Majd Asadi är drus och en så kallad ”Arab Israeli”, dvs barnbarn till de palestinier som Israel inte hann mörda och fördriva innan 14 maj 1948, utan var tvungna att ge israeliskt medborgarskap till.
Han skrev en Facebookpost om Ali Khamenei där han bland annat påpekade att han har mycket han inte håller med honom om, men att han uppskattar att han stått upp mot imperialistiska krafter. Det hela var en nyanserad politisk analys, ingen hyllning, absolut ingen uppmaning till någonting.
För det blev han häktad, bötfälld och förbjuden att använda sociala medier. Hittills. Åtalet fortsätter.
Miriam Adelson när hon fick USAs högsta medalj, Medal of Freedom, som tack för en donation på hundra miljoner.
När 7 oktober inträffade var jag ju inte insatt alls i Israel-Palestina-konflikten, och begrep ingenting. Som vi alla vet dök det sedan omedelbart, till följd av Israels hasbara, dvs direkta lögner från ledningen och de som var på plats efter förödelsen, historier som våldsamt överdrev vad som hänt. Och även om några, som halshuggna bäbisar, korrigerades rätt snabbt, levde jag som alla andra länge i en vy av att det som hänt inte bara var fruktansvärt, utan även obegripligt. Vad i hela friden hade palestinierna tänkt sig vinna på detta illdåd? Förutom att det var hemskt verkade det så kontraproduktivt. De lyfte ju helt bort omvärldens empati, tänkte jag.
Nu vet jag långt bättre.
Här är min, naturligtvis förenklade, förklaring till 7 oktober, så som den växt fram genom att läsa Ha’aretz och läsa och lyssna på mängder av intervjuer.
Palestinierna kunde inte bekämpa israelerna i strid, eftersom israelerna redan från 1947 hade en välfungerande militär organisation och västvärldens stöd. Eftersom de fördrivits från sina hem ville de naturligtvis ha dem tillbaka, och deras metod under nittonhundratalet blev ofta att ge sig på civila, genom självmordsbombningar med mera. Detta gjorde att Israel kunde terrorklassa organisationerna en efter en, och därmed få Västvärldens empati när man norpade alltmer mark och utökade sitt förtryck av palestinierna i de ockuperade områdena.
I samband med att de tog makten 2006 insåg Hamas att detta med mord på civila var en korkad strategi, och började med fredliga aktioner. De tågade mot muren i Gaza med plakat, och israeliska soldater sköt prick på dem. Särskilt barn mördade de. Detta var förstås terrordåd och lika illa som när palestinier hade attackerat civila, men si det ordet får man bara använda om muslimer. Mmm.
Vidare sköt de raketer in i Israel. Detta hade de naturligtvis rätt till, på grund av Israels illegala blockad, enligt FN. De hade dock inte rätt att skjuta mot civila mål, så i den utsträckning det skedde var det förstås krigsbrott. Fast om vi ska tillämpa Israels definition är det inte krigsbrott om IDF gömmer sig bland civila … #användsammamåttstock
Emellanåt gav sig IDF in i Gaza och mördade då civila rätt friskt. Av någon anledning räknas inte heller detta som terror.
Så Hamas blev med rätta kritiserade för sin charter från åttiotalet, som pratade om ”judar” som onda och som krävde att Israel skulle bort, och då skrev de om den år 2017. Det dokumentet vill se en tvåstatslösning och alla referenser till judar är bortplockade. Det hjälpte inte. Jag stöter ofta på folk som menar att Hamas vill mörda alla judar i hela världen, och när jag pekar på det faktum att inget sådant finns i deras styrdokument får jag veta att det inte spelar någon roll. De har den planen innerst inne. I smyg.
Deras hopp stod till att FN någon gång skulle driva igenom sina resolutioner, eftersom många länder inklusive USA vägrat flytta sin ambassad till Jerusalem och eftersom arabländerna vägrat normalisera sina relationer till Israel tills ”Palestinafrågan” lösts.
In kliver Trump 2020. Och han hade lovat Miriam Adelson att flytta USAs ambassad. Superstolt var han – ”all other presidents talked about it, but I …”, men det var förstås inte för att det var svårt att flytta den alla andra avstått, utan för att det var ett sätt att sätta press på Israel att gå med på en tvåstatslösning. Ett fjantigt sätt, förstås, men när flytten väl skedde skickade en tydlig signal till alla palestinier: ”Resten av världen skiter i er. Ni kommer aldrig att bli fria.”
Och efter det följde Jared Kushners gosande med arabstaterna och ”The Abraham Accords”, och plötsligt hade den lilla ynka press på Israel som funnits nästan helt tagits bort, och inget hopp till en fredlig lösning fanns kvar.
Samtidigt satt tiotusentals palestinier utan dom, många barn, i israeliska fängelser och torterades tills de många gånger dog av tortyren.
Därför skedde 7 oktober.
Morden på civila var enligt min uppfattning förmodligen inte ett mål i sig. Målet var att anfalla baserna för att visa att man fortfarande fanns, och att ta så många gisslan man kunde för att kunna byta mot palestinska fångar.
Men palestinierna som bor i Gaza är till sextio procent flyktingar som fördrivits från sina hem i närheten, och de har växt upp med berättelser om de vidriga dåd israelerna begick när de mördade och fördrev deras grandparents. Och min teori är att det stora antalet döda civila beror på det hat de som gick bärsärk bär på mot dem som lever på mark de anser vara sin. Jag kan ha fel, förstås. Det är möjligt att Hamas gav order om att döda så många de kunde. Men det är ett faktum att till skillnad från Netanyahu har Hamas faktiskt uttryckt att de beklagar de många dödade civila. Och egentligen spelar det inte så stor roll.
Barn dog. Familjer utplånades. Det var fruktansvärt.
7 oktober skedde för att allt hopp tagits ifrån folket i Gaza.
Det är den läxa vi behöver lära oss. Ett förtryckt folk kommer till slut att resa sig. Och när de gör det kan det gå riktigt illa både för dem och förtryckarna.
Bilden visar Miriam Adelson när hon fick USAs högsta medalj, Medal of Freedom, som tack för en donation på hundra miljoner.
Bit för bit har Israel sedan 1948 knaprat åt sig av Palestina. Utraderat den mångtusenåriga kulturen, traditionerna, folket. Snart åttio år av död, förnedran, fysiskt och psykiskt lidande, instängning, otrygghet, för det enda brottet att vara födda i ett land vi västerlänningar ”gav bort” till en folkgrupp som till nästan hundra procent aldrig ens varit där, genom Balfour-deklarationen 1917 och senare FNs förslag.
Och Alice T Måwe är väldigt upprörda över att så många av oss är så ”besatta” av att stoppa detta.
Jag kommer att fortsätta vara ”besatt”.
Det finns många folkgrupper som lider i världen. Men israelerna fördriver palestinierna med vårt stöd. Vi köper deras varor, skänker dem pengar, säljer vapen till dem. Bjuder in dem till Eurovision.
Förintelsen var våra mor- och farföräldrars skam, eftersom de vände bort blicken.
Palestina är vår. Vi äger den. Var inte som ATM. Vänd inte bort blicken.
Så Hanif Bali är tvärarg på Aftonbladets Karin Pettersson, eftersom hon – felaktigt – skrivit att han kallat henne ”batikhäxa” för kanske tio år sedan. Och rätt ska vara rätt. Han använder inte vad jag hittat det ordet som personangrepp på specifika kvinnor, utan det är bara ett sätt han rent generellt beskriver vissa kvinnor (som han inte håller med) på.
Aftonbladet har korrigerat texten, men jag tror inte han får några pengar till någon fond.
Men här är grejen:
Det är 2026, och det finns ingen jäkla ursäkt för någon man att kalla kvinnor för ”häxor”. Och om man gjorde det för 11 år sedan och inte skäms över det idag är man en solklar sexist. Poängen kan inte vara huruvida han kallade en specifik kvinna för det eller ej, utan att detta är inte ett ord en man – i synnerhet inte en pappa till döttrar – någonsin ska ta i sin mun. Eller skriva i ett tweet.
Balis kvinnoförakt är verkligen ett lågvattenmärke.
Starka kvinnor har mördats och förföljts för att gubbar kallat dem häxor.
Hanif Bali, som så ofta ondgör sig över hur muslimer inte förstår hur man beter sig i Sverige är gubbgrisigare än någon muslim jag någonsin mött i Sverige.
Trotz allt 