Ms nya ”samarbete” med SD

spiderModeraternas pressrelease innehöll två nyheter:

  1. Alliansen borde försöka fälla regeringen och lägga en budget ASAP.
  2. ”Därför är vi moderater inte beredda att inleda regeringssamarbete med något av dem. Däremot är vi öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns.”

Samtidigt uttrycker man tydligt att man under inga omständigheter avser budgetförhandla med SD, till skillnad från regeringen Löfvén 2013.

Se gärna denna eleganta sammanfattning av Sveriges första budgetförhandling som omfattade SD.

Att fälla regeringen med en gemensam budget innebär en förflyttning från ”senast 2018” till ”nu”. Förflyttningen är inte ett gigantiskt löftesbrott från M, utan snarare en precisering.

Vad gäller texten ”öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns” menar jag att det egentligen inte heller är en förflyttning, utan snarare en formalisering av ett befintligt arbetssätt, samt möjlighet att mer aktivt söka stöd för sina förslag.

För några veckor sedan skrev Niklas Wykman så här:

Men förvirringen runt vad ”samarbete” innebär går långt tillbaka, liksom skuldkletandet. ”I nio fall av tio röstar SD med Alliansen.” Hela förra mandatperioden ekade den meningen som ett mantra från rödgröna sympatisörer, som grund för att Alliansen var solkad av SDs rasism. Jag reagerade redan då på det bisarra i att skuldbelägga den som enbart tar emot passivt stöd av SD. Att ha ett åsiktsöverlapp med SD i frågor som inte rör migration innebär inte att man på något sätt är ”ond”. Migration är bara en fråga. I alla andra frågor landar SD ibland i samma slutsats som Alliansen, ibland som de rödgröna, och det är inte så mycket att orda om.

Jag är sedan ett par år tillbaka med och driver gruppen Alliansväljare mot SD-samarbete, och för några veckor sedan smyglanserade vi också sidan Alliansregering utan SD-samarbete. I samband med detta skrev vi ett manifest, som redogör för vad sidan står för.

Här är ett utdrag ur den texten:

Vad betyder då “samarbete med SD”?

Det enkla svaret är att en kommande regering inte bör skriva gemensamma propositioner med SD eller på andra sätt tar in deras krav i den egna politikformuleringen.

Det finns dock några gråzoner:

Bör en Alliansregering försöka regera även om den är mindre än de tre (eller kanske fyra) rödgröna partierna?
Om sju partier bjuds in till tvärpolitiska överläggningar, bör då även SD bjudas in?

I dessa frågor är vi inte helt ense sinsemellan. Det gör ingenting. Vi kommer att diskutera och resonera mer runt dessa frågor, framförallt den första, som är central om dagens opinionsmätningar håller i sig, under tiden fram till valet.”

Det finns tre stora problem med SD ur min synvinkel. Det ena är deras populism. Den är irriterande, men inte ett skäl till avsky. Sedan finns deras extrema migrationspolitik, där de vill stoppa i princip all invandring inklusive arbetskraftsinvandring och bryta mot flyktingkonventionen. Det är fel för Sverige och världen, men inte ett skäl till avsky.

Men så finns den grovt främlingsfientliga retoriken, främst muslimhatet som påminner om Hitlers judehat på 30-talet, och alla rasistiska företrädare. Den förtjänar avståndstagande rakt igenom, och jag är idag nöjd med att Anna Kinberg Batra faktiskt står upp och säger att SD är ett rasistiskt parti.

Även om det vänder sig i magen på mig måste vi vara praktiska. Att ta emot SDs stöd i frågor där vi tycker lika och att diskutera i utskott och eventuellt justera förslag så att de går igenom sker från båda sidor mittlinjen och kommer att fortsätta att ske. Och skulle man framgent ta en fika eller gå in i ett grupprum för att fortsätta en diskussion om bensinskatt eller barnbidrag kan jag leva med det också, så länge man inte inleder formaliserade samarbeten.

Däremot ställer jag aldrig upp på en normalisering av SD. Det är både strategiskt kontraproduktivt och moraliskt fel.

Så om inget är nytt, varför kom då utspelet?

Jo, för att det är ett tjat och ett gnat utan dess like, från SD och SD-nära moderater. Det är en kamp om vem som hatar vänstern mest. Och deras främsta vapen är att älta ”varför tar du inte makten varför tar du inte makten varför tar du inte makten?”. Frågan är förstås relevant. Om någon kan kliva fram och ta makten, men väljer att sitta på händerna, kan du för evigt håna den för bristen på vilja.

När Anna Kinberg Batra nu kliver fram och visar att hon är beredd att ta makten och dessutom sätter ord på det som redan sker, dvs samarbetena i utskotten, slipper hon den diskussionen. Istället förflyttas trycket till Centern. Är det elakt? Inte egentligen. Annies sympatisörer är, i synnerhet idag när det skett en förflyttning av SD-ovänliga M-väljare till C, inte alls inne på att ta makten till varje pris. Annie klarar kritiken, för hon har stöd i sitt parti.

Så i själva verket är draget rätt genialiskt. De som vill se ett regerande redan idag kan gå från C till M, övriga åt andra hållet, men väljarna stannar i Alliansen.

Alla analyser om att Ms pressrelease innebär slutet för Alliansen anser jag vara absurda. Ett tänkt regeringssamarbete spricker inte för att man har olika uppfattning om NÄR man ska ta makten, utan för att det finns en eller flera mycket viktiga sakfrågor där man har fundamentalt olika syn. Som till exempel byggandet av en bro över Öresund, som en del av oss minns.

Borde Reinfeldt ha suttit kvar 2014? Nej, absolut inte. Då visste ingen att SD hade för avsikt att inte följa praxis och lägga ner sina röster i budgetomröstningar. Att sitta kvar hade därför oundvikligen inneburit budgetförhandlingar med SD.

Hur ska då Sverige regeras? Det besvarade jag här. Det är inte optimalt, men det fungerar.

Det finns väldigt, väldigt många som känner som jag: Vi vill inte under några omständigheter brunklibbas av SD.

Vad vi däremot behöver är att neutralisera dem, och att placera dem i den trettonprocentstunna där de borde sitta, och inte i förarsätet till svensk politik.

Så länge L och C säger nej kommer det inte att bli något maktövertagande. Det är OK för mig. Att ta över makten till jul, med bara tio månader kvar till nästa val, är inte optimalt. Ur ett långsiktigt perspektiv är det nog bättre att jobba fram ett riktigt bra valmanifest istället.

Däremot kommer det förhoppningsvis nu att bli arbetsro och fokus på sakfrågor.

Moderaternas stängda gränser

Mitt parti Moderaterna vill skicka den som söker asyl i Sverige tillbaka till ett land där den inte är registrerad. Man skriver förstås inte så rakt ut. Det står istället:

”Tillfälliga gränskontroller ska införas och de asylsökande som anländer till Sverige från andra EU-länder och som inte tidigare registrerats enligt Dublinförordningen ska nekas inresa till Sverige.” 

Det handlar alltså om en annan sorts gränskontroller än dem vi har idag och som S-MP-regeringen infört. En sort där människor som står på svensk mark för första gången i modern tid inte tillåts söka asyl.

Featured Image -- 3427Jag har tillsammans med Thabo ‘Muso skrivit tre artiklar där vi detaljerat förklarar varför det inte är praktiskt genomförbart. Executive summary, för den som inte hinner läsa: eftersom den som söker asyl i Sverige redan befinner sig i Sverige, pga att vi saknar landgräns mot södra Europa, blir det inte fråga om en avvisning vid gränsen, utan ett faktiskt tillbakaskickande. Vi kan pga bristen på landgränser inte bara sätta upp en bom och säga ”vänd tillbaka”.

Det har också i efterhand visat sig att vi haft rätt, när Danmark inte ens vill ta emot dem som INTE vill söka asyl i Sverige. Att utan föregående förhandling få dem att ta emot dem som faktiskt gör det känns närmast utopiskt.

Jag har debatterat frågan ganska ofta på sista tiden, och det finns några sidospår diskussionen snabbt hamnar i, så jag vill avverka dem på en gång:

  1. ”Det är emot folkrätten att skicka folk till Tyskland och Danmark.”
    • Det är inte emot folkrätten om landet tar emot dem. Det är däremot emot europeisk praxis, vilket är anledningen till att i synnerhet Danmark sannolikt INTE kommer att ta emot dem. Dublinförordningen utgår från ömsesidig acceptans. Om inte motparten tar emot kan man inte skicka någon.
  2. ”Dublinförordningen är ändå kass/har havererat.”
    • Håller med. Men det är det vi har nu, tills annat anges. Vi kan inte ensidigt ändra avtalet.
  3. ”Sverige klarar faktiskt inte av detta, så vad vill du göra istället då va? Va? Va?”
    • Det är en annan fråga, som jag besvarar här. Du kan inte möta mitt påstående om att förslaget är ogenomförbart med att säga ”men vi måste”. Du kan däremot motbevisa mig genom att förklara varför jag skulle ha fel.

Gränskontroller där man vägrar ta emot asylansökningar utan istället återsänder den som står på svensk mark är bara genomförbara om vi i förväg har en överenskommelse med det mottagande landet, och en sådan finns faktiskt inte idag.

Varför lägger då Moderaterna ett förslag som inte går att genomföra?

Next TeeDet är möjligt att Anna Kinberg Batra och Angela Merkel faktiskt HAR någon form av deal. Men då måste hon förklara det. Och det är inte längre Tyskland utan Danmark som är det land varifrån flest asylsökande kommer. Färjor från Tyskland fick man stopp på genom att lägga ett ändringsförslag av Utlänningslagen 9 kap. 3 § till att omfatta även båtar inom Schengen.

Det är möjligt att Anna Kinberg Batra vet något sätt att få Danmark med på noterna. Men då måste hon förklara hur det sättet ser ut.

Man kan vara kreativ. Vi kan smuggla dem tillbaka till Danmark i bussar, och släppa ut dem mitt i natten. Om det är planen får hon väl framföra det, så får vi se vad danskarna tycker.

Jag som länge skrivit om SDs populism i denna fråga tycker det känns oerhört trist att det parti jag tillhör och röstat på hela mitt liv nu beter sig likadant. Moderaternas agerande legitimerar SDs verklighetsfrånvända påhitt – inte bara i denna fråga, utan generellt. ”Kolla nu har Moderaterna fattat att vi hade rätt höhöhö!” är början till ”Men då kanske SD har rätt i fler frågor”. Suck.

Jag kan inte låta bli att undra varför man gör så här. Förslaget visar på endera populism eller inkompetens. Ingetdera är särskilt smickrande.

Gör om, gör rätt.

Eller förklara hur vi tänkt oss att detta ska gå till.

Migrationspolitiska åtgärder – en analys

FlaggaVi som skriver om nationalism, främlingsfientlighet och myter runt migration anklagas rätt ofta för att vilja ha svängdörrar till Sverige där alla som vill ska kunna bosätta sig här och dränkas i lyx, som om det vore omöjligt att ha en bestämd åsikt utan att den samtidigt är extrem.

Bland annat därför skrev jag i somras inlägget En annan syn på invandring, där jag spjälkade upp mina åsikter. De gäller i stort fortfarande, men givet den nya och extrema situationen vill jag göra en uppdatering och samtidigt kommentera Regeringens och Alliansens överenskommelse om insatser med anledning av flyktingkrisen, som jag i stort tycker är bra.

Utgångspunkt

Människor är tillgångar. Invandring är i grunden bra för ett land. Men när de kommer i sådana antal som nu gäller inte det överlag. Vi behöver en mer ”lagom” ström av arbetskraft som vi hinner absorbera för att vi ska kunna se lönsamhet i närtid om ens någonsin. Nu är ju i och för sig inte asylinvandring primärt tänkt att vara lönsam, utan det är en humanitär insats, men just därför behöver vi säkerställa att de som får hjälp verkligen behöver det och tvärtom. Vi måste prioritera det som är viktigt när det gäller de medel vi lägger på hjälpinsatser.

För mig är det:

  1. Mottagningen ska fungera. Människor ska få mat och tak över huvudet. Barn ska få skolgång.
  2. Asylrätten ska respekteras. De som har rätt till asyl ska få det, och vid tveksamma fall ska man hellre fria än fälla.

I övrigt är inget heligt.

Europa

Europa bör först och främst hantera flyktingkrisen i samråd, och den hanteringen blir aldrig färdig, utan behöver ställas om beroende på var i världen det finns oroshärdar. Just nu flyr många från Syrien, och då behöver EU ha en policy för hur de som kommer därifrån ska hanteras. Det är generellt en för alla mycket dålig lösning att människor dör på havet eller vandrar längs dikesrenar i Serbien. De borde stanna i läger närområdet och sedan flytta till Europa under ordnade former. För flytta ska de. Det är inte ett liv att bo i ett tält i fem-tio år. Och jag menar att om de som lever i läger vet att de kommer att få en rättvis prövning där de befinner sig kommer de inte att känna sig tvingade att blottställa sig och utsätta sig för livsfara för att komma ifrån lägren.

Men många kommer ändå inte att sluta försöka ta sig till Europa – det hade inte vi heller gjort – så därför behöver Europa ett sätt att hantera asylinvandringen under ordnade former. Idag saknas kontroll.

Att kontrollen saknas beror i sin tur inte egentligen på antalen, utan på bristen på planering. Europa har tagits på sängen. Det finns ingen anledning att orda om varför och huruvida man borde förstått tidigare. Antalet som söker sig hit har mångdubblats på ett par år, och det ser inte ut att mattas. Alltså behöver vi dimensionera om mottagningen. Vi måste tänka om.

Mottagningen

För att få ordning på mottagningen behöver  Europa ha stora asylboenden/läger på några ställen, där människor kan samlas in i väntan på att få sin rätt till asyl prövad. Jag menar att de lägren bör ligga i glest befolkade länder, och dit hör Sverige.

Vi skulle kunna vara en av EUs uppsamlingsplatser för dem som sökt asyl både här och i andra närliggande länder, genom att i glesbygd bygga upp EU-finansierade läger av till exempel baracker, och sedan tillhandahålla tjänsten ”rättssäker asylprövning” mot betalning från EU. Det skulle skapa massor av jobb. Samma sorts läger borde finnas i exempelvis Turkiet, genom avtal, i Libanon och kanske även i Polen och Spanien/Portugal. Den som söker asyl i ett EU-land som inte kan ordna boende körs till en sådan plats.

Asylrätten

EU har idag lagar runt vem som har rätt till asyl, som sedan implementerats i varje lands egna lagstiftning. Det är i sig rätt tänkt, men vi tolkar dem lite olika. Så sökte sig exempelvis irakier till Finland för att de visade sig vara generösare än andra EU-länder mot just irakier. Det har dock ändrats nu.

EU skulle totalt vinna på att bli bättre på samordning – inte minst vad gäller bedömningen av länder. Även om alla som söker asyl har rätt till individuell prövning skulle Europa tjäna på gemensamma regler, så att det går fortare från prövning till beslut, och så att besluten blir mer lika genom Europa. Här kan Sverige vara föregångsland.

Asylrätten innebär att du har rätt att söka asyl i det land där du befinner dig, men landet kan genom avtal med andra länder flytta dig dit. Exempel på det är:

  • Dublinärenden, där EU, Norge, Liechtenstein, Schweiz och Island kommit överens om att skicka asylsökande till det land dit de först kom.
  • Australien, som skickar alla asylsökande till Papua New Guinea i enlighet med ett avtal med dem.

EU kan med andra ord skriva avtal med andra länder inom eller utanför EU om att de ”tar över” asylsökande. utan att det bryter mot asylrätten, så länge dessa länder respekterar samma rätt. Det är därför möjligt att skicka den som sökt asyl i EU till Turkiet, om Turkiet behandlar asylansökan rättssäkert.

Sverige

Med utgångspunkten att invandring är bra för Sverige går det ändå att inse att en kaotisk asylinvandring inte är det. Vi behöver därför skilja på vad vi gör för att hjälpa, och fokusera den hjälpen, och vad vi gör för att landets befintliga invånare tjänar på det.

Arbetskraftsinvandring är positivt för ett land. Jag tycker de regler vi har idag, som kräver avtalsenliga villkor och en lön som går att leva på, är bra. Jag ser ingen anledning att ändra dem.

Vad gäller anhöriginvandringen skrev jag redan i somras att jag vill att kärleksinvandring (så kallade nyetablerade relationer) alltid ska omfattas av försörjningskrav. Det blir nu verklighet i och med migrationsuppgörelsen:

”Undantag från försörjningskrav vid anhöriginvandring för svenska medborgare och för medborgare i annan EES-stat eller Schweiz, samt för dem som bott i Sverige i mer än fyra år tas bort. Ändringen ska gälla nyetablerade relationer.”

Med ändringen ovan kan vi snabbt avföra all invandring utom asylinvandringen som positiv eller neutral för Sverige.

När det gäller asylinvandringen ser det annorlunda ut. De asylsökande som är någorlunda unga och snabbt kommer i arbete är en stor vinst för Sverige. De som aldrig kommer i arbete är en stor förlust. De kostar dels genom att de ska försörjas, och dels genom ökad risk för såväl kriminalitet som sjukdom både i nuvarande och nästa generation. Passivitet föder problem i sig.

Det är mot bakgrund av detta som jag inte vill bevilja PUT till den som inte antingen förvärvsarbetar eller kommit till Sverige som minderårig. Jag ser alla fördelar med att bevilja PUT. Människor blir trygga och lyckligare. Men det har ett högt pris.

Migrationsuppgörelsen säger:

”En tidsbegränsad lagändring införs. Kvotflyktingar, ensamkommande barn och barnfamiljer ska fortsatt som huvudregel ha permanent uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning. För övriga flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ska huvudregeln vara tillfälligt uppehållstillstånd. Vid tillfälliga uppehållstillstånd ska flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ha en rätt till familjeåterförening motsvarande den som gäller enligt EU-rätten.

När det tillfälliga uppehållstillståndet löpt ut och personen kan uppvisa taxerad inkomst på en nivå som det går att försörja sig på ska personen beviljas permanent uppehållstillstånd, även om skyddsskälen har upphört. Det tillfälliga uppehållstillståndet bör också bli permanent efter tre år om skyddsskäl kvarstår.

Den tidsbegränsade lagen ska utformas i enlighet med detta och gälla under tre år.

Den nya lagstiftningen ska tillämpas så snart den trätt i kraft. De beslut som då fattas kommer därmed att utgå från den nya lagstiftningen. De nya reglerna kommer att tillämpas även när ansökan om uppehållstillstånd gjorts dessförinnan.”

Jag vill gå längre. Jag anser att TUT ska beviljas till alla som är vuxna tills de kan försörja sig själva. Blir det lugnt i hemlandet upphör enligt mig Sveriges ansvar att försörja personen. Och då bör man åka hem igen, om man inte klarar sig själv i Sverige. Här kan Sverige med fördel bidra till återvandringen, om vi ser att personen kommer att få det svårt, genom att betala bidrag under en tid.

Jag vill göra undantag för den som har minderåriga barn som bott minst fyra-fem år i Sverige. Den bör få fortsatt TUT tills barnen fyllt arton. Vi kan också göra undantag för svårt sjuka eller funktionsnedsatta. Men principen att vägen till PUT och medborgarskap ska gå via eget arbete bör gälla överlag.

Syftet med detta är att säkerställa att vi även fortsättningsvis har möjlighet att ta emot dem som söker skydd. Det är enligt min mening avsevärt bättre att de resurser vi lägger på asylinvandring går till dem som har skyddsbehov idag, och inte på dem som tidigare haft det men som nu tryggt kan återvandra.

Kortsiktigt

Migrationsuppgörelsen innehåller även en hel del kortsiktiga åtgärder, varav de flesta är bra. Här ett axplock:

”De personer som beviljats uppehållstillstånd ska regelmässigt skrivas ut från anläggningsboende när en ny bostad är ordnad. En person som beviljats uppehållstillstånd ska alltså inte kunna tacka nej till erbjuden anvisning och samtidigt bo kvar på anläggningsboendet.”

Ensamkommande ska inte längre placeras i dyra HVB-hem om de inte behöver det. Istället ska en billigare och förmodligen bättre form som heter ”stödboende” inrättas.

”Svenskundervisning ska ges redan under asyltiden liksom en obligatorisk samhällsorientering.”

Det är överlag bra, med tanke på hur lång tid det tar innan uppehållstillstånd idag. Men eftersom ungefär hälften får avslag betyder det att en hel del resurser läggs på människor som inte kommer att behöva kunna svenska. Så än bättre vore kortare handläggningstider.

”Bättre vägar för lågutbildade personer att få sådan yrkesutbildning som gör att de kan komma ut på arbetsmarknaden.”

”En snabbare etablering på arbetsmarknaden underlättas genom lägre trösklar in på arbetsmarknaden. För att möjliggöra detta utvidgas RUT-avdraget till att också omfatta utökat trädgårdsarbete, flyttjänster och IT-tjänster i hemmet (RIT-avdrag).”

”I dag gäller att den som kommer till Sverige med barn under tolv år har rätt till maximalt 450 dagar med föräldrapenning i Sverige. Högst 96 dagar får tas ut efter barnets fyraårsdag, och inga dagar efter barnets tolvårsdag. Detta ska begränsas så att endast ett fåtal av de 450 dagarna får tas ut efter barnets tvåårsdag.”

Detta har skvalpat länge. Nyamko Sabuni gjorde vissa förbättringar, vill jag minnas. Det finns ett missförstånd runt dessa dagar, där det påstås att man får föräldraledighet ”retroaktivt”. Det är fel ord, anser jag. Men självklart bör man inte få full föräldrapenning för barn som redan är födda. Personligen tycker jag man ska få de dagar som är kvar till barnets 18-månadersdag och inte mer, alternativt att man inte får några föräldrapenningdagar alls, men en särskild ersättning utgår till den som pga att den har små barn inte kan delta i etableringsprogrammet tills barnet är stort nog att gå på dagis. Jag är lite besviken att Alliansen inte fixat detta för länge sedan.

”Nyanlända med yrkesbakgrund som lärare ska, i de ämnen som de är utbildade för, kunna undervisa elever som talar samma språk. Vid sidan av undervisningen ska kompletterande utbildning och validering ske.”

Förutom dessa åtgärder behövs snabbt metoder att korta ner asylprövningstiden. Köer kostar pengar i alla ändar. Ju förr vi avvisar dem som inte har skyddsbehov desto mer resurser frigörs till dem som ska leva kvar här.

Ensamkommande behöver utredas snabbast, och de som saknar asylskäl bör skickas tillbaka till barnhem i hemlandet. Marocko vägrar samarbeta kring detta, tyvärr, eftersom många marockanska killar som helt saknar asylskäl bor i Sverige och inte kan skickas tillbaka, men om vi kunde få till ett avtal med Afghanistan skulle det vara en både humanitär och ekonomisk vinst. Det är fruktansvärt farliga resor stora mängder framförallt killar företar sig. Ingen vet hur många som aldrig kommer fram. Möjligheten att få ett bra liv i Sverige även om man saknar asylskäl är en onödig drivkraft för att utsätta sig för livsfara.

Sammanfattningsvis

Jag anser att den allmänna debatten har för stort fokus på sådant som inte är viktigt på längre sikt, som till exempel att det skulle vara en stor katastrof att människor tillfälligt får sova i vinterbonade tält. Det är inte alls i sig ett mått på att systemet havererat, utan bara på att den kortsiktiga planeringen inte funkat.

Vi borde istället lyfta blicken och fundera på hur vi vill ha det om några år. I den bästa av världar är ingen på flykt, men så kommer det inte att bli i närtid. Så vi behöver istället fråga oss:

Hur ser det ut när det fungerar? När är vi ”nöjda”?

Vad är viktigt, och vad kan vi ge avkall på?

Hur kan vi säkerställa att Sverige långsiktigt bidrar där våra resurser gör mest nytta?

Kan vi återigen göra invandring till Sverige till en långsiktig ”plusaffär”, även inberäknat asylinvandringen?

Argument på temat ”man kan hjälpa hundra i närområdet för bara en i Sverige” framförs ofta. Men oavsett hur man räknar stämmer förstås inte det. En filt är en filt. Mat är mat. Och även om filtar och mat ”kostar” mer i Sverige än i Libanon betyder det samtidigt att Sverige får inkomster genom moms och inkomstskatt. Att säga att Europa måste hantera mottagningen i Libanon och Turkiet för att tjäna pengar är som att påstå att det är bra för Sverige att köpa varor från låglöneländer istället för närproducerat. Mottagningen ska hanteras där också, för det behövs. Men inte för att Sverige ska tjäna pengar.

Med långsiktighet kan vi ordna riktigt bra asylmottagning i Sverige. Vi kan sälja tjänster inom området till EU. Och vi kan bli ett föregångsland som både räddar människor i nöd och samtidigt utvecklas och drivs framåt av hög invandring.

Det är dessa frågor vi borde diskutera, istället för dumheter som stängda gränser och andra panikåtgärder.

DÖ skulle döden dö

alsace-wineyard_14904016353_oDÖ skulle döden dö. Istället för sakpolitiska frågor har detta varit en sorts politisk idée fixe för enligt min mening på tok för många alliansväljare. Går man in och läser på exempelvis Batras facebooksida sitter en eller flera Cato-kommentatorer i varje tråd, oavsett vad den handlar om, och skriver något ilsket och spydigt om DÖ.

Efter ”segern” igår står Sara Skyttedal och säger till Aftonbladet att ”från och med nu behöver man majoritet i Sveriges riksdag för att få igenom sin budget”. En av de ledande DÖ-dödarna vet alltså inte att man inte alls behöver majoritet för en budgetproposition för att få igenom den, sedan 90-talet, utan det räcker med att övriga partier inte lägger ett förslag som får fler röster.

Hon har av allt att döma drivit en stenhård linje mot något hon tydligen inte begriper eller har koll på.

Det är rätt sensationellt.

DÖ löste ett problem för båda blocken, ett för de rödgröna och ett för Alliansen. Och DÖ hjälpte Sverige att undvika extraval i en tid när tre partier stod inför partiledarbyte, som en sorts bonus för Alliansen.

  1. För båda blocken löste det problemet med det otyg i form av utbrytande av poster i budgeten som Löfvén initierat i och med de föreslagna brytpunktshöjningen.
  2. För Löfvén löste det problemet att Alliansen gemensamt kunde sänka hans budgetproposition. För Alliansen lär detta aldrig bli en issue. Ingen chans att de tre rödgröna partierna orkar med att komma överens om en budgetmotion om de är i opposition – de tycker för olika för att klara det. De hade hela förra mandatperioden på sig, och kom aldrig ens på tanken.
  3. För Alliansen löste DÖ dock ytterligare ett problem. Alliansen lovade att släppa fram Löfvén som statsminister om han ”vann”. Han lovade faktiskt aldrig samma sak tillbaka. Nu glömdes detta liksom bort eftersom det aldrig blev en fråga, men det lär aktualiseras inför nästa val. Och ingen vet hur han tänker göra. Vi kan bara anta att han kommer att återgälda den tjänst Alliansen gjorde honom i oktober förra året.

Efter folkomröstningen i Grekland dansade folk på gatorna. ”Grekland har beslutat att inte betala sina skulder! Hurra!”

En journalist frågade någon ”and what happens now?”, och den överlyckliga kvinnan svarade med övertygad röst ”I don’t know – something better!”.

Lite så känner jag över alla som jublar över DÖs död.

Själv tyckte jag som bekant att DÖ var det minst dåliga alternativet, men visst kan jag, givet vilket evinnerligt tjat det varit från mina borgerliga kamrater, delvis känna att det kanske var lika bra, för tydligen kan väldigt många inte komma förbi uppgörelsen utan ska älta den hela tiden istället för sakpolitik.

stenMånga av de alliansväljare som tjafsar om DÖ vet inte egentligen vad vi borde göra istället. De har inga alternativa lösningar på problemen, förutom

  • den grupp som vill samarbeta med SD, och som jag tar starkt avstånd från
  • de som tycker M och S och kanske någon mer borde regera i en gosig mittklump, vilket jag visserligen inte tar avstånd från, men tycker är ostrategiskt på sikt
  • de som gillar hoppande majoriteter

Men övriga har enligt min erfarenhet ingen alternativ lösning. De är bara emot.

”Something better” kommer nu. Tydligen.

It’s going to be a bumpy ride.

Dealen ingen big deal

Så den som följer min blogg vet ju att jag redan hade skrivit om det som blev Decemberuppgörelsen i god tid före jul, så därför jag har sluppit blogga nu när alla andra slitit och plitat. 😉

Visst. Min lösning var en smula annorlunda, men principen var densamma.

Istället har jag ägnat de senaste dagarna åt att förstå det bisarra tonläge som nu härskar i främst Allians- och SD-led. Och jag har fått påminna mig själv flera gånger om att sociala medier är inte lika med allmän opinion. De flesta Alliansväljare säger nog mest ”jahaja”, är nöjda över uteblivet val, och sitter inte och tycker att Sverige har blivit Sovjet, trots alla höga röster.

Kritiken kommer från olika håll.

Resonabla röster drunknar i vad jag måste kalla totalt hysteri.

Men den som vill förändra hörs oftast bra mycket mer än den som sitter nöjd. Att många höjer rösterna betyder därför inte att den allmänna opinionen är emot.

Huvudskrönan är att Alliansen har abdikerat. Inget kan vara felare. Alliansen fick istället i denna deal exakt vad de ville, utan att ge upp något alls.

You heard me.

De ger inte upp något alls.

decemberMao: Alliansen har fått S+MP att gå med på två saker de tidigare vägrat acceptera och ytterligare en de aldrig tänkt på, mot att de lovar att göra det de redan gör eller tänkt göra.

Så nej. Dealen är ingen big deal. Sverige är fortfarande en demokrati.

jonna”Men de slutar ju vara i opposition!”

Pja. Ska man tycka det måste man också tycka att det är ett partis skyldighet att försöka härska till varje pris. Det är det inte. Det finns många historiska exempel på partier som släppt makt för att de inte fått ut tillräckligt mycket av det. Det är en fundamental del av politiken att när det inte går att få igenom sin politik är det ofta bättre att låta andra sidan göra bort sig än att ställa sig bakom en halvmesyr, med den kritik och väljarförlust som blir en konsekvens. Alliansen har navigerat runt SD i fyra år. Ibland har de fått stryk i Riksdagen, ibland har de fått göra uppgörelser de inte egentligen trivts med, och ibland har de lagt propositioner, chansat och haft tur. Många förslag har såvitt jag förstått dragits tillbaka. De har fått kritik för att vara trötta och handlingsförlamade, som konsekvens.

I botten på de ”synpunkter” som förs fram finns ofta föreställningen att SD fortfarande är ett borgerligt parti. Många moderater tror det, och då resonerar man att SDs röster egentligen tillhör ”det borgerliga blocket”.

Så är det inte.

SD definierade sig som borgerliga förr, men det skiftade för några år sedan, när de började flörta med ”gammelsossar”. SDs retorik blir alltmer Per-Albinsk, och de är mycket noga med att hata Alliansen lika mycket som sossarna, för att inte skapa missnöje i egna led.

Nej, jag tycker inte Decemberuppgörelsen är optimal. Men det är faktiskt inget hot mot demokratin att sju partier gör upp för att ett parti som tydligt säger sig vilja sabotera sig fram till makten, neutraliseras.

Istället borde de …

stenVi ska nu leka ”istället borde de”, och så ska alla ni som är arga få berätta för mig vad Alliansen borde göra istället. Det finns nämligen bara två egentliga delar i uppgörelsen. Nedläggningen av röster vid val av regeringsbildare, och budgetomröstningarna.

Regeringsmakten

Alliansen lovade sedan länge att släppa fram det största ”blocket”. Löfvén vägrade lova motsvarande. Nu har de vunnit. Han har lovat att göra som de vill i fortsättningen. Är inte det bra då? Det ger en möjlighet att regera efter 2018, vilket är det mesta man kan hoppas på!

  • ”Nej. Istället borde de ha fällt Löfvén och hoppats att SD skulle släppa fram Alliansen.”

Det hade funkat 2010, när SD kallade sig borgerliga, och Jimmie Åkesson ville vara snäll och medgörlig. Fast då behövdes ingen statsministeromröstning. Men inför statsministeromröstningen 2014 hade de tydligt deklarerat att de inte tänkte stödja någon statsminister som inte lovade att ”minska invandringen”. De hade alltså även fällt en Allians-statsminister.

  • ”De borde åtminstone ha ställt krav på Löfvén innan de la ner sina röster.”

Det gjorde de faktiskt. De sa ”du måste visa att du kan få igenom en budget” – vilket han förstås inte kunde. Det var, som jag tidigare skrivit, förmodligen ett sätt att få honom till förhandlingsbordet innan regeringsbildningen, och tidigt ge sig själva möjlighet till inflytande över budgetprocessen. Men han avväpnade dem genom att bluffa. ”Självklart”, sa han, och när han sedan inte lyckades sa han att det var deras fel.

  • ”Bättre de förhandlade med SD än släppte fram Löfvén.”

SD är ett parti som är besatta av att i Sverige ska det bara bo svenskar. De tolererar de invandrare som redan kommit, men de vill egentligen inte ha dem här. De är inte ett parti som alla andra.

Man kan förstås göra upp med dem ändå, i frågor där detta inte spelar någon roll, som t ex energi. Men att sätta sig i förhandlingar för att anpassa sin politik efter denna sjuka syn funkar inte. Visst. Alliansen läcker till SD. Men jag kan lova att Alliansen läckt bra mycket mer i andra änden om de börjat kohandla med dem om regeringsmakten.

Budgetomröstningen

Det som hände när S’ budget föll kunde ha hänt närsomhelst under förra mandatperioden, om de rödgröna lagt en gemensam budget. Det finns inget nytt och extraordinärt. Ingen har sagt ”varför tar ni inte chansen och sänker regeringen?!”, helt enkelt för att det aldrig framstått som ett seriöst alternativ. Syftet med en budgetmotion är att berätta för världen att så här vill vi ha det. Om vi får bestämma. Och sedan ”jaha, vad var det vi sa?!”. Syftet är inte att sänka en regering. Vill man sänka en regering använder man sig av ett misstroendevotum. Men då behöver det ju finnas ett annat, rimligt alternativ.

Alliansen har hela tiden sagt att de skulle lägga en gemensam motion nu i höstas, och att de sedan kommer att lägga separata motioner fram till valet, så att partierna får blomstra lite var för sig innan de går ihop igen 2018. Det är pedagogiskt för väljarna.

Ingen har hittills sagt att detta skulle vara fel. Det är först nu, när de formaliserar det de ändå tänkt göra för att säkra egen arbetsro nästa mandatperiod, som klagomålen kommer.

  • ”De har en skyldighet att försöka regera.”

Ja, om man tror att man kan regera på ett meningsfullt sätt. Annars inte. Sveriges väl måste sättas före politiska mål.

Alliansen kan iofs regera med nuvarande valresultat genom överenskommelser över blockgränserna tills nästa budget ska läggas. Då går det inte längre. Och såvitt jag förstått erbjöd de det till Löfvén, som sa nej. Så då var den vägen stängd.

  • ”Vinster i välfärden …”

… ligger inte i budgeten. Samma gäller en rad andra frågor, som de arga drar upp.

  • ”V kommer att få makt …”

Ja. Det blir alltid konsekvensen när man inte gör upp med X, att motparten vänder sig till Y. Nackdelen är att landet får Y:s politik. Fördelen att man kan säga det. Ifrågasätta. Och lova något annat. Och vinna på sikt.

”Sverigedemokraterna är mobbade”

På något sätt slutar allt alla politiker gör med att det är förtvivlat synd om SD.

Och de är som den där lille skitungen vi kände när vi var små, som sprang fram och nöp oss eller slog oss, och sedan, när vi skulle ge igen, gråtande rusade till fröken och skrek att vi var ute efter den. Alltmedan den hånflinade mot oss mellan de fejkade krokodiltårarna.

Jag får ibland frågan om jag anser SD gjorde moraliskt fel när de röstade på Alliansens budget, och mitt svar är att det beror på perspektivet. Jag kan argumentera för två sidor utan problem:

  1. Det är fel av SD att inte följa praxis. I så fall är det rätt av övriga partier att sätta hårt mot hårt.
  2. Det är rätt av SD att manövrera inom det utrymme lagen ger. I så fall är det också rätt av övriga partier att manövrera inom det utrymme lagen ger.

Precis som med skvallerbyttan. Antingen får man slåss, och då får du slå tillbaka, eller också får man inte slåss, och då ska hen ha skäll. Inte du. I alla fall inte bara du.

Jag blir lite lätt illamående över alla inkonsekventa frisedlar som frikostigt delas ut till nationalisterna.

Det var faktiskt de som började.

Hur kringskära SD utan lagändringar

Vågmästare med makt

Vågmästare med makt

Går det att navigera runt SD och regera Sverige i minoritet, trots att SD förklarat sig viliga att sabotera alla regeringar som kommer i deras väg?

Alliansen anser det. Löfvén gör det inte. Nu vet jag ju inte vad Alliansen har tänkt sig, men jag offererar här ett helt nytt koncept, som såvitt jag vet inte har nämnts förut. Det är vattentätt och funkar så länge SD har under 50 %.

Men låt mig först berätta vad som är dåliga idéer.

Håller inte

En idé som skulle kunna funka vid en snabb anblick är att man bara får rösta på en budget en gång. Problemet är att eftersom SD inte följer några regler kan de bara helt strunta i att rösta på sin egen budget, och så var problemet löst. För dem.

Samma sak händer om man gör som de rödgröna i Skåne och röstar på SDs budget. Det är ju bara att de låter bli att lägga fram den. De kan lägga upp den någon annanstans och säga att ”så här hade vi velat göra”. Det räcker säkert för dem.

Det påstås friskt i nationalistiska led att Alliansen tänker ändra grundlagen, dvs Regeringsformen. För det första tror jag inte de sagt det, och för det andra är det en dålig idé. Det finns ingen vettig lag som kan hindra riksdagsledamöter från att rösta.

Så nej.

Håller

Vägen framåt går via kvittningssystemet. Det är ett fullständigt frivilligt system, helt frikopplat från alla lagar, som bygger på ett gentlemen’s agrement mellan alla de partier som ingår, och som tjänar syftet att säkerställa att sjuka riksdagsledamöter slipper släpa sig till jobbet.

Man förbinder sig att följa systemet. Ingen sakfråga får någonsin få någon att överrida systemet, för då havererar det.

Neutraliserad vågmästare

Neutraliserad vågmästare

Och det funkar sedan decennier.

Om de rödgröna och Alliansen står mot varandra och fyra rödgröna är sjuka men ingen alliansare avstår alltså fyra alliansare från att rösta. Det blir ingen svekdebatt. Det blir ingen diskussion om att ”de hade chansen, varför tog de den inte?”, för alla fattar att man inte gör så.

Om man på samma sätt skapar en gemensam överenskommelse om att i budgetsammanhang – inte annars, bara budgeten – neutralisera SD går det därför att göra i kvittningssystemet. Det är bara att ett antal ledamöter ur oppositionen, beräknat efter någon sorts formel, avstår från att rösta.

Detta i sin tur går att genomföra om och endast om det finns ett ömsesidigt förtroende, så att man vet att man får samma behandling tillbaka när man själv är i ”majoritet”.

Kommer detta att leda till diskussioner om bristande demokrati? Säkert. Men det gör alla lösningar som inte antingen innebär att SD dikterar villkoren för invandringen eller också har sin utgångspunkt i en bred mittenregering med massor av partier, och en sådan tror jag är dålig för Sverige. Så bland alla dåliga alternativ känns detta för mig minst dåligt.

Det hade varit en skillnad om SD röstat för den ena eller andra budgeten för att den var bäst i deras ögon. Då hade utslaget varit ett resultat av folkviljan. Men när SD tydligt säger sig vara beredda att sabotera varje framtida försök att styra landet utan att lyda dem i invandringsfrågan, eller ”dansa efter deras pipa”, som verkar vara det vedertagna uttrycket, får de faktiskt finna sig i att bli kringskurna.

Jag tror vi 87-procentare kan ta den debatten från både vänster och höger, givet hur SD har agerat.

Lillfingret som blev ett långfinger

Jamtin”De borgerliga skulle släppa fram den största minoriteten vilket man inte följt.”

Jag har alltid gillat Jämtin, men nu föll hon hårt, måste jag säga. Hur kan hon blåljuga så? Det stör mig enormt.

Alliansen lovade att lägga ner sina röster vid valet av partiledare, och de sa tydligt att det var så långt de sträckte sig. Detta skulle ske om Stefan Löfven lovade motsvarande tillbaka, vilket han inte gjorde. Ingen vet hur Löfven hade agerat om Alliansen blivit störst. Förmodligen inte särskilt konstruktivt.

Men trots att han inte ställde upp på deras föreslagna deal la de ändå ned sina röster. Vilket var enormt schysst, och en sorts ”utsträckt hand”, kan man säga. Dock villkorade man detta tydligt med att då måste han kunna få igenom sin budget. De framförde detta som krav till talmannen, som förde det vidare till Löfven, men istället för att säga ”nej det kan jag inte lova förrän jag förhandlat om minoritetsregerande med Alliansen” bluffade han och svarade ”självklart”. Vad jag sett fick Alliansen aldrig ett tack ens, för att de ”gav” regeringsmakten till Löfvén utan bråk. Däremot fick de faktiskt en del intern kritik. Många väljare var besvikna, precis som S-väljare hade varit det under motsvarande förhållanden.

Lillfingret som blev en nobbad, utsträckt hand, som blev ett långfinger

A: ”Om du lovar att hjälpa mig med X om jag vinner lovar jag att hjälpa dig med X om du vinner.”
S: ”Jag tänker inte hjälpa dig. Du får klara dig själv om du vinner.”

A: ”Ok, nu vann du. Jag hjälper dig med X ändå, fast du inte lovade motsvarande tillbaka. Men då måste du lova att du kan fixa Y. För det tror jag inte du kan utan min hjälp.”
S: ”Bra att du står vid din del av avtalet jag struntade i att gå med på. Nu lovar jag att jag kan fixa Y.”
A: ”Men hurdå? Behöver du inte prata med mig?”
S: ”Nepp. Självklart fixar jag Y utan dig.”

S: ”Nu fixar jag inte Y. Du måste hjälpa mig.”
A: ”Men nu är det försent. Du sa ju …”
S: ”Ja, men du lovade att hjälpa mig med X och Y och även Z när den dagen kommer! Du har ljugit!”

Sabotagepartiet finns kvar efter valet

whyJag vill inte ha något extra val.

Det löser ingenting. Det är i princip helt otänkbart att något block skulle få över 50 %. Därför måste problemen med att regera i minoritet trots ett parti som är ute efter att sabotera så mycket som möjligt ändå lösas. Vi kommer att vara tillbaka på ruta 1 den 23 mars, annars.

Vad som dessutom kan hända är förstås att SD växer, av tre skäl:

  • Inget parti hade i förra valet något svar på var alla som flyr till Sverige ska bo, och hur kommunerna ska lösa vård, skola och annat för dem som kommer. Även icke främlingsfientlig press beskriver de asylsökande som problem som saknar lösningar. Då framstår SDs svar med att stänga gränserna och ”hjälpa på plats” som det mest briljanta för dem som redan är lite semibruna eller bara oroliga. Frågetecknen runt flyktingströmmen måste mötas, men inget enda parti har ännu hunnit få fram vettiga svar än. Det behövs mer tid. Ska det prompt vara ett extra val bör det i så fall hållas i slutet av nästa år.
  • Skrönan om att SD ”mobbas” ger dem sympatiröster. De vårdar sin underdog-image och sveper in sig i varma offerkoftor. Dessvärre bidrar företrädare från övriga partierna genom att inte tänka igenom sin retorik och fundera över hur den uppfattas.
  • SD är det nya blanka. För den som inte orkar läsa hela artiklar eller sätta sig in i komplexa frågor blir det lätt jobbigt. Alliansen och S-MP-regeringen skäller på varandra för att ha orsakat krisen. Vem ska man välja då? Rösta blankt eller rösta SD? Varför inte SD, så får de sig en näsbränna. ”Röra om i grytan”-röstarna väljer SD. Själv kan jag inte förstå dem överhuvudtaget, för deras sätt att resonera är ljusår från mitt eget. Men jag ser ju att de finns, dessa människor, och de kan vara så många som flera procentenheter av svenska folket.

Det är Löfvén som måste ta ansvaret för situationen. Det är han som hotar med extra val, och enbart han som kan ändra sig. Så jag hoppas verkligen att han begriper hur fel han tänkt. I tid. Och om han kommer på att han vill förhandla om hur man regerar i minoritet hoppas jag att Alliansen gör allt för att lösa situationen. Det verkar de dock vara beredda till.

Alliansens budget ligger i ett år, helt oavsett valresultatet. Om vi måste ha ett extra val, så skjut åtminstone upp det till slutet av 2015, och använd tiden väl fram till dess, alla sju!

Löfvén missade Alliansens tre utsträckta händer

Löfvéns hand, som verkar ha nästan domnat av sin långvariga utsträckning, har varit i fokus.

Det har däremot inte Alliansens motsvarande händer varit.

Jag tror på Löfvén. Jag tror han är uppriktig när han tycker att han försökt allt. Att han inte kunde göra något annat.

Det beror på att han bara haft en enda universallösning i sitt sinne, och därför blockerat alla andra vägar framåt.

80-taletLöfvén är en högersosse. Skillnaden mellan hans syn och en vänsteralliansares syn på världen är mikroskopisk.

Till det ska läggas att han fortfarande har en nittonhundratalssyn på C och FP, och har därför lite missat att de numera står till höger om M – särskilt när det gäller grundläggande höger-vänster-frågor som exempelvis lägstalöner (C), NATO (FP) och LAS (båda). I Löfvéns värld är fortfarande M huvudfienden och sitter längst bort från honom, tillsammans med KD.

Att han ville samarbeta, kanske till och med regera, med C och FP, är därför rätt naturligt. Han vill skapa ett mittens rike, med V, M, KD och SD marginaliserade. Tänk vad fantastiskt det hade varit! M hade aldrig haft någon chans att hämta sig efter det. Han hade kunnat fortsätta regera i all oändlighet.

RegeringsbestyrLöfvéns plan förutsatte förstås den petitessen att Alliansen splittrades. För att åstadkomma det började han redan under valet att formulera att Alliansen inte skulle fortsätta finnas efter valet. När senare han ”vunnit” valet deklarerade han att blockpolitiken var död. ”Liksom, det bestämmer väl inte du?”, tänker jag då. Efter valet har han aldrig mer sagt namnet ”Alliansen”. Jag hade inte tänkt på det förrän Hanif Bali påpekade det. Löfvén säger konsekvent ”borgarna” eller ”högern”. Det gör även Aftonbladets ledarredaktion, så det verkar vara en sorts intern policy.

Löfvén tycker verkligen att han ”gjort allt” när han först frågade C och FP om de ville samarbeta om budgeten i samband med att han fick talmannens uppdrag, och sedan, efter två månader av radiotystnad, plötsligt bad om hjälp först efter att han fått veta att katastrofen var ett faktum. För i hans värld fanns en hjälp han behövde, och det var att skruva ihop en budget. Allt annat var sekundärt. När han inte fick den hjälpen vände han sig till vänstern, bröt en lång radda med uppgörelser han och hans företrädare hade med Alliansen, och visade i allt väsentligt att de var hans fiender. ”Är ni inte med mig är ni emot mig”, verkar han tänka.

Alliansens utsträckta händer

Alliansen hade en helt annan plan, och den tog form under förra mandatperioden.

De har nu under tre års tid sträckt ut diverse händer som han och hans partivänner helt verkar ha missat.

Det är nämligen enbart nödvändigt med en blocköverskridande regering om man inte kan regera i minoritet. Om det går att navigera runt SD kan ”majoritetsblocket” klara sig. Detta insåg Alliansen den hårda vägen under förra mandatperioden.

Alliansen klarade sina budgetpropositioner enbart för att de rödgröna inte la en gemensam motion. Det som händer nu hade kunnat hända närsomhelst under de gångna fyra åren. För att klara regerandet fick de dessutom bunta ihop ganska många frågor till punktvisa propositioner, och ibland blev det nederlag. Det välkända ”Alliansen regerar med stöd av SD, eftersom de röstar med Alliansen i nio av tio frågor” verkar komma sig av att de gånger främst SD röstade som Alliansen var när det fanns rödgröna motioner. Jag tänker inte neka till att SD även haft en tydlig högerprofil, men den håller på att luckras upp nu, för att vinna socialdemokrater.

Det måste ha varit en ofantlig skillnad för Alliansen. 2006-2010 kunde de göra precis som de ville, men nu var de hela tiden tvungna att balansera de andra partierna. Ur detta föddes insikten om att det vore bra att hitta en överenskommelse om att det måste gå att regera i minoritet.

Då plötsligt händer det bisarra. S får nys om att SD är på deras sida om brytpunktshöjningarn, och visar sig beredda att bryta mot budgetlagen för att få igenom denna puttefråga.

Men om frågan var liten var principen desto större. Om Löfvén inte ens kunde hålla på reglerna – hur skulle man då kunna göra upp om praxis?

Den första hand Löfvén missade var alla de många anspelningar Alliansen gjorde i samband med detta om att så här ska vi inte hålla på. Istället deklarerade både han och Magdalena A att det var minsann inte deras problem att Alliansen inte kunde förankra sin budget. Ord de borde ha fått äta upp vid det här laget.

Men det blev valrörelse, och då kom den andra utsträckta handen. Gång på gång på gång. Den framfördes av Reinfeldt, men alla stod bakom den: ”Den som får det största blocket ska också regera. Går du med på det, Stefan Löfvén?”

Och det absurda är att Löfvén aldrig accepterade detta. Han var så inställd på att ”blockpolitiken var död” att han inte tänkte ge sig in i fåniga, hypotetiska resonemang runt minoritetsregerande.

Medan Alliansen långsiktigt planerade för olika sätt att regera i minoritet planerade Löfvén enbart för sin mittenregering. Oavbrutet upprepade han att han tänkte vända sig till C och FP efter valet, och lika snabbt svarade de nejtack. Reinfeldt replikerade ju lite spydigt, efter Löfvéns knuff av Lööf, att så kanske man inte ska bete sig mot någon man vill samarbeta med.

I klippet nedan deklarerar Löfvén tydligt att han faktiskt inte hade lagt ner sina röster för att släppa fram Alliansen om de blivit större. När man lyssnar på det blir det tydligt att han kunde liksom inte tänka bortom majoritetsregerande. Hans regering innehöll MP, C och FP, och därmed basta. Han påminner lite om en friare som inte accepterar att hans tänkta fästmö(ar) inte är intresserad(e).

”Dumheter. Klart vi ska gifta oss. Du kommer att ändra dig sen.”

Den tredje utsträckta handen från Alliansen var rätt subtil. Men den fanns där. Alliansen deklarerade nämligen för talmannen att de tänkte göra som de lovat och släppa fram Löfvén, trots att han aldrig egentligen committat sig från sin sida, om och endast om han kunde garantera att han kunde få igenom sin budget.

Det kunde han förstås inte. Alla kort låg ju på bordet, så det var tydligt för envar.

Jag läste en invit i det. ”Säg att du inte klarar det, så kan vi prata.”

Och här blir de båda linjerna så tydliga. Alliansen såg nu en sista chans att diskutera sina ”konkreta förslag”, som Lööf senare uttryckte det, för hur man regerar i minoritet. Jag vet inte hur de såg ut. Men jag tror det handlar om att göra upp att man under vissa omständigheter kan tänka sig avstå från att rösta på sin budget. Det blir lite knepigt, eftersom väljarna samtidigt vill att de partier man röstat på även röstar på sin budget. Men Alliansen tänker långsiktigt, och hade säkert kunnat gå långt för att kompromissa sig fram till en överenskommelse som givit dem en lugn nästa mandatperiod.

Men Löfvén svarade ”självklart kan jag få igenom min budget”. Så bara. ”Självklart.” Vän av ordning undrade hur, och då sa han bara att det kommer att gå bra.

Sedan har vi facit. Alliansen, som trots allt hjälpt honom till makten, ignorerade han helt. Han sa till media så ofta han kunde att han hade en ”utsträckt hand” till C och FP, men pratade inte med vare sig dem eller de andra på två månader. Han kallade inte till några möten, höll ingen dialog öppen, och var dessutom extremt konfrontativ, spräckte uppgörelse på uppgörelse, och skapade en budget ihop med V som var mycket långt från Alliansens.

Först när katastrofen var ett faktum bjöd han in dem till samtal. Men då hade han missat alla möjligheter att förhandla. Det fanns liksom inget att göra. För Alliansen hade det i det läget inneburit fullständigt politiskt självmord att inte rösta på sin egen budget, och det hade dessutom gjort SD till det enda oppositionspartiet. I sitt raseri verkar Löfvén inte fatta det.

Annie Lööf har sagt att hon tyckte Löfvén skulle be om ursäkt för samarbetet med SD runt brytpunkten. Det var väl kanske inte så smart att säga just så, för det låter lite som om hennes ego var sårat och hon behövde ett ”förlåt”. Men däremot har hon helt rätt i sak. Resan utför började med att Löfvén bröt budgetreglerna. ”Det spelar ingen roll vad som hände för ett år sedan”, säger han, men jag håller med Annie Lööf om att det gör det visst. Om han inte ens kan tillstå att den händelsen var fel finns liksom ingen grund att gå vidare.

Detta extra val kan inte göra mycket gott för Sverige, anser jag. Det kan absolut inte göra något för S. Att de skulle få majoritet ihop med V och MP är utopiskt.

Vad som behövs är att Löfvén ger upp sin mittendröm, och börjar prata minoritetsregerande med Alliansen, för annars har vi samma soppa igen om några månader. Det vore också trevligt om han accepterar att kalla dem så, för det skulle betyda att även om han inte VILL att de finns accepterar han att de gör det.

Men det är inget krav.

Löfvéns inbjudningskort

alliansenRedan i somras började Löfvén prata om att efter valet skulle han samarbeta med C och FP. När de förklarade att de tänkte fortsätta Allianssamarbetet kom närmast en fnysning tillbaka, med orden ”jaja, det säger de nu, men det kommer de inte att säga sen”. Lite nonchalant och självsäkert sådär, som om de pratade dumheter och inte förstod sitt eget bästa.

Efter valet har han konsekvent vägrat använda namnet ”Alliansen”, utan kan kallar partikonstellationen för ”borgarna” eller ”högern”, eller också rabblar han upp alla partinamnen. Lite som med Voldemort.

Han driver en ”samarbetsregering”, och han har hela tiden ”sträckt ut en hand”, säger han så fort han får chansen. Till medierna.

Hur då? Hur ser inbjudningskorten ut till de träffar som Allianspartierna vägrat komma på? Vilka har bjudits in, vid vilka tillfällen, och med vilka dagordningar?

För jag har inte sett något sådant försök. Har det skett har det varit väldigt i smyg.

Vad jag sett är att Löfvén till pressen ideligen har uttryckt att han ”sträcker ut en hand”, men då bara till C och FP. Och det var först igår kväll som han överhuvudtaget kallade till möte på regeringskansliet – såvitt jag vet. Jag kan ha fel. Rätta mig i så fall.

”Vad skulle han ha gjort då? Va?!”, frågar folk ilsket. Pagrotski var arg i SVT, och jag har vänner och bekanta som med viss rätt tycker att han inte hade några val. Han var inmålad i ett hörn. Han gjorde allt han kunde.

Jag håller med. Man ska inte bara skälla, utan att komma med konstruktiv kritik. Det störde mig när S och MP gjorde så 2010.

Så: så här skulle han ha gjort, enligt mig:

1. När han fick frågan av talmannen om huruvida han skulle få igenom sin budget skulle han inte ha svarat ”självklart”. Han skulle ha svarat att han inte kunde garantera det. Han hade förmodligen ändå till slut fått bilda regering, men det hade varit med en helt annan utgångspunkt. Genom att blåljuga och säga att det inte fanns några möjligheter att hans budget inte skulle gå igenom skapade han en onödig irritation hos många. Alla visste ju att det inte var sant. Att han inte gjorde det tror jag beror på bristande rutin, men det kan också handla om en iver. Han ville absolut bli regeringsbildare, och tänkte inte ta risken på att frågan skulle gå till Alliansen genom att vara onödigt ärlig. Han chansade, helt enkelt. Legitima frågor som ”hur kan du vara säker?” möttes av en fnysning. Han fnyser egentligen rätt mycket, Löfvén.

2. Sedan skulle han förstås ha bjudit in hela Alliansen till diskussioner redan från början. Inte via pressen, utan via kallelser till möten med dagordning. Han skulle upprättat en dialog. Han skulle ha sonderat varje möjlighet till att parera det som nu hände. Han skulle ha tagit det ansvar han åtagit sig.

Det är möjligt att det ändå gått åt pipan. De kunde ha tvärvägrat. De kunde ha suttit i ett hörn och tjurat och betett sig precis så illa som han nu anklagar dem för att ha gjort.

Men det vet vi inte.

För idag, när hans enda sondering på två månaders regerande bestått i ett sent nattmöte kvällen före en given katastrof, har han inte på någon fläck grund för de anklagelser om vägran till samarbete han sprider omkring sig.

Detta är regeringen som i fyra år anklagat Alliansen för att ”regera med stöd av SD”, som inte drog sig för att aktivt bryta mot budgetreglerna för att med SDs hjälp sänka brytpunkten, och brett leende förklarade att ”det är inte vårt ansvar att få igenom regeringens budget, det är deras ansvar”, och nu har de döpt sig själva till ”samarbetsregering”. Detta är en regering som istället för att gilla läget och försöka jobba på situationen och skapa något fungerande ur Alliansens budget använder ett för Sverige mycket skadligt extra val som ett sätt att hämnas. Det märks så väl när man lyssnar på Löfvén. Det är inte vad som är bra för Sverige han hämtar sin argumentation ur, utan hur han bäst ger igen på dem som behandlat honom illa.

Ingvar Carlsson samarbetade. Göran Persson samarbetade. Fredrik Reinfeldt samarbetade. Men alla tre begrep att den som är statsminister är alltid, utan undantag, den som bjuder upp till dans och sedan den som för.

Men den statminister som visat den absolut sämsta samarbetsviljan så långt bakåt jag kan minnas – han är också den som berömmer sig själv mest med sin extraordinära samarbetsförmåga.

Hybris, kallar jag sånt.