Jag undrar om Moderaterna hade insett hur illa det skulle bli att gå till val på att regera med Sverigedemokraterna. Att deras centrala budskap skulle vara att svenska muslimer är roten till allt ont i landet, och det viktigaste vi ska göra är att få dem att lämna Sverige genom att trakassera dem så mycket vi kan. Att centralt för högersidans valbudskap skulle vara avskaffandet av religionsfriheten.
Jag har skrivit om det svenska hatet mot muslimer i snart 20 år. Myten om den pågående ”islamiseringen” är den mest svårknäckta, för det är whack-a-mole. Så fort man slår ner på en delmyt ploppar en annan upp. De som ser en lömsk inkräktare vars mål är att ta över Sverige och skära halsen av alla ickemuslimer i varje muslim kan inte övertygas, lika lite som en inbiten nazist kan övertygas om att judar och romer inte är roten till allt ont. Så då återstår det näst bästa – att peka på kulturrasismen så att övriga åtminstone känner igen den.
Och i denna valrörelse har SD gjort det så lätt. Både Richard Jomshof och Jimmie Åkesson pratar länge och gärna om ”islamiseringen”, och valaffischer ber svensksomalier flytta tillbaka till Mogadishu. Hade en supertrevlig somalisk Uber-chaffis häromdagen. Han är rätt knäckt över vad han får höra, sa han. Jag såg sorgen i hans ögon.
Jag kan inte minnas att SD var så här brutalt kulturrasistiska i de tidigare tre–fyra valrörelserna. Det är som om de valde att vara mesigare under några valrörelser för att få kompisar och passa in, och nu när de väl blivit accepterade kommer de ut som de fullblodiga megamobbare de var hela tiden. I smyg.
Här är grejen: Jag tror visserligen att SD vill sitta i en regering, men jag tror inte det är deras mål. De vill först och främst bli så stora de kan. Samarbetet med regeringen har fått dem att tappa – inte mycket, men de är vana att växa. Det är problemet – man kan inte vara extrem i en regering. Och de förlorar inte på rasretoriken. De som förlorar är Moderaterna och Liberalerna, som försöker få kärnväljare som har svårt att svälja SD att stanna kvar.
Om SD verkligen ville se en regeringsbildning högerut skulle de tona ner retoriken, betona vikten av samarbetet och passa in i det ”SD har mognat”-budskap som M så storebrorsaktigt försöker framhäva till tveksamma väljare. De hade inte rimligtvis haft ”vi är inget borgerligt parti” som del av kärnbudskapet. Så frågan är vad de håller på med.
Jag kan inte dra någon annan slutsats än att fokus för dem nu är att inte tappa de radikala till småpartier på ytterkanten, och inte att vara en foglig och rumsren del av ett seriöst regeringsalternativ.
Helena Trotzenfeldt 