga att han kommer att samarbeta med S när det går, annars Sverigedemokraterna.

Så trots att Kristersson formellt har sonderingsuppdraget ligger egentligen bollen helt hos Magdalena Andersson. Hon behöver ge V ett erbjudande som är så nära regerande man kan komma, om inte C ska välja ett Alliansalternativ. Gör hon det spår jag att det blir vägen framåt, annars blir det förmodligen Alliansen.

Det är möjligt att jag har fel. Det kan tänkas att ingenting Kristersson kommer med är tillräckligt, och att detta bara är en kniv på strupen för S och V.

Men när jag liksom utifrån studerar hur alla beter sig förstår jag de flesta. Nooshi Dadgostar håller vad hon lovar, Jimmie Åkessons beslut är strategiskt korrekt, övriga till höger samt Miljöpartiet har nästan inget de kan ge upp för närvarande, och ETR förhandlar med de kort hon har.

Den enda person jag anser beter sig ytterst korkat är Magdalena Andersson. Retoriken mot V är inte bara obehaglig, utan också kontraproduktiv. En ledares främsta uppgift är att med morot och/eller piska kunna hitta en kompromisslösning som gynnar den egna sidan så långt möjligt. Hon borde ha ägnat den här tiden åt att respektfullt och inlyssnande hitta något som kan få V att känna att “detta är visserligen inte regerande, men nästan”.

Om jag var sosse hade jag velat se hennes avgång.

Partiet måste kunna bättre än så här.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-11-09
Hur får Ulf samarbeta?

Elisabeth Thand Ringqvist (C): ”Vi vill se en regering med mycket mittenpolitik, utan vare sig Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet i regeringen. Vi kommer inte heller att stödja en regering som samarbetar med SD.”

👉 Read in English

Till vänster är det tydligt och klart. Så fort Vänsterpartiet släpper regeringskravet kan Magdalena Andersson röstas fram.

Till höger är det fluffigare. Vad betyder ”samarbeta”?

En Alliansregering (med alla fyra partier eller med Centerpartiet som samarbetspartner) har bara två möjligheter att få igenom sin politik:

Stöd av Socialdemokraterna eller stöd av Sverigedemokraterna. (Teoretiskt även Miljöpartiet + Vänsterpartiet i kombination, men det scenariet kan vi nog räkna bort.) Så det bästa Ulf Kristersson kan lova är hoppande majoriteter. Han kan inte bilda en regering som svär dyrt och heligt att precis varenda proposition ska förhandlas fram med Socialdemokraterna.

Centerpartiet vill inte rimligtvis ha ett extra val, så jag tror att om Vänsterpartiet inte släpper kravet på att regera kommer de att acceptera en Kristersson-ledd regering.

Vad tror jag? Jag tror Vänsterpartiet blinkar först. Det är den mest logiska konsekvensen, nu när Sverigedemokraterna släppt sina krav. Men jag har haft fel förr.

Vad vill jag? Det är inte jättestor skillnad på Socialdemokraterna och Moderaterna numera, så jag är fine med båda partierna i ledningen, men Moderaterna har enligt mig bättre ministerkandidater. Och om de kan leda utan att behöva sitta i knät på Sverigedemokraterna är det bättre än det vi haft dessa senaste fyra år. Jag hade hoppats redan inför förra valet att Moderaterna inte skulle ha ett så hårt uppstyrt samarbete med Sverigedemokraterna, utan regera med hoppande majoriteter. Det har plågat mig enormt dessa fyra år att se Moderaterna tolerera den rasistiska retorik Sverigedemokraterna ägnar sig åt. Visst. Kristdemokraterna är numera nästan lika illa, ibland värre. Men man kan inte få allt.

Sammanfattningsvis anser jag att Centerpartiet förvaltar min röst ganska väl. Jag hör inte till dem som ångrat sig.

Och ja. Jag förstår att många av er Vänsterpartiväljare blir besvikna när jag skriver detta, men jag är fortfarande borgerlig. 😎

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-11-07
Dags för respekt
Under de senaste dagarnas inlägg och tweets om regeringsbildningen har jag fått bortemot tusen kommentarer och svar, och jag har lärt mig en del om hur vänsterpartister tänker. Så mycket att jag törs mig på att börja skönja en lösning. Det är intressant hur man kan komma till insikter när man går i någon annans, i detta fall vänsterpartisters, skor.

Men låt oss börja med problemet som måste lösas: Centerpartiet vill inte att Vänsterpartiet regerar. V kräver att regera. Här finns ingen uppenbar kompromiss. De kan liksom inte komma fram till en varannanveckaslösning. Så den ena måste ge sig, annars blir det extra val, och då kan högersidan vinna de tre fjuttiga mandaten.

Vad jag insett när jag läst vad alla mina vänstervänner och -läsare skriver är att det handlar inte i första hand om makt och ministerposter utan i grunden kokar allt ner till förtroende. De har blivit blåsta så många gånger. Förnedrade. Ombedda att vara lojala, och sedan övergivna.

Jag ser framför mig kompisen som alltid kör till festen, fixar fika på jobbet, lånar ut pengar, betalar för lunchen, och som tack får en ryggdunk och sedan inte bara blir ignorerad när hen inte ställer upp, utan till och med baktalad och kallad ”omogen”. Så kommer den dagen när hen plötsligt sätter gränser och säger att nej, inte mer, nu kräver jag respekt! Och då blir alla förbannade och besvikna och snackar om illojalitet.

Jag skrev igår om hur Magdalena Anderssons tvärförbannade min under talmansvalet var ostrategisk, och en handfull personer reagerade med att påpeka att man inte ska diskutera kvinnors minspel, men jag kan lova att jag hade reagerat likadant om det varit Stefan Löfven eller Göran Persson. Hon såg fullständigt ursinnig ut över V:s agerande i talmansvalet, och där har vi liksom kärnan i detta. De hade inte ens brytt sig om att berätta vilken kandidat de tänkte föra fram, men förväntade sig ändå att V skulle rösta på vederbörande. Diskrepansen mellan förväntan från Socialdemokraterna, C och Miljöpartiet och känsloläget hos V är gigantisk.

Här är några exempel på citat från kommentarer ni skrivit till mig de senaste dagarna:

Historiken:
- ”Det blev till och med en klausul om att de inte skulle få något inflytande alls i övriga partiers avtal. Detta kan vara en grund till att man nu vill sitta med i regeringen.”
- ”nej men du måste sitta där för att inte bli bortdribblad efter att budgetförhandlingarna genomförts. Det är denna erfarenhet från perioden 2014-18 som ligger bakom V:s krav.”
Varför man inte kan lita på S:
- ”För V handlar det om att de inte litar på löften från S, för S har aldrig genomfört sina tidigare löften. Det krävs att C sätter sig vid förhandlingsbordet även om V kräver ministerposter för att diskutera hur man kan lösa att V inte kan lita på löften.”
- ”Nu vill vi att allt ska vara synligt och vi vill kunna hålla våra vallöften. Det kan man bara om man sitter i regering.”
Hur det känns:
- ”Var ser du detta kompromissvilliga C nånstans, de kräver ju total kapitulation innan de ens kan sätta sig vid samma bord som oss?”
- ”Att partier ska gå på tå i politiken för att inte störa ett högerparti som valt att inte samarbeta med nyssnazister, det är inte bara orimligt utan även oförskämt mot Vänsterpartiets väljare som både S och C ser som mindre värda.”
Vad som skulle få er att ändra er:
- ”Förståelse är nyckelordet vid förhandlingar, V har förståelse för att C också måste få C politik.”
- ”Sen går det ändå tillbaka till tillit vilket bristen på är anledningen att vi inte kan backa.”
Om S, C och MP vill att V ska ge upp sitt i ärlighetens namn inte orimliga krav på att få regera behöver man helt enkelt möta dem i precis allt annat. Tala till dem och om dem med respekt, sluta kalla dem omogna, träffa dem på både fika, middag och efterfest och sedan vädja istället för att hota och utpressa.

Ge dem sedan något liknande Sverigedemokraternas förra deal, fast mindre hugget i sten, så att regeringen kan göra upp med högersidan i vissa frågor.

Vi har helt olika uppfattning i ekonomisk-politiska frågor, försvaret, privatiseringar och företagande, men vi vill ju alla att vi kommer ur detta med en regering utan muslimhatande, gay-hatande, invandrarhatande ministrar som Richard Jomshof, Björn Söder och Jimmie Åkesson och deras vedervärdiga värderingar och destruktiva retorik.

Dit går det bara att komma genom att behandla V med respekt och hänsyn.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026

Följ diskussionen på Facebook:
2026-10-01
Jag har redan kompromissat

Under mina senaste inlägg som handlar om att vi måste sluta skälla på partier för att de exekverar exakt vad de lovat väljarna – i huvudsak Centerpartiet och Vänsterpartiet – kan jag konstatera att få håller med. Centerpartister och även många sossar och kanske även miljöpartister, jag vet inte, argumenterar för att nu måste V sluta barnsla sig. Det är inte konstruktivt, som jag redan konstaterat. Vill man att någon ska svika ett vallöfte krävs förståelse och respekt.

Men jag vill här förklara den andra sidan av saken, för alla mina vänsterpartistiska vänner och läsare som rasar mot C. Och detta syftar inte till att övertyga er, utan bara att förklara hur jag och, tror jag, de flesta av oss borgerliga väljare som någon gång, 2018, 2022 eller 2026 (i mitt fall), bestämde oss för att vi inte längre kan hålla för näsan och rösta för mer makt till Sverigedemokraterna resonerar.

Vi tänker oss ett parallellt universum. Det är Fredrik Reinfeldts första mandatperiod, men istället för att Sverigedemokraterna är på väg in i Riksdagen dyker det upp ett helt nytt parti till vänster, som går till val på ett antisemitiskt partiprogram. Deras partiledare skriver bokstavligen en debattartikel där han framställer judar som Sveriges största hot.

Gradvis växer detta nya extremvänsterparti, och den antisemitiska retoriken i samhället blir därmed allt hårdare, till den punkt där även andra partier till vänster hakar på. Antisemitpartiet förflyttar anständighetens gräns gång på gång. De får rasisterna att känna sig trygga, så att de slutar viska om sitt hat och istället proklamerar det öppet. De skyller samhällets alla problem på sin hatade folkgrupp. Menar att de är organiserade och strävar efter att ta över Sverige, och förstöra allt svenskt. Och åren går och du hör ekot från det förra tjugotalet och känner att gränsen närmar sig för när du tvingas välja mellan den vänsterpolitik du tycker är bäst för Sverige och att stå upp mot rasismen bland dem som brukade tycka som du.

Det kommer en dag när sossarna till slut bestämmer sig för att regera med detta nya parti, och då om inte förr inser du att kampen mot rasismen är viktigare än höger-vänsterfrågor, och eftersom Miljöpartiet nu tagit ställning mot antisemitismpartiet och valt att stödja Ulf Kristersson lägger du din röst på dem. Motvilligt, för du är fortfarande vänster och vill inte alls se Moderaterna regera.

Och du röstar på MP för att även om de lämnat vänsterblocket på grund av antisemitismpartiet lovar de att säkerställa att det högraste allianspartiet – det som går helt på tvären mot alla dina åsikter och vill avskaffa sjukförsäkring och privatisera alla sjukhus och skolor och sänka skatterna till femton procent – det partiet ska inte få regera. Du väljer bort din sidas politik för mittenpolitik, inte för extremhögerpolitik.

Där MP var i mitt exempel är C idag. De har blivit en uppsamlingsplats för alla oss borgerliga väljare som inte vill se ministrar vars främsta mål är att hetsa mot en abrahamitisk religiös folkgrupp. Jag säger inte att inte partiet har annan politik också – jag vill inte förolämpa livslånga centerpartister – men för många av oss nykomlingar är det precis så. Vi vill se högerpolitik utan nyssnazistiska ministrar. Vi hoppas att gamla Alliansen ska göra comeback utan muslimhat.

Förstår man detta förstår man att vi som är borgerliga redan har kompromissat, bara genom att utse Magdalena Andersson till statsministerkandidat. Vi har redan svalt de beska dropparna. Vi har redan suddat ut vår röda linje mot att rösta fram en socialdemokratisk statsminister.

Kära vänsterpartister. Jag tycker inte ni är omogna, jag ser inte alls partiet som antisemitiskt eller terrorvurmande bara för att individer var det, och jag applåderar ert engagemang och jag förstår verkligen att ni känner att det är er tur att få vara med. Men vi har fundamentalt olika syn på nästan allt, och det finns inte stöd i Riksdagen för att ni ska regera idag, och det kommer inte att ändra sig med dagens valresultat.

Ni behöver inte hålla med. Jag ber bara om en ansats till förståelse för varför C inte kan säga ja till att ni regerar. Det är för oss som det vore för er att välja en högerregering som vill privatisera all sjukvård.

C har redan kompromissat.

Jag har redan kompromissat.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-10-01
Ingen gör fel

Det är tröttsamt med all pajkastning just nu.

När jag hör Magdalena Andersson låtsas att Vänsterpartiet bildat någon sorts koalition med Moderaterna för att de röstade på Andreas Norlén kommer jag ihåg hur barnsligt det partiet brukar vara när de inte får som de vill. Stefan Löfven var likadan. Tjurar och frustar. Alla bilder på hennes tvärförbannade min under talmansvalet gör ingen någon tjänst heller. Jag börjar förstå hur jobbigt det är för V att tas för givet av ett parti som beter sig så.

Ingen är skyldig till dagens situation.

V är i sin fulla rätt att kräva att sitta i en regering. Men en majoritet av svenska folket har inte röstat på en regering där de ingår.

Centerpartiet är i sin fulla rätt att hålla fast vid att inte V ska regera och att Sverigedemokraterna inte får samarbetas med alls. Det var det tydligaste vallöftet.

Och jag förstår att Jimmie Åkesson tycker att det är Sverigedemokraternas tur nu, med exakt samma argument som V. ”Vi har varit snälla och solidariska, och nu är det vår tid i solen.” Men en majoritet av svenska folket vill inte se dem regera heller.

Så ingenting kommer att hända än. Först måste hotet om extra val vara så överhängande att partierna börjar känna hettan.

Och då är frågan:

Vem har minst att förlora och vem har mest?

Hela vänstersidan har förstås hela sin majoritet att förlora. Men på högersidan finns risken att Liberalerna åker ur. Ingen vet om deras hockey stick på slutet var en tillfällig spik.

Så här tror jag de resonerar:

V slits mellan sitt löfte till väljarna och sin ovilja att hållas ansvariga för en valförlust.

Miljöpartiet och Socialdemokraterna har inte egentligen några alternativ. De kan bara hoppas att C eller V ändrar sig, eller möjligen att L och Kristdemokraterna hoppar över staketet.

C är Sveriges rikaste parti och skulle förmodligen komma stärkta ur en ny valrörelse, och de kan inte låta V regera. De är ju ett högerparti och har lovat en mittenregering. Jag tror att för många inom C skulle det vara värre att vara ansvariga för V i en regering än att vänstersidan förlorar ett extra val.

Om jag vore L skulle jag inte vilja se ett extra val, men L utan KD kan inte förändra något, så vare sig de vill eller ej är de maktlösa, såvida inte KD hänger på. Och det känns rent personkemiskt inte möjligt.

M har liksom S, MP och Sverigedemokraterna ingen möjlighet att påverka något alls, utan kan bara vänta och se vad alla andra gör.

Sverigedemokraterna skulle som jag skrev igår kunna släppa fram en typ Alliansregering, men efter att ha sovit på saken har jag kommit fram till att de nog är det parti som har allra mest att vinna på ett extra val. De tappade stolar de nog vill ha tillbaka, och väljare tenderar att belöna dem som de uppfattar bidrar minst vid kaos. Jag gick tillbaka och kollade på opinionsundersökningarna månaderna efter valet 2018, och både i procent och procentenheter gick de upp mest.

Så när jag nu vägt in ”vad har partierna att vinna/förlora på extra val” vill jag ändra mina odds från igår. Jag tror fortfarande att V kommer att ge sig till slut, men det förutsätter att Anderssonskan börjar bete sig mer moget. Däremot känner jag att sannolikheten för extra val är större och att sannolikheten för att C och Sverigedemokraterna släpper fram en regering med M, KD och L är betydligt mindre.

En fotnot: Jag ser nu att Magdalena Andersson sagt till C och V att börja ”sudda röda linjer”. Men det går inte. Man kan antingen behålla sin linje eller ta bort den helt. Det går inte att kompromissa kring regerande.

Hursomhelst är mitt råd att sluta skälla. Ingen gör fel. Ingen är illojal. Alla gör vad de sa att de skulle göra. Och det var precis samma råd jag gav för åtta år sedan också.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-29
Vänsterpartiets val
Väldigt glad att Andreas Norlén blev omvald. Bra av Vänsterpartiet att prioritera stabilitet i detta läge. Förstår inte riktigt varför inte Centerpartiet lade sina röster på honom.

Frågan nu när stafettpinnen återgår till honom är egentligen vem som ger med sig. Om alla gör som de säger får vi ju aldrig någon regering. Och jag tror inte på extra val. Dels finns ingen anledning att tro att resultatet blir annorlunda och dels har flera partier mycket att förlora på det.

Så låt oss spekulera lite.

Jag tror inte alla har riktigt insett det, men Centerpartiet har inte samma röda linjer mot de så kallade ”ytterpartierna”. Ingen av dem får regera, men det finns lite tänjningsutrymme för samarbete med Vänsterpartiet, men inte med Sverigedemokraterna.

Det ger Magdalena Andersson en fördel gentemot Ulf Kristersson. Hon behöver ”bara” få sin ytterkant att ge upp regeringsdrömmarna. Och jag tror fortfarande att det är det resultat vi kommer att hamna i till slut. Oavsett om det visar sig att någon valfuskat eller ej är partiet nu rätt tilltufsat, trots framgångarna. (Borlänge · Järva)

Problemet för Vänsterpartiet, och poängen för Centerpartiet, är ju att en socialdemokratiskt ledd regering kommer att kunna göra upp till höger i varje budgetförhandling istället för med dem. De kanske inte väljer den vägen, men alternativet finns.

Det är bara det att även med Vänsterpartiet i regeringen kommer alla budgetar att behöva Centerpartiets stöd, och risken för Vänsterpartiet är att de då skulle hållas ansvariga för sådant deras väljare absolut inte gillar. Så det är det resonemanget jag misstänker kommer att leda till att partiet till slut viker ner sig. Men inte än.

Men ett annat scenario är att Centerpartiet förändrar den röda linjen mot Sverigedemokraterna till att bli densamma som den mot Vänsterpartiet, kombinerat med att Sverigedemokraterna inte röstar emot en moderatledd regering de inte sitter i. Jag har personligen för länge sedan givit upp ”man ska inte förhandla med Sverigedemokraterna”-linjen. Det plåstret rycktes på allvar av i förra valet.

Inte för att jag gillar partiet, uppenbarligen, utan dels för att den strategin bara ledde till att de växte och dels för att det skapar en rejäl obalans i riksdagen. Vad jag hade hoppats inför förra valet var att regeringen skulle stödja sig på hoppande majoriteter istället för att gå all in med Sverigedemokraterna. Det i kombination med det regeringssamarbete man gick till val på öppnade dörren för den vedervärdiga hatretorik mot Sveriges muslimer högersidan ägnat sig åt på sista tiden.

Jag skulle ranka det så här:
- 60 % socialdemokratiskt ledd regering utan Vänsterpartiet
- 20 % moderatledd regering utan Sverigedemokraterna
- 20 % extra val
För nej. Det finns absolut inget incitament för Sveriges rikaste parti, dvs Centerpartiet, att ge upp löftet om att inte gå med på Vänsterpartiet i en regering. Jag ser inte någon situation där de skulle välja den vägen hellre än extra val.

Många frågar emellanåt vad jag har emot Vänsterpartiet i en regering – särskilt med tanke på att jag försvarat partiet en hel del. Well. Jag försvarar partiet av två skäl. Dels för att det är the right thing to do, men framförallt för att jag verkligen har tyckt antisemitismanklagelserna mot Vänsterpartiet från partier som ägnat valrörelsen åt att hetsa mot muslimer varit horribla, och dessvärre funkade strategin, med tanke på hur snabbt gapet nästan slöts på sluttampen.

Jag har till skillnad från många andra inte något emot Vänsterpartiet i regeringen för att de är ”omogna” eller för att de skulle vara rasister, utan helt enkelt för att de står för en politik jag inte tror på. Det är inte konstigare än så. Och det är rimligtvis av precis samma anledning som vänsterpartister inte vill se moderater i en regering. Det var också därför jag till slut valde Centerpartiet och inte exvis Miljöpartiet, som ju har en linje som står närmare mig vad gäller Palestina.

Jag är fortfarande höger.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:
2026-09-28
Regerande ytterparti

Ganska många har frågat mig varför det är så viktigt att hålla Vänsterpartiet borta ur regeringen. Det är en intressant fråga, eftersom jag ser hur stackars Centerpartiet kläms från alla håll – antingen är de odemokratiska för att de inte accepterar Sverigedemokraterna eller också för att de inte accepterar V i en regering. När man lyfter blicken en smula är det intressant hur lika argumenten ser ut. Det är mycket lättare att tycka att något är odemokratiskt när motståndarsidan gör det.

Vem man budgetsamarbetar med och vem man regerar med är förstås olika frågor. Och eftersom jag är borgerlig vill jag ju hellre se ett budgetsamarbete i mitten än till vänster. Det är det främsta skälet till att jag inte vill ha en regering med V i. Jag vill helt enkelt att en socialdemokratisk regering ska kunna komma överens med högersidan. Om inte om budgeten, så åtminstone i andra frågor där man tycker lika. Och jag tror faktiskt även Vänsterpartiet tjänar på att inte behöva stå för allt en socialdemokratisk regering kan tänkas hitta på.

När det gäller Sverigedemokraterna i en regering är det en helt annan fråga. Det handlar för mig mindre om deras inflytande, även om det förstås spelar roll, och betydligt mer om deras retorik. Inflytande har de haft hela mandatperioden, så den delen skulle inte ha ändrats.

Men ministrar representerar Sverige. De uttalar sig i Sveriges namn, företräder Sverige i EU och internationellt, förhandlar med andra länder, ansvarar för sina politikområden och är med och fattar regeringens gemensamma beslut. Jag vill inte att Björn Söder, Richard Jomshof och Jimmie Åkesson med flera, med deras vedervärdiga retorik när det gäller muslimer, palestinier och andra så kallade ”utomeuropeiska invandrare”, ska ha de rollerna. Och egentligen anser jag att även Kristdemokraterna, med sina terrorvurmande ledamöter, numera också borde vara diskvalificerade.

Och de hårda linjerna från både Sverigedemokraterna och V – med krav på att få regera för att ge stöd – har säkert gagnat dem som partier, men det har också förstört för deras respektive block.

Det gav motståndarsidan makt att säga ”röstar du på ett parti i det blocket får du ministrar från SD/V med på köpet”. För Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna innebar det garanterat valförlust – jag tror faktiskt de hade klarat sig kvar med Sverigedemokraterna som stödparti – och för vänstersidan innebar det att gapet nästan helt försvann – för högersidan kunde, rättvist eller ej, säga att ”visserligen får du muslimhatare i regeringen med oss, men du får antisemiter i regeringen om du röstar på vänstersidan”. Naturligtvis inte ordagrant, men det var budskapet mellan raderna.

Det jag tycker alla behöver sluta med nu är att säga att partier, oavsett vilka, är odemokratiska om de inte går emot sina respektive vallöften. Någon kommer att behöva ge sig till slut, men tills dess behöver vi alla lugna oss en smula.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-19
Stolt över mitt fosterland

Vaknar ofantligt stolt över mitt fosterland som verkar ha vägrat Richard Jomshofs, Björn Söders, Jimmie Åkessons, Ebba Buschs och Alice Teodorescu Måwes vedervärdiga hetskampanj mot Sveriges muslimer. Det är min främsta känsla idag. Och jag hoppas deras partiers avskyvärda värderingar aldrig mer kommer att dominera en svensk valkampanj.

Därefter är jag ofantligt och rätt förvånat lycklig över hur Moderaterna blev så mycket större än Sverigedemokraterna. Vem hade vågat tro det? Från ett underläge på ett par procentenheter till det omvända. Jag tror inte egentligen mätningarna hade fel, utan att många gamla moderater återvände på sluttampen. Det kanske verkar irrelevant, men det ändrar dynamiken – Åkesson kan aldrig i närtid komma dragandes med sitt ”vi är Sveriges näst största parti” igen, och M kan fortsätta som ett av Sveriges två statsbärande partier.

I panelerna på Syres valvaka igår var jag uppenbart längst till höger, med en publik som trots det var intresserade av att höra hur jag resonerade. Jag gav min syn på utrikespolitiska frågor, framförallt Israel och Palestina, förstås, och på vad som händer härnäst. Det var särskilt kul att flera av er som läser vad jag skriver kom fram och hälsade. Det är fantastiskt att höra hur mina tankar påverkar människor jag tidigare aldrig mött. Det var en superkul kväll med både gamla och nya vänner. Även Sami var nöjd. Som ensamt djur bland över 200 humans blev han väldigt klappad och gullad med.

Jag började tro Liberalerna skulle klara sig kvar efter stjärnkuppen – och jag såg det på Twitter innan jag såg det i opinionsmätningarna. Jag har blandade känslor runt det – innan den där ökända kramen tyckte jag det var trist att ett av Sveriges äldsta partier såg ut att åka ur. Partiet som alltid varit mitt och många andras andrahandsval, och som alla andra moderater har jag förstås känt många folkpartister i mitt liv.

Men efter ödesvalet har jag absolut önskat dem nederlag. Detta parti som till min besvikelse år 2018 röstade ner en regering med M och Kristdemokraterna som ändå lovat att inte ens samarbeta med Sverigedemokraterna har nu gått all in vad gäller muslimhetsen. Inte lika illa som Sverigedemokraterna och KD, förstås, men de har underbyggt den. Falskheten hos Simona Mohamsson är stötande för mig. Men nu är de kvar, och vi får se vad de gör av det.

Så vad händer nu, om resultatet står sig? Vänsterpartiet kommer inte att sitta i en regering. Centerpartiet kommer aldrig att acceptera det. Så vi har absolut en ”who blinks first”-situation. Men på grund av beslutet på V:s partistämma kan de inte ge sig lätt, så det kommer att ta några veckor innan de oundvikligen ger upp.

Och när jag lyssnade på Ulf Kristersson inatt kändes det som om han absolut inte kommer att kämpa för att hålla fast vid Sverigedemokraterna – jag kan ha fel, men han verkade närmast lättad över deras kassa resultat. I mitt huvud är detta ett långt bättre resultat för M framledes än om högersidan vunnit med ett Sverigedemokraterna som var större än M.

Så det finns som jag ser det två alternativ:

Mest troligt är förstås en socialdemokratisk regering tolererad av V, kanske med Miljöpartiet och/eller C, som regerar med hoppande majoriteter, där KD, M och L av och till hjälper dem undan V.

Men det finns också på samma sätt en öppning för en alliansregering, tolererad av Sverigedemokraterna. Och med tanke på hur Kristersson om och om igen upprepade att det finns en tydlig majoritet för högerpolitik i Sverige känns det som om han vill dit. Felet i den tankefiguren är förstås att både C och Sverigedemokraterna visserligen kan kallas höger, men bara om man tillämpar helt olika definitioner. Sverigedemokraterna är höger som i ”nationalister” och C är ekonomisk- och socialpolitisk höger, medan Sverigedemokraterna där snarare är vänster. Eller. ”Nationalist-socialister”, skulle man kunna säga. Eller, förkortat, ”nationalsocialister”. Mmm.

Så ja. Jag röstade ju inte egentligen på en vänsterregering, utan på en långsiktig återgång till en stabil svensk politik, som aldrig mer kommer att erbjuda nyssnazister regeringsposter. Vi är absolut inte där idag, men vi har tagit ett första steg längs den vägen.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-14
Så röstar jag idag

Det är rätt kaxigt från någon som delar religion med Hitler, Putin, Karadžić och Breivik att hävda att enbart muslimer av alla religiösa folkgrupper är kapabla till vedervärdiga dåd. Richard Jomshofs retweet är dessutom enligt mig självklart hets mot folkgrupp och brottsligt. En möjlig svensk demokratiminister postar detta några ögonblick innan ett avgörande val och det är inte ens en nyhet.

Någon påpekade nyligen triumferande att jag som självutnämnd Reinfeldtmoderat idag är en förlorare. Och han hade rätt. Under Reinfeldtåren var jag till nästan hundra procent alignad med Moderaterna. Sedan dess har det gått utför. Bit för bit har muslimhatarna vunnit och jag förlorat, tills jag nått fram till detta första val i mitt liv där jag inte längre kan förmå mig till att rösta på en svensk högerregering. Det har varit som att simma motströms.

Muslimer ska trakasseras – antingen genom att lyfta problem som knappt existerar bara för att peka finger, som burkor och den mytiska ”islamiseringen” som ingen kan definiera, eller böneutrop som äger rum på en handfull platser under synnerligen reglerade former, eller också genom att kräva sådant som faktiskt förstör för dem – som att straffa dem som bär sjal och riva moskéer.

Paradoxen i denna valrörelse är förstås fokuset på en grupp perifera Vänsterpartipolitiker som absolut uttryckt sig antisemitiskt, men som lyftes bort så fort det uppdagats, samtidigt som ledande högerpolitiker kommer undan med en tweet som Jomshofs. Särskilt när de egna väljargrupperna är långt mer antisemitiska än Vänsterpartiets. Särskilt när vi alla minns vilka som styrde när dagens ledande sverigedemokrater gick med i partiet. För oss som anser att alla människor ska ha rätt att praktisera sin tro och bära sina religiösa symboler bäst de vill är det äcklande att se Alice Teodorescu Måwe, Ebba Busch och Jomshof flytta fokus från sin flagranta hets mot en abrahamitisk religion genom att låtsas vurma för en annan. Jag undrar om det var en medveten strategi eller om det bara blev så. Om de träffades runt frågeställningen ”hur ska vi kunna komma undan med en riktigt grov valkampanj mot Sveriges muslimer utan att få höra att vi är rasister?” och någon kom på att anfall är bästa försvar.

Inget val har någonsin känts mer som ett ödesval än detta. Om högersidan vinner och Jomshof, Jimmie Åkesson och Björn Söder blir ministrar och därmed talespersoner och representanter för Sverige och chefer för departement blir vi enligt min moral ett av västvärldens retoriskt och kanske även politiskt vidrigaste länder.

Jag kommer att rösta på Centerpartiet idag. Men jag definierar mig inte som centerpartist. Jag hoppas kunna komma hem i nästa valrörelse. Vi är många som hoppas Moderaterna tar sitt förnuft till fånga och skaffar sig bättre sällskap.

Sverige förtjänar det.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-13
Partiernas svar om Palestina

Som jag skrivit många gånger är Sveriges stöd till palestiniernas rätt till sitt land central för mig. Eller snarare: Det är viktigt att stödet till Israels illegala ockupation, fördrivningar och mord på palestinier upphör. Vi har ett ansvar att börja behandla Israel som den terrorstat landet är. Tunga sanktioner är enda vägen framåt. Ett antal judiska israeler som engagerat sig för Palestina har gått ut och bett omvärlden sätta ner en fot innan det är försent, och vi behöver vara på deras sida i detta – inte på Benjamin Netanyahus, Itamar Ben-Gvirs och bosättarterroristernas.

Så hur ska vi då rösta? Det har länge varit svårt att få en del partier sluta mumla i frågan, men en grupp människorätts-, freds- och kyrkliga organisationer satte ihop frågor och skickade till partierna, och resultatet ser ni i bilden. Alla utom Sverigedemokraterna svarade.

Så hur tänker jag inför valet? Att Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna och nu delvis Liberalerna fått valrörelsen att handla om hur man bäst trakasserar och pekar finger åt muslimer gör ju att en röst på Moderaterna, som i huvudsak avstått från den retoriken ändå går bort på grund av valet av regeringskompisar. Om högersidan bildar regering och börjar förbjuda sjalar och riva moskéer och fortsätta sin hårda retorik mot muslimer kommer Sverige att förlora sin själ.

Så vilket av de återstående partierna ska jag då rösta på? Naturligt för mig som borgerlig är ju Centerpartiet enligt principen ”högrast till vänster”.

Och då kommer vi tillbaka till Palestinafrågan. Och av någon anledning är C värre än övriga gamla alliansen när det gäller import och export av krigsmateriel. Det behöver de förklara.

Och det jag helst vill finns inte ens med: totala sanktioner mot landet Israel tills apartheiden och den illegala ockupationen upphör – samma modell som Sydafrika. Då blir merparten av frågorna i listan redundanta.

Så sammanfattningsvis: jag hoppas någon från C kan berätta för oss vilsna borgare som vill få ett stopp på mord och fördrivning av palestinier att de röda rektanglarna är en glitch. Nu står det så här, både vad gäller import och export, så man motiverar alltså exporten med att Sverige behöver import (?!):

”Den svenska försvarsindustrin har ett beroende av viss import från israeliska företag. Ett omedelbart stopp för import skulle kunna få konsekvenser för Sveriges egen försvarsförmåga och materielförsörjning. Vi ser att försvaret av Sverige alltid är prioriterat. Däremot behöver sådana tillstånd noga ses över och bedömas från fall till fall.”

Men om vi läser moderaternas svar, som också använt samma för både import och export – slarvigt – skriver de så här:

”Export av svensk krigsmateriel prövas utifrån ett mycket strikt regelverk som Moderaterna står bakom. Den export som förekommer till Israel består av avslutande följdleveranser till privata företag av komponenter som vid den ursprungliga leveransen inte utgjorde krigsmateriel. Inget utförseltillstånd för försäljning till Israel har utfärdats sedan oktober 2023. Sverige har inte beviljat tillstånd för försäljning av krigsmateriel till den israeliska försvarsmakten eller andra statliga aktörer i Israel sedan 1950-talet.”

Så sammanfattningsvis: C har besvarat båda frågorna som om de handlar om import och sagt att vi måste importera annars går det illa. M har besvarat båda frågorna som om de handlar om export och pekat på det faktum att den regeln gäller redan idag, give or take.

Socialdemokraterna, däremot, har besvarat importfrågan som C och exportfrågan som M. Så när det gäller att hålla sig till ämnet får de högst betyg.

Även MIFF (Med Israel För Fred) har gjort en enkätundersökning, men den är fluffigare och därmed mindre relevant för mig. Sverigedemokraterna sticker ut genom att besvara alla frågor med pro-Israel-glasögon – de är ensamma om att vilja flytta ambassaden och återkalla erkännandet av Palestina. Vänsterpartiet är förstås deras motsats och övriga är en blandning.

Ni som är eller känner politiker på riksnivå får gärna upplysa oss om vad vi ska få ut av detta. Vi är nog många som vill veta.

Fler artiklar:

Israel-Palestina · Svensk partipolitik · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-07