Kristersson har ingen chans

Här är den rätt självklara sanningen: Det finns ingen möjlighet att en majoritet av svenska folket röstar på en regering med sverigedemokratiska ministrar i. Kristersson kunde ha varit världens perfektaste – det han säljer vill sextio procent av svenskarna, varav mer än tio procentenheter allmänborgerliga väljare, inte ha.

In all fairness tror jag inte M hade haft så stor chans även om SD skulle ha kunnat övertalas till att acceptera att vara hängparti en mandatperiod till. Men det hade kanske räddat kvar en del av mina gelikar och förlusten hade varit mindre. Nu är det förstås möjligt att den dörren var stängd. Kan på sätt och vis förstå att SD som ”Sveriges näst största parti” känner sig berättigade. Det hade nog jag också gjort.

Eftersom detta är det första val jag inte befinner mig längs en skala mellan ”hejar på Moderaterna” och ”lägger en massa tid på att jobba aktivt för moderat valseger” utan istället är en blobb som svävar ovanför politiken har det varit intressant att se hur korkade de är som försöker övertala oss.

”Titta här vad hemsk Magdalena Andersson är!”

”Titta här hur partiska public service är!”

”Muslimer i slöja ska inte få gå ut!”

”Du är vänsterbliven!”

”Vänstern är antisemiter!”

Liksom. Om målet är att övertala oss som saknar blocktillhörighet är detta väldigt fel metoder.

Nu förekommer den här sortens icke-argument från vänster också, men jag märker dem mindre eftersom jag är van att ignorera dem, sorry to say.

Ni har redan alla muslim-, public service-, Andersson-hatare. De som får tuppjuck av att se en moské är redan era. Ni har alla hudfärgsrasister och alla som vill plocka medborgarskap av vartenda otacksamt invandrarbarn.

Händerna borde sträckas åt andra hållet. Det icke-extrema, det där sunt-förnuft-folket bor, vi allmänborgerliga som inte hatar sossar och invandrare utan är vän med dem, och inte vaknar svettiga och oroar oss över ”islamiseringen”.

I detta val lär det inte hjälpa.

Men inför nästa.


Följ diskussionen på Facebook:

”Rösta inte på er budget!”

huhAnders Lindberg tycker att Moderaterna ska lägga ner sina röster på sin egen budget, för att låta Socialdemokraterna regera.

Jag har lite grann väntat på att någon skulle kräva detta av Alliansen. Inte förvånad att Anders Lindberg blev först. Nu orkar jag inte gå tillbaka och läsa vad just Anders skrev 2010, men vad jag minns var tongångarna, när Alliansen regerade med 49,5 % av rösterna, inte riktigt så ”snälla S låt Alliansen regera och låt bli att bråka med dem!”. Det var istället Alliansen som ”gjort sig beroende av Sverigedemokraterna” och som fick skylla sig själva i alla lägen.

Efter att Magdalena och co gått in och aktivt tagit hjälp av SD för att fälla brytpunktshöjningen har jag iingen förståelse. Det var rätt ruttet gjort – inte mot Alliansen utan mot svensk praxis. Men det var inte direkt så att Aftonbladet protesterade då. Då var det självklart att S skulle driva sin politik.

Nu kan man ju tycka både att det där är gammalt käbbel och att det är mer på spel idag iom att någon uppenbarligen måste regera Sverige.

Så om vi släpper det som varit och bara tittar pragmatiskt på dagens situation: Om Stefan Löfvén avgår och sedan ingen annan kan bilda regering blir det förstås han och Miljöpartiet som får bilda regering igen. Men då får de köra vidare på Alliansens budget, eller lägga en kompromissbudget, som de kan få med Alliansen på. I båda fallen vinner Alliansen.

Och det är Alliansens skyldighet att försöka driva igenom sin politik. Jag har inte sett någon Alliansröstande ledare eller bloggare tycka att S’ budget är särskilt lyckad.

Ergo: Alliansens väljare vill inte se den genomröstad.

När man gör den här sortens analyser kring parlamentariska frågor behöver man lyfta sig ur sina egna politiska åsikter och bara se partierna som namnlösa representanter för väljarna. Jag saknar det rätt ofta hos just Aftonbladets ledare – helt undantaget Lena Mellin, förstås, som istället är ovanligt duktig på att ställa sig utanför frågorna och åsiktsfritt betrakta spelarna.

Gör man det förstår man att det var barnsligt att vara arga på Alliansen för att de regerade vidare i minoritet 2010, det var fel av Magdalena och övriga att bryta praxisen, och att det är rätt av Alliansen att inte släppa sin budget. Idag. Men det är också nödvändigt av Alliansen att om konsekvensen blir att deras budget vinner behöver de agera för att det INTE ska bli extraval genom att samarbeta fram en ny budget med S. Inte för att jag tror det skulle bli någon skillnad i väljaropinion då alls – förmodligen blir det samma resultat, utan för att det blir dyrt för Sverige på alla plan.

Om man lyfter sig utanför sina egna politiska åsikter inser man också att det aldrig är SDs fel (även om jag är emot det mesta i deras politik måste jag säga det), eftersom det är deras skyldighet mot sina väljare att försöka få någon i Riksdagen att samarbeta med dem.