Etikettarkiv: Hijab

Vem behöver fakta?

Publicerat den av

Sverigedemokraternas ”desinformatör” har skrivit artiklar där han fabricerat inte bara fakta utan även sin identitet. Syftet är att underblåsa den främlingsfientliga vind som svept genom Sverige och även övriga Europa och nu manifesteras i form av Trumps retorik på andra sidan Atlanten.

Det blir förstås än mer bisarrt i ett land som USA, där nästan alla har någon förfader eller anmoder som invandrat under de senaste ett eller två seklerna. Om du har tid – se gärna MSNBCs Rachel Maddows suveräna genomgång av USAs historia av främlingsfientlighet nedan.

”It’s a weed that our country has seen before. It’s in our soil. It grows when we give it space. It’s a weed that that we have uprooted before. It does keep growing back. It’s one of the ugliest things we have ever been as a country, and we are now living it in our generation.”

Den som likt SD och Trump bygger sitt politiska existensberättigande på andra människors rädsla för dem som kommer utifrån och som inte tillhör ”nationen” behöver hela tiden göda sina anhängare med ”information” om hur utbölingar beter sig illa. Och den som köpt in sig i den världsbilden och själv är uppskrämd över landets utveckling bidrar ofta genom att aktivt och okritiskt sprida allt som överhuvudtaget pekar på att invandrare är farliga. Och när media inte ställer upp används ”alternativmedia”, eller så kallade ”hatsajter”, som fokuserar på att publicera brott begångna av dem som inte är etniska svenskar.

Så hittade jag igår ett Facebook-inlägg baserat på en anonym insändare, där en mamma klagat över att några killar – härkomst framgick inte ens, utan de beskrevs bara som ”maskerade” – försökt stjäla mobiltelefoner från hennes trettonåriga son. Och i rask takt dök de upp – ”gränslandsfolket” – och raljerade över invandringens konsekvenser. Jag påpekade hur oerhört vag bevisning länken utgjorde för att invandrare begått ett brott, och fick bland mycket annat höra att

  • ”Så allt som inte är polisanmält (hur vet vi att det inte är det, förresten) och dokumenterat har inte hänt och har inget värde? Detta är en insändare som beskriver en samhällsutveckling.”
  • ”Det officiella Sverige slutade behandla statistik över invandringens kostnader …” [lång utläggning som helt hamnar bredvid ämnet]
  • ”… bli inte allt för upprörd. Helena är en hardcore Reinfeldtist som gör allt för att förneka att det finns några som helst problem med migration, integration, öppna gränser eller brottslighet om inte SCB uttryckligen skriver en rapport om det.”
  • ”Helena, en datapunkt gör ingen sommar men ett mönster av dem indikerar en till visshet gränsande sannolikhet.”
  • ”Hon tycks, att döma att hennes direktkoppling till invandringsfrågan, vara mer intresserad av att få andra att tiga, än att göra en korrekt bedömning.”
  • ”Det är den reinfeldtska doktrinen – förneka alla problem och när det inte längre går ifrågasätter du kausaliteten och till slut väljer du att kalla de för utmaningar.”
  • ”Det är egentligen rätt otroligt at HLT inte inser att att när hon påstår att detta bara är illvillig ryktesspridning och aldrig har hänt så kommer folk (bortom Aftonbladet dvs) bara att bli ännu mer förbannade.”
  • ”HLT är en översittare och en mobbare, och hon är faktiskt inte särskilt intellektuellt välutrustad.”

Jag hade gärna länkat, men väggens ägare har, efter att jag frågade om jag fick skriva om inlägget, valt att göra inlägget privat.

I den andra änden av spektrat ligger den extrema efterfrågan på vedertagen forskning som ett sätt att klara sig undan en obekväm fråga. ”Kan du bevisa?!” ”Länk, tack!”

Tänk dig att det ligger en hög äpplen framför dig och du ska göra saft. Du ser att en del av dem är ruttna. Du säger ”vi måste rensa bort de ruttna äpplena”, och din kamrat svarar ”vet du hur många de är?”. Du säger ”nej, men jag ser ju att de finns”, och svaret blir ”om du inte kan säga exakt hur många de är kan vi inte ens diskutera att plocka bort dem”. Lite så har tongångarna gått i hijab-på-små-flickor-diskussionen som pågått de senaste dagarna. Om jag inte kan redogöra för exakt hur många småflickor som tvingas bära hijab ska problemet överhuvudtaget inte diskuteras, menar flera personer. Att bara visa att de existerar räcker inte.

Men vi behöver fakta som underbygger våra slutsatser. Varken mer eller mindre. Om belägg finns för att småflickor far illa behöver vi inte ett exakt antal för att inse att problemet måste hanteras.

Eller, för att återgå till metaforen:

Ser vi att det finns ruttna äpplen behöver vi inte veta hur många de är för att agera om vi ska göra saft. Det räcker med att bevisa deras existens. Redan ett är för många.

Men vi behöver däremot, för att flytta metaforen till den andra delen av spektrat, veta hur många de är om vi vill göra gällande att ruttna äpplen är ett extremt stort problem eller om vi påstår att det finns fler ruttna äpplen (kriminella invandrare) än ruttna päron (kriminella svenskfödda) eller att vår nation är under attack från äpplen, ruttna och oruttna, som riskerar att förgöra life as we know it och vi därför måste hugga ner alla äppelträd och stänga våra gränser så att inte några äpplen alls oavsett ruttenhetsgrad tar sig in i landet.

Liten flicka med strykjärn vs. hijab

Publicerat den av

SkoEtt barn under 15 år får inte ha sex. Den som har sex med någon yngre än så döms för våldtäkt, oavsett hur det gått till.

Jag minns varför det är så. Det var ett bisarrt fall på 80- eller 90-talet där en 50-årig man via mutor och lock och pock övertalat en åttaåring till sex, och domstolen i en rätt äcklig dom satt och klurade på huruvida det därför var frivilligt eller ej. Det blev med rätta ramaskri i pressen, och efter det bestämde en såvitt jag minns enig riksdag att det finns ingen frivillighet när det gäller små barn. Allt är våldtäkt. Den försvarsadvokat som försöker sig på att resonera kring huruvida barnet ”var med på det” göre sig icke besvär.

Självklart är det inte alls lika traumatiserande för ett litet barn att bära slöja som att ha sex. Denna text syftar inte till att jämställa upplevelserna. Jag kan redan höra kritiken: ”SÅ DU TYCKER DET ÄR SAMMA SAK!” – nej, det gör jag inte. Sluta nu.

Men det går att dra en parallell vad gäller synen på ”frivillighet” när det gäller barn under 15. De flesta av oss är helt med på att barn under femton inte ”väljer” sex, och om de gör det är det inte ”frivilligt” – i alla fall inte tillräckligt frivilligt.

Men i de livliga diskussioner som varit runt hijabbärande efter mina tidigare blogginlägg har ett förvånansvärt stort antal personer ivrigt förklarat att många åtta-tioåringar väljer att täcka håret bland killar ”frivilligt”. Därför behöver vi inga nya regler. För den som inte valt den ”frivilligt” kan ju bara prata med lärarna, och så fixar sig allt. ”Vi har redan regelverk mot tvång”, menar de.

Och jag har svarat att den flicka som inte utsätts för någon påverkan utan bara vill vara fin som mamma och storasyster kan hänga slöjan på kroken utanför klassrummet precis som alla andra barn hänger av sig mössor, kepsar och sjalar utan problem. Men det låg- eller mellanstadiebarn som får panik av att visa hår, öron och hals inför killar och därför mår dåligt av att ta av den under lektioner, gympa eller bad har inte kommit fram till detta ”frivilligt”.

Detta behöver inte bevisas, menar jag. Det är ett faktum. Hon har oundvikligen utsatts för någon form av påverkan. Hon har fått lära sig av någon att hon måste täcka sig. Och då spelar det ingen roll HUR hon kommit fram till detta – genom faktiskt tvång, övertalning, undermedvetna sociala dogmer eller beröm och mutor. Någon har tryckt in i hennes lilla huvud att flickor måste täcka sitt hår.

Och då blir enda slutsatsen att vägen framåt är en orosanmälan till Socialtjänsten, så att de kan arbeta med familjen, och komma fram till VARFÖR hon känner så här, och hjälpa henne förbättra sin självbild.

Vi är supergenusmedvetna i Sverige. I princip alla föräldrar är numera noga med att sätta dockor i händerna på killar och uppmuntra tjejer att spela fotboll. Våra förskollärare och lärare går kurser i hur de ska undvika olikabehandlande. Vi förstår att små barn utsätts för en myriad av subtila signaler som påverkar framförallt flickor att känna sig underlägsna och att de behöver lära sig att ta plats och att det är OK att inte alltid vara duktig. Alltså raka motsatsen till ”du måste gömma dig för killar” och ”vara blygsam och tillbakadragen i ditt yttre”, vilket är syftet med slöjan.

Men samma människor som verkligen förstår hur viktigt det är att killar använder strykbrädor och tjejer hockeyklubbor i leksaksaffärernas reklambroschyrer står helt oförstående när jag påpekar det absurda i påståendet att en liten flicka ”frivilligt” valt att bli orolig och ledsen när någon ber henne ta av sig på huvudet inomhus om det finns killar i rummet, samtidigt som hennes bror inte känner något sådant tvång. I deras värld har tioåringen valt själv. Helt utan påverkan. I deras värld finns INGEN anledning att överhuvudtaget blanda in Socialtjänsten i dessa fall, för det är HELT säkert så att hon är trygg i sin självbild.

Detta är en för mig obegriplig paradox.

Förr var slöjan något flickor satte på sig i 14-16-årsåldern.

Men nu finns det finns sajter där imamer och andra uppmanar föräldrar att tidigt vänja flickorna vid hijab, så att de inte senare klagar över att det är varmt, att nålarna skaver och att de vill ha öronen fria. Börjar man redan vid 8-10, eller varför inte 3-4, kommer det naturligt sedan.

But the parent or guardian of a girl has to make her get used to doing the obligatory duties and avoiding haraam things before puberty, so that she will grow up with that and it will not be too hard for her to adhere to that after she reaches puberty.

Det är svårt att hitta undersökningar från Sverige över trender, men här är mitt utdrag från en kandidatuppsats där studenten gjort sex djupintervjuer. Alla sex flickorna hade fått tillåtelse av föräldrarna att delta. Man kan tänka sig att de som VERKLIGEN är tvingade inte hade fått det. Och även om de tre som bar slöja betonade att de valt framgick det också att de tidigt fått veta att de var duktiga om de täckte sig.

Till dessa ska läggas alla de tjejer som utsätts för direkt tvång.

Eva Barron frågar ungdomarna hur vanligt de tror det är att tjejer tvingas bära slöja av sina föräldrar.

– Väldigt många. Jag vet en som tvingades av sin mamma att bära det. ”Om du inte har det är du inte min dotter längre” sa mamman till henne, säger Hanan Mohamed.

Hon bär själv slöja men säger att det var hon själv som bad sin mamma om att få bära den. En annan tjej har en annan historia.

– Min mamma frågade mig ofta när jag skulle börja använda den. För jag ville inte ha på mig den i början. Det var sommar och jag ville kunna gå ut och bada. Men sen så började jag ändå, berättar tjejen och fortsätter:

– Jag frågade min mamma häromdagen om jag fick ta av mig den om jag ville. Hon sa att: ”Jag har inga problem med det. Men det är inte jag som kommer få skit utan du – från andra runt omkring.”

Vi håller två tankar i huvudet samtidigt. Vuxna kvinnor som väljer slöja är i sin fulla rätt. De ska respekteras och aldrig diskrimineras. Slöjans syfte, som är att kontrollera flickors och kvinnors sexualitet, faller platt när det är ett eget, vuxet val.

Men vi har nu ett absurt diskussionsklimat där en liten flicka med ett leksaksstrykjärn anses förtryckt av konventioner, medan den jämngamla flickan som inte vågar visa håret för killarna i klassen har resonerat sig fram till detta beslut ”frivilligt”.

”Man har inte sett skuggan av deras kvinnor på trappan.”

— Uttryck från Marocko som berättar att i en god familj visar sig kvinnor inte överhuvudtaget. Ju mindre desto bättre.

 

 

Ur barnets perspektiv – slöjan och vovven

Publicerat den av

SkoDet var mitten av nittiotalet, och vi drev ett föräldrakooperativ tillsammans med ett tiotal andra föräldrapar. Det hade tidigare varit tillåtet att ha med en leksak hemifrån varje dag, men personalen hade av olika praktiska skäl kommit fram till att det inte var en bra idé längre, och förklarade detta på ett föräldramöte.

På förskolan fanns en liten pojke på ett eller två år som alltid bar omkring på en luggsliten, synnerligen ful gosevovve. Han fick panik om han var utan den och kunde varken sova eller äta – det visste vi alla. Undantag skulle gälla för denna hund, förklarade fröknarna.

Jag minns en av papporna – i 40-årsåldern, högutbildad, i slips och kostym, van att få som han ville – som av oklar anledning fann detta extremt problematiskt. Han deklarerade högljutt och irriterat att det var precis samma sak med gosevovven som med alla andra barns leksaker. Det skulle vara rättvist. Alla eller ingen.

”Ja, fast vi har bestämt …” säger personalen nervöst och tittar på varandra. Pappan är med i styrelsen. Han är en av dem som bestämmer över deras lön och arbetsvillkor.

”Ja jag ser ingen skillnad!”, utbrister han stridslystet och spänner blicken i dem.

Då sträcker en av dem på sig och svarar ”men det gör barnen”.

Han blev knäpptyst. Diskussionen dog där. Jag log inombords.

===

Jag tänker på pappan som inte unnade pojken hans vovve och många andra slippery-slope-argumentatörer jag mött när jag läser de hundratals kommentarer jag fått på framförallt min Facebookvägg de senaste dagarna i kölvattnet av hijab-på-småflickor-diskussionen. De där som fastnar i högtravande teorier där allt är samma sak, allt måste diskuteras samtidigt och alla tänkbara, framtida frågeställningar, även om de inte ens existerar idag, har samma magnitud.

Det finns förstås ett konkret problem här och nu. Småflickor, som är på tok för unga för att fatta ett självständigt beslut, får lära sig att om de inte täcker sin kropp helt även inomhus är de dåliga. De blir också ifrågasatta och hånade av killar i kvarteren. Det går inte att prata bort detta faktum genom att närmast desperat peka på andra problem som antingen knappt finns i praktiken eller också inte alls hänger ihop med denna frågeställning.

Det finns också, har jag fått veta, andra småflickor som tycker det är fint med hijab och vill se ut som mamma. Som inte känner något tryck alls.

Det finns en enkel lösning. Lämna huvudbonaden i skolans kapprum när du är liten. Det blir som ett lackmustest. Den som bara vill vara fin och se ut som storasyster vet att den hänger där och kan tas på när det är rast och när den ska gå hem. Den flickan får ingen panik av avtagandet, eftersom hon aldrig fått lära sig att det är viktigt att killar inte ser hennes hår. Den andra kategorin, och nu pratar jag fortfarande om småflickor och inte de som är stora nog att välja själva, dvs 15 år, är de som uppenbarligen far illa, och vars familjesituation bör utredas av Socialtjänsten. Ett förbud mot huvudbonader inomhus i skolan skulle vaska fram den andra kategorin, och också underlätta för dem som känner faktiskt tvång, genom att de kan förklara för sin familj att de faktiskt inte FÅR bära den inomhus. Och då blir det också enklare att ta av den när man klättrar, gungar och spelar fotboll.

Symptomatiskt nog är flera kvinnliga muslimer ense med mig.

Men när fokus borde vara på det faktiska problemet med barnen som far illa och en möjlig lösning halkar flera män likt pappan på dagis in i ett närmast Kafkaliknande teoretiserande om barn som egentligen vill gå nakna men inte får det.

Vidare dyker personer upp som deklarerar att jag inte har rätt att uttala mig.

Första argumentet från synnerligen teoretisk man är att eftersom jag aldrig skrivit om jihadister i Sverige har jag inte rätt att uttrycka mig i denna fråga. Han piruetterar mellan att håna människor som liksom jag enligt honom tycker att hijaber är läskiga – som om jag inte skrivit tjogtals med inlägg om vuxna kvinnors rätt att välja hijaben och respekteras för det – för att sedan plötsligt vilja ta i med hårdhandskarna mot religiöst förtryck, men bara om vi även kan prata om smink, rakade underliv och påtvingade långbyxor samtidigt.

Ytterligare andra personer, både män och kvinnor, muslimer och kristna, men alla av ickesvensk härkomst, deklarerar att jag inte har rätt att ha en åsikt i denna fråga på grund av min hudfärg, etnicitet och religion. Det är ett otäckt argument av närmast nationalistisk, för att inte säga rasistisk, karaktär, där människor etiketteras efter ursprung. ”Vi lever här och ni lever där och vi ska inte bry oss om varandras tillvaro. Sköt du dina vita barn och lägg dig inte i vad vi gör med våra bruna.”

Nej, min hudfärg, min etnicitet och min avsaknad av författade inlägg runt svenska jihadister ger dig inte rätt att säga till mig att hålla tyst.

Ja, muslimer förföljs och trakasseras i Sverige. Och de är verkligen inte de enda som sitter med fundamentalister i sin grupp. DN publicerade till exempel en skrämmande artikel om 12-åriga mormoner igår. Det finns också små katoliker, jehovaner och livetsordare som far illa. Kristet förtryck av barn behöver också diskuteras och hanteras.

Men vi kommer inte framåt genom att stigmatisera den som lyfter problemen, eller genom att, likt pappan på dagis, sväva runt på högtflygande, filosofiska rättvisemoln och glömma att se världen ur barnets ögon.

Avtäck småflickorna i klassrummen

Publicerat den av

Arab_Girl
Diskussionen om hijab på skolbarn går in på tredje dagen. Läs förrgårdagens och gårdagens inlägg. Jag fick blocka en okänd muslimsk kvinna som drog en skiljelinje mellan ”svenskar”/”vita människor” å ena sidan och ”muslimer” å andra sidan och rasande deklarerade att den förstnämnda gruppen inte ska lägga sig i vad den andra gör. I en annan tråd blev jag anklagad för att hata islam. Efter att i hundratals timmar ha skrivit om och debatterat för muslimers rätt mot verkliga islamofober blev det en rätt absurd upplevelse.

Jag har också läst och blivit läst av muslimer som håller med. Att små barn bär hijab är ett nytt och oroande fenomen, och det är inte alls i enlighet med koranen, som föreskriver att den används från ungefär 15.

Flera av de vänner jag igår beskrev att jag var besviken på dök upp och diskuterade diskussionen istället för frågan så länge att jag tröttnade helt, och de inser nog fortfarande inte att de därmed bevisar min poäng. Jag har alltid hävdat att det är trams att påstå att vi som är antirasister och anti-islamofober inte klarar att ta i de svåra frågorna, som könsstympning. Tydligen har jag i vissa fall haft fel. Och nasserassarna har haft rätt. Det är plågsamt att inse.

Hit har vi kommit:

Det finns tre skäl till att flickor i grundskoleåldern täcker sin kropp inomhus så att bara händer och ansikte sticker fram.

  1. De tycker det är vackert. De vill se ut som mamma. De känner en samhörighet med sin grupp. De vill visa att de är muslimer. Jag har fått viss kritik för att inte lyfta fram det fallet. Och rätt ska vara rätt. Denna kategori finns. 
  2. De är övertygade om att Gud kräver detta eller de känner trycket från familj och grannar, och de väljer därför frivilligt, men ändå ofrivilligt, att dölja armar, ben, hår och hals.
  3. De tvingas täcka sig mot sin uttryckta vilja av vårdnadshavarna.

Att alla tre kategorierna finns är solklart. I diskussionerna från min vägg har dock framförts av ivriga antirasister:

… att om jag inte kan ange exakt hur stor andel som hör till respektive kategori ska jag inte uttala mig alls. Jag håller förstås inte med. Det spelar ingen roll om det är femtio eller femtiotusen. Inget barn ska behöva tvingas in i heltäckande skynken.

… att det är precis samma sak med rakade underliv, bröstförstoringar, smink och annat västerländskt otyg, och att det är jättefarligt och superfel att inte diskutera precis alla sociala normer samtidigt.

Det är den där kissnödigheten från oss som försvarat muslimers rättighet så ofta att vi nu nästan gör det i sömnen som blir så parodisk. Jag känner den också – viljan att balansera. Att relativisera och påpeka att fel finns överallt. Att inte peka ut muslimer, för de är ju redan så utsatta. Absolut.

Men det är INTE precis samma sak. Det ena är ett direkt tvång från vårdnadshavarna, som har total makt över barnet. Det andra är mer diffusa kompisideal, som kan vara nog så jobbiga att hantera, men de är inte direkta övergrepp.

Redan i mitt första inlägg ägnade jag åtskilliga stycken åt att beskriva att ”svenska värderingar” inte alls är så upphöjda som många vill låtsas. Jag har inga svårigheter att tillstå detta – tvärtom. Men man måste och bör inte diskutera alla problem samtidigt, bara för att det känns viktigt att säkerställa att alla grupper är lika kritiserade. Problem ska samdiskuteras när det finns ett värde för själva lösningen. Men de som gapade som högst i tråden var istället de som inte hade någon lösning alls. De kunde inte ens tänka sig att resonera runt mitt förslag till lösning, eftersom det var så centralt att tramsa runt om att det minsann är elakt att skolbarn inte får gå nakna om de vill det och det är PRECIS samma sak.

Jag tror de barn som verkligen bara vill klä sig som mamma och inte alls känner något tvång hemifrån att svepa in sig i en sjal klarar av att, precis som killarna i keps, ta av sig den inomhus. De kan bära den när de slutat skolan och resten av livet. Jag har svårt att se någon traumatisk effekt det får på dem att behöva vänta tills de är 15-16 med att få bära den i samtliga sammanhang.

Någon påpekade att då kan inte barnen vara påskkärringar. Självklart kan man göra undantag för både häxor, stjärngossar och strålbehandlade barn. Barn klarar undantag. Det är föräldrar som fastnar i millimeterrättvisa.

För de barn som verkligen tvingas täcka sig, oavsett om de är fem, femtio eller nittiofem procent, kan ett förbud mot huvudbonad i grundskolan inomhus förändra hela deras uppväxt, och göra livet lättare och mindre instängt.

Denna kommentar, från ett inlägg som resonerar runt slöjor och slöjtvång och jämförelsen med en bikini, är enormt träffande:

”When a woman’s community acceptance, respect, dignity, employability, marriagiability, physical safety, enfranchisement, social mobility, access to social institutions, freedom, and autonomy hinge upon her daily, unwavering, public adherence to the bikini, then we can make this comparison.”

Byt ut ”bikini” mot ”korta kjolar”, ”smink” och allt annat jag fått höra är ”precis samma sak”.

Så hur ser då lösningen ut?

Här är mitt förslag:

Inför ett förbud mot huvudbonader inomhus i skolan för barn upp till sjätte klass. Faktum är att ett sådant förbud funnits tidigare, eftersom det ansågs ohyfsat att i synnerhet pojkar hade mössa eller keps på inomhus. Såvitt jag förstått tillämpas det fortfarande här och var.

Året därpå gäller förbudet även sjuan, sedan åttan, sedan nian. Jag kan också tänka mig att man drar en gräns vid 15 år för självbestämmande. Det räcker för att följa koranen.

På så vis behöver inget högstadiebarn som vant sig vid att bära hijab plötsligt ta av den. Det blir naturligt för de yngre att i skolans lokaler går man barhuvad. Utanför skolan och på skolgården kan man ha sjal.

Prata med föräldrarna om barnen inte lyder, och det gäller även keps, mössa och huva, och hjälper inte det kontaktas Socialtjänsten. Det fyller en dubbel funktion. Barn som bär den för att vara fina klarar att ta av den i klassrummet. Barn som upplever tvång från familjen, övriga omgivningen eller en skev gudsfruktan gör det inte. Och då får vi veta vilka de är och kan hjälpa dem.

Detta är ett mycket litet intrång i vardagen för alla som inte upplever religiöst och kulturellt tvång, men kan bli en ofantlig skillnad för dem som gör det. De kan identifieras och få hjälp och stöd.

Och att mössor och kepsar åker av på köpet skadar faktiskt inte heller.

Slöjor på barn

Publicerat den av

hijabModeraten Sophia Jarl har skrivit att hon anser att skolbarn inte ska bära hijab.

Det tycker inte jag heller.

Däremot uppskattar jag inte retoriken i debattartikeln. Jag kommer tillbaka till den senare.

När blir man vuxen? Du får göra det mesta vid 18, utom handla på Systembolaget. Du är däremot straffmyndig och du får ha sex från 15. Från 16 får du i regel bestämma hos vilken förälder du vill bo. Från 12 brukar man lyssna på dig i sådana ärenden. Ibland tidigare. Från tretton får dina föräldrar inte längre sköta dina ärenden i Vårdguiden, har jag precis fått mail om. Du får också ha en Facebookprofil och ett mer avancerat bankkonto.

Det finns massor av åldersgränser som alla strävar efter samma mål: att avgöra när du har en egen vilja och kan fatta egna beslut, och sedan också hållas ansvarig för dessa beslut.

Så när är man gammal nog att fatta beslut om att bära hijab?

Jag har en uppfattning, och jag baserar den på den ganska ingående kunskap om tonårstjejer jag fått från att ha sex barn varav fem är döttrar. Jag anser att man kan fatta ett sådant beslut ungefär vid 15-16 år. Därför är det rätt att förbjuda hijab och andra huvudbonader i skolans lokaler inklusive badhus på skoltid, och följs inte reglerna skickar skolan en orosanmälan till Socialtjänsten.

Men de på vars sida jag brukar stå – anti-islamofoberna – har i många fall helt tappat perspektivet i denna fråga. Hijab jämförs med att bära ett halsband med ett kors. Sju- till femtonåriga tjejer kallas ”kvinnor”.

Låt oss inte hymla. En hijab är inte bara en sjal på huvudet. Det är inte bara håret som är täckt. Det är också i regel hals, armar och ben. Bara ansiktet, händerna och fötterna får synas. Att täcka småflickor från topp till tå handlar om att lära dem att de måste framstå som kyska för att ha ett värde, och att de som inte täcker sig är dåliga. I grunden är hijaben kvinnofientlig och förtryckande och ett sätt att skjuta ansvaret för mäns tydligen okontrollerbara sexuella drifter på kvinnor. Obs: i grunden.

Den som gapar om att det är islamofobi att tycka att småtjejer på 7-8 år inte ska knölas ner i stora tygstycken borde själv pröva att springa, leka, gunga, sitta på varma lektioner och bada täckt från topp till tå med bara händer, ansikte och fötter fria. Eller sätt på dina barn motsvarande tyg. Det vill du inte? Inte undra på. Men du är helt beredd att låta barn betala priset för att du lallande ska kunna skrika ”mobbare” och ”islamofob” till alla som anser att barnets frihet kommer före föräldrarnas?

Hyckleri.

Men när en någorlunda vuxen kvinna fattar ett beslut att bära hijab blir den något annat. Den blir en symbol för hennes självständighet på samma sätt som en nunnas dok eller en prästs krage. Du är inte förtryckt när du bestämt själv. Därför finns ingen motsägelse i att vara helt för att underlätta för alla kvinnor som valt detta plagg att kunna leva sitt liv fullt ut i Sverige.

Jag blir glad av att se modiga kvinnor i hijab ta plats i vårt samhälle.

Många kläder, såsom kortkorta kjolar, är både förtryckande och befriande. Det är inte i sig komplicerat. Skillnaden mellan frihet och förtryck ligger i vem som valt. Du eller någon annan.

Så låt oss nu gå tillbaka till retoriken i Sophia Jarls artikel. Den är nämligen proppfull av den där sortens hånfull översittartrams som blivit så poppis på sista tiden, där vi svenskar framställs som tronande på den yttersta och mest perfekta friheten, och alla andra står långt under oss och behöver lyftas till vår nivå.

”Sverige är ett modernt sekulariserat land.”

Är vi? Är vi moderna? Vad betyder modernt? Miljöpartiet brukade använda det ordet i debatter, och modernt betydde då alltid ”det vi föreslår”.

Hon fortsätter i samma iver.

”De kvinnor, i Sverige idag, som säger sig bära slöja frivilligt – vad symboliserar den för dem? Vad vet de om dess ursprung och syfte?”

Där ser man. Kvinnor i Sverige som bär hijab vet inte vad de gör. De är korkade och opålästa, tydligen. Vi måste upplysa dem, så att de kan fatta rätt beslut.

Sophia Jarl intar här samma position som mullorna i Iran. ”Jag ska tala om för dig vad du ska ha på dig, ty du förstår icke ditt eget bästa.”

 

”Oavsett anklagelser kommer jag aldrig vika ner mig i kampen för de flickor som förvägras möjligheten att välja sin framtid.”

Så avslutar hon sitt ode till Den Svenska Vägen. Med självberöm.

Jag har debatterat den andra halvan av tonårstiden också – inte bara den första där jag förordar slöjfrihet.

”Men vad är det som säger att en sextonåring valt själv?” är frågan som då dyker upp.

Det vet vi förstås inte. Självklart ska alla former av förtryck, som exempelvis där bröder och killar i kvarteren försöker påtvinga unga kvinnor slöja hanteras med den lag vi har. Självklart ska Socialtjänsten reagera om det finns tecken på att föräldrar tvingar döttrar. Men samhället behöver dra en gräns, och jag menar att 15-16 är rimligt och balanserat. Att förbjuda gymnasietjejer att bära hijab skulle vara kontraproduktivt på alla sätt – inte minst för att den förälder som verkligen förtrycker sin dotter då kan ta henne ur skolan.

Låt oss nu se värsta-scenariet med en sådan gräns, som är att en tjej som egentligen inte vill täcka sig tvingas till det under åren 16-19. Sedan har hon slutat gymnasiet och kan flytta någon annanstans och börja vilket liv hon vill. Under åren när hon inte fick gå ut och festa med kompisarna har hon suttit hemma och gjort läxorna, hjälpt mormor med tvätten och spelat kort med pappa. Hon har bra betyg, vilket gör det möjligt för henne att söka till ett universitet. Detta är inget påhitt. Invandrartjejer ligger långt fram i skolresultaten på gymnasiet.

Hur ser då värstascenariet för en svensk tjej i samma ålder ut? Ja, enligt Sophia Jarl verkar alla svenska tonårstjejer vandra omkring på moln av lycka och frihet. Den synen delar hon med nästan alla andra som nu skrivit om eller hållit tal om ”svenska värderingar”. Bilden av lyckliga unga blonda kvinnor i bomullsklänning och blomsterkrans som dansar en midsommarnatt frammanas på våra näthinnor.

Jonas Gardell är den enda jag sett som ställt den intressanta motfrågan om varför ”samtliga de egenskaper som tillskrivs oss svenskar av politikerna är rejäla och positiva. Man skulle ju också kunna säga att det typiskt svenska är att vara blyg, fåordig, supa rätt ihärdigt emellanåt och inte tro att man är nån.”

Den frihet vi svenskar ger våra tonåringar har en baksida. Unga tjejer super och utnyttjas sexuellt. Och jag syftar nu inte på våldtäkter och andra övergrepp som kvalar in i Brottsbalken, utan om killar som övertalar tjejer att gå med på oralsex och analsex, eller passar på att ha sex med okända tjejer när de är fulla men inte tillräckligt utslagna för att det ska vara våldtäkt, om tjejer som blir gravida och måste göra abort, om tjejer som känner sig utsatta och mobbade och skär sig, därför att kompisgänget ersatt familjen som kärnan av tillhörighet, och kompisgänget sviker. Jag pratar om tjejer som tror att de måste bära många lager av smink och urringade kläder för att ha ett värde och om tonåringar som gör bröstförstoringar. Jag pratar om tjejer som skolkar och rymmer och mår dåligt.

Så ser vårt förtryck ut.

Och ska vi vara riktigt ärliga är det avsevärt lättare för den nittonåriga tjej som suttit ofrivilligt instängd med sin familj sedan mitten av tonåren att skapa sig en framtid i frihet än för den tjej som nyss blivit påsatt bakifrån av en okänd man medan hon spydde i en bajamaja på Hötorget.

Vi ska vara stolta över vårt sekulära land.

Lagom stolta.

Vår frihet har ett pris, den också.

Varför vågar ingen ta ställning?

Publicerat den av
Där inne satt Krösa-Maja och läste Smålands- Tidningen, skrämd och belåten på samma gång: "Det har kommit tyfis te Jönköping" sa hon. Och snart har vi den i Lönneberga också, tro mej!"

Där inne satt Krösa-Maja och läste Smålandstidningen, skrämd och belåten på samma gång: ”Det har kommit tyfis te Jönköping” sa hon. Och snart har vi den i Lönneberga också, tro mej!”

Det finns teman som ständigt kommer igen i nationalistiska grupper, och det är vad de uppfattar som ickenationalisters vurmande för muslimer och brist på avståndstagande från vidrigheter. Det diskuteras, ältas och ifrågasätts kontinuerligt. Här är några exempel:

  • Varför reagerar inte Gudrun Schyman och alla andra feminister på könsstympning?
  • Varför accepterar feminister muslimskt förtryck, genom att sätta på sig slöja?
  • Varför tycker feminister att hedersvåld är OK?
  • Varför gillar feminister muslimer, som inte gillar HBTQ-personer?
  • Varför går inte Reinfeldt ut och fördömer …
    • … diverse terrorattacker
    • … kriminella handlingar som begås i muslimska länder

Roten till frågeställningarna är:

  1. De kan inte förstå att vi ser skillnad på religiösa företrädare, och att vi inser att fundamentalisterna inte representerar alla. Man kan vara för muslimers rätt att inte kränkas och att få tro på vad de vill, utan att acceptera alla muslimers gärningar.
  2. De tror att könsstympning, hedersvåld mm beror på islam, och att det står i koranen, när det i själva verket förekommer i andra religioner också.
  3. De kan inte förstå att valet att bära slöja inte måste stamma ur tvång.
  4. De begriper inte att regeringsföreträdare inte ägnar sig åt att fördöma brott som begås på utländsk mark. Regeringar fördömer normalt andra styrande, även om det finns många undantag, och då ofta via EU eller FN. Oerhört tragiska brott mot mänskliga rättigheter begås över hela världen hela tiden. Skulle vår statsminister kommentera alla skulle han inte haft tid med annat.
  5. De tror att bara för att de inte läser om något i nationalistiska nätfora innebär det att det inte sker. Åtskilliga politiskt engagerade från alla partier utom SD arbetar hårt för kvinnors rättigheter i tredje världen via föreningar, föreläsningar, böcker, bloggande mm, men det framgår inte för den som enbart hämtar sina intryck från nationalistfora.
  6. De förstår inte att en del frågor är helt enkelt inte politiska, och därmed inte på agendan för politiker.

En frågeställning är politisk när ett beslut måste fattas som påverkar landets invånare, och de styrande tycker olika. Då debatteras den. Journalister och krönikörer, politiker och bloggare uttrycker i tal och text vad de tycker, och hoppas kunna övertyga så många som möjligt. Efter utredningar och annan beredning i utskott fattar Riksdagen beslut om en väg framåt.

Visst inträffar det att en del problem hanteras onödigt varsamt av missriktad välvilja. Visst finns det en ”vi ska inte prata om …”-attityd. Nationalisterna har rätt i att det emellanåt förekommit att frågor sopats under mattan för att man är rädd för att en debatt kan skada. Det känns dock som om det blivit mindre av det på sista tiden.

De främsta skälen till bristen på debatt i en fråga är trots allt bristen på politisk höjd.

Frågeställningen ”ska flickor könsstympas” är inte politisk, för alla är överens. Möjligen kan det komma en diskussion om huruvida extrapengar ska avsättas eller straffen ska skärpas, men innan sådana förslag läggs fram behöver man diskutera internt.

Samma sak gäller utrikespolitiska frågor runt kvinnors rätt att ta körkort i Saudi, runt barnäktenskap, runt ISIS’ kvinnorov och runt månggifte. Alla inser problemet. Det finns ingen egentlig anledning att i svenskt debattrum ta ställning mot självklarheter.

Och samma sak gäller för övrigt de omvända brotten – de där svenska män våldtar och misshandlar utländska kvinnor som är i beroendeställning till dem. De diskuteras knappt heller.

Bristen på diskussion i offentliga rum betyder inte att engagemang saknas. Det betyder bara att det inte är våra toppolitiker som driver frågorna. Vi arbetar via FN och andra internationella organisationer, som privatpersoner och via vår biståndsbudget, för att åstadkomma förbättringar, men vi lyfter inte frågorna i Sverige.

Utöver detta måste vi inse att nationalister hämtar sin information om omvärlden från siter som enbart fokuserar på ickenationalisters dumheter. Det ligger ett massivt filter över många nationalisters informationsintag, som dessvärre inte går att bryta. ”Jag läser inte gammelmedia”, säger många. Och skulle de ändå läsa finns det andra filtret, dvs det vi alla applicerar: Vi fokuserar på sådant vi vill läsa. Vill vi inte läsa om när modiga Nalin Pekgul gå ut och ta en för henne mycket tuff debatt mot sina muslimska vänner och väljare gör vi inte det. Vi browsar vidare.

För nationalisterna framstår det därför som om våra politiker och debattörer tycker det är värre att flickor på svenska dagis könsstereotypt leker med dockor än att de blir könsstympade.

Nationalistiska nätfora fungerar som en propagandamaskin, som knyter upp människor som inte har sådär jättelätt för att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen: Det krävs en brist på kritiskt tänkande för att fullt ut köpa in sig i deras bisarra världsbild.

En viktig del i denna världsbild är illusionen att de är de enda som ser vad som händer. Vi ickenationalister är som sagt i The Matrix. Nationalisterna står utanför, och försöker få oss övriga att förstå att vår tillvaro är en illusion.

Och de lyckas.

De blir gradvis alltfler.

Tyg som täcker kvinnor

Publicerat den av

CruelHur kvinnor ska klä sig har alltid varit en samhällsfråga av enorm vikt, eftersom män inte kan förväntas hantera sin egen sexualitet, och riskerar att gripas av våldsamma lustar vid blotta åsynen av kvinnlig hud. Kvinnor måste därför ansvara för männens oförmåga att kontrollera sig genom att skyla sig.

Att samhället styr upp kvinnors klädsel har därför blivit en fråga för dess ledare, och då inte minst religiösa företrädare.

De abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam har alla velat drapera sina kvinnor i olika sorters tygstycken. Men den stora skillnaden mellan Jesus och Muhammed i detta sammanhang är att Jesus var en filosof, som på flower power-maner resonerade i metaforer. De konkreta påbud han yttrade var få. Judiska kvinnor täckte håret på Jesu tid, men han hade inga direkta egna tankar runt det. Aposteln Paulus uttryckte att kvinnor borde ha slöja under gudstjänsten – det är allt som står om detta i Nya Testamentet. Därför har kristna kvinnor gradvis droppat våra slöjor, även om många kristna varianter fortfarande inte vill se kvinnohår i kyrkor.

Muhammed, däremot, hade föreskrifter för allt, inklusive hur man går på toaletten. Han reglerade därmed även kvinnoklädsel, vilket är anledningen till att det femhundratalsmode som även användes av judar och kristna nu lever kvar inom islam.

Men i andra änden av slöjdiskussionen finns den om huruvida vi ska täcka resten av kroppen, och där finns ett sammelsurium av skuldbeläggning, förväntningar, utnyttjande och frigörelse.

En kvinna som bär en urringning kan göra det för att hon är objektifierad, och för att hon tror att hon måste attrahera män för att ha ett värde.

Hon kan också göra det för att hon är frigjord och skiter i konventionerna, likt Erin Brockovich.

Utan att veta mer om kvinnan kan vi därför inte avgöra om svällande, bara bröst och korta kjolar är ett uttryck för underkastelse eller frigörelse.

Det är precis samma sak med kvinnor som i väst bär slöjor.

Det kan vara en konsekvens av tvång och konventioner, men också av självständighet.

Underkastelse eller trots.

Så hur ska vi behandla kvinnor som enligt vår mening täcker för mycket eller för lite av sin kropp? Ska vi ta det säkra för det osäkra och visa vårt förakt genom att vägra dem anställning eller genom att tilltala dem nedlåtande eller rentav utgå från att de är idioter, slampor, förtryckta? Ska vi göra som våra förfäder och som fransmännen, och reglera kvinnoklädsel i lag?

Eller ska vi kanske inte utgå från någonting förrän vi vet mer?