De övergivna konservativa

Min SO-lärare i nian i början av 80-talet hette Birgitta, och var socialdemokrat. Då fanns fem partier i riksdagen. Tre borgerliga, som hela tiden var osams sinsemellan, sossarna som oftast hade makten, och så kommunisterna, som var lite revolutionära, men inte så farligt ändå.

Sossarna regerade genom att spela ut kommunisterna och de tre borgerliga partierna mot varandra hela tiden.

80-talet

Birgitta tryckte på att de borgerliga var konservativa, och konservativ betydde ”bevara det gamla”. Hon upprepade det så ofta att det bitit sig fast. Och det lät ju inte helt aptitligt. Bevara det gamla när man kan gå framåt, liksom. Men i sak hade hon rätt.

För går vi ytterligare ett halvsekel till ett sekel bakåt i tiden var det just så. Arbetarrörelsen var ny, fräsch, modern och internationell. Mot socialdemokratin stod rika, sura knösar i höga hattar som villa förbjuda arbetarna att organisera sig.

Då etablerades skalorna:

Vänster = socialism, revolution, nytänkande

Höger = kapitalism och konservatism

Det som störde mig när jag lyssnade på Birgittas ”bevara det gamla” var att ”det gamla” på 80-talet inte längre var kapitalismen. Även socialismen hade blivit till åren. Jag sa inget, men jag hängde ändå upp mig på det. Det gnagde.

Nu har det gått ytterligare trettio år, och det går definitivt inte längre att säga att kapitalism är ”det gamla”.

Det är snarare så att folkhemmet är det gamla och borgerlighet är det megaurgamla – så gammalt att ingen längre minns det.

Löfvén pratar om ”högerkanten” och ”den samlade högern”, och då blir det förvirrat. Vi behöver fler skalor.

De konservativa är nämligen inte alls nödvändigtvis kapitalister. De finns längs hela skalan från socialism till kapitalism.

Höger-vänster-konservativJag sätter ingen beteckning i andra änden av konservatismen, eftersom det är svårt att benämna motsatsen. Proggig, kan man kalla den som inte är konservativ, men det är ett rätt tomt ord.

Vilka är de då, de konservativa?

Lite föraktfullt kan vi kalla dem bakåtsträvare, men det tycker jag är onödigt. Om förr var bättre än nu är ju bakåtsträvare de som vill rätta till fel. Så varför köra med negativa epitet?

Bättre att säga att de vill skynda långsamt. Bevara. Vårda.

Men med viljan att bevara följer inte sällan oviljan att acceptera det som kommer utifrån. Konservatismen är därför dessvärre tätt förbunden med främlingsfientlighet. Man måste inte vara främlingsfientlig för att man är konservativ, men det finns en uppenbar riskfaktor.

Alla partier utom möjligen MP har haft konflikter mellan konservativa och ickekonservativa väljare.

För V blev det tydligt när norrlandskommunisterna skulle samsas med Gudrun Schymans feminister.

För C finns proggiga Stureplanscentern med månggiftsförslag mot traditionella bönder.

Men det är bara KD idag som fortfarande betecknar sig konservativt. De andra partierna har övergivit dessa väljare. KD har dock en kristen värdegrund, och där ingår att välkomna flyktingar. De må tycka att det är läskigt när det kommer många, men Jesus lämnade inget utrymme för tolkningar. ”Släpp in dem”, sa han. Fast med lite andra ord.

Fredrik Reinfeldt var absolut inte konservativ, utan synnerligen liberal. Det blev tydligt när han gick emot partilinjen och röstade för registrerat partnerskap. Det är också tydligt i hans extremt generösa inställning till invandring. Häromdagen uttryckte han att vi har plats för rätt många miljoner invandrare i Sverige. Konservativa får liksom hicka av sånt.

S har också, inte minst med Mona Sahlin, placerat sig rätt långt från de konservativa. Men alla deras väljare har inte det. Folkhemsbyggarna har åldrats, och uppskattar inte en partiledare som läser ur koranen. Många känner sig besvikna och övergivna.

Så anledningen till att SD växer är att de övriga partierna, förutom KD, lämnat de konservativa i sticket.

SD började som ett högerparti med missnöjda gammelmoderater, men partiledningen ser ju att hela den nedre, vänstra kvadranten är tom.

För att inta den behöver de ta avstånd från Alliansen.

Det är, som jag skrev igår, där vi behöver syna dem. För den som gapar över ett stort utrymme måste undvika att bli konkret.

Som jag skrev i Frågorna som splittrar SD, och som jag skrev i Den socialdemokratiska SD-kvinnan: Vi behöver mota SD med att tvinga dem att konkretisera, och genom att syna vad de faktiskt säger.

Men vi behöver också, oavsett partifärg, på något sätt visa mer hänsyn mot de konservativa i de avseenden som inte är främlingsfientliga. Alla sverigedemokrater har valt bort ett eller flera av de etablerade partierna för att de är besvikna. Vi ska absolut inte vinna tillbaka dem genom att lämna flyktingar i sticket, ställa upp på muslimhat eller bli HBTQ-fientliga. Men vi kanske ska lyssna på dem lite mer i de frågor som inte går helt på tvärs med vår värdegrund.

”Alla ska med”, är en S-slogan.

Vad sägs om ”alla måste hinna med”?

Löfvéns inbjudningskort

alliansenRedan i somras började Löfvén prata om att efter valet skulle han samarbeta med C och FP. När de förklarade att de tänkte fortsätta Allianssamarbetet kom närmast en fnysning tillbaka, med orden ”jaja, det säger de nu, men det kommer de inte att säga sen”. Lite nonchalant och självsäkert sådär, som om de pratade dumheter och inte förstod sitt eget bästa.

Efter valet har han konsekvent vägrat använda namnet ”Alliansen”, utan kan kallar partikonstellationen för ”borgarna” eller ”högern”, eller också rabblar han upp alla partinamnen. Lite som med Voldemort.

Han driver en ”samarbetsregering”, och han har hela tiden ”sträckt ut en hand”, säger han så fort han får chansen. Till medierna.

Hur då? Hur ser inbjudningskorten ut till de träffar som Allianspartierna vägrat komma på? Vilka har bjudits in, vid vilka tillfällen, och med vilka dagordningar?

För jag har inte sett något sådant försök. Har det skett har det varit väldigt i smyg.

Vad jag sett är att Löfvén till pressen ideligen har uttryckt att han ”sträcker ut en hand”, men då bara till C och FP. Och det var först igår kväll som han överhuvudtaget kallade till möte på regeringskansliet – såvitt jag vet. Jag kan ha fel. Rätta mig i så fall.

”Vad skulle han ha gjort då? Va?!”, frågar folk ilsket. Pagrotski var arg i SVT, och jag har vänner och bekanta som med viss rätt tycker att han inte hade några val. Han var inmålad i ett hörn. Han gjorde allt han kunde.

Jag håller med. Man ska inte bara skälla, utan att komma med konstruktiv kritik. Det störde mig när S och MP gjorde så 2010.

Så: så här skulle han ha gjort, enligt mig:

1. När han fick frågan av talmannen om huruvida han skulle få igenom sin budget skulle han inte ha svarat ”självklart”. Han skulle ha svarat att han inte kunde garantera det. Han hade förmodligen ändå till slut fått bilda regering, men det hade varit med en helt annan utgångspunkt. Genom att blåljuga och säga att det inte fanns några möjligheter att hans budget inte skulle gå igenom skapade han en onödig irritation hos många. Alla visste ju att det inte var sant. Att han inte gjorde det tror jag beror på bristande rutin, men det kan också handla om en iver. Han ville absolut bli regeringsbildare, och tänkte inte ta risken på att frågan skulle gå till Alliansen genom att vara onödigt ärlig. Han chansade, helt enkelt. Legitima frågor som ”hur kan du vara säker?” möttes av en fnysning. Han fnyser egentligen rätt mycket, Löfvén.

2. Sedan skulle han förstås ha bjudit in hela Alliansen till diskussioner redan från början. Inte via pressen, utan via kallelser till möten med dagordning. Han skulle upprättat en dialog. Han skulle ha sonderat varje möjlighet till att parera det som nu hände. Han skulle ha tagit det ansvar han åtagit sig.

Det är möjligt att det ändå gått åt pipan. De kunde ha tvärvägrat. De kunde ha suttit i ett hörn och tjurat och betett sig precis så illa som han nu anklagar dem för att ha gjort.

Men det vet vi inte.

För idag, när hans enda sondering på två månaders regerande bestått i ett sent nattmöte kvällen före en given katastrof, har han inte på någon fläck grund för de anklagelser om vägran till samarbete han sprider omkring sig.

Detta är regeringen som i fyra år anklagat Alliansen för att ”regera med stöd av SD”, som inte drog sig för att aktivt bryta mot budgetreglerna för att med SDs hjälp sänka brytpunkten, och brett leende förklarade att ”det är inte vårt ansvar att få igenom regeringens budget, det är deras ansvar”, och nu har de döpt sig själva till ”samarbetsregering”. Detta är en regering som istället för att gilla läget och försöka jobba på situationen och skapa något fungerande ur Alliansens budget använder ett för Sverige mycket skadligt extra val som ett sätt att hämnas. Det märks så väl när man lyssnar på Löfvén. Det är inte vad som är bra för Sverige han hämtar sin argumentation ur, utan hur han bäst ger igen på dem som behandlat honom illa.

Ingvar Carlsson samarbetade. Göran Persson samarbetade. Fredrik Reinfeldt samarbetade. Men alla tre begrep att den som är statsminister är alltid, utan undantag, den som bjuder upp till dans och sedan den som för.

Men den statminister som visat den absolut sämsta samarbetsviljan så långt bakåt jag kan minnas – han är också den som berömmer sig själv mest med sin extraordinära samarbetsförmåga.

Hybris, kallar jag sånt.

”Rösta inte på er budget!”

huhAnders Lindberg tycker att Moderaterna ska lägga ner sina röster på sin egen budget, för att låta Socialdemokraterna regera.

Jag har lite grann väntat på att någon skulle kräva detta av Alliansen. Inte förvånad att Anders Lindberg blev först. Nu orkar jag inte gå tillbaka och läsa vad just Anders skrev 2010, men vad jag minns var tongångarna, när Alliansen regerade med 49,5 % av rösterna, inte riktigt så ”snälla S låt Alliansen regera och låt bli att bråka med dem!”. Det var istället Alliansen som ”gjort sig beroende av Sverigedemokraterna” och som fick skylla sig själva i alla lägen.

Efter att Magdalena och co gått in och aktivt tagit hjälp av SD för att fälla brytpunktshöjningen har jag iingen förståelse. Det var rätt ruttet gjort – inte mot Alliansen utan mot svensk praxis. Men det var inte direkt så att Aftonbladet protesterade då. Då var det självklart att S skulle driva sin politik.

Nu kan man ju tycka både att det där är gammalt käbbel och att det är mer på spel idag iom att någon uppenbarligen måste regera Sverige.

Så om vi släpper det som varit och bara tittar pragmatiskt på dagens situation: Om Stefan Löfvén avgår och sedan ingen annan kan bilda regering blir det förstås han och Miljöpartiet som får bilda regering igen. Men då får de köra vidare på Alliansens budget, eller lägga en kompromissbudget, som de kan få med Alliansen på. I båda fallen vinner Alliansen.

Och det är Alliansens skyldighet att försöka driva igenom sin politik. Jag har inte sett någon Alliansröstande ledare eller bloggare tycka att S’ budget är särskilt lyckad.

Ergo: Alliansens väljare vill inte se den genomröstad.

När man gör den här sortens analyser kring parlamentariska frågor behöver man lyfta sig ur sina egna politiska åsikter och bara se partierna som namnlösa representanter för väljarna. Jag saknar det rätt ofta hos just Aftonbladets ledare – helt undantaget Lena Mellin, förstås, som istället är ovanligt duktig på att ställa sig utanför frågorna och åsiktsfritt betrakta spelarna.

Gör man det förstår man att det var barnsligt att vara arga på Alliansen för att de regerade vidare i minoritet 2010, det var fel av Magdalena och övriga att bryta praxisen, och att det är rätt av Alliansen att inte släppa sin budget. Idag. Men det är också nödvändigt av Alliansen att om konsekvensen blir att deras budget vinner behöver de agera för att det INTE ska bli extraval genom att samarbeta fram en ny budget med S. Inte för att jag tror det skulle bli någon skillnad i väljaropinion då alls – förmodligen blir det samma resultat, utan för att det blir dyrt för Sverige på alla plan.

Om man lyfter sig utanför sina egna politiska åsikter inser man också att det aldrig är SDs fel (även om jag är emot det mesta i deras politik måste jag säga det), eftersom det är deras skyldighet mot sina väljare att försöka få någon i Riksdagen att samarbeta med dem.

Palestina: demokratiskt erkännande eller fulspel?

Så jag är inte insatt i Israel-Palestina-frågan. Jag tänker därför inte kommentera huruvida det påverkar fredsprocessen positivt eller negativt med ett erkännande av Palestina. Andra får ägna sig åt det.

Däremot har jag synpunkter på processen.

Det var för mig rätt förbryllande att en regering kan fatta ett så viktigt beslut själva utan Riksdagens godkännande. Riksdagen är ju garanten för att beslutet har folklig förankring. Förfarandet kändes rätt kuppartat. ”Vi har visserligen tidernas svagaste regering, men vi passar på ändå när vi har chansen, för de andra kan inte göra något. Hehe.”

Jag förstår tanken med de fria händerna i just utrikespolitiken. De styrande behöver kunna fatta snabba beslut i diplomatiskt svåra situationer: kalla upp, kalla hem, uttrycka sig positivt och negativt, och man kan inte dra alla sådana frågor i långbänk. Men ändå. Ett erkännande är ingen liten handviftning, och det är väl aldrig så bråttom att det inte går att hinna med en votering.

Jag tycker därför att processen måste ändras – och förmodligen behöver det göras i Regeringsformen – jag har inta kollat. Jag hoppas oppositionen tar tag i detta, så det som hänt inte upprepats. Grundlagsförändringar tar ju sin tid.

Detta var och är min åsikt, ur ett demokratiskt perspektiv.

Men det luriga i denna situation, som faktiskt gått debatten nästan helt förbi, är att det faktiskt inte saknas riksdagsmajoritet. Jag läste i en bisats i en artikel att Centerpartiet är för ett erkännande av Palestina. Jag var tvungen kolla upp det, och jo, det stämde.

Jag räknade då mandaten, och V+S+MP+C har 181 mandat, mot 170 för övriga, så det betyder i praktiken att erkännandet är förenligt med folkviljan.

Den här gången.

U-länderna erkänner Palestina, men inte I-länderna.

Kaplans avgång

whySå jag har varit kritisk mot Mehmet Kaplan länge. Skälen är många.

Sedan läste jag Nalin Pekguls debattinlägg. Jag delar inte många av hennes övriga åsikter, men jag ser henne som en modig politiker på de sekulära muslimernas sida.

Men så blev jag inbjuden att gilla en sida som kräver hans avgång, och det tvingade mig att tänka till.

Vill jag gå så långt?

Jag blir alltid som mest skeptisk när ovanligt många tycker precis som jag. Då känns det som om jag missat något.

Så låt oss fundera lite över ordet ”islamist”. Associationerna går blixtsnabbt till halshuggningar, stening av kvinnor, avhuggna händer, månggifte, kalifat, slöjtvång, förbud mot utbildning av kvinnor och annat sexhundratalsgods.

Men bryter vi upp definitionen betyder det ”någon som vill att religionen islam ska vara grunden till statsskick och lag”.

Nåja. Vi vet hur det går. Iran. Saudi. Talibaner. Aldrig bra.

Men låt oss vandra bort lite från Kaplan och ISIS, och bara vrida lite på grundtanken:

Att vilja att samhällets lagar ska ha sin grund i ens religion.

Lagar stiftas utifrån religiös övertygelse hos befolkningen. Så har det alltid varit i i princip alla länder, och så är det i någon mån i Sverige än idag.

De flesta lagar som skrevs fram till mitten av förra århundratalet hade sin grund i den kristna tron.

Och vi har fortfarande kvar många bitar från den tiden. Dels i vår grundlag: ”Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen”, men framförallt genom att hela vår syn på hur vi ska relatera till varandra grundar sig i tusen år av kristendom i Svea Rike.

Det finns många religiösa kristna i Sverige, som vill se guds lag i vår lagbok. De har propagerat för att bibelns definition av äktenskap ska gälla och mot aborter.

Mycket gott har också kommit ur religionen. Vi tog hand om varandra för att Jesus sa till oss att göra det. Katekesen var den outbildades enda rättesnöre. På gott och ont, bokstavligt talat.

Vad jag säger är att bara för att man är religiös, och låter sig inspireras av religionen i sin syn på hur samhället ska ledas och drivas, är man inte oundvikligen diskvalificerad som minister.

Men det är förstås en skala. Det är en milsvid skillnad mellan att vara inspirerad av en religiös skrift och att vara bokstavstroende och vilja se sin guds ord som lagstiftning. Vi som följer amerikansk politik hittar med svenska mått mätt många extrema åsikter bland förtroendevalda. Det blir besvärligt när skrifter som författades för tusentals år sedan ges precedens framför sunt förnuft.

Att någon är religiös behöver inte vara diskvalificerande i sig, utan det behövs en grundligare analys. KD, och faktiskt även SD, är öppet inspirerade av kristendomen, och vill ha en särställning för svenska kyrkan och ett tydligt kristet anslag i skolan, bland annat. SDs Julia Kronlid vill till och med att kreationism ska läras ut som alternativ till evolutionen. Gör det dem till olämpliga? En del tycker nog det, men det är en skillnad mellan att inte vilja rösta på någon och att olämpligförklara någon som redan är vald.

Om vi nu med det resonemanget återgår till Kaplan blir det lätt att konstatera att han på precis samma sätt kan vara ”islamist” utan att fördenskull vara olämplig i regeringen.

När jag ser till hela hans politiska gärning står jag fast vid att jag inte har något större förtroende för honom. Jag ser en slippery slope och dubbelmoral som inte ligger i linje med mina åsikter alls. Men det gäller inte bara honom, utan även många andra.

Dock.

Jag börjar också känna ett drev som har sitt ursprung i något annat än fakta och logik – nämligen allmänt muslimhat.

Jag kräver därför inte Kaplans avgång idag. Det måste behövas mer konkreta bevis på olämplighet innan man avsätter ministrar.

Hur mycket mer är jag osäker på.

Jag kommer tillbaka om jag bestämmer mig för att gilla sidan.

Då vet ni att skäppan är full.

EDIT 27 oktober: Jag har fått en mer nyanserad uppfattning, till fördel för Kaplan, av att läsa Niklas Orrenius’ nyhetskrönika.

Feminismen sekundär för Fi

generic-mirrorDet finns två teorier om hur man bygger ett land: den socialistiska och den kapitalistiska. I Sverige finns inga extremer, men det finns ändå klara skillnader mellan Allianspartierna och framförallt V.

Feminism och jämställdhet handlar om att utjämna villkoren så att kvinnor, som varit underställda män sedan tidernas begynnelse, ska hamna på samma nivå i livet. Högre lön, bättre arbetsvillkor och bättre förutsättningar att få utvecklande jobb hör dit.

Politik handlar ju om att välja, och värderingar handlar ganska sällan om vad man vill ha och inte ha, utan om vilket man värderar som viktigare än annat.

För Alliansen, som vill se ett samhälle där individen har makt, är det enkelt att välja det som ligger i linje med detta, och kalla det feminism, men svårare att välja exempelvis extra pappamånader, som inskränker individens frihet, men oundvikligen förbättrar jämställdheten. Man kompromissar lite, men det svider.

För V och S blir det på samma sätt inga problem att välja pappamånader, men svårare att svälja att RUT-avdrag faktiskt förbättrar villkoren för kvinnor – dels för att de får jobb och kan starta företag i dessa branscher, och dels för att kvinnor, som oftare sköter städning, får tid frigjord genom att anlita städhjälp och kan jobba mer. RUT är ett sätt att sälja det obetalda hemarbetet. Välfärdsföretag ger möjlighet att starta företag i kvinnodominerade branscher. Det gör också att kvinnor har flera arbetsgivare att välja mellan, och kan förhandla om sin lön. Men dessa frågor går stick i stäv med den socialistiska visionen, och därför är vänstersidan emot, i varierande grad. Man prioriterar det socialistiska samhället framför vad som uppenbarligen gagnar jämställdheten. S kompromissar lite, men det svider.

Men så har vi Fi. De dök upp för några år sedan, och forna kommunistledaren Gudrun skulle nu äntligen sätta feminismen högst. I alla frågor skulle den övriga politiska kampen väljas bort, till fördel för kvinnosaksfrågor.

Vad jag minns fanns en del borgerliga kvinnor i leden i början, och precis som MP, när de var i sin linda, hävdade de totalt oberoende mot blocken. Feminismen var den enda som spelade roll. Höger-vänster skulle för alltid vara underordnat. I alla frågor skulle man enbart se till vad som gagnade jämställdheten.

Det är därför med viss besvikelse jag läst igenom Fi:s dokument – jodå, allihop! – och även lyssnat på Gudrun i de flesta debatter. För hon har helt svikit detta ideal. Istället är det socialismen som är central, och feminismen är bara intressant när den går att inordna i det konceptet.

I debatt efter debatt förklarar Gudrun att RUT ska vi inte ha, för vi ska införa sex timmars arbetsdag istället. Jo. Men sex timmars arbetsdag kostar stora summor, och tar tid att införa, och även om det införs kommer ändå många framför allt män, men även kvinnor, att vilja jobba mer. Man kan inte tvinga folk att inte jobba, så effekterna på det obetalda kvinnoarbetet kommer att ta lång tid. Men ändå vill de ta bort RUT direkt, trots att det alldeles uppenbart slår både mot dem som jobbar i och driver städföretag, och de kvinnor som använder det och därmed har möjlighet att jobba mer.

Den som verkligen sätter kvinnors situation före socialismen tar inte bort RUT-avdraget förrän det samhälle finns där det inte längre behövs, påstår jag.

Vidare ska man stoppa välfärdsföretag. ”Huvudprincipen ska vara att den skattefinansierade välfärden bedrivs i offentlig regi men med inslag av alternativa driftsformer enligt utarbetade non profit-principer.” Här försöker man inte ens låtsas att det finns någon sorts fördel för kvinnor med detta. Det viktiga är socialismen, där företag är onda. Feminismen får underordna sig.

Jag har alltid gillat Gudrun. Hon är en vidsynt, smart och duktig politiker.

Men med Fi har hon gjort mig besviken, genom att istället för de tidiga visionerna skapa en ny och snäppet mer socialistisk variant av V.

Det parti som är mest feministiskt idag är utan tvekan MP. De vill ha både RUT, välfärdsföretag och massor av pappamånader.

Någon borde rita rosa glasögon på Gudrun. För de hon har nu är knallröda.

Parlamentariskt frieri

Soldier's belongingsEfter att nu ha lyssnat på båda debatterna ser jag vad Löfvén har för plan.

Det finns en lång rad frågor där han är oense med MP och V, och där han tänker göra upp med partierna på andra sidan. Inget konstigt i det – så har Sverige alltid styrts av S. Jag har också tänkt att vitsen med att ha skilda manifest är att kunna lova mer. Jag har tolkat ”sen ska väljarna få säga sitt” som ”vi kommer att använda mandatfördelningen när vi gör upp”. Många mandat på MP betyder mer miljö. Typ.

Men det som är märkligt är att han knappt ens verkar ha tagit en fika med sin främsta partner, dvs MP. Även om man har var sitt manifest hade jag ändå väntat mig någon sorts ihopprat.

Och då slår det mig.

Han pratar inte med dem, för han förhandlar här och nu. Det är inte väljarna han håller på halster utan MP. Han vill att de ska vara osäkra på huruvida de får vara med eller ej, så att de är lagom möra i en förhandling.

Och det kan mycket väl funka pga den stora floran småpartier.

Det är särskilt en mening jag hängt upp mig på: ”I den frågan gör vi förmodligen inte upp med MP utan med partier ur Alliansen”, sa han både om energipolitiken och försvaret.

Men i Sverige har ingen koalitionsregering någonsin gjort upp i stora frågor med andra partier utan att först komma överens med varandra. Ingen född före 1970 har väl glömt Fälldin, kärnkraften och Öresundsbron?

Det som ställer till det är att regeringsfrågan måste beslutas omedelbums, medan de andra frågorna kräver sitt hantverk.

Jag gissar därför att vad Löfvén tänker sig är att ställa bustuffa krav på MP när han ställer frågan ”ska vi bli ihop?”, och sedan ge dem alternativet att skapa en regering där flera stora frågor hanteras av partierna var för sig. Det blir i så fall en märklig regering där en minister kan tvingas genomföra ett beslut som går i strid med partiets linje. Det blir unikt och ganska sensationellt. Ett open relationship, där han är fri att ha utomäktenskapliga förbindelser när partnern hemma inte ställer upp.

Det kan då tänkas att MP hellre avstår från ministerposter. I så fall är det bäddat för den i särklass svagaste regering vi haft någonsin – i procent räknat. Å andra sidan är det en regering som till skillnad från den nuvarande har gott om villiga tillfälliga sängkamrater.

Kanske blir nästa mandatperiod en lång serie one-night-stands.