I en valrörelse som dominerats av tre partiers hets mot muslimer och palestinier har nu plötsligt Svenskan kommit på att det har fått arabisktalande människor att prata om detta. Och eftersom muslimer som pratar med varandra på ett läskigt språk är ett hot mot demokratin ägnas nu en ledare åt hur Sveriges muslimer ”mobiliseras” som ”stammar” – ett ord man normalt använder om primitiva urfolk. #dogwhistle
Notera nu att ledarskribenten Christer Sfeir inte hittat några belägg för att detta koordineras från utlandet. Inte ens för någon sammanhållen organisering.
”Budskapet är enkelt: Valet handlar inte främst om skatter, skola eller vården utan om muslimers framtid i Sverige.
Högerpartiernas migrationspolitik, förslag om återkallat medborgarskap och uttalanden om islam fogas samman till en berättelse om att naturaliserade svenskar aldrig kan känna sig säkra. De juridiska avgränsningarna försvinner. Ett förslag som kräver ytterligare grundlagsbeslut och lagstiftning blir till att staten efter valet kan börja frånta invandrare deras medborgarskap.”
Men han menar alltså att det är missvisande att prata om medborgarskapsindragningen som en reell valfråga eftersom den kräver ett mellanliggande val? Det är ju vad jag sett som kronjuvelen i högersidans lösning på alla problem.
Han har ingen tydlig konklusion. Hela texten spretar. Kritiken kokar mest ner till att araber måste sluta prata politik på arabiska med varandra. Nej, han skriver inte så – bara att medierna måste granska ”opinionsbildningen utanför den svenskspråkiga offentligheten”. Okej, men jag ser inget konsekvent ifrågasättande av vad som diskuteras på finska, hebreiska eller spanska.
För tänk om vi skulle tillämpa samma måttstock här. Tre partier går ut stenhårt med att katolska kyrkor ska rivas och nunnedok ska förbjudas och vi måste stoppa katoliciseringen av Sverige och tänk bara på hur en utländsk makt, Vatikanen, påverkar människor i Sverige.
Och sedan har vi mage att misstänkliggöra katoliker för att de diskuterar detta på spanska eller portugisiska i valrörelsen, och hävda att just deras samtal förstör demokratin.
Mycket klokt har sagts om fördömningen av ”Hamassupportrar”. Och det är intressant att det faktiskt går att vara nyanserad idag. Visst får de mycket hat, men det är inte som för ett år sedan.
Vad jag också står för sedan länge är ju linjen: Fördöm Hamas så mycket du vill, men #användsammamåttstock när det gäller Israel. Om inte är man faktiskt definitionsmässigt rasist. Om urskillningslöst mördande av palestinska barn inte är exakt lika förkastligt som urskillningslöst mördande av israeliska barn finns ingen annan etikett.
Antingen står man bakom kravet att de ska friges för att man inte tror på Israels anklagelser och rättssystem eller också för att man tycker terror är bra.
Och extremt få lär hamna i den andra kategorin.
Jag blir så trött när jag ser ”Vänstern stöttar terrorister” i tid och otid, därför att varje gång jag försöker förstå HUR vänsterpartister ”stöttar terrorister” blir jag besviken. Vad jag har sett – och jag har säkert missat här – har det oftast landat i att vederbörande, rätt eller fel, dragit slutsatsen att den person de stöttar inte har begått terrordåd. Och då är ju adekvat väg framåt att motbevisa detta.
Nu är det som om jag skulle bemöta ”Jag tror Christer Pettersson var oskyldig” med ”Jaså, du gillar att Palme mördades?!”.
Sedan har vi hela diskussionen om Israels avskyvärda fängelser och bestraffningar, från tortyr till numera dödsstraff enbart för palestinier. Och den behöver vi separera från ”är hen skyldig”-diskussionen, för vi i väst skulle aldrig någonsin tolerera att något annat land som vi räknar som vän – som vi inte sanktionerar utan bjuder in till idrottsevenemang och Eurovision – agerar så. Och kom inte dragande med Iran och Nigeria i denna evinnerliga whataboutism som alltid kommer som spam i inkorgen – de är inte våra ”vänner”!
Vi behöver återigen bort från ohederligheten i retoriken och sortera ut de vänsterpartister som faktiskt stöttat terror och de som bara dragit en annan slutsats. Och vi måste sluta vända bort blicken från israelisk terror.
Att ordet ”sharia” skulle vara mer eller mindre synonymt med ondska har blivit något av ett axiom.
”Detta är sharialagar” delade någon igår om Irans vedervärdiga avrättningar av män som deltog i protesterna i början av året. När jag och flera med mig påpekade att så inte var fallet fick vi höra ungefär att eftersom Irans lagar bygger på sharia är allt Irans lagar stödjer därmed sharia, lite tillspetsat.
Så skulle vi aldrig formulera oss om någon annan religion – men de som försvarade påståendet var inte alls svensk rassehöger, utan människor som kallar sig antirasister. Och det vill jag rådda i här.
Vi låter ju inte andra mordiska, fundamentalistiska regimer hitta på lagar som inte återfinns i deras religiösa skrifter för att sedan använda dessa till att hetsa mot religionen ifråga. Om Ryssland skulle hitta någon sorts långsökt stöd i bibeln för invasionen av Ukraina skulle vi inte säga ”japp, detta är kristendom!”. Och aldrig någonsin skulle vi acceptera att någon som titulerar sig antirasist använder Israels agerande som exempel på judisk lag – i alla fall inte i Sverige.
Ursäkten är ofta att sharia är en ”lag” som muslimer ”måste” följa och att det inte finns någon sådan i andra religioner. Nu är det ju semantik, men jag tycker ”ramverk” är ett bättre uttryck – och visst stämmer det att bibeln och toran är flummigare i sina regelverk än sharia, men ”tora” betyder bokstavligt ”lag” eller ”guide”.
Irans lagstiftning och sharia är förstås ett venndiagram. Det finns lagar som ingår i båda och lagar, som t ex att be fem gånger om dagen, som inte är iransk lag, och så finns avrättningarna av dem som protesterar som förstås saknar faktiskt stöd, även om Irans regim hittat en passage om ”krig mot gud” de tillämpar. Det är inte komplicerat.
Och det finns förstås delar av sharia när den införs som lag som förtjänar stark kritik – framförallt de stränga straffen – särskilt för sådant som vi idag inte anser vara brott, som hädelse och otrohet. Det är dock värt att minnas att även i kristna länder har detta fram till rätt nyss varit brott som bestraffats hårt, i kristendomens namn – det står exvis rakt ut i Moseböckerna att den som är otrogen ska straffas med döden, och att många muslimska länder inte alls har kvar dessa straff, och av dem som ändå har det är det bara Iran och möjligen Afghanistan som faktiskt formellt fortfarande tillämpar dem.
Så då är frågan vad det är som gör att ”sharia” är synonymt med ondska för så många, när det för troende muslimer i huvudsak handlar om att be, ge gåvor till fattiga och att göra en pilgrimsresa.
Är antirasisterna egentligen rasister?
Inte nödvändigtvis. De bara tänker inte tillräckligt långt, menar jag.
Det faktum att bara två länder bestraffar otrohet med döden trots att det står så klart i sharia att det är vad som gäller visar att islam som religion är precis lika adaptivt när det gäller att skippa de dåliga lagarna som kristendomen varit – muslimska länder är bara lite senare på bollen.
Och när vi inser att det går utmärkt att behålla de goda delarna och avskaffa de dåliga behöver vi sluta acceptera det ensidiga hatet mot ordet ”sharia”.
Det gör ont i troende muslimer, och det är helt onödigt. Om man måste, skriv åtminstone ”Irans tolkning av sharia” istället för bara ”sharia”.
Efter vad som hittills framkommit fanns bara en person bakom pride-attacken i Berlin. Det har förekommit mängder av andra attacker sedan pride uppstod, och vad jag hittat är detta den andra som utförts av en muslim (den första var Oslo 2022). Alla andra har haft förövare med kristen bakgrund, utom två i Jerusalem, som utfördes av en ortodox jude.
Ändå sitter företrädare för Sveriges två mest HBTQ-fientliga partier och åmar sig över hur muslimer inte respekterar ”västerländska värderingar” som pride tydligen nu är.
Tänk om vi skulle vända på detta och kalla manifestationer för Israel – det förekommer väl inte så många idag, men det fanns en del efter 7 oktober – för ”hat mot palestinier”, eller manifestationer för Ukraina för ”hat mot ryssar”?
Tänk om vi skulle kleta alla andra pride-relaterade dåd på judiskt eller kristet hat, som ”hämtar sin näring ur gamla testamentet”!
När det gäller Sverige har jag aldrig sett någon muslim protestera vare sig fysiskt eller verbalt mot pride. Om jag har missat någon, så rätta mig gärna. De som hetsar mot pride och transpersoner idag är uteslutande kristna och/eller nationalister.
Måwe fortsätter dock: ”Det är i denna kontext som attacken mot Pride, liksom mot julmarknader och pop-konserter ska ses; det dödliga våldet mot judar och homosexuella är inte en avvikelse, i strid med islamisternas världsbild, utan tvärtom helt i linje med deras föreställningar om ett islamiserat väst som, i likhet med Mellanöstern, inte har plats för varken judar, homosexuella, frigjorda kvinnor, sekulära eller ens dansande ungdomar.”
De terrordåd som skedde under ISIS-tiden var självklart tragiska, men bakgrunden var i regel politisk, dvs vedergällning för västerländska krigsdåd i Syrien och ibland privat hämnd för att man inte fick uppehållstillstånd, och inte en generell ovilja bland världens muslimer att acceptera ”judar, homosexuella, frigjorda kvinnor, sekulära eller ens dansande ungdomar”.
Hela texten är lång och djupt obehaglig – inte minst hur hon skjuter in ”judar” stup i kvarten, helt utan relation till övrig text. Jag har skrivit detta massor av gånger under många år:
Västvärldens muslimer har normalt inget alls behov av att vi icke-muslimer lever enligt islam. Det är inte muslimer som skjuter abortläkare eller kräver att korancitat ska sättas upp i samtliga skolsalar. Troende muslimer i kristna länder skiter fullständigt i koncerter och danser, bara de själva slipper delta.
Vad det ytterst handlar om är ju att mjölka en enskild händelse utförd av en såvitt vi vet idag ensam galning på så mycket muslimhat som möjligt.
”Inte alla muslimer är terrorister, men alla terrorister är muslimer.”
Detta har förstås motbevisats många gånger, men aldrig så tydligt som för femton år sedan. Vi var i Verdun den dagen. Mitt i det som numera är Centre de la Paix och en gång var en av de blodigaste platserna i Europas historia vaknade vi till det obegripliga.
Och till Björn Söders med flera hetsande mot ”fredens religion”, innan det stod klart vem förövaren var.
Breivik drevs av invandrarhat, rå hudfärgsrasism, muslimhat och ”vänsterhat”, och han hyllade Israel samtidigt som han var konspiratorisk till vissa andra judar. Hans tankegods återfinns förstås till stora delar hos både Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna idag.
Betyder det att de är lika genomruttna som han?
Det är en intressant fråga.
”A thing is not necessarily true because a man dies for it”, skrev Oscar Wilde.
Det omvända måste också gälla: Ett ändamål är inte nödvändigtvis korrupt för att någon mördar för det.
Naturligtvis var Breiviks det. Jag tror inte det finns en enda idé han någonsin haft som jag inte avskyr.
Men min övergripande poäng är att rasisterna har inte fel för att Breivik mördade i rasismens namn, utan för att rasism är fel även utan hans dåd.
För om vi alla accepterar att Breiviks dåd inte i sig är argument mot SD och KD måste det omvända också gälla.
Hamas gärningar i det förflutna kan inte vara ett argument mot Palestinarörelsen.
Kom ihåg det nästa gång ni hör att propalestinier är ”hamaskramare” och ”för terror”.
Med #användsammamåttstock-principen blir därmed proisraeler ”Breivikkramare” och ”för terror”.
Antingen kör vi halmgubbeprincipen och alla som har en åsikt är ansvariga för alla stollar som delar den åsikten eller också är ingen det.
Muslimer är inte ansvariga för Akilov, kristna är inte ansvariga för Breivik, rasister ska mötas med motargument.
Låt oss idag tänka på alla offer för hat och terror.
Offren i Utøya och offren 7 oktober är bortom vår hjälp.
Barnen i Gaza och på Västbanken mördas fortfarande nästan varje dag.
Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna försöker nu överträffa varandra i att hetsa mot muslimer i syfte att svartmåla dem och trakassera dem, till nivåer som påminner om hur tyskar hetsade mot judar, romer och funktionshindrade på trettiotalet.
Sameh Egyptson är en av rassehögerns absoluta favoriter att citera, och han kandiderar nu för KD, så låt oss bara gå igenom denna lista över de fem pelarna i Islam med min favoritprincip #användsammamåttstock som redskap och se var vi landar.
Vi börjar med presuppositionen: ”krav på andra är politik”.
Stämmer det? Självklart inte. Påståendet är superlöjligt. Rent generellt skulle jag säga att alla krav som har stöd i befintlig lagstiftning knappast kan kallas politiska – det är först när man vill ändra lagen eller kräver bidrag ur statskassan med mera som det möjligen kan kallas så.
Hör själv:
Jag kräver att …
få byta denna tröja jag köpte på öppet köp
du inte blockerar vägen till mitt hus
få hålla en demonstration i enlighet med yttrandefriheten
Så låt oss anta att Egyptson inte är dum som ett spån och tror att det är politik när man vill att andra följer gängse regler och behandlar en i enlighet med svensk lag eller ingångna avtal, utan att vad han försöker säga är att ”krav på andra som förutsätter att vi förändrar vår befintliga lagstiftning är politik”, och låt oss studera vad han skriver ur det perspektivet:
1. ”Krav på böneutrop är politik.”
– Den här besattheten från muslimhatare vid just böneutrop, som sker vid några ynka få ställen i Sverige och stör i det närmaste noll personer är en tragisk påminnelse om hur ynkliga en del av Sveriges troende kristna är när det gäller hänsyn mot andra. Vi har tusentals kyrkor med kyrkklockor som ljuder över tusentals kvarter, men trots att vi har trehundratusen muslimer i Sverige unnar de inte några få moskéer fem minuter i veckan i avsevärt lägre ljudnivå. Det är ett faktum att de som vill ha böneutrop inte alls är politiska. Tvärtom. De tillämpar befintlig lagstiftning – samma regler som för utomhuspredikningar, idrottsevenemang, auktioner, båten Elida, Frälsis. De förväntar sig ingen särbehandling, bara likabehandling.
De som gör det till ”politik” är SD och KD, som vill särbehandla muslimer genom att inskränka deras och endast deras rättigheter.
2. ”Krav på särskilda regler under fastan är religion.”
Jag har ingen aning om vilka ”särskilda regler” han syftar på. En snabb googling säger att det finns muslimer som ber arbetsgivare om viss flexibilitet, men inget mer än så. Ni som vet vilka lagändringar muslimer krävt för att kunna fasta får gärna upplysa mig.
3. ”Pilgrimsfärd är religion. Krav på särskilda regler under aid al-adha är politik.”
Igen: va?! Vilka lagkrav har muslimer framfört gällande Eid? Jag har sett synnerligen enstaka personer vilja göra Eid till helgdag, men de har uteslutande varit etniska svenskar.
4. ”Allmosor är religion. Krav på offentlig finansiering är politik.”
Igen frågar jag mig vad han syftar på. Är det avdraget för gåvor till välgörenhet? Det är redan lag, och den som var drivande var Alf Svensson, i en annan tid, när KD var ett helt annat parti.
5. ”Bekännelsen är religion. Krav på att religionen ska styra samhället är politik.”
Ehm. Vilket parti var det du ville representera nu igen?
Slutligen:
”När man vill ha en samhällsordning enligt sharia talar vi om politisk islam.”
Jag har skrivit om detta många gånger förut, men det tål att upprepas. Sveriges troende muslimer har inga förväntningar på att Sverige ska styras enligt sharia. Jag har knappt sett någon muslim någonstans i Väst ha det, förutom att en del vill inrätta blasfemilagar – vilket jag är emot, men som sagt. Det är det enda undantaget. De som är djupt troende kräver inte att samhället hugger händerna av tjuvar eller förbjuder homosexualitet. De som istället kräver hårdare straff och hetsar mot pride och transsexuella är, som jag skrev igår, Egyptsons medpolitiker. Så snacka om att kasta sten.
Det de muslimer vill som är djupt troende är att kunna följa Islams (Sharias) fem pelare: Bön, fasta, pilgrimsfärd, allmosor, trosbekännelse.
”Religion blir politik när den ställer krav på andra!” är hans slogan.
Så denna bild delas av någon som kallar sig ”a proud Jew and Zionist” och som dagligen postar lika delar muslimhat och Palestinahat i en rad grupper.
Och jag ställer frågan till honom:
”Hade det varit i sin ordning att uppmana alla judar som vill leva enligt torahn att flytta till Israel?”
”Nej, eftersom vi judar hör mer hemma här än islamisterna samt så har islamisterna som sagt mer utrymme att vara på än vi judar.”
Nu gäller ju iofs citatet nedan USA och inte Sverige, och mer ”utrymme” per capita ställer jag mig tveksam till utan att orka räkna på det, men för denna övnings skull spelar det ingen roll.
För det är verkligen slående när man tillämpar mitt motto #användsammamåttstock hur logiken totalhavererar i den här sortens inlägg. Jag är ju liksom de flesta av er som läser mig av uppfattningen att troende människor ska kunna leva sina liv och utöva sin religion var som helst. Djupt troende muslimer gör inte normalt en fluga förnär, utan är exemplariska invånare. De super inte och deltar därmed aldrig i krogbråk eller kör rattfulla, de stjäl inte, de våldtar inte – tar inte ens kvinnor i hand – och de är populära medarbetare när det är jul och midsommar eftersom de gärna jobbar när svenskar vill vara lediga. De är artiga och vänliga, och i övrigt vill de ofta mest bara bli lämnade ifred.
Inte olikt Jehovas vittnen och ortodoxa judar.
Och ja, de har värderingar som inte är ”svenska” (dvs ”svenska på tvåtusentalet”), där homosexualitet är synd och kvinnan ska vara underordnad mannen, men det gäller även de båda andra grupperna, och de som hetsar mot pride och transpersoner i svensk debatt är som bekant inte troende muslimer utan … pja … ni vet vilka.
Så jag fortsätter med att fråga på vilket sätt judar hör mer hemma i USA än muslimer, och svaret blir ”Islamisternas värderingar och trosuppfattning passar inte in i västvärlden samt så har dom som sagt sina länder dom kan hålla sig till”.
Min sista fråga, som jag hoppas få svar på idag, är:
”Vilken är skillnaden mellan en judiskortodox familj och en troende muslimsk familj som gör att den förra ”passar in” men inte den senare?”
Vi får se om han svarar, men – det finns ingen. Kvinnorna täcker håret. Man tar inte varandra i hand om man är av olika kön.
De abrahamitiska värderingarna – både bra och dåliga – genomsyrar alla tre religionerna, och vi behöver hjälpas åt att peka på hyckleriet här.
”Whataboutism!” skriker många. Nope. Whataboutism är ett argumentationsfel som förutsätter att man försöker förflytta en diskussion från något genom att dra en falsk parallell till något irrelevant.
Tänk dig att en studentkorridor har tre inneboende flickor: Judith, Kristina och Islin, och alla tre bär sig ungefär likadant åt – både bra och dåligt – men hela tiden klagar alla bara på Islin, trots att de andra två också lämnar disken i vasken och luddet i torktumlaren.
Att peka på hyckleriet i detta är att vara rättvis och konsekvent, och att känna igen mobbing och ta ställning för den utsatta.
Nikki Haley, som egentligen är uppvuxen som sikh och konverterade i samband med att hon gifte sig, är bara en i raden av ledande amerikanska republikaner som uttrycker detta.
Och dels är det förstås, oavsett hur religiös man än är, helknäppt att utgå från att bibelns Israel, som ju syftar på personen Jakob och hans tolv söners stammar, skulle ha något alls med den nation som bildades 1948 att göra. Ungefär som om de som idag är döpta till Jesus skulle göra anspråk på bibelcitat som gäller Messias.
Men framförallt är det den här sortens politiserad religiositet samma personer som stöttar Haley med flera kallar fundamentalism/extremism/islamism/jihadism när den uppträder hos muslimer.
Jag säger ofta att allt det man kan kritisera i islam, som t ex att kvinnan ska vara underordnad mannen, också finns i övriga abrahamitiska religioner – och omvänt: allt det som är vackert, som gåvor till fattiga med mera, också finns i alla tre.
Men det hindrar inte stora mängder svenskar, som nu har stöd hos tunga politiker i SD och KD, är besatta av att stoppa den mytiska ”islamiseringen”, där muslimer påstås vilja inrätta ett Sverige där deras religion styr över svensk lag.
Det finns säkert sådana individer någonstans. Som vi säger i Värmland: ”det finns fôlk te allt”.
Men det finns inga tokreligiösa muslimer i vare sig USA eller Sverige som har ett så oerhört skadligt och obehagligt inflytande över realpolitik som de tokreligiösa kristna.
Så igår skrev jag, här och på Twitter, ett inlägg där min poäng i grunden var enkel: palestinier har, liksom alla andra folk, rätt att bygga tunnlar i sitt land. De har också rätt att ha ett försvar och att frakta både varor och vapen under mark i sitt land. De har också, precis som alla andra folk, rätt att ha källare, kulvertar och tunnlar under marken — även i anslutning till sjukhus, moskéer, kyrkor och skolor. Själva existensen av en underjordisk struktur är inte ett krigsbrott. Det avgörande är hur den används.
Vad de inte får är att under krigstid använda skyddade byggnader för krigshandlingar, såsom ledningscentraler eller vapenförråd. Däremot får de förstås föra sårade stridande till vård, även via tunnlar. Det är inte samma sak som att använda ett sjukhus som militär ledningscentral.
Får de gräva tunnlar under städer? Pja — innan folkmordet var de 2,2 miljoner på mindre än fyra kvadratmil, dvs kläm in nästan hela Stockholms läns befolkning på en mycket smal landremsa som motsvarar en sträcka från Sollentuna till Tullinge. Var finns det inte civila? Var exakt förväntas palestinierna bygga en militär anläggning enligt regelboken?
Vill i sammanhanget påpeka att IDF, trots sin Iron Dome och trots helt andra geografiska förutsättningar, har sitt militära högkvarter, HaKirya/Camp Rabin, mitt i Tel Aviv. Poängen är inte att det gör civila till legitima mål — tvärtom. Poängen är att när Israel placerar militär infrastruktur i en stad kallas det inte automatiskt mänskliga sköldar eller terrorinfrastruktur.
Detta borde inte vara kontroversiellt. Vi borde kunna enas om att alldeles oavsett vad vi har för åsikt i Israel-Palestinakonflikten ska samma regler gälla för båda parter. #användsammamåttstock
Men satan i gatan vad rasande många blev när jag twittrade samma inlägg som här igår. Hälften var bara direkta påhopp, men de som faktiskt försökte sig på att argumentera framförde detta, lätt omskrivet:
1. “Storleken på tunnelsystemet är enorm.” Kom ihåg nu att vad jag säger är att alla folk har rätt att gräva i sitt land. Storleken kan säga något om militär kapacitet, men den avgör inte i sig om tunnlarna är olagliga eller “terror”.
2. “De hade ondskefulla skäl till att bygga dem.” Pja. Skälen var blandade — smuggling, transport av varor, vapen och stridande — och allt kokar ner till hur man ser på blockaden och Palestinas rätt att försvara sig. Men återigen: motiv kan diskuteras, men juridiskt och moraliskt måste vi skilja mellan att bygga militär infrastruktur, att använda den mot soldater och att begå attacker mot civila. Det är inte samma sak.
3. “De borde ha förstärkt sina hus istället — det är deras fel att allt rasade ihop som korthus under Israels bombräder.” Mmm. “Hon skulle inte ha gått så lättklädd.” #victimblaming
4. “De får inte ha tunnlar under sjukhus och skolor!” Att det finns en tunnel, källare eller kulvert under en skyddad byggnad är inte i sig bevis för krigsbrott. Det avgörande är om byggnaden används för krigshandlingar. Och samma sak måste förstås gälla oss. Och Israel. #användsammamåttstock
Så där håller det på. Jag känner att en synnerligen stor del av mitt skrivande här handlar om att bara ha samma förväntningar. Inte kräva vare sig mer eller mindre av IDF än av Hamas, av israeler än av palestinier, av proisraeler än av propalestinier.
Samma rätt att försvara sig. Samma rätt att bygga militära strukturer. Samma krav på bevis vad gäller anklagelser om krigsbrott. Samma tilltro till neutrala vittnen utan uppenbar agenda.
Och sedan jag började begära likabehandling har jag blivit kallad antisemit fler gånger än jag kan räkna — bara under inlägget ovan kanske mellan fem och tio gånger — men jag har aldrig blivit kallad antimuslim eller antipalestinier.
Det säger något om hur snabbt kravet på samma måttstock förvandlas till en anklagelse om hat — men bara när måttstocken också ska gälla palestinier.
Miriam Adelson när hon fick USAs högsta medalj, Medal of Freedom, som tack för en donation på hundra miljoner.
När 7 oktober inträffade var jag ju inte insatt alls i Israel-Palestina-konflikten, och begrep ingenting. Som vi alla vet dök det sedan omedelbart, till följd av Israels hasbara, dvs direkta lögner från ledningen och de som var på plats efter förödelsen, historier som våldsamt överdrev vad som hänt. Och även om några, som halshuggna bäbisar, korrigerades rätt snabbt, levde jag som alla andra länge i en vy av att det som hänt inte bara var fruktansvärt, utan även obegripligt. Vad i hela friden hade palestinierna tänkt sig vinna på detta illdåd? Förutom att det var hemskt verkade det så kontraproduktivt. De lyfte ju helt bort omvärldens empati, tänkte jag.
Nu vet jag långt bättre.
Här är min, naturligtvis förenklade, förklaring till 7 oktober, så som den växt fram genom att läsa Ha’aretz och läsa och lyssna på mängder av intervjuer.
Palestinierna kunde inte bekämpa israelerna i strid, eftersom israelerna redan från 1947 hade en välfungerande militär organisation och västvärldens stöd. Eftersom de fördrivits från sina hem ville de naturligtvis ha dem tillbaka, och deras metod under nittonhundratalet blev ofta att ge sig på civila, genom självmordsbombningar med mera. Detta gjorde att Israel kunde terrorklassa organisationerna en efter en, och därmed få Västvärldens empati när man norpade alltmer mark och utökade sitt förtryck av palestinierna i de ockuperade områdena.
I samband med att de tog makten 2006 insåg Hamas att detta med mord på civila var en korkad strategi, och började med fredliga aktioner. De tågade mot muren i Gaza med plakat, och israeliska soldater sköt prick på dem. Särskilt barn mördade de. Detta var förstås terrordåd och lika illa som när palestinier hade attackerat civila, men si det ordet får man bara använda om muslimer. Mmm.
Vidare sköt de raketer in i Israel. Detta hade de naturligtvis rätt till, på grund av Israels illegala blockad, enligt FN. De hade dock inte rätt att skjuta mot civila mål, så i den utsträckning det skedde var det förstås krigsbrott. Fast om vi ska tillämpa Israels definition är det inte krigsbrott om IDF gömmer sig bland civila … #användsammamåttstock
Emellanåt gav sig IDF in i Gaza och mördade då civila rätt friskt. Av någon anledning räknas inte heller detta som terror.
Så Hamas blev med rätta kritiserade för sin charter från åttiotalet, som pratade om ”judar” som onda och som krävde att Israel skulle bort, och då skrev de om den år 2017. Det dokumentet vill se en tvåstatslösning och alla referenser till judar är bortplockade. Det hjälpte inte. Jag stöter ofta på folk som menar att Hamas vill mörda alla judar i hela världen, och när jag pekar på det faktum att inget sådant finns i deras styrdokument får jag veta att det inte spelar någon roll. De har den planen innerst inne. I smyg.
Deras hopp stod till att FN någon gång skulle driva igenom sina resolutioner, eftersom många länder inklusive USA vägrat flytta sin ambassad till Jerusalem och eftersom arabländerna vägrat normalisera sina relationer till Israel tills ”Palestinafrågan” lösts.
In kliver Trump 2020. Och han hade lovat Miriam Adelson att flytta USAs ambassad. Superstolt var han – ”all other presidents talked about it, but I …”, men det var förstås inte för att det var svårt att flytta den alla andra avstått, utan för att det var ett sätt att sätta press på Israel att gå med på en tvåstatslösning. Ett fjantigt sätt, förstås, men när flytten väl skedde skickade en tydlig signal till alla palestinier: ”Resten av världen skiter i er. Ni kommer aldrig att bli fria.”
Och efter det följde Jared Kushners gosande med arabstaterna och ”The Abraham Accords”, och plötsligt hade den lilla ynka press på Israel som funnits nästan helt tagits bort, och inget hopp till en fredlig lösning fanns kvar.
Samtidigt satt tiotusentals palestinier utan dom, många barn, i israeliska fängelser och torterades tills de många gånger dog av tortyren.
Därför skedde 7 oktober.
Morden på civila var enligt min uppfattning förmodligen inte ett mål i sig. Målet var att anfalla baserna för att visa att man fortfarande fanns, och att ta så många gisslan man kunde för att kunna byta mot palestinska fångar.
Men palestinierna som bor i Gaza är till sextio procent flyktingar som fördrivits från sina hem i närheten, och de har växt upp med berättelser om de vidriga dåd israelerna begick när de mördade och fördrev deras grandparents. Och min teori är att det stora antalet döda civila beror på det hat de som gick bärsärk bär på mot dem som lever på mark de anser vara sin. Jag kan ha fel, förstås. Det är möjligt att Hamas gav order om att döda så många de kunde. Men det är ett faktum att till skillnad från Netanyahu har Hamas faktiskt uttryckt att de beklagar de många dödade civila. Och egentligen spelar det inte så stor roll.
Barn dog. Familjer utplånades. Det var fruktansvärt.
7 oktober skedde för att allt hopp tagits ifrån folket i Gaza.
Det är den läxa vi behöver lära oss. Ett förtryckt folk kommer till slut att resa sig. Och när de gör det kan det gå riktigt illa både för dem och förtryckarna.
Bilden visar Miriam Adelson när hon fick USAs högsta medalj, Medal of Freedom, som tack för en donation på hundra miljoner.
