”De borgerliga skulle släppa fram den största minoriteten vilket man inte följt.”
Jag har alltid gillat Jämtin, men nu föll hon hårt, måste jag säga. Hur kan hon blåljuga så? Det stör mig enormt.
Alliansen lovade att lägga ner sina röster vid valet av partiledare, och de sa tydligt att det var så långt de sträckte sig. Detta skulle ske om Stefan Löfven lovade motsvarande tillbaka, vilket han inte gjorde. Ingen vet hur Löfven hade agerat om Alliansen blivit störst. Förmodligen inte särskilt konstruktivt.
Men trots att han inte ställde upp på deras föreslagna deal la de ändå ned sina röster. Vilket var enormt schysst, och en sorts ”utsträckt hand”, kan man säga. Dock villkorade man detta tydligt med att då måste han kunna få igenom sin budget. De framförde detta som krav till talmannen, som förde det vidare till Löfven, men istället för att säga ”nej det kan jag inte lova förrän jag förhandlat om minoritetsregerande med Alliansen” bluffade han och svarade ”självklart”. Vad jag sett fick Alliansen aldrig ett tack ens, för att de ”gav” regeringsmakten till Löfvén utan bråk. Däremot fick de faktiskt en del intern kritik. Många väljare var besvikna, precis som S-väljare hade varit det under motsvarande förhållanden.
Lillfingret som blev en nobbad, utsträckt hand, som blev ett långfinger
A: ”Om du lovar att hjälpa mig med X om jag vinner lovar jag att hjälpa dig med X om du vinner.”
S: ”Jag tänker inte hjälpa dig. Du får klara dig själv om du vinner.”
…
A: ”Ok, nu vann du. Jag hjälper dig med X ändå, fast du inte lovade motsvarande tillbaka. Men då måste du lova att du kan fixa Y. För det tror jag inte du kan utan min hjälp.”
S: ”Bra att du står vid din del av avtalet jag struntade i att gå med på. Nu lovar jag att jag kan fixa Y.”
A: ”Men hurdå? Behöver du inte prata med mig?”
S: ”Nepp. Självklart fixar jag Y utan dig.”
…
S: ”Nu fixar jag inte Y. Du måste hjälpa mig.”
A: ”Men nu är det försent. Du sa ju …”
S: ”Ja, men du lovade att hjälpa mig med X och Y och även Z när den dagen kommer! Du har ljugit!”