Denna bild är från Ha’aretz idag, och ett intressant exempel på hur dessa modiga israeler själva är så mycket mindre kissnödiga än vi andra när de kallar bosättarterroristerna för just ”terrorister”.
Vi övriga har ofta fastnat i en ”bara muslimer får kallas terrorister”-fälla. Det har blivit så viktigt att tona ner alla andra folkgruppers terror för att myten om ”inte alla muslimer är terrorister, men alla terrorister är muslimer”, som är en central del av #islamiseringsmyten, ska kunna leva vidare. För om vi börjar jämföra afghanska ligor med ekvadoriska och bosättarterroristerna med Hamas och inser att terrorister återfinns i alla folkgrupper tappar ju muslimhatarna den snuttefilten.
Vad gäller texten i bilden, som, återigen, kommer från Dahlia Scheindlin hos Ha’aretz, håller jag självklart med. Och jag önskar att vi kan ha samma ansats när det gäller muslimer. Terrorn är inte ”muslimsk”, enligt mig inte ens ”islamistisk” så länge inte syftet är att inrätta ett kalifat, utan det är terrorister som råkar vara muslimer.
Faktum är att jag en tid tänkt skriva om just Muslimska brödraskapet, men jag har inte fått tummen ur riktigt. Så låt oss börja här:
EU kriterier är inte komplicerade. Man ska ha deltagit i eller meningsfullt bidragit till [försök till] terrordåd, och det är förstås svårt att kleta på hela organisationen, som är bred med många grenar. Det verkar dock inte spela någon större roll för dem som hatar muslimer. ”Muslimska brödraskapet” låter ju för många muslimhatare läskigt i sig, och med termer som ”infiltrerar” och ”radikaliserar” och ”islamiserar”, följt av ”hot mot demokratin” är det inte svårt att bli superrädd och skrika ”gör något!”.
Som ni vet som hängt med ett tag är just ”kopplingar till” ett uttryck jag verkligen avskyr, för det säger absolut ingenting, men kan göra stor skada. Jag har sällan eller aldrig hört det användas meningsfullt, utan alltid för att gömma undan att man inte har något konkret att komma med.
För i princip alla i världen har kopplingar till alla. De flesta av Europas muslimer utanför Balkan och Frankrike är 1–3 generationens invandrare, och har därför ofta ”kopplingar till” muslimska brödraskapet i form av någon mosters mans kusin som jobbar på ett universitet i Istanbul eller på ett partikansli i Tunisien, och kan man terrorstämpla hela muslimska brödraskapet för att de har ”kopplingar till” exvis Hamas kan man ju hävda att en stor del av Sveriges och övriga Europas muslimer har ”länkar till terrorism”, med alla konsekvenser det kan innebära för dem som individer och för deras familjer.
Häpp!
Poängen är att ”terrorism” har blivit ett ord vi i Väst alltmer bara använder för muslimska illdåd. Exempel: När ligor i Afghanistan mördar, kidnappar, spränger med mera kallas det ”terrordåd” och de skyldiga är inte bara ”terrororganisationer”, utan ”islamistiska terrororganisationer”, så även om deras motiv inte har ett smack med religionen att göra blir de bevis för att muslimer är läskiga och islam farligt. När latinamerikanska ligor begår exakt samma brott är det dock sällan terror och definitivt inte ”kristen terror”.
Terrorklassificering används alltmer som ett sätt att slippa argumentera och för att kunna fortsätta bygga ut islamiseringsmyten. Vi som tänker själva behöver sätta ner en fot här. Det är enligt mig inte längre Sverigedemokraterna som är mest drivande här – KD, som en gång stod för religionsfrihet och sunda kristna värderingar, håller på att gå om dem när det gäller hyckleri.
Jag vill bara lite kort svara på kommentarer jag fått på sistone:
”Du hade inget svar på det?! Jag ställde frågan förut, men du svarade inte!”
Så jag kollade precis. De senaste 28 dagarna har jag snittat på 517 Facebook-kommentarer och Twitter replies om dagen. Och visst är en del av dem från mig, men å andra sidan svarar jag ofta på shares/retweets av det jag skrivit och de är inte inräknade, så – ”runt 500 svar om dagen” kan man utan att överdriva säga att jag får.
Så om jag inte svarar betyder det inte nödvändigtvis att jag ghostar er. Inte heller att jag ”inte vågar svara”. Tagga mig igen, om det är viktigt.
”Du har inte skrivit något om valfusket, det säger allt!”
Olika varianter på det har dykt upp på sista tiden. Samma sak brukar hända när något sensationellt mord utfört av en utrikesfödd eller liknande har inträffat. Och jag undrar alltid vad som försiggår i huvudet på dem som drar slutsatsen att jag ”minsann vägrar se problemen med invandringen” utifrån det faktum att jag inte liksom nyhetsrapporterar runt brott potentiellt begångna av invandrare eller muslimer eller annan grupp.
Jag väljer ämnen utifrån vad jag går och tänker på. Vad som skaver, inspirerar, chockar, glädjer, bekymrar mig – i Sverige och resten av världen. Ouppklarade mord och valfuskutredningar kan andra hantera, tills jag plötsligt en dag slås av en tanke jag vill dela med mig av.
Mitt fokus idag är att knäcka vad jag döpt till islamiseringsmyten i alla dess beståndsdelar. Den är ett eko av det förra tjugotalet, och den har samma mål: att utrota en abrahamitisk folkgrupp. Måhända inte medelst mord – än – ”bara” förvisning från Sverige och västvärlden. Men retoriken är densamma som då.
Så jag skrev att svensk lag inte utgör något hinder för den som vill leva enligt sharia, och fick sedan ägna dagar åt att förklara att jag aldrig påstått att allt som är tillåtet enligt sharia också är lagligt i svensk lag, utan bara att det är möjligt att leva enligt båda.
Så för er som fortfarande inte begripit vad jag försökte säga har jag skapat detta venndiagram. Varför spelar det roll? Jo, för att en del av islamiseringsmyten bygger på att muslimer måste leva i ett land där sharia är lag. Islamiseringsmytomanerna blandar helt enkelt ihop sharias krav på individen med de delar som förutsätter statlig rättslig makt för att tillämpas – som till exempel hudud, de föreskrivna straffen för vissa brott.
Många påpekade att svensk arvsrätt med laglotter och orubbat bo krockar, och det stämmer, men det går att lösa med testamenten. I de sällsynta fall en dotter skulle ärva mindre än sin del enligt svensk lag kan hon, efter förälderns död, absolut begära jämkning, men föräldern ifråga har ju fortfarande levat enligt sharia.
Så ett sidospår här: Många anser, fullt förståeligt, att sharia är diskriminerande och drar slutsatsen att lagarna betyder att kvinnor är ”mindre värda”. Troende muslimska kvinnor ser det enligt min erfarenhet inte så. Gud via Muhammed stipulerade tydligt att kvinnors pengar – genom arv eller arbete – är helt deras egna. Hur mycket pengar hon än har ska hennes man försörja henne. Så om man tänker sig ett syskonpar som är gifta med ett annat syskonpar och deras respektive föräldrar dör och lämnar efter sig 150 000 var får döttrarna 50 000 och bröderna 100 000. Men sedan ska bröderna dela med sig av sina pengar, vilket resulterar i att döttrarna disponerar över 100 000 och bröderna 50 000. Detta är förstås förenklat. Männen behöver inte ge sina fruar hälften så länge de uppfyller försörjningskravet, så se det mer som ett exempel. Men min poäng är att man kan liksom inte bara lyfta ut en komponent ur sharia och klanka ner på den, utan måste se till hela systemet.
Ytterligare en komponent i islamiseringsmyten är att peka på hur många muslimer som enligt Pews undersökning från 2013 ville leva i ett land där sharia är lag. Detta ses som ett bevis för att Sveriges muslimer säkert som synden har samma strävan. Argumentet är att eftersom 99 % av de tillfrågade muslimerna i Afghanistan svarade ja betyder det att Sveriges alla afghaner också vill det. Men det är en sak att som god muslim svara ja på en fråga i en opinionsundersökning och en helt annan att driva en aktiv kamp för något.
Bland det dummaste jag hört senaste dagarna är dock att eftersom det bara fanns tre muslimska länder (fel – det fanns tre imperier, men dussintals länder) för fem-sexhundra år sedan, och det nu minsann finns 53, skulle vara ett tydligt tecken på den livsfarliga islamiseringen. De allra flesta av dagens muslimska länder hade muslimsk majoritetsbefolkning även då, men de var inte självständiga länder. Och visst finns ny muslimsk majoritet, framförallt söder om Sahara och i Sydostasien, men om vi jämför med kristendomen, som sedan dess spridits inte bara i Subsahara och Asien utan även till båda de amerikanska kontinenterna, är det med samma logik kristeniseringen vi ska vara rädda för.
Efter de senaste dagarnas diskussioner har jag insett att det är mer relevant än någonsin att definiera vad som menas med ”islamister”, eftersom de påstås vara så farliga, och det har nu gått så långt att regeringen tillsatt en ”islamiseringsutredning”.
Så låt oss bena ut detta en gång för alla.
När Sveriges muslimhatare, som Richard Jomshof, talar om ”islamister” brukar de börja med att konstatera att vi har ”runt en miljon invånare med muslimsk bakgrund”, vilket är relativt korrekt – jag räknade på det häromveckan. Men sedan sker glidningen. Man går från siffran ”en miljon” och lägger sedan svepande till att ”inte alla är islamister” och får det därmed att, utan att säga det, låta som om det är nästan en miljon svenska muslimer som strävar efter att införa sharia i Sverige för alla som bor här.
I själva verket är det så här:
Av de runt en miljon svenskar som har muslimsk bakgrund är runt 700 000 inte muslimer längre, om de någonsin var.
Skulle dessa rösta för särlagstiftning om något parti föreslog det? En fingervisning ges av att Nyans i förra valet fick 28 000 röster, men det de i huvudsak ville förändra vad gäller lagstiftning var att ge muslimer minoritetsstatus, förbjuda koranbränningar och införa islamofobi som separat brottsrubricering. Skulle Sveriges praktiserande muslimer vilja införa exempelvis hudud, det vill säga de fasta straffen inom klassisk islamisk straffrätt, i Sverige? Förmodligen är de som vill det ynka få, men det har ingen praktisk betydelse på grund av hur få de är totalt.
Hur många strävar efter att införa särlagstiftning?
Om vi med ”strävar” menar ”skriver brev”, ”kampanjar”, ”propagerar” så att det märks är antalet såvitt jag kan hitta noll idag. År 2006 skrev Mahmoud Aldebe, då ordförande för Sveriges muslimska förbund, ett öppet brev till riksdagspartierna där han krävde särregler för muslimer. Detta dras fortfarande, tjugo år senare, ideligen upp som exempel på den fasansfulla islamiseringen i Sverige. Men vad som hände var att Sveriges muslimska råd, paraplyorganisation för nio muslimska förbund, tog avstånd från kraven, och flera muslimska företrädare kritiserade dem öppet. Aldebe själv backade dessutom från formuleringen om särlagstiftning och sade att han inte ville ha parallella lagar utan anpassningar av svensk lag.
Sedan dess finns inget känt exempel på någon som vågat sig på något liknande. Jag har letat. Och eftersom han fortfarande är Sveriges alla muslimhatares goto-exempel på hur muslimer försöker ta över Sverige utgår jag från att ingen mer finns. Så. Noll kända personer idag.
Och nu kommer vi till de verkliga islamisterna. De som inte nöjer sig med särlagar, utan aktivt propagerar för att alla svenskar ska leva efter sharia. Det är de som är de verkligt farliga. De som alla muslimhatare ligger vakna om nätterna och oroar sig för. De som ska ta över Sverige säkert som ögat.
Vilka är de? Jag har frågat detta hur många gånger som helst och aldrig fått svar. Upplys mig! För jag har aldrig hittat någon enda sådan person.
“Vi pratar om ungefär 3 000 personer, av dem är drygt 2 000 våldbejakande islamistiska extremister. Det innebär inte att det är 3 000 personer som ska begå terrorattentat, det innebär att det är individer som kan stödja, samla in pengar, rekrytera och på olika sätt vara behjälpliga med logistik.”
Det är allt. Det finns ingen senare siffra, så låt oss sluta säga ”tusentals” och konstatera att ingen vet. Det var en annan tid med andra förutsättningar.
Säpo menar idag att våldsbejakande islamism tillsammans med högerextremism utgör Sveriges främsta terrorattentatshot. Men. Den gigantiska tankevurpan bland så många islamismalarmister är att de inbillar sig att det finns grupper i Sverige vars mål är att göra Sverige till ett kalifat. Det är inte så Säpo beskriver hotet. Istället menar de att hotet kommer från att i huvudsak ensamma eller små grupper av individer kan få för sig att ”straffa” Sverige (min sammanfattning) för att vi är ”islamfientliga”:
Så här har vi det. Islamiseringsmyten sammanfattad: ”Vi har en miljon människor med muslimsk bakgrund (korrekt), och inte alla är islamister (nähä, men kanske åttahundratusen) som vill göra Sverige till ett muslimskt kalifat där vi alla tvingas leva under sharia. Och jättemånga av dem är våldsbejakande och dessutom föder de superdupermånga barn.”
Jag tycker jag har framfört detta så många gånger, men efter alla kommentarer och framförallt twitterreplies jag fått under gårdagens inlägg är det tydligt att det inte räcker:
Svensk lag utgör inget hinder för den som vill leva enligt sharia.
Om man förstår detta självklara inser man också varför den så kallade ”islamiseringen” är en myt. Det har förekommit enstaka individer som har velat se särlagstiftning, men de är ynka få. Den enda lag som över huvud taget har diskuterats seriöst är förbud mot att elda upp religiösa symboler. Och det är inte i sig islamistiskt att vilja det – många som inte är muslimer har också den åsikten, och det finns förbud mot religiösa förolämpningar i merparten av Europa.
Vi kan inte fortsätta acceptera att ”islamist” används som nedsättande epitet på svenska muslimer som bara vill vara ifred i sitt utövande av sin religion och som inte gör en fluga förnär. För självklart är det så att alla som är djupt troende följer sin guds påbud i första hand. Det var för övrigt precis den egenskapen hos kristna tyskar som fick dem att gå emot Nazitysklands lagar.
Den som anklagar sina medmänniskor för att inte vilja följa ”demokratiskt stiftade lagar” eller för att inte vara för ”individuell frihet” ska inte kunna komma undan med det. Åkesson behöver förklara vilka i helskotta lagar han menar att Sveriges troende muslimer vägrar följa på grund av sin religion.
Muslimerna kommer att vara i majoritet i Sverige i mitten av seklet, säkert som ögat, och då kommer vi alla att få leva i ett kalifat.
Jag har hört det i bortemot femton år, och skrev om det redan 2015 – två år innan Pew Research hällde vatten på kvarnen genom en synnerligen feltolkad rapport.
Men jag ser påståendet ploppa upp lite nu och då, så det är dags för en ny mytknäckare.
Vem räknar vi som muslim? Den som har muslimska föräldrar, den som kallar sig muslim, den som är troende eller den som aktivt vill införa straff för konvertiter? Vi kan inte räkna dem innan vi vet vilka vi syftar på.
Låt oss börja med den ofta citerade Pew-undersökningen. Kom ihåg att året var 2017 mitt i en av Europas största flyktingkriser sedan andra världskriget:
“Sverige, som också har tagit emot ett relativt stort antal flyktingar, skulle påverkas ännu mer om migrationsnivåerna från 2014 till mitten av 2016 fortsatte på obestämd tid: Sveriges befolkning (8 procent muslimer 2016) skulle i högscenariot kunna öka till 31 procent muslimer år 2050, jämfört med 21 procent i mellanscenariot och 11 procent utan ytterligare muslimsk invandring.”
De förutsätter alltså att den extrema invandring vi hade de åren hade fortsatt och fortsätter fram till 2050, med oförminskad styrka. Det scenariet är förstås redan borta.
Sedan har vi muslimhatarräknenissarna som satt sig ner med Excel.
De brukar börja med att räkna alla som har minst en förälder från ett muslimskt land som muslimer, sedan utgå från att de föder massor av barn och sedan extrapolera därifrån, genom att anta att alla muslimer föder massor av barn, medan den icke-muslimska befolkningen står helt still.
Så för att Sverige ska bli ett kalifat behöver således två ting vara sanna. 1) Alla som har en muslimsk förälder växer automatiskt upp som troende muslim och 2) alla muslimer är så extrema att de vill införa sharialagar i Sverige och avskaffa demokratin.
Landets procentandel muslimer enligt Pew multiplicerade jag med invandrargruppen från det landet. Så då räknas nästan alla afghaner och nästan inga sydkoreaner.
Jag tittade på tre grupper:
Utrikes födda plus inrikes födda med båda föräldrarna från samma land: 1 142 000
Sedan la jag till dem med två föräldrar födda utomlands, men i olika länder, genom att lägga till dem som halvor: 1 213 000
Slutligen la jag till dem med en inrikesfödd förälder, också som halvor: 1 275 000
Bland iranier identifierade sig bara omkring en åttondel som muslimer, och även bland irakier, turkar och bosnier var andelen muslimer lägre än ursprungsländernas nivåer, medan kristna och icke-religiösa var överrepresenterade. Och skillnaden mellan 99,5 procent och en åttondel när det gäller en grupp på omkring 120 000 personer visar hur enormt mycket en sådan beräkning kan överskatta antalet muslimer bara när det gäller Iran.
Jag känner att det fortfarande finns belägg för att säga “runt en miljon svenskar har muslimska rötter”.
Men nu glider vi in i nästa område: Även om du har muslimska rötter är du förstås inte nödvändigtvis muslim själv.
Så en bättre fråga än muslimska rötter är hur många som identifierar sig som muslimer.
Och det är ju rimligtvis i den gruppen vi hittar dem som medelst barnafödande planerar att göra Sverige till ett kalifat genom att bli tio miljoner till antalet på tjugo år.
Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna försöker nu överträffa varandra i att hetsa mot muslimer i syfte att svartmåla dem och trakassera dem, till nivåer som påminner om hur tyskar hetsade mot judar, romer och funktionshindrade på trettiotalet.
Sameh Egyptson är en av rassehögerns absoluta favoriter att citera, och han kandiderar nu för KD, så låt oss bara gå igenom denna lista över de fem pelarna i Islam med min favoritprincip #användsammamåttstock som redskap och se var vi landar.
Vi börjar med presuppositionen: ”krav på andra är politik”.
Stämmer det? Självklart inte. Påståendet är superlöjligt. Rent generellt skulle jag säga att alla krav som har stöd i befintlig lagstiftning knappast kan kallas politiska – det är först när man vill ändra lagen eller kräver bidrag ur statskassan med mera som det möjligen kan kallas så.
Hör själv:
Jag kräver att …
få byta denna tröja jag köpte på öppet köp
du inte blockerar vägen till mitt hus
få hålla en demonstration i enlighet med yttrandefriheten
Så låt oss anta att Egyptson inte är dum som ett spån och tror att det är politik när man vill att andra följer gängse regler och behandlar en i enlighet med svensk lag eller ingångna avtal, utan att vad han försöker säga är att ”krav på andra som förutsätter att vi förändrar vår befintliga lagstiftning är politik”, och låt oss studera vad han skriver ur det perspektivet:
1. ”Krav på böneutrop är politik.”
– Den här besattheten från muslimhatare vid just böneutrop, som sker vid några ynka få ställen i Sverige och stör i det närmaste noll personer är en tragisk påminnelse om hur ynkliga en del av Sveriges troende kristna är när det gäller hänsyn mot andra. Vi har tusentals kyrkor med kyrkklockor som ljuder över tusentals kvarter, men trots att vi har trehundratusen muslimer i Sverige unnar de inte några få moskéer fem minuter i veckan i avsevärt lägre ljudnivå. Det är ett faktum att de som vill ha böneutrop inte alls är politiska. Tvärtom. De tillämpar befintlig lagstiftning – samma regler som för utomhuspredikningar, idrottsevenemang, auktioner, båten Elida, Frälsis. De förväntar sig ingen särbehandling, bara likabehandling.
De som gör det till ”politik” är SD och KD, som vill särbehandla muslimer genom att inskränka deras och endast deras rättigheter.
2. ”Krav på särskilda regler under fastan är religion.”
Jag har ingen aning om vilka ”särskilda regler” han syftar på. En snabb googling säger att det finns muslimer som ber arbetsgivare om viss flexibilitet, men inget mer än så. Ni som vet vilka lagändringar muslimer krävt för att kunna fasta får gärna upplysa mig.
3. ”Pilgrimsfärd är religion. Krav på särskilda regler under aid al-adha är politik.”
Igen: va?! Vilka lagkrav har muslimer framfört gällande Eid? Jag har sett synnerligen enstaka personer vilja göra Eid till helgdag, men de har uteslutande varit etniska svenskar.
4. ”Allmosor är religion. Krav på offentlig finansiering är politik.”
Igen frågar jag mig vad han syftar på. Är det avdraget för gåvor till välgörenhet? Det är redan lag, och den som var drivande var Alf Svensson, i en annan tid, när KD var ett helt annat parti.
5. ”Bekännelsen är religion. Krav på att religionen ska styra samhället är politik.”
Ehm. Vilket parti var det du ville representera nu igen?
Slutligen:
”När man vill ha en samhällsordning enligt sharia talar vi om politisk islam.”
Jag har skrivit om detta många gånger förut, men det tål att upprepas. Sveriges troende muslimer har inga förväntningar på att Sverige ska styras enligt sharia. Jag har knappt sett någon muslim någonstans i Väst ha det, förutom att en del vill inrätta blasfemilagar – vilket jag är emot, men som sagt. Det är det enda undantaget. De som är djupt troende kräver inte att samhället hugger händerna av tjuvar eller förbjuder homosexualitet. De som istället kräver hårdare straff och hetsar mot pride och transsexuella är, som jag skrev igår, Egyptsons medpolitiker. Så snacka om att kasta sten.
Det de muslimer vill som är djupt troende är att kunna följa Islams (Sharias) fem pelare: Bön, fasta, pilgrimsfärd, allmosor, trosbekännelse.
”Religion blir politik när den ställer krav på andra!” är hans slogan.
Som jag skrev för ett tag sedan är inte problemet med SD idag deras nazistiska rötter. Det var länge sedan. Istället är det muslimhatet. Den massiva rasismen mot muslimer, som går ut på att misstänkliggöra, hetsa mot, fundera ut nya lagar i syfte att trakassera, alltid lyfta fram som ett problem. Numera har KD blivit nästan värre.
SD- och KD-politiker undviker oftast att prata om ”muslimer”, eftersom de vet att det är hets mot folkgrupp.
Nyckelordet är istället ”islamisering” – detta gigantiska problem Sverige påstås lida av och som håller på att förstöra landet.
Jag brukar svara med att fråga på vilket sätt islamiseringen av Sverige förstört något för vederbörande på sista tiden. Sista året? Sista tio åren? När?
Efter att ha skrivit om muslimhat i runt femton år vet jag ju vilka svaren blir – några enstaka badhus har kvinnotider (vilket inte bara är för muslimer) och tänk om en man måste bada just då, man vill inte se kvinnor i hijab för det är av någon anledning läskigt, det finns några moskéer i Sverige med böneutrop och om man råkar strosa förbi där under fem minuter på en fredag inom en radie av hundra meter kan man råka höra arabiska, man vill inte se moskéer i Sverige, för de passar inte in i arkitekturen och muslimer är överlag som grupp ute efter att ta över hela Sverige medelst barnafödande.
Nu har det kommit fram att var tredje elev i Malmö var ledig under Eid. Det står inget om huruvida de skolkade eller var sjuka eller hade beviljad ledighet, men för muslimhatarna spelar det ingen roll. Jag gjorde, se bild, ett litet montage av en del av kommentarerna under ett inlägg om detta:
Ledigheten är ett bevis för ”islamifieringen” som någon skrev.
Att ta ledigt för att resa bort eller fira mormor är inga problem, men för eid ska det tydligen leda till utvisning. Och jag är rätt säker på att samma människor hade varit väldigt upprörda om utlandssvenska barn i muslimska länder inte hade beviljats ledigt på julafton på grund av hat mot kristna. Jag är rätt säker på att de inte hade ylat om att svenskar i UAE måste integrera sig i den muslimska kulturen och sluta dela ut julklappar.
Och en sak till: Jag har alltid varit kritisk mot det där med indragna medborgarskap av principiella skäl. För mig är det en pervers diskussion. Lagt kort måste ligga.
Och här ser vi resultatet av att politiker hållit på och tjafsat i fyra år om vilka som ska ha rätt att fortfarande få vara svenskar. Det börjar med att man vill, i strid mot internationell rätt, dra in medborgarskapet för terrorister, och så halkar vi längs ett sluttande plan ner till ”Skolkar man för att fira muslimska högtider så ska hela familjen ut. Rakt av. Riv medborgarskapen och bye bye.”.
Tänk er att det suttit en massa svenskar och velat dra in judisk-svenska familjers medborgarskap för att barnen är lediga på Jom kippur. Eller velat utvisa hinduer som är lediga under Diwali …
”Troende muslimer följer sharia istället för svensk lag!” deklarerade någon nyss.
Alltså.
Människor följer sitt lands lagar av två skäl. Man sympatiserar med dem och/eller man vill inte uppleva konsekvenserna.
Så det finns lagar vi gillar: jag har ingen lust att döda någon och hade inte gjort det även om det inte varit lag.
Det finns de vi är neutrala till: deklarationen ska vara inne i tid – jag deklarerar för att jag inte vill få böter, men för mig hade tidpunkten lika gärna kunnat vara en annan.
Och så finns det lagar många inte gillar, men de följer dem för de vill inte ta konsekvenserrna. Fortkörning är ett vanligt exempel.
Svensk lag och sharia har förstås ett stort överlapp, dvs man får inte stjäla eller döda med mera, och sedan finns lagar som bara är svenska – fortkörningslagar återfinns liksom inte i koranen – och så finns lagar som bara är sharia, som gåvor till fattiga, inte betala ränta, inte äta viss mat, bön, testamenten.
Det är ett venn-diagram, uppenbarligen.
Men det finns ingen svensk lag som den som lever efter sharia inte kan följa, med lite vilja. Och omvänt.
”Dual loyalty” är en antisemitisk myt som bygger på att judar inte skulle vara lojala mot sitt hemland, utan mot Israel och/eller judendomen.
