Etikettarkiv: Feministiskt Initiativ

Feminismen sekundär för Fi

Publicerat den av

generic-mirrorDet finns två teorier om hur man bygger ett land: den socialistiska och den kapitalistiska. I Sverige finns inga extremer, men det finns ändå klara skillnader mellan Allianspartierna och framförallt V.

Feminism och jämställdhet handlar om att utjämna villkoren så att kvinnor, som varit underställda män sedan tidernas begynnelse, ska hamna på samma nivå i livet. Högre lön, bättre arbetsvillkor och bättre förutsättningar att få utvecklande jobb hör dit.

Politik handlar ju om att välja, och värderingar handlar ganska sällan om vad man vill ha och inte ha, utan om vilket man värderar som viktigare än annat.

För Alliansen, som vill se ett samhälle där individen har makt, är det enkelt att välja det som ligger i linje med detta, och kalla det feminism, men svårare att välja exempelvis extra pappamånader, som inskränker individens frihet, men oundvikligen förbättrar jämställdheten. Man kompromissar lite, men det svider.

För V och S blir det på samma sätt inga problem att välja pappamånader, men svårare att svälja att RUT-avdrag faktiskt förbättrar villkoren för kvinnor – dels för att de får jobb och kan starta företag i dessa branscher, och dels för att kvinnor, som oftare sköter städning, får tid frigjord genom att anlita städhjälp och kan jobba mer. RUT är ett sätt att sälja det obetalda hemarbetet. Välfärdsföretag ger möjlighet att starta företag i kvinnodominerade branscher. Det gör också att kvinnor har flera arbetsgivare att välja mellan, och kan förhandla om sin lön. Men dessa frågor går stick i stäv med den socialistiska visionen, och därför är vänstersidan emot, i varierande grad. Man prioriterar det socialistiska samhället framför vad som uppenbarligen gagnar jämställdheten. S kompromissar lite, men det svider.

Men så har vi Fi. De dök upp för några år sedan, och forna kommunistledaren Gudrun skulle nu äntligen sätta feminismen högst. I alla frågor skulle den övriga politiska kampen väljas bort, till fördel för kvinnosaksfrågor.

Vad jag minns fanns en del borgerliga kvinnor i leden i början, och precis som MP, när de var i sin linda, hävdade de totalt oberoende mot blocken. Feminismen var den enda som spelade roll. Höger-vänster skulle för alltid vara underordnat. I alla frågor skulle man enbart se till vad som gagnade jämställdheten.

Det är därför med viss besvikelse jag läst igenom Fi:s dokument – jodå, allihop! – och även lyssnat på Gudrun i de flesta debatter. För hon har helt svikit detta ideal. Istället är det socialismen som är central, och feminismen är bara intressant när den går att inordna i det konceptet.

I debatt efter debatt förklarar Gudrun att RUT ska vi inte ha, för vi ska införa sex timmars arbetsdag istället. Jo. Men sex timmars arbetsdag kostar stora summor, och tar tid att införa, och även om det införs kommer ändå många framför allt män, men även kvinnor, att vilja jobba mer. Man kan inte tvinga folk att inte jobba, så effekterna på det obetalda kvinnoarbetet kommer att ta lång tid. Men ändå vill de ta bort RUT direkt, trots att det alldeles uppenbart slår både mot dem som jobbar i och driver städföretag, och de kvinnor som använder det och därmed har möjlighet att jobba mer.

Den som verkligen sätter kvinnors situation före socialismen tar inte bort RUT-avdraget förrän det samhälle finns där det inte längre behövs, påstår jag.

Vidare ska man stoppa välfärdsföretag. ”Huvudprincipen ska vara att den skattefinansierade välfärden bedrivs i offentlig regi men med inslag av alternativa driftsformer enligt utarbetade non profit-principer.” Här försöker man inte ens låtsas att det finns någon sorts fördel för kvinnor med detta. Det viktiga är socialismen, där företag är onda. Feminismen får underordna sig.

Jag har alltid gillat Gudrun. Hon är en vidsynt, smart och duktig politiker.

Men med Fi har hon gjort mig besviken, genom att istället för de tidiga visionerna skapa en ny och snäppet mer socialistisk variant av V.

Det parti som är mest feministiskt idag är utan tvekan MP. De vill ha både RUT, välfärdsföretag och massor av pappamånader.

Någon borde rita rosa glasögon på Gudrun. För de hon har nu är knallröda.

Varför vågar ingen ta ställning?

Publicerat den av
Där inne satt Krösa-Maja och läste Smålands- Tidningen, skrämd och belåten på samma gång: "Det har kommit tyfis te Jönköping" sa hon. Och snart har vi den i Lönneberga också, tro mej!"

Där inne satt Krösa-Maja och läste Smålandstidningen, skrämd och belåten på samma gång: ”Det har kommit tyfis te Jönköping” sa hon. Och snart har vi den i Lönneberga också, tro mej!”

Det finns teman som ständigt kommer igen i nationalistiska grupper, och det är vad de uppfattar som ickenationalisters vurmande för muslimer och brist på avståndstagande från vidrigheter. Det diskuteras, ältas och ifrågasätts kontinuerligt. Här är några exempel:

  • Varför reagerar inte Gudrun Schyman och alla andra feminister på könsstympning?
  • Varför accepterar feminister muslimskt förtryck, genom att sätta på sig slöja?
  • Varför tycker feminister att hedersvåld är OK?
  • Varför gillar feminister muslimer, som inte gillar HBTQ-personer?
  • Varför går inte Reinfeldt ut och fördömer …
    • … diverse terrorattacker
    • … kriminella handlingar som begås i muslimska länder

Roten till frågeställningarna är:

  1. De kan inte förstå att vi ser skillnad på religiösa företrädare, och att vi inser att fundamentalisterna inte representerar alla. Man kan vara för muslimers rätt att inte kränkas och att få tro på vad de vill, utan att acceptera alla muslimers gärningar.
  2. De tror att könsstympning, hedersvåld mm beror på islam, och att det står i koranen, när det i själva verket förekommer i andra religioner också.
  3. De kan inte förstå att valet att bära slöja inte måste stamma ur tvång.
  4. De begriper inte att regeringsföreträdare inte ägnar sig åt att fördöma brott som begås på utländsk mark. Regeringar fördömer normalt andra styrande, även om det finns många undantag, och då ofta via EU eller FN. Oerhört tragiska brott mot mänskliga rättigheter begås över hela världen hela tiden. Skulle vår statsminister kommentera alla skulle han inte haft tid med annat.
  5. De tror att bara för att de inte läser om något i nationalistiska nätfora innebär det att det inte sker. Åtskilliga politiskt engagerade från alla partier utom SD arbetar hårt för kvinnors rättigheter i tredje världen via föreningar, föreläsningar, böcker, bloggande mm, men det framgår inte för den som enbart hämtar sina intryck från nationalistfora.
  6. De förstår inte att en del frågor är helt enkelt inte politiska, och därmed inte på agendan för politiker.

En frågeställning är politisk när ett beslut måste fattas som påverkar landets invånare, och de styrande tycker olika. Då debatteras den. Journalister och krönikörer, politiker och bloggare uttrycker i tal och text vad de tycker, och hoppas kunna övertyga så många som möjligt. Efter utredningar och annan beredning i utskott fattar Riksdagen beslut om en väg framåt.

Visst inträffar det att en del problem hanteras onödigt varsamt av missriktad välvilja. Visst finns det en ”vi ska inte prata om …”-attityd. Nationalisterna har rätt i att det emellanåt förekommit att frågor sopats under mattan för att man är rädd för att en debatt kan skada. Det känns dock som om det blivit mindre av det på sista tiden.

De främsta skälen till bristen på debatt i en fråga är trots allt bristen på politisk höjd.

Frågeställningen ”ska flickor könsstympas” är inte politisk, för alla är överens. Möjligen kan det komma en diskussion om huruvida extrapengar ska avsättas eller straffen ska skärpas, men innan sådana förslag läggs fram behöver man diskutera internt.

Samma sak gäller utrikespolitiska frågor runt kvinnors rätt att ta körkort i Saudi, runt barnäktenskap, runt ISIS’ kvinnorov och runt månggifte. Alla inser problemet. Det finns ingen egentlig anledning att i svenskt debattrum ta ställning mot självklarheter.

Och samma sak gäller för övrigt de omvända brotten – de där svenska män våldtar och misshandlar utländska kvinnor som är i beroendeställning till dem. De diskuteras knappt heller.

Bristen på diskussion i offentliga rum betyder inte att engagemang saknas. Det betyder bara att det inte är våra toppolitiker som driver frågorna. Vi arbetar via FN och andra internationella organisationer, som privatpersoner och via vår biståndsbudget, för att åstadkomma förbättringar, men vi lyfter inte frågorna i Sverige.

Utöver detta måste vi inse att nationalister hämtar sin information om omvärlden från siter som enbart fokuserar på ickenationalisters dumheter. Det ligger ett massivt filter över många nationalisters informationsintag, som dessvärre inte går att bryta. ”Jag läser inte gammelmedia”, säger många. Och skulle de ändå läsa finns det andra filtret, dvs det vi alla applicerar: Vi fokuserar på sådant vi vill läsa. Vill vi inte läsa om när modiga Nalin Pekgul gå ut och ta en för henne mycket tuff debatt mot sina muslimska vänner och väljare gör vi inte det. Vi browsar vidare.

För nationalisterna framstår det därför som om våra politiker och debattörer tycker det är värre att flickor på svenska dagis könsstereotypt leker med dockor än att de blir könsstympade.

Nationalistiska nätfora fungerar som en propagandamaskin, som knyter upp människor som inte har sådär jättelätt för att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen: Det krävs en brist på kritiskt tänkande för att fullt ut köpa in sig i deras bisarra världsbild.

En viktig del i denna världsbild är illusionen att de är de enda som ser vad som händer. Vi ickenationalister är som sagt i The Matrix. Nationalisterna står utanför, och försöker få oss övriga att förstå att vår tillvaro är en illusion.

Och de lyckas.

De blir gradvis alltfler.

Flaggbränning och Muhammedkarikatyrer

Publicerat den av

FlaggaDet är skillnad på vad man får göra enligt lag och vad som är allmän hyfs och hänsyn.

Jag har inte mycket till övers för Muhammed-karikatyrerna. De fyller så uppenbart bara ett enda syfte, och det är att reta människor genom att förstöra något som är viktigt för dem. Attacken resulterar i att de mest lågutbildade och fanatiska utsätter den som triggat dem för oursäktliga hot och angrepp. Men den har också till följd att även de som är sekulariserade och normalt inte särskilt troende känner sig kränkta och illa till mods – just på grund av syftet. Människor som varit muslimer och nu egentligen är mer eller mindre ateister känner sig också angripna. De bryr sig inte om den religiösa aspekten, men de inser att det underliggande syftet är att förnedra, och sedan glatt hånskratta åt de uppretade, när de likt en förvirrad Don Quijote går till motatack.

Nej, Vilks, jag vill inte förbjuda någonting. Jag respekterar det fria ordet. Du har rätt att sprida dina alster. Du har rätt till juridiskt skydd mot dem som vill dig illa. Du har rätt att se dem som förföljer dig bli fängslade, och du har rätt att tycka att du är en martyr för det fria ordet.

Det hade varit en sorts skillnad om du givit dig på en rad olika parter, såsom makthavare, kristna och skåningar, och muslimerna bara varit en del i en arsenal av påhopp. Då kan jag se en poäng i att inte en grupp ska vara fredad.

Men så är det inte. Du håller dig till en och endast en grupp.

En verklig konstnär ser att det är en skillnad i att provocera med risken att någon blir kränkt, och att bara kränka för att jävlas med redan utsatta. Anser jag. En verklig konstnär låter konsten visa vägen – inte den politiska övertygelsen.

Så för mig är du en patetisk hatare som gjort dig ett namn på att kränka utsatta människor. Inget annat.

Nu har, med en sorts karmatisk elegans, raka motsatsen inträffat, i form av flaggbränning.

Det går att på punkt för punkt dra paralleller mellan karikatyrerna och flaggbränningen.

Syftet är att mobba och trakassera. Syftet är att skapa en känsla av utsatthet hos motparten – i detta fall de svenskar som verkligen älskar sitt land.

Syftet är att säga: ”Du är inte värd respekt. Du förtjänar att bli spottad på!”

Många nationalister är rasister, men långt ifrån alla. En del bara älskar våra traditioner, och där ingår flaggan. Just kärleken till vårt land är den positiva delen av nationalismen. Uteslutandet av dem som inte stammar härifrån är den negativa. Att ifrågasätta uteslutandet är alltid rätt, men att ge sig på deras kärlek är lågt och ruttet.

Jag som definitivt inte är nationalist blir, liksom de sekulariserade muslimerna, ändå förbannad över påhoppen på mitt lands främsta symbol. Inte så mycket att jag hade orkat göra något åt det dock, för man kan välja att skita i dem. Men likväl blir jag lack.

Och precis som Muhammedkarikatyrerna skapar flaggbränningen ökade spänningar, och en ökad polarisering.

Nationalisterna får nu rätt i sak. Alla är ute efter dem. Syftet är att ta ifrån dem det de håller kärt.

Och precis som med karikatyrerna går de argaste fundamentalisterna till motattack, med dödshot och hela paketet.

De som tillhör flaggbrännarna och de som tillhör karikatyrälskarna är naturligt nog helt oförstående till den andra partens rätt att vara förbannad. De går snarare igång på den. Motpartens ilska är ju målet.

Men vi som inte är förblindade av hat och avsky måste inse att detta i grunden är exakt samma fenomen, och att bristande respekt aldrig kan skapa något gott och hållbart.

Vägen mot ett bättre samhälle måste gå genom förståelse och respekt.