Moderaternas pressrelease innehöll två nyheter:

1. Alliansen borde försöka fälla regeringen och lägga en budget ASAP.
2. ”Därför är vi moderater inte beredda att inleda regeringssamarbete med något av dem. Däremot är vi öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns.”

Samtidigt uttrycker man tydligt att man under inga omständigheter avser budgetförhandla med SD, till skillnad från regeringen Löfvén 2013.

Se gärna denna eleganta sammanfattning av Sveriges första budgetförhandling som omfattade SD.

Att fälla regeringen med en gemensam budget innebär en förflyttning från ”senast 2018” till ”nu”. Förflyttningen är inte ett gigantiskt löftesbrott från M, utan snarare en precisering.

Vad gäller texten ”öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns” menar jag att det egentligen inte heller är en förflyttning, utan snarare en formalisering av ett befintligt arbetssätt, samt möjlighet att mer aktivt söka stöd för sina förslag.

För några veckor sedan skrev Niklas Wykman så här:

Men förvirringen runt vad ”samarbete” innebär går långt tillbaka, liksom skuldkletandet. ”I nio fall av tio röstar SD med Alliansen.” Hela förra mandatperioden ekade den meningen som ett mantra från rödgröna sympatisörer, som grund för att Alliansen var solkad av SDs rasism. Jag reagerade redan då på det bisarra i att skuldbelägga den som enbart tar emot passivt stöd av SD. Att ha ett åsiktsöverlapp med SD i frågor som inte rör migration innebär inte att man på något sätt är ”ond”. Migration är bara en fråga. I alla andra frågor landar SD ibland i samma slutsats som Alliansen, ibland som de rödgröna, och det är inte så mycket att orda om.

Jag är sedan ett par år tillbaka med och driver gruppen Alliansväljare mot SD-samarbete, och för några veckor sedan smyglanserade vi också sidan Alliansregering utan SD-samarbete. I samband med detta skrev vi ett manifest, som redogör för vad sidan står för.

Här är ett utdrag ur den texten:

Vad betyder då “samarbete med SD”?

Det enkla svaret är att en kommande regering inte bör skriva gemensamma propositioner med SD eller på andra sätt tar in deras krav i den egna politikformuleringen.

Det finns dock några gråzoner:

Bör en Alliansregering försöka regera även om den är mindre än de tre (eller kanske fyra) rödgröna partierna?
Om sju partier bjuds in till tvärpolitiska överläggningar, bör då även SD bjudas in?

I dessa frågor är vi inte helt ense sinsemellan. Det gör ingenting. Vi kommer att diskutera och resonera mer runt dessa frågor, framförallt den första, som är central om dagens opinionsmätningar håller i sig, under tiden fram till valet.”

Det finns tre stora problem med SD ur min synvinkel. Det ena är deras populism. Den är irriterande, men inte ett skäl till avsky. Sedan finns deras extrema migrationspolitik, där de vill stoppa i princip all invandring inklusive arbetskraftsinvandring och bryta mot flyktingkonventionen. Det är fel för Sverige och världen, men inte ett skäl till avsky.

Men så finns den grovt främlingsfientliga retoriken, främst muslimhatet som påminner om Hitlers judehat på 30-talet, och alla rasistiska företrädare. Den förtjänar avståndstagande rakt igenom, och jag är idag nöjd med att Anna Kinberg Batra faktiskt står upp och säger att SD är ett rasistiskt parti.

Även om det vänder sig i magen på mig måste vi vara praktiska. Att ta emot SDs stöd i frågor där vi tycker lika och att diskutera i utskott och eventuellt justera förslag så att de går igenom sker från båda sidor mittlinjen och kommer att fortsätta att ske. Och skulle man framgent ta en fika eller gå in i ett grupprum för att fortsätta en diskussion om bensinskatt eller barnbidrag kan jag leva med det också, så länge man inte inleder formaliserade samarbeten.

Däremot ställer jag aldrig upp på en normalisering av SD. Det är både strategiskt kontraproduktivt och moraliskt fel.

Så om inget är nytt, varför kom då utspelet?

Jo, för att det är ett tjat och ett gnat utan dess like, från SD och SD-nära moderater. Det är en kamp om vem som hatar vänstern mest. Och deras främsta vapen är att älta ”varför tar du inte makten varför tar du inte makten varför tar du inte makten?”. Frågan är förstås relevant. Om någon kan kliva fram och ta makten, men väljer att sitta på händerna, kan du för evigt håna den för bristen på vilja.

När Anna Kinberg Batra nu kliver fram och visar att hon är beredd att ta makten och dessutom sätter ord på det som redan sker, dvs samarbetena i utskotten, slipper hon den diskussionen. Istället förflyttas trycket till Centern. Är det elakt? Inte egentligen. Annies sympatisörer är, i synnerhet idag när det skett en förflyttning av SD-ovänliga M-väljare till C, inte alls inne på att ta makten till varje pris. Annie klarar kritiken, för hon har stöd i sitt parti.

Så i själva verket är draget rätt genialiskt. De som vill se ett regerande redan idag kan gå från C till M, övriga åt andra hållet, men väljarna stannar i Alliansen.

Alla analyser om att Ms pressrelease innebär slutet för Alliansen anser jag vara absurda. Ett tänkt regeringssamarbete spricker inte för att man har olika uppfattning om NÄR man ska ta makten, utan för att det finns en eller flera mycket viktiga sakfrågor där man har fundamentalt olika syn. Som till exempel byggandet av en bro över Öresund, som en del av oss minns.

Borde Reinfeldt ha suttit kvar 2014? Nej, absolut inte. Då visste ingen att SD hade för avsikt att inte följa praxis och lägga ner sina röster i budgetomröstningar. Att sitta kvar hade därför oundvikligen inneburit budgetförhandlingar med SD.

Hur ska då Sverige regeras? Det besvarade jag här. Det är inte optimalt, men det fungerar.

Det finns väldigt, väldigt många som känner som jag: Vi vill inte under några omständigheter brunklibbas av SD.

Vad vi däremot behöver är att neutralisera dem, och att placera dem i den trettonprocentstunna där de borde sitta, och inte i förarsätet till svensk politik.

Så länge L och C säger nej kommer det inte att bli något maktövertagande. Det är OK för mig. Att ta över makten till jul, med bara tio månader kvar till nästa val, är inte optimalt. Ur ett långsiktigt perspektiv är det nog bättre att jobba fram ett riktigt bra valmanifest istället.

Däremot kommer det förhoppningsvis nu att bli arbetsro och fokus på sakfrågor.