Detta är en text som bubblat i mitt bakhuvud ett tag.
Jag har kommit fram till att det är rasistiskt att säga att det är rasistiskt att säga ”From the river to the sea, Palestine will be free”. Likaså att klaga på Palestinahalsband. Detta gäller trots att ADL hör till dem som gör det.
Min utgångspunkt är att alla människor som lever i Israel och Palestina har rätt att leva där, så länge de inte bosatt sig på någons stulna egendom eller, än värre, stulit egendom själva. Alla som någon gång fördrivits från sitt hem på grund av att hen har fel ursprung eller religion ska få det hemmet tillbaka. Det gäller förstås i huvudsak palestinier, men det finns säkert judiska familjer som kan ha sådana anspråk också. Sedan är det förstås som jag skrivit tidigare: Det kan finnas många undantag där någon köpt stulen egendom i god tro, och det behöver hanteras med respekt. Men i stort är det så det måste fungera.
Och när man kommer fram till den insikten inser man att då har miljoner palestinier rätt att flytta hem, även när det hemmet ligger i dagens Israel. Därför att mördandet och fördrivningen av deras familjer var fel. De har exakt samma rätt som familjer till mördade och fördrivna judar att få tillbaka vad de ägde.
Och då blir nästa steg att konstatera att Israel och Palestina borde bli ett land. Tvåstatslösningen är möjlig, men blir klumpig. Jag är inte emot den, jag bara föredrar en enstatslösning.
Och då blir ”From the river to the sea, Palestine will be free” och halsbandet ett uttryck för att alla i det som en gång var Palestina, kalla det vad du vill, ska ha exakt samma fri- och rättigheter. Medborgarskap. Återställt ägande. Rösträtt och representation.
Och när man dragit den slutsatsen kommer nästa. Den jag inledde med. Att kalla det antisemitiskt eller rasistiskt att använda ramsan är i sig rasistiskt, för gör du det förvägrar du palestinier samma rättigheter som israeler har idag.
Det förekommer ett intressant val ikväll i USA. Det är ett primärval (alltså där partimedlemmar väljer vem som ska delta i det riktiga valet i höst) för Demokraterna gällande en stol i kongressen. Det finns 435 sådana, så varför spelar denna roll? Dels är det ett prestigefyllt distrikt, NYs tionde. Södra Manhattan – crème de la crème, med lite inslag av Brooklyn.
Men framförallt beror det på den puttelilla skillnaden mellan kandidaterna Brad Lander och sittande Dan Goldman. De är båda 50+ högutbildade judar från New York, med nästan identiska inrikespolitiska agendor.
Skillnaden ligger i attityden mot Israel. Även den kan tyckas liten. De identifierar sig båda som ”progressive Zionists” och vill se en tvåstatslösning.
Men.
Goldman menar att felet med Israel är, lite tillspetsat, bara Netanyahu, och han är ensamt ansvarig för alla dumheter, så bara han försvinner blir allt solsken. Goldman vägrar ta ordet ”folkmord” i sin mun.
Lander kallar Gaza ”folkmord”, och vill stoppa all vapenexport till Israel. Och han har Mamdani på sin sida.
Jag har själv en ambivalent ”relation” till Goldman. Jag har gillat honom massor – han och polarna Raskin och Moskowitz har varit en fröjd att se de senaste åren – pålästa, snabbtänkta, roliga och alltid fram tills nyssens på rätt sida, imo.
Tills Goldman började slira om ”right to defend itself” och liknande tror jag aldrig jag hade inte hållit med honom. Och han är uppenbart obekväm. I debatten med Lander försökte han halka undan och byta samtalsämne, vilket fick honom att framstå som i underläge, trots att han är sittande kongressledamot.
Det intressanta med valet, som i skrivande stund är på väg att räknas, är att se vad som händer när ordet ”folkmord” är den huvudsakliga skillnaden mellan två kandidater. Jag är inte ensam om analysen. Om Lander vinner, vilket han ser ut att göra, lär det skicka en megastark signal inför höstens val.
För här är grejen: Distriktet har mer än en fjärdedel judiska väljare.
Den här är till er som menade att den urklippta flaggan var ett ”undantag” och att det finns palestinska flaggor överallt i Israel.
Två veckor tidigare grep polisen en demonstrant som höll upp en skylt till stöd för en tvåstatslösning. När demonstranten protesterade fick han höra att om han inte var tyst skulle polisen ”break his bones”.
Enligt Haaretz konfiskerade en israelisk polis förra veckan en ungersk flagga från en regeringskritisk demonstrant i norra Israel och hävdade att den kunde ”provocera” på grund av dess färglikhet med den palestinska flaggan.
Demonstranten, som deltog i den veckovisa demokratiprotesten vid Karkur Junction, berättade för Haaretz att han innan flaggan togs märkte att en polis tittade misstänksamt på honom. ”Tre av de fyra färgerna i den palestinska flaggan finns också på den ungerska flaggan, så jag sa till henne att det var en ungersk flagga”, mindes han. Han sa att polisen sedan kallade på en befälhavare, som konfiskerade flaggan.
”När jag förklarade för honom att det var den ungerska flaggan, sa han: ’Du kanske förstår det, men andra kommer inte att göra det.’ Jag erbjöd mig att sätta tillbaka flaggan i min bil, men han vägrade och konfiskerade den. Först efter att protesten var över gick han med på min begäran och lämnade tillbaka den.”
Polisen gav inget konkret svar till Haaretz angående konfiskeringen av den ungerska flaggan och gripandet, och sa bara att förfrågan från Association for Civil Rights in Israel ”kommer att behandlas av berörda myndigheter.”
Alla svenska partier och i princip alla så kallade ”västerländer” har ”en tvåstatslösning” som standardsvar på frågan vad man vill åstadkomma i Palestina och Israel. Det är PK och rätt enkelt.
”Vad vill ni?”
”Tvåstatslösning! Häpp!”
”Och hur ska det gå till?”
”Ja alltså Israel har rätt att försvara sig yadayada terrordåd yadayada måste sluta lära sina barn att hata judar yadayada. Men sen.”
Typ.
Nej.
Det finns nu bara två vägar framåt.
Antingen beslutar FN om Israels gränser, kickar ut bosättarterroristerna och skickar dit fredsbevarande trupper eller också behöver det bli en enstatslösning. I båda fallen måste Israel tvingas.
Inte alla israeler. Det finns många underbara individer – jag läser om dem och jag läser vad de skriver och lyssnar på vad de säger – men de är för få.
Men alltid när jag säger att jag egentligen förespråkar en enstatslösning får jag höra att då har ju inte längre judarna ett eget land. Och jag brukar då svara att ”varför behöver de ha det?”, och då blir svaret att de kan inte vara trygga annars.
Well. Låt oss jämföra med ett annat folk.
De finns i några tiotusental i Sverige sedan några hundra år, och de har behållit sina traditioner och i huvudsak gift sig med varandra fram tills nyss, och de har varit och är fortfarande utsatta. Massor av svenskar har en stereotyp, rasistisk syn på dem, och de förföljdes och mördades av nazisterna.
Romer.
Förklara för mig varför den ena folkgruppen behöver ett eget land för att ”vara trygga”, men inte den andra. Och kom inte dragande med att romer har olika religion sinsemellan. Israel har många ateister och de olika religiösa grupperna har inte särskilt stor samsyn – precis som vad gäller romerna. Det finns inget som säger att man måste ha ett eget land för att kunna utöva sin religion.
Vi kan fortsätta. Druser har inget eget land. De har en egen religion och är ett folk med en kulturell särart och en historia av förföljelse. Samma sak med sikher.
Samtidigt som Israel fortsätter mörda och fördriva palestinier och nu även har börjat med libaneser i sitt Greater Israel-projekt trasas alla möjligheter att skapa två länder sönder.
Det är dags att på allvar börja kräva en enstatslösning.
Vill ni ha hela Palestina? Visst! Och då ska varenda palestinier ha medborgarskap och fullständiga rättigheter.
Ett vanligt argument för rasism mot palestinier är att ”de” har haft massor av tillfällen att bli en tvåstatslösning, men väljer terrorism istället.
Även om det hade varit sant innebär det förstås inte att Israels illegala ockupation och återkommande terrordåd mot palestinier varit berättigade, men påståendet i sig är en myt. Det har aldrig funnits något tillfälle där palestinierna hade kunnat bli en stat utan antingen mord och fördrivning av delar av dem eller ockupation eller båda.
1947 förstod ledande palestinier att Israel skulle fördriva den befolkning som levde i État juif, och vägrade gå med på delningen, vilket fick sionisterna att tycka att fint, då kan vi ta mycket mer än den dryga halva vi fick oss tilldelade. Men även OM de hade tackat ja stod det helt klart att de åtminstone hade mördat och fördrivit människor i État juif.
Det ”bästa” fredsavtalet gavs palestinierna 2000-2001, och med facit i hand kanske Arafat borde ha sagt ja till det, men de uppfattade det som fortsatt ockupation, som nu skulle bli etablerad, eftersom de hade godkänt den. Inte heller skulle palestinier som fördrivits få rätt att återvända, och det rasistiska argumentet för detta var att då skulle palestinierna bli för många.
För mig är dock allt detta ett ickeargument. Jag anser att samtliga palestinier har rätt att återfå den mark som var deras 1947, och om deras hem blivit förstörda ska de kompenseras. Helst bör Israel och Palestina bli ett land – men jag förstår att det inte går i närtid, så då är någon sorts tvåstatslösning nödvändig, och freden övervakas av en neutral part.
Och bosättarterroristerna och IDF-soldaterna behöver åtalas för sina terrordåd och krigsbrott och omedelbart lämna Palestina.
Israel har snart byggt för mycket på stulen mark för att det ska gå att reparera. Västvärlden borde därför ge upp sina krav på 1967 års gränser och istället kräva att Israel ger medborgarskap till alla palestinier.
I ett första steg till dem som fortfarande bor i Palestina. I förlängningen till dem de fördrivit. Och ja. Då kommer människor att återvandra, helt säkert. Skillnaden är att dessa återvandrare, till skillnad från de nuvarande, faktiskt levat i området inom 1-2 generationer.
Och ja, jag vet att den judiska befolkningen då blir i minoritet. Det skulle sionisterna ha tänkt på innan de började kolonisera Palestina.
Idag kan Israel fortsätta sin människorättsvidriga kolonisation genom att låtsas att Palestina ”tackat nej” till en tvåstatslösning, trots att både Hamas och PA sagt ja sedan länge. Den ursäkten försvinner om vi alla slutar kräva en tvåstatslösning och istället håller samma linje som i Sydafrika:
Ni har lagt under er land som inte var ert. Det är inte acceptabelt att det landets urbefolkning inte har rösträtt på grund av sin etnicitet, och tills ni ger palestinierna fullvärdigt medborgarskap gäller sanktioner.
Ni som inte håller med:
Ge mig en enda anledning till varför det var rätt att kräva fullvärdigt medborgarskap för svarta sydafrikaner, men att det är fel för palestinier, tack.
Ovanstående är min egen slutsats. Men i boken ”Israel on the Brink”, av min hjälte Ilan Pappé, argumenterar även han för åtta minirevolutioner som leder fram till ett enda land där alla kan leva i fred. Nej, jag har inte läst den än, men jag har lyssnat på honom prata om den.
Rekommenderas varmt för den som letar efter ljus i mörkret.
Och ja, på sätt och vis är det sant. Om någon säger ”Hitler låg bakom 9-11” och jag säger att det inte stämmer försvarar jag ju Hitler.
Anledningen till att det är så viktigt för mig att sätta saker på sin plats vad gäller Hamas är att ”Hamas” och ”terrorism” är ord som används för att dehumanisera palestinier.
7 oktober var en fruktansvärd dag, men mycket av det som sägs om den dagen var bisarra lögner, avsiktligt framförda av dem vars uppgift var att berätta. Dessa lögner syftar till att få ”Hamas” att framstå som omänskliga bestar och sedan klistrar man ”Hamas” på hela Gaza genom att säga ”hamasstyrda hälsomyndigheten” och vips är alla läkare och sköterskor också bestar. ”Hamas attackerade israeliska styrkor” låter helt annorlunda än ”palestinier attackerade den illegala ockupationsmakt som förstört hela deras tillvaro i decennier”.
Vi gör inte så med andra länder. Vi kallar dem inte för deras regeringsparti. Vi håller inte heller exvis ryska medborgare ansvariga för Putins dåd.
Dels behöver vi börja säga Palestina, Gaza eller Västbanken om länderna och folket, och sluta säga ”Hamas” om vi inte syftar på partiet och dess ledning. Man behöver inte säga ”Hamas’ hälsomyndighet”, utan det går utmärkt att säga ”Gazas”.
Dels behöver vi lägga korten rätt när det gäller vad Hamas är skyldiga till. Varken försköna eller fula ner.
Jag har ofta sagt att jag tycker Hamas har mycket gemensamt med Putin. De blev en gång demokratiskt valda, men har sedan klamrat sig fast. De är korrupta. De förföljer sina motståndare. Mördar, fängslar. Det finns ingen yttrandefrihet, och deras respektive ledare är besatta av att ta tillbaka land de anser tillhör dem. Och de har begått fruktansvärda dåd mot civila i det respektive land de vill ta tillbaka.
Men Hamas är inte ”värre än ISIS”. ISIS var en religiös, sadistisk kult.
Och nu kommer den del som många anser vara ”försvar”.
Hamas drivkraft är inte alls religiös. Ja, de vill ha ett religiöst styre av sitt land, men det gäller ju även Israel och många Trumpsupportrar, för att ta några exempel. De har aldrig trakasserat sin kristna befolkning, som ISIS gjorde.
Hamas’ drivkraft har alltid varit dels att stoppa blockaden och dels att återta det land mer än hälften av deras äldre generationer ägde och brukade tills de blev brutalt fördrivna 1948. Däri ligger skillnaden mellan dem och Putin. Inga ryssar fördrevs från Ukraina, mig veterligt. Han vill inte ta tillbaka Ukraina för att kunna låta folk återvandra till sina hem, utan för att härska över landet.
Så jag har inga problem att förstå och sympatisera med de palestinier som anser att Israel ska upphöra att existera. Det är ord jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Jag håller inte med, men om en massa vikingaättlingar hade kommit till Sverige, som är mitt hemland sedan årtusenden, och fördrivit mina mor- och farföräldrar till ett koncentrationsläger i Blekinge hade jag också tyckt att det landet inte borde finnas. Att kräva att palestinier ska erkänna ”Israels rätt att existera” är magstarkt. Särskilt som mycket få israeler anser att Palestina har rätt att existera.
Nu finns Israel. Och vägen framåt är att hjälpa palestinierna till ett liv i frihet utan ockupation, inte genom att ta bort Israel, utan genom att hålla Israel ansvariga för deras brott sedan 70 år, och återupprätta palestiniernas rätt till sin historia och sitt land. Helst hade jag sett en enstatslösning, där både palestinier och israeler lever tillsammans, men den drömmen lär inte bli verklighet på ett bra tag.
Och när folk i indignation utbrister ”Hamas anser inte att Israel ska existera” och sedan insinuerar att det beror på att de hatar judar är det bara trams. Judehat, för ja, det finns, är en konsekvens, inte en rot.
Hamas ändrade faktiskt sina styrdokument 2017 till att ha en tvåstatslösning som mål istället för ett utplånat Israel. Det är betydligt bättre än man kan säga om Netanyahus anhang.
Gazaborna under Hamas’ ledning har faktiskt försökt fredliga sätt att återfå sin frihet. De har demonstrerat, med plakat. Och israeliska snipers mördade dem från muren. Särskilt barn. Så hatet mot Israel är fullt förståeligt.
Många judar har varit i Gaza. Inte israeler dock, för det förbjuder Israel. De vittnar om enorm omtanke och ett varmt välkomnande.
Men åter till Hamas.
Jag fick frågan häromdagen vad jag tror hände sjunde oktober. Och detta är min teori och inget annat.
Jag tror INTE ledningens order var att mörda så många civila som möjligt. Istället var den ena ordern att ta gisslan som kunde bytas mot fångar – Sinwar hade suttit länge i israeliskt fängelse och hade lovat att göra allt han kunde för att släppa ut så många av sina gamla medfångar som möjligt. Den andra var att attackera baserna, för att lyfta moralen hos det palestinska folket. Visa att de fortfarande kämpade. Däremot tror jag inte de sagt till dem att INTE döda civila heller.
Det var nog snarare en konsekvens dels av den förvirring som uppstod när det gick så oväntat bra för dem och dels av att många civila Gazabor tog sig ut genom hålen i muren och gick bärsärk. De drevs nog av en kombination av hat mot israeler och av rädsla, är min teori.
Igen. Jag kan ha fel. Hamas har själva sagt att de beklagar de döda civila, dock.
Inte heller tror jag på någon order om tortyr eller våldtäkter. Dels är Hamas’ ledning pragmatiska, och sådant tjänade inget syfte, dels hade de inte tid. De trodde åttio procent skulle dö och att IDF skulle komma pronto. Det blev tjugo, och IDF masade sig i många timmar.
Förekom tortyr? Det beror på vad man lägger i ordet. De var brutala, hänsynslösa och hårdhänta, men alla historier om hur de utstuderat karvade ut ögon och skar av fingrar har visat sig falska.
Förekom våldtäkter? Det är möjligt, men de är obevisade. Jag vet att många reagerar när jag säger så, men det kommer en artikel från mig på det ämnet snart.
Hamas mördade 1200 israeler sjunde oktober!
Låt oss bena i siffrorna.
Först har vi soldaterna. De var 379. Och det är naturligtvis tragiskt när människor, i huvudsak unga, dör. Men ska vi räkna deras död som terrordåd är även varenda död palestinsk krigare ett terrordåd. Så fungerar inte internationell rätt.
Du kan tycka att det inte var krig den dagen. Pja. Dels säger många att ”Hamas startade kriget 7 oktober”, så då var det ju det. Och dels har ett ockuperat folk rätt att döda soldater från sin ockupationsmakt. Faktiskt.
Vad jag är ute efter är dubbelmoralen i meningarna ”Hamas dödade 1200 israeler i det värsta terrordådet yadayada” och sedan kalla dödandet av palestinier för ”Israel har rätt att försvara sig”.
Sedan har vi de civila.
736 israeler och 79 utländska gästarbetare dog. Naturligtvis var gästarbetarnas död lika fruktansvärd som israelernas, men varför kallas de ”israeler”? Nåja.
Av de 736 döda israelerna dödades en del av IDF. Detta är helt bevisat, men ändå blir många superarga när man säger det.
Dels genom det så kallade hannibaldirektivet där IDF dödade dem som tagits som gisslan, och dels genom väldigt klantig moteld.
Så där har vi det.
Försvaret av Hamas.
Allt dödande av civila är oacceptabelt. Men låt oss använda korrekta siffror.
Jag vill två ting.
Dels att vi slutar säga ”Hamas” när vi menar Gaza, Palestina eller det palestinska folket. Det är dehumaniserande. Dels att vi hjälps åt att korrigera inkorrekta beskrivningar av vad de är skyldiga till. Det räcker gott med vad de faktiskt är ansvariga för.
Jag får ibland frågan om hur jag kan vara så säker på att Hamas kommer att avvecklas, så jag skriver här ett inlägg så jag slipper leta fram länkarna varje gång.
Det är märkligt hur få som verkar veta om detta. Jag har hört och läst det lite nu och då av insatta analystiker, men inte sparat länkarna, och varje gång jag nämner det i en diskussion blir alla förvånade. Men som jag skriver på slutet: de har inget val.
Första gången jag hörde det var i intervjun nedan. Den ger en direktlänk till citatet. Den han intervjuar är General Secretary of the Palestinian National Initiative (al-Mubadar) Mustafa Barghouti.
Han berättar där om ett möte palestinska ledare hade i Beijing i juli förra året, där de slöt fred efter en lång tid av bråk och diskuterade en framtid. En rad representanter för andra arabiska länder var där, och kineserna medlade. Läs mer på Wikipedia.
”a comprehensive Palestinian national unity that includes all Palestinian factions under the PLO framework, and to commit to the establishment of an independent Palestinian state with Jerusalem as its capital […] with the help of Egypt, Algeria, China and Russia”
Det är denna överenskommelse som ligger till grund för det fredsavtal som nu diskuteras, där man vill etablera en palestinsk stat, som interimistiskt styrs av ledarna för Västbanken, tills val kan hållas.
I augusti kom de båda före detta politikerna Ehud Olmert och Nasser Al Kidwa överens om ett förslag till tvåstatslösning de kände att båda länderna skulle kunna gå med på, där några arabländer agerar fredsbevarande styrkor under en övergångstid. Val ska sedan hållas inom 1-3 år.
Denna plan är grunden för de diskussioner de haft i Paris i november och i New York i somras.
I skrivande stund har fredsförhandlingarna havererat. Hamas har gått med på alla krav, utom ett: De kan inte tänka sig att lämna tillbaka gisslan och dra sig tillbaka utan ett löfte om fred. Israel tänker inte lova att sluta förstörelsen av Gaza.
Hamas är ju tre delar.
Ledarna, och de flesta har dött. Idag sitter såvitt jag vet Darwish i Qatar och lär inte komma tillbaka på grund av internationella arresteringsordrar. Oavsett vad de lovat kan de inte styra det nya landet.
De stridande soldaterna, och de lär inte starta ett parti som heter Hamas.
Civila ledare, som ministrar för sjukvård och agrikultur och vad det kan vara, behöver ju utredas på individnivå. De är inte automatiskt skyldiga till terrordåden. Är de oskyldiga måste de förstås kunna ställa upp i val igen. Men det lär inte bli under den partibeteckningen.
USA och Israel skyller på Hamas. Men det är inte så enkelt.
För att släppa gisslan och lämna landet (dvs ledningen i den mån de är kvar) kräver de ett löfte om varaktig fred och en garanti från USA om detta. De kräver också att alla FNs sextusen nödtransporter omedelbart släpps in.
När de väl lagt ner vapnen finns inget som hindrar Israel från att fortsätta med sin internering, sitt folkmord och sin fördrivning av Gazaborna. Israel har brutit avtal många gånger. Därför.
Israel å sin sida kräver ovillkorlig kapitulation och alla gisslan och tänker inte ens lova att sluta den etniska rensningen och dödandet. Deras plan är ju att ta över dagens Palestina. Det enda de kan tänka sig lova är en kortare ceasefire.
Huruvida Hamas gör rätt eller fel får var och en bedöma. Om de kapitulerar villkorslöst besparar det lidande idag, men kan skapa betydligt mer på sikt. Och Hamas är inte kända för att prioritera små liv framför stordåd. Många har redan dött för ett fritt Palestina. Några tiotusen till när vi nästan är i mål spelar ingen roll, tror jag de resonerar. De är ju psykopater, imo. Darwish har exakt samma iskalla blick, totalt renons på empati, som Netanyahu. Såvitt jag förstått sitter han i Qatar, och har förmodligen mat att äta.
Därför tror jag att Israels kalkyl, att svälta ihjäl befolkningen, skjuta prick på dem, jämna deras hus med marken och konfiskera välling så att bäbisar svälter ihjäl, är ostrategisk. Nu har de förlorat Frankrike. UK och Kanada står på tur. Och även om Trump absolut inte står på Palestinas sida är han rätt trött på Netanyahu också. Och i tacksamhetsskuld till Qatar och Saudi.
Jag tror de tänker att ju fortare folkmordet går, ju mer effektiva vi är, desto större sannolikhet att Hamas går med på en fred där vi kan göra precis vad vi vill.
För deras mål är ju inte egentligen att döda palestinierna, bara att bli av med dem. Mördandet och jämnandet av alla hus (nu 70 procent) håller de på med för att snabba på processen. Men de kan bara lyckas om de hinner i mål innan opinionen i Väst svängt så mycket att vi är beredda till sanktioner och andra påtryckningar, som att arrestera IDF-soldater när de turistar i våra länder.
Hamas å sin sida verkar dock som sagt vara beredda att låta Israel fortsätta sitt folkmord tills världen tvingar Israel till en tvåstatslösning.
Världens ledare är schackpjäser i ett horribelt spel mellan Darwish och Netanyahu.
De döende palestinska barnen och gisslan är offerbönder.
Och jag är stolt över mitt nya hemland, som bestämt sig för att bli nästa.
Länder som återstår är till övervägande delen europeiska, dvs i Europa eller befolkningen stammar från Europa.
Sedan har vi ju Myanmar, som begår etnisk rensning på muslimer, Sydkorea som ju alltid lyder USA, och några småländer i Afrika, Latinamerika och Oceanien som jag gissar har annat att bekymra sig över. Japan överväger erkännande idag.
Palestina har en hel värld som vill se en lösning där palestinierna kan leva i fred och självbestämmande, men de länder som har nästan all internationell makt stretar emot.
Pja. Ledande politiker i UK och Kanada vill också dit.
Svårast av de stora ekonomierna blir förstås USA och Tyskland.
Jag har svårt att förstå argumentet emot.
Tre ”lösningar” varav en är fruktansvärd är idag möjliga.
En tvåstatslösning, och den förutsätter att världen med emfas visar att det är den vi vill ha, dvs erkänner Palestina.
En enstatslösning, som är den vackraste idén, men imo utopisk, eftersom en majoritet av israelerna inte lär vilja ge fyra miljoner palestinier rösträtt i sin etnostat.
Och så den vidriga versionen, där Israel lyckas med sin nuvarande plan att rensa hela området from the river to the sea på palestinier. Palestinierna är Israels urbefolkning. De har bott där i många tusen år. Det Israel håller på med är inte en gnutta bättre än det bosättarna i USA gjorde mot indianerna. Självklart ska de inte flytta till Etiopien och Indonesien.
Min konklusion är att vägen till en fungerande fred går genom erkännande och sanktioner. Och det är bråttom.
