Vänsterpartiet

  • Bettans totalpaket

    Illustration av Elisabeth Thand Ringqvist ovanför en tabell som jämför Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas positioner om regerande, avtalat samarbete och hoppande majoriteter.

    Jag förstår vad Centerpartiet menar med “paketlösning”. Vad det kokar ner till är hur man definierar “samarbete”. Jag känner när jag läser analyserna både i mainstream-medier och sociala medier att många pratar förbi varandra, genom att dra för långtgående slutsatser. Särskilt när känslorna svallar.

    Jag tror mig förstå vad C menar med “paket”, så här kommer min förklaring. Rätta mig om jag har fel.

    Regera är förstås lättbegripligt. Man kan inte, som jag skrev tidigare, ha en varannanveckaslösning – antingen är man med eller inte. Utan vad det kokar ner till är som jag skrivit förut innebörden i ordet “samarbeta”. Egentligen är det förstås en skala, men vi kan göra det lätt för oss:

    Antingen har man ett hårt uppstyrt samarbete som typ Tidö eller Januariöverenskommelsen, där regeringen förbinder sig att, i ett antal förutbestämda frågor, enbart förhandla med “sitt ytterkantsparti” – eller också gäller hoppande majoriteter, där man får vänstra bäst man vill, om man kan. Den största skillnaden mellan det hårt uppstyrda samarbetet och regerande är att man inte får ministerposter.

    Tills för en vecka sedan befann sig båda partierna så att säga på översta raden, men sedan skuttade Sverigedemokraterna plötsligt hela vägen till nedersta. Och vad jag tror att C suktar efter är att Vänsterpartiet kliver ner ett steg, inte två. Så när Elisabeth Thand Ringqvist säger att de vill ha en paketlösning är det egentligen riktat till Socialdemokraterna. Ulf Kristersson kan inte göra mer än säga att han kommer att samarbeta med S när det går, annars Sverigedemokraterna.

    Så trots att Kristersson formellt har sonderingsuppdraget ligger egentligen bollen helt hos Magdalena Andersson. Hon behöver ge V ett erbjudande som är så nära regerande man kan komma, om inte C ska välja ett Alliansalternativ. Gör hon det spår jag att det blir vägen framåt, annars blir det förmodligen Alliansen.

    Det är möjligt att jag har fel. Det kan tänkas att ingenting Kristersson kommer med är tillräckligt, och att detta bara är en kniv på strupen för S och V.

    Men när jag liksom utifrån studerar hur alla beter sig förstår jag de flesta. Nooshi Dadgostar håller vad hon lovar, Jimmie Åkessons beslut är strategiskt korrekt, övriga till höger samt Miljöpartiet har nästan inget de kan ge upp för närvarande, och ETR förhandlar med de kort hon har.

    Den enda person jag anser beter sig ytterst korkat är Magdalena Andersson. Retoriken mot V är inte bara obehaglig, utan också kontraproduktiv. En ledares främsta uppgift är att med morot och/eller piska kunna hitta en kompromisslösning som gynnar den egna sidan så långt möjligt. Hon borde ha ägnat den här tiden åt att respektfullt och inlyssnande hitta något som kan få V att känna att “detta är visserligen inte regerande, men nästan”.

    Om jag var sosse hade jag velat se hennes avgång.

    Partiet måste kunna bättre än så här.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Hur får Ulf samarbeta?

    Illustration av en blond kvinna i mörk kavaj med svensk flaggpin.

    Elisabeth Thand Ringqvist (C): ”Vi vill se en regering med mycket mittenpolitik, utan vare sig Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet i regeringen. Vi kommer inte heller att stödja en regering som samarbetar med SD.”

    👉 Read in English

    Till vänster är det tydligt och klart. Så fort Vänsterpartiet släpper regeringskravet kan Magdalena Andersson röstas fram.

    Till höger är det fluffigare. Vad betyder ”samarbeta”?

    En Alliansregering (med alla fyra partier eller med Centerpartiet som samarbetspartner) har bara två möjligheter att få igenom sin politik:

    Stöd av Socialdemokraterna eller stöd av Sverigedemokraterna. (Teoretiskt även Miljöpartiet + Vänsterpartiet i kombination, men det scenariet kan vi nog räkna bort.) Så det bästa Ulf Kristersson kan lova är hoppande majoriteter. Han kan inte bilda en regering som svär dyrt och heligt att precis varenda proposition ska förhandlas fram med Socialdemokraterna.

    Centerpartiet vill inte rimligtvis ha ett extra val, så jag tror att om Vänsterpartiet inte släpper kravet på att regera kommer de att acceptera en Kristersson-ledd regering.

    Vad tror jag? Jag tror Vänsterpartiet blinkar först. Det är den mest logiska konsekvensen, nu när Sverigedemokraterna släppt sina krav. Men jag har haft fel förr.

    Vad vill jag? Det är inte jättestor skillnad på Socialdemokraterna och Moderaterna numera, så jag är fine med båda partierna i ledningen, men Moderaterna har enligt mig bättre ministerkandidater. Och om de kan leda utan att behöva sitta i knät på Sverigedemokraterna är det bättre än det vi haft dessa senaste fyra år. Jag hade hoppats redan inför förra valet att Moderaterna inte skulle ha ett så hårt uppstyrt samarbete med Sverigedemokraterna, utan regera med hoppande majoriteter. Det har plågat mig enormt dessa fyra år att se Moderaterna tolerera den rasistiska retorik Sverigedemokraterna ägnar sig åt. Visst. Kristdemokraterna är numera nästan lika illa, ibland värre. Men man kan inte få allt.

    Sammanfattningsvis anser jag att Centerpartiet förvaltar min röst ganska väl. Jag hör inte till dem som ångrat sig.

    Och ja. Jag förstår att många av er Vänsterpartiväljare blir besvikna när jag skriver detta, men jag är fortfarande borgerlig. 😎

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Dags för respekt

    Illustration av två kvinnor: en suddar ut en röd linje och den andra räcker fram en gåva.

    Under de senaste dagarnas inlägg och tweets om regeringsbildningen har jag fått bortemot tusen kommentarer och svar, och jag har lärt mig en del om hur vänsterpartister tänker. Så mycket att jag törs mig på att börja skönja en lösning. Det är intressant hur man kan komma till insikter när man går i någon annans, i detta fall vänsterpartisters, skor.

    Men låt oss börja med problemet som måste lösas: Centerpartiet vill inte att Vänsterpartiet regerar. V kräver att regera. Här finns ingen uppenbar kompromiss. De kan liksom inte komma fram till en varannanveckaslösning. Så den ena måste ge sig, annars blir det extra val, och då kan högersidan vinna de tre fjuttiga mandaten.

    Vad jag insett när jag läst vad alla mina vänstervänner och -läsare skriver är att det handlar inte i första hand om makt och ministerposter utan i grunden kokar allt ner till förtroende. De har blivit blåsta så många gånger. Förnedrade. Ombedda att vara lojala, och sedan övergivna.

    Jag ser framför mig kompisen som alltid kör till festen, fixar fika på jobbet, lånar ut pengar, betalar för lunchen, och som tack får en ryggdunk och sedan inte bara blir ignorerad när hen inte ställer upp, utan till och med baktalad och kallad ”omogen”. Så kommer den dagen när hen plötsligt sätter gränser och säger att nej, inte mer, nu kräver jag respekt! Och då blir alla förbannade och besvikna och snackar om illojalitet.

    Jag skrev igår om hur Magdalena Anderssons tvärförbannade min under talmansvalet var ostrategisk, och en handfull personer reagerade med att påpeka att man inte ska diskutera kvinnors minspel, men jag kan lova att jag hade reagerat likadant om det varit Stefan Löfven eller Göran Persson. Hon såg fullständigt ursinnig ut över V:s agerande i talmansvalet, och där har vi liksom kärnan i detta. De hade inte ens brytt sig om att berätta vilken kandidat de tänkte föra fram, men förväntade sig ändå att V skulle rösta på vederbörande. Diskrepansen mellan förväntan från Socialdemokraterna, C och Miljöpartiet och känsloläget hos V är gigantisk.

    Här är några exempel på citat från kommentarer ni skrivit till mig de senaste dagarna:

    Historiken:

    Varför man inte kan lita på S:

    • ”För V handlar det om att de inte litar på löften från S, för S har aldrig genomfört sina tidigare löften. Det krävs att C sätter sig vid förhandlingsbordet även om V kräver ministerposter för att diskutera hur man kan lösa att V inte kan lita på löften.”
    • ”Nu vill vi att allt ska vara synligt och vi vill kunna hålla våra vallöften. Det kan man bara om man sitter i regering.”

    Hur det känns:

    • ”Var ser du detta kompromissvilliga C nånstans, de kräver ju total kapitulation innan de ens kan sätta sig vid samma bord som oss?”
    • ”Att partier ska gå på tå i politiken för att inte störa ett högerparti som valt att inte samarbeta med nyssnazister, det är inte bara orimligt utan även oförskämt mot Vänsterpartiets väljare som både S och C ser som mindre värda.”

    Vad som skulle få er att ändra er:

    • ”Förståelse är nyckelordet vid förhandlingar, V har förståelse för att C också måste få C politik.”
    • ”Sen går det ändå tillbaka till tillit vilket bristen på är anledningen att vi inte kan backa.”

    Om S, C och MP vill att V ska ge upp sitt i ärlighetens namn inte orimliga krav på att få regera behöver man helt enkelt möta dem i precis allt annat. Tala till dem och om dem med respekt, sluta kalla dem omogna, träffa dem på både fika, middag och efterfest och sedan vädja istället för att hota och utpressa.

    Ge dem sedan något liknande Sverigedemokraternas förra deal, fast mindre hugget i sten, så att regeringen kan göra upp med högersidan i vissa frågor.

    Vi har helt olika uppfattning i ekonomisk-politiska frågor, försvaret, privatiseringar och företagande, men vi vill ju alla att vi kommer ur detta med en regering utan muslimhatande, gay-hatande, invandrarhatande ministrar som Richard Jomshof, Björn Söder och Jimmie Åkesson och deras vedervärdiga värderingar och destruktiva retorik.

    Dit går det bara att komma genom att behandla V med respekt och hänsyn.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Jag har redan kompromissat

    Illustration av en kvinna som suddar ut en röd linje.

    Under mina senaste inlägg som handlar om att vi måste sluta skälla på partier för att de exekverar exakt vad de lovat väljarna – i huvudsak Centerpartiet och Vänsterpartiet – kan jag konstatera att få håller med. Centerpartister och även många sossar och kanske även miljöpartister, jag vet inte, argumenterar för att nu måste V sluta barnsla sig. Det är inte konstruktivt, som jag redan konstaterat. Vill man att någon ska svika ett vallöfte krävs förståelse och respekt.

    Men jag vill här förklara den andra sidan av saken, för alla mina vänsterpartistiska vänner och läsare som rasar mot C. Och detta syftar inte till att övertyga er, utan bara att förklara hur jag och, tror jag, de flesta av oss borgerliga väljare som någon gång, 2018, 2022 eller 2026 (i mitt fall), bestämde oss för att vi inte längre kan hålla för näsan och rösta för mer makt till Sverigedemokraterna resonerar.

    Vi tänker oss ett parallellt universum. Det är Fredrik Reinfeldts första mandatperiod, men istället för att Sverigedemokraterna är på väg in i Riksdagen dyker det upp ett helt nytt parti till vänster, som går till val på ett antisemitiskt partiprogram. Deras partiledare skriver bokstavligen en debattartikel där han framställer judar som Sveriges största hot.

    Gradvis växer detta nya extremvänsterparti, och den antisemitiska retoriken i samhället blir därmed allt hårdare, till den punkt där även andra partier till vänster hakar på. Antisemitpartiet förflyttar anständighetens gräns gång på gång. De får rasisterna att känna sig trygga, så att de slutar viska om sitt hat och istället proklamerar det öppet. De skyller samhällets alla problem på sin hatade folkgrupp. Menar att de är organiserade och strävar efter att ta över Sverige, och förstöra allt svenskt. Och åren går och du hör ekot från det förra tjugotalet och känner att gränsen närmar sig för när du tvingas välja mellan den vänsterpolitik du tycker är bäst för Sverige och att stå upp mot rasismen bland dem som brukade tycka som du.

    Det kommer en dag när sossarna till slut bestämmer sig för att regera med detta nya parti, och då om inte förr inser du att kampen mot rasismen är viktigare än höger-vänsterfrågor, och eftersom Miljöpartiet nu tagit ställning mot antisemitismpartiet och valt att stödja Ulf Kristersson lägger du din röst på dem. Motvilligt, för du är fortfarande vänster och vill inte alls se Moderaterna regera.

    Och du röstar på MP för att även om de lämnat vänsterblocket på grund av antisemitismpartiet lovar de att säkerställa att det högraste allianspartiet – det som går helt på tvären mot alla dina åsikter och vill avskaffa sjukförsäkring och privatisera alla sjukhus och skolor och sänka skatterna till femton procent – det partiet ska inte få regera. Du väljer bort din sidas politik för mittenpolitik, inte för extremhögerpolitik.

    Där MP var i mitt exempel är C idag. De har blivit en uppsamlingsplats för alla oss borgerliga väljare som inte vill se ministrar vars främsta mål är att hetsa mot en abrahamitisk religiös folkgrupp. Jag säger inte att inte partiet har annan politik också – jag vill inte förolämpa livslånga centerpartister – men för många av oss nykomlingar är det precis så. Vi vill se högerpolitik utan nyssnazistiska ministrar. Vi hoppas att gamla Alliansen ska göra comeback utan muslimhat.

    Förstår man detta förstår man att vi som är borgerliga redan har kompromissat, bara genom att utse Magdalena Andersson till statsministerkandidat. Vi har redan svalt de beska dropparna. Vi har redan suddat ut vår röda linje mot att rösta fram en socialdemokratisk statsminister.

    Kära vänsterpartister. Jag tycker inte ni är omogna, jag ser inte alls partiet som antisemitiskt eller terrorvurmande bara för att individer var det, och jag applåderar ert engagemang och jag förstår verkligen att ni känner att det är er tur att få vara med. Men vi har fundamentalt olika syn på nästan allt, och det finns inte stöd i Riksdagen för att ni ska regera idag, och det kommer inte att ändra sig med dagens valresultat.

    Ni behöver inte hålla med. Jag ber bara om en ansats till förståelse för varför C inte kan säga ja till att ni regerar. Det är för oss som det vore för er att välja en högerregering som vill privatisera all sjukvård.

    C har redan kompromissat.

    Jag har redan kompromissat.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Valet 2026

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Ingen gör fel

    Illustration av Magdalena Andersson framför Sveriges riksdag efter valet 2026

    Det är tröttsamt med all pajkastning just nu.

    När jag hör Magdalena Andersson låtsas att Vänsterpartiet bildat någon sorts koalition med Moderaterna för att de röstade på Andreas Norlén kommer jag ihåg hur barnsligt det partiet brukar vara när de inte får som de vill. Stefan Löfven var likadan. Tjurar och frustar. Alla bilder på hennes tvärförbannade min under talmansvalet gör ingen någon tjänst heller. Jag börjar förstå hur jobbigt det är för V att tas för givet av ett parti som beter sig så.

    Ingen är skyldig till dagens situation.

    V är i sin fulla rätt att kräva att sitta i en regering. Men en majoritet av svenska folket har inte röstat på en regering där de ingår.

    Centerpartiet är i sin fulla rätt att hålla fast vid att inte V ska regera och att Sverigedemokraterna inte får samarbetas med alls. Det var det tydligaste vallöftet.

    Och jag förstår att Jimmie Åkesson tycker att det är Sverigedemokraternas tur nu, med exakt samma argument som V. ”Vi har varit snälla och solidariska, och nu är det vår tid i solen.” Men en majoritet av svenska folket vill inte se dem regera heller.

    Så ingenting kommer att hända än. Först måste hotet om extra val vara så överhängande att partierna börjar känna hettan.

    Och då är frågan:

    Vem har minst att förlora och vem har mest?

    Hela vänstersidan har förstås hela sin majoritet att förlora. Men på högersidan finns risken att Liberalerna åker ur. Ingen vet om deras hockey stick på slutet var en tillfällig spik.

    Så här tror jag de resonerar:

    V slits mellan sitt löfte till väljarna och sin ovilja att hållas ansvariga för en valförlust.

    Miljöpartiet och Socialdemokraterna har inte egentligen några alternativ. De kan bara hoppas att C eller V ändrar sig, eller möjligen att L och Kristdemokraterna hoppar över staketet.

    C är Sveriges rikaste parti och skulle förmodligen komma stärkta ur en ny valrörelse, och de kan inte låta V regera. De är ju ett högerparti och har lovat en mittenregering. Jag tror att för många inom C skulle det vara värre att vara ansvariga för V i en regering än att vänstersidan förlorar ett extra val.

    Om jag vore L skulle jag inte vilja se ett extra val, men L utan KD kan inte förändra något, så vare sig de vill eller ej är de maktlösa, såvida inte KD hänger på. Och det känns rent personkemiskt inte möjligt.

    M har liksom S, MP och Sverigedemokraterna ingen möjlighet att påverka något alls, utan kan bara vänta och se vad alla andra gör.

    Sverigedemokraterna skulle som jag skrev igår kunna släppa fram en typ Alliansregering, men efter att ha sovit på saken har jag kommit fram till att de nog är det parti som har allra mest att vinna på ett extra val. De tappade stolar de nog vill ha tillbaka, och väljare tenderar att belöna dem som de uppfattar bidrar minst vid kaos. Jag gick tillbaka och kollade på opinionsundersökningarna månaderna efter valet 2018, och både i procent och procentenheter gick de upp mest.

    Så när jag nu vägt in ”vad har partierna att vinna/förlora på extra val” vill jag ändra mina odds från igår. Jag tror fortfarande att V kommer att ge sig till slut, men det förutsätter att Anderssonskan börjar bete sig mer moget. Däremot känner jag att sannolikheten för extra val är större och att sannolikheten för att C och Sverigedemokraterna släpper fram en regering med M, KD och L är betydligt mindre.

    En fotnot: Jag ser nu att Magdalena Andersson sagt till C och V att börja ”sudda röda linjer”. Men det går inte. Man kan antingen behålla sin linje eller ta bort den helt. Det går inte att kompromissa kring regerande.

    Hursomhelst är mitt råd att sluta skälla. Ingen gör fel. Ingen är illojal. Alla gör vad de sa att de skulle göra. Och det var precis samma råd jag gav för åtta år sedan också.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Vänsterpartiets val

    Andreas Norlén i talmansstolen i riksdagens kammare

    Väldigt glad att Andreas Norlén blev omvald. Bra av Vänsterpartiet att prioritera stabilitet i detta läge. Förstår inte riktigt varför inte Centerpartiet lade sina röster på honom.

    Frågan nu när stafettpinnen återgår till honom är egentligen vem som ger med sig. Om alla gör som de säger får vi ju aldrig någon regering. Och jag tror inte på extra val. Dels finns ingen anledning att tro att resultatet blir annorlunda och dels har flera partier mycket att förlora på det.

    Så låt oss spekulera lite.

    Jag tror inte alla har riktigt insett det, men Centerpartiet har inte samma röda linjer mot de så kallade ”ytterpartierna”. Ingen av dem får regera, men det finns lite tänjningsutrymme för samarbete med Vänsterpartiet, men inte med Sverigedemokraterna.

    Det ger Magdalena Andersson en fördel gentemot Ulf Kristersson. Hon behöver ”bara” få sin ytterkant att ge upp regeringsdrömmarna. Och jag tror fortfarande att det är det resultat vi kommer att hamna i till slut. Oavsett om det visar sig att någon valfuskat eller ej är partiet nu rätt tilltufsat, trots framgångarna. (Borlänge · Järva)

    Problemet för Vänsterpartiet, och poängen för Centerpartiet, är ju att en socialdemokratiskt ledd regering kommer att kunna göra upp till höger i varje budgetförhandling istället för med dem. De kanske inte väljer den vägen, men alternativet finns.

    Det är bara det att även med Vänsterpartiet i regeringen kommer alla budgetar att behöva Centerpartiets stöd, och risken för Vänsterpartiet är att de då skulle hållas ansvariga för sådant deras väljare absolut inte gillar. Så det är det resonemanget jag misstänker kommer att leda till att partiet till slut viker ner sig. Men inte än.

    Men ett annat scenario är att Centerpartiet förändrar den röda linjen mot Sverigedemokraterna till att bli densamma som den mot Vänsterpartiet, kombinerat med att Sverigedemokraterna inte röstar emot en moderatledd regering de inte sitter i. Jag har personligen för länge sedan givit upp ”man ska inte förhandla med Sverigedemokraterna”-linjen. Det plåstret rycktes på allvar av i förra valet.

    Inte för att jag gillar partiet, uppenbarligen, utan dels för att den strategin bara ledde till att de växte och dels för att det skapar en rejäl obalans i riksdagen. Vad jag hade hoppats inför förra valet var att regeringen skulle stödja sig på hoppande majoriteter istället för att gå all in med Sverigedemokraterna. Det i kombination med det regeringssamarbete man gick till val på öppnade dörren för den vedervärdiga hatretorik mot Sveriges muslimer högersidan ägnat sig åt på sista tiden.

    Jag skulle ranka det så här:

    • 60 % socialdemokratiskt ledd regering utan Vänsterpartiet
    • 20 % moderatledd regering utan Sverigedemokraterna
    • 20 % extra val

    För nej. Det finns absolut inget incitament för Sveriges rikaste parti, dvs Centerpartiet, att ge upp löftet om att inte gå med på Vänsterpartiet i en regering. Jag ser inte någon situation där de skulle välja den vägen hellre än extra val.

    Många frågar emellanåt vad jag har emot Vänsterpartiet i en regering – särskilt med tanke på att jag försvarat partiet en hel del. Well. Jag försvarar partiet av två skäl. Dels för att det är the right thing to do, men framförallt för att jag verkligen har tyckt antisemitismanklagelserna mot Vänsterpartiet från partier som ägnat valrörelsen åt att hetsa mot muslimer varit horribla, och dessvärre funkade strategin, med tanke på hur snabbt gapet nästan slöts på sluttampen.

    Jag har till skillnad från många andra inte något emot Vänsterpartiet i regeringen för att de är ”omogna” eller för att de skulle vara rasister, utan helt enkelt för att de står för en politik jag inte tror på. Det är inte konstigare än så. Och det är rimligtvis av precis samma anledning som vänsterpartister inte vill se moderater i en regering. Det var också därför jag till slut valde Centerpartiet och inte exvis Miljöpartiet, som ju har en linje som står närmare mig vad gäller Palestina.

    Jag är fortfarande höger.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Valet 2026

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Terrorromantiken inom KD – del 3

    Efter att ha diskuterat terrorromantiken i Kristdemokraterna i ett par dagar vill jag bara förklara varifrån jag kommer. Det började med att jag störde mig på att alla muslimhatare i KD och Sverigedemokraterna skrek ”kolla på antisemitismen i Vänsterpartiet” och därmed gav en kålsuparursäkt till alla högermänniskor som höll för näsan inför sverigedemokraterna i regeringen. ”Visserligen är SD muslimhatare, men V är antisemiter, så same same!”

    För självklart tycker jag att V borde ha städat bättre – det är bara det att eftersom det är det enda parti någon gått igenom i denna valrörelse kan ingen säga huruvida 0,75 procent är mer eller mindre än någon annan. Det kanske är helt ”normalt”. Antisemitism finns i alla grupperingar, även om den ser olika ut. Jag kan fördöma den, men jag har inte på fötterna för att säga att V är värre än exvis Sverigedemokraterna, vars sympatisörer ju som sagt uppvisar högst grad av antisemitiska attityder.

    Det cirkulerar nu en lista över V-kandidater som inte är bortstädade, och jag har tänkt att förutsättningslöst gå igenom den, men inte idag. Hittar jag terrorvurm eller judehat hos dem som är kvar kommer jag inte att hymla med det. Det finns inget självändamål för mig att försvara något parti alls. Längre.

    Men här är problemet med KD-kandidaterna, och följ med ända ut i hörnen.

    Jag har, vilket kanske förvånar er, mer förståelse för folkmordsförnekarna än för bosättarterrorvurmarna.

    Folkmordet i Gaza är förstås värre, men där går det – tills FN och journalister fått fullt tillträde – any decade now – att skylla på att man inte tror på någon annan än IDF. FN ljuger, läkare ljuger, sjukhusen ljuger, de lokala journalisterna ljuger, The New York Times ljuger, bara Israel talar sanning och därför ”vet” vi alla att de gör precis allt som står i deras makt att säkerställa att så få civila som möjligt dör, och alla i Gaza hade supermycket mat hela tiden och alla sjukhus och skolor var raketbaser. Ungefär.

    Vi kan tycka att de är mer än lovligt korkade, naiva, enögda, whatnot. Men så länge de inte uttrycker rakt ut att de önskar att alla i Gaza ska dö – vilket det finns de som gör, men då är de inte folkmordsförnekare utan -förespråkare – är det inte säkert att de är psykopater. Förnekelsebubblan är tjock.

    Detsamma går inte att säga om dem som är bosättarterroristvurmare, som representanterna för KD. Det finns absolut ingen möjlighet att förneka vad som händer där. All information är dokumenterad av etablerade internationella medier och organisationer. Det går kanske att med lite vilja motivera den illegala ockupationen, men bosättningarna har bara ett enda mål:

    Att ersätta ett urfolk med invandrare, eftersom urfolket har fel ”ras”. Kristna och muslimska palestinier, med rötter i området sedan tusentals år, fördrivs dagligen från sina hem.

    Ebba Busch har talat vid en manifestation organiserad av Sionistiska federationen, som är ansluten till bosättarstödjande WZO. Hon har senare sagt att bosättarpolitiken saknar stöd och att KD stöttar sanktioner mot extremistiska bosättare, men jag har inte hittat att hon tagit avstånd från sin medverkan vid manifestationen.

    Lars Adaktussons rasism mot palestinierna och terrorvurmande går längre. Han har rest till bosättningarna och skrev där under ett löfte att motarbeta EU:s krav på särskild märkning av varor från de illegala bosättningarna – för övrigt i motsatt riktning mot den linje Sverige nu driver.

    2019 organiserade han personligen ett möte i Riksdagen med bosättaraktivister, varav en aktivt uttryckt att han ville utvisa samtliga palestinier från Västbanken. Han ordnade också andra möten där dessa terrorister fick tala.

    I hans svar till mig igår skrev han ”Bosättarvåldet är oacceptabelt och ska fördömas. Vilket den israeliska oppositionen varit mkt tydlig med.” Detta är enda gången jag sett ett sådant uttalande från honom, och då var det reaktivt, och den etniska rensningen stöttar han ju som sagt aktivt.

    Sedan har vi Mikael Oscarsson och Magnus Berntsson, som träffat politiker och aktivister, bland annat Ohad Tal. Det kan säkert finnas fler – jag har bara skrapat på ytan.

    Vi är alla överens om att fördrivningen av bosniaker och kosovoalbaner var brott mot mänskligheten, och att den antisemitiska fördrivningen av judar i efterkrigstidens Östeuropa var barbarisk. Att dessa representanter för ett kristet parti så sent som på 2020-talet ändå kan ha så barbariska värderingar är för mig obegripligt.

    Det är därifrån jag kommer.

    Fler artiklar:

    Israel-Palestina · Svensk partipolitik · Terrorromantiken inom KD

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Vilka är Åkessons islamister?

    Koranen och Sveriges rikes lag.

    Jag tycker jag har framfört detta så många gånger, men efter alla kommentarer och framförallt twitterreplies jag fått under gårdagens inlägg är det tydligt att det inte räcker:

    Svensk lag utgör inget hinder för den som vill leva enligt sharia.

    Om man förstår detta självklara inser man också varför den så kallade ”islamiseringen” är en myt. Det har förekommit enstaka individer som har velat se särlagstiftning, men de är ynka få. Den enda lag som över huvud taget har diskuterats seriöst är förbud mot att elda upp religiösa symboler. Och det är inte i sig islamistiskt att vilja det – många som inte är muslimer har också den åsikten, och det finns förbud mot religiösa förolämpningar i merparten av Europa.

    Jimmie Åkesson har definierat en islamist som någon som ”sätter islam före demokratiskt stiftade lagar och individuell frihet”. Så när han säger att ”mycket tyder på att Vänsterpartiet primärt men också Socialdemokraterna har varit väldigt bra på att mobilisera de islamistiska rösterna som tidigare hade andra partier att rösta på” syftar han rimligtvis på de 28 000 väljare som röstade på Nyans i förra valet.

    Trehundratusen vuxna svenskar identifierar sig som muslimer, och av dem har 90 000 besökt en moské senaste året. Menar han alltså att en tredjedel av moskébesökarna inte vill ha demokrati och individuell frihet? Eller gäller det bara ett subset av dessa 28 000? Hur många ”islamister” kan förändra ett valresultat?

    Vi kan inte fortsätta acceptera att ”islamist” används som nedsättande epitet på svenska muslimer som bara vill vara ifred i sitt utövande av sin religion och som inte gör en fluga förnär. För självklart är det så att alla som är djupt troende följer sin guds påbud i första hand. Det var för övrigt precis den egenskapen hos kristna tyskar som fick dem att gå emot Nazitysklands lagar.

    Den som anklagar sina medmänniskor för att inte vilja följa ”demokratiskt stiftade lagar” eller för att inte vara för ”individuell frihet” ska inte kunna komma undan med det. Åkesson behöver förklara vilka i helskotta lagar han menar att Sveriges troende muslimer vägrar följa på grund av sin religion.

    Fler artiklar:

    Religion · Svensk partipolitik · Rasism

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Regerande ytterparti

    Skärmavbild av Twitter-konversation med kommentarer om svensk politik, inklusive åsikter om regeringspartier och samarbeten.

    Ganska många har frågat mig varför det är så viktigt att hålla Vänsterpartiet borta ur regeringen. Det är en intressant fråga, eftersom jag ser hur stackars Centerpartiet kläms från alla håll – antingen är de odemokratiska för att de inte accepterar Sverigedemokraterna eller också för att de inte accepterar V i en regering. När man lyfter blicken en smula är det intressant hur lika argumenten ser ut. Det är mycket lättare att tycka att något är odemokratiskt när motståndarsidan gör det.

    Vem man budgetsamarbetar med och vem man regerar med är förstås olika frågor. Och eftersom jag är borgerlig vill jag ju hellre se ett budgetsamarbete i mitten än till vänster. Det är det främsta skälet till att jag inte vill ha en regering med V i. Jag vill helt enkelt att en socialdemokratisk regering ska kunna komma överens med högersidan. Om inte om budgeten, så åtminstone i andra frågor där man tycker lika. Och jag tror faktiskt även Vänsterpartiet tjänar på att inte behöva stå för allt en socialdemokratisk regering kan tänkas hitta på.

    När det gäller Sverigedemokraterna i en regering är det en helt annan fråga. Det handlar för mig mindre om deras inflytande, även om det förstås spelar roll, och betydligt mer om deras retorik. Inflytande har de haft hela mandatperioden, så den delen skulle inte ha ändrats.

    Men ministrar representerar Sverige. De uttalar sig i Sveriges namn, företräder Sverige i EU och internationellt, förhandlar med andra länder, ansvarar för sina politikområden och är med och fattar regeringens gemensamma beslut. Jag vill inte att Björn Söder, Richard Jomshof och Jimmie Åkesson med flera, med deras vedervärdiga retorik när det gäller muslimer, palestinier och andra så kallade ”utomeuropeiska invandrare”, ska ha de rollerna. Och egentligen anser jag att även Kristdemokraterna, med sina terrorvurmande ledamöter, numera också borde vara diskvalificerade.

    Och de hårda linjerna från både Sverigedemokraterna och V – med krav på att få regera för att ge stöd – har säkert gagnat dem som partier, men det har också förstört för deras respektive block.

    Det gav motståndarsidan makt att säga ”röstar du på ett parti i det blocket får du ministrar från SD/V med på köpet”. För Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna innebar det garanterat valförlust – jag tror faktiskt de hade klarat sig kvar med Sverigedemokraterna som stödparti – och för vänstersidan innebar det att gapet nästan helt försvann – för högersidan kunde, rättvist eller ej, säga att ”visserligen får du muslimhatare i regeringen med oss, men du får antisemiter i regeringen om du röstar på vänstersidan”. Naturligtvis inte ordagrant, men det var budskapet mellan raderna.

    Det jag tycker alla behöver sluta med nu är att säga att partier, oavsett vilka, är odemokratiska om de inte går emot sina respektive vallöften. Någon kommer att behöva ge sig till slut, men tills dess behöver vi alla lugna oss en smula.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Valet 2026

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Antisemitismanklagelser som strategi

    Det står alltmer klart att detta var poängen hela tiden. Vrid ”ni tänker regera med rasister”-vapnet ur händerna på vänstersidan genom att hålla fokus på den påstådda antisemitismen i Vänsterpartiet.

    Jag tror också det funkade. Det gav moderater och liberaler som inte ville rösta på en regering med sverigedemokrater en ”jamen de andra är lika dåliga”-väg ut.

    Det är därför det är så viktigt att bottna detta – för de är inte likadana. Muslimhatet och rasismen mot palestinier hos Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – och även terrorvurmandet (!) hos Kristdemokraterna – finns i toppen. Det handlar inte om företrädare långt ner på listorna, på i stor utsträckning icke valbara platser, som sopas bort när de hittas.

    Och det är det det handlar om. Står partiet V för antisemitism?

    Som jag visade igår, och tänker gräva vidare i: nej, absolut inte! De står för annan politik jag som bekant absolut inte håller med dem om, men det är fegt och ohederligt att säga att partiet är antisemitiskt.

    Så varför dyker då dessa individer upp? Jo, för att till vänster, i Sverige, finns de som hyser antisemitiska konspirationsteorier, och dessa ska självklart aldrig få representera partiet. Samma sak med ”terrorvurmare” i form av dem som förespråkar våld mot civila. Partiet är inte ansvarigt för sina väljares åsikter, men de är ansvariga för att hålla dem borta från listor och talarstolar.

    Jämför med valstugeskandalen 2002. Flera lokala politiker från Moderaterna avslöjades med rasistiska uttalanden, och partiet tog avstånd, pressade dem att lämna och uteslöt i något fall en företrädare. M var inte ett rasistiskt parti, men ett parti som gillades av rasister. Den gången var det, såvitt jag minns, vänstersidan som utnyttjade situationen till att anklaga partiet Moderaterna för att göda rasismen.

    När det gäller KD och Sverigedemokraterna, däremot, finns, som redan konstaterats, muslimhatet och rasismen som en del av partiernas faktiska politik och av retoriken från toppen.

    Och som två SOM-undersökningar visar är Sverigedemokraternas väljare de mest antisemitiska i Sverige, vilket gör att jag är rätt säker på att om någon orkade gräva sig igenom det partiets listor torde minst lika många judehatare dyka upp.

    Vad gäller anklagelserna om terrorvurmande vill jag påstå – motbevisa mig gärna – att KD är Sveriges i särklass värsta parti. Ja, formellt tar man avstånd från bosättarterrorismen på Västbanken, men här är några exempel på hur ledamöter av betydelse ”vurmar” för vad FN-experter kallar ”settler terrorism”, utan att partiledningen tagit avstånd:

    Jag vill inte härmed frita V från ansvar – de behöver förstås hålla precis samma fokus på ”sina” antisemiter som M behövde på sina rasister och antisemiter tills Sverigedemokraterna dök upp och enligt mig absorberade dem.

    Men vi behöver minnas att till och med det uttalat pro-israeliska Judiska centralrådet har konstaterat att V-ledningens ställningstagande mot antisemitism är ”tydligt och genuint”. Det gör det svårt att försvara hur exempelvis Alice Teodorescu Måwe nu uttrycker sig om dem. Jag har inte hittat något engagemang mot antisemitism från henne förrän hon började hetsa mot Palestinarörelsen.

    Jag har nu som sagt kommit fram till att det jag från början upplevde som allmänt hyckleri från högersidan snarare är en look-over-there-strategi. Jag kan inte bevisa det, men det känns som om åtminstone delar av högersidan kommit överens om att använda svenska judars trygghet som vapen mot ett parti som faktiskt kämpat för den i många år, och för att slippa ta ansvar för de verkliga rasisterna och terrorvurmarna som man nu omfamnar.

    Och att döma av hur snabbt gapet mellan blocken försvann under de sista veckorna har man enligt mig lyckats.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Rasism · Israel-Palestina

    Följ diskussionen på Facebook: