Jag är rätt trött på ISIS-medborgarskapsdiskussionen. Jag känner inte det minsta empati med individerna. Men mig veterligt har inget medborgarskap någonsin fråntagits en svensk. Det är en ganska big deal att göra om hela vårt samhällssystem i grunden, och en popmobb är tragiskt högljudd och oemotsagd i [sociala] media idag, och alla som säger ”men vänta nu” får höra att de är ”för ISIS”, vilket konsekvent tystar sunda röster.
Detta sagt har jag inget egentligen emot att medborgarskap dras tillbaka, så länge vi följer internationella konventioner som att inte göra någon statslös, och så länge vi följer grundläggande principer för ett rättssamhälle som att inte införa retroaktiva straff.
Men någonstans i debatten – och ja, även vissa moderater, dock inte ledningen, har löpt amok ut i populismens träskmarker – visar vi vilka vi är som folk. Förmågan att separera vårt primitiva knee-jerk-hat från vårt intellekt och att värna fundamenten i det rättssamhälle våra föräldrar och förfäder byggt definierar oss. Visar vår mognad. Skiljer oss från auktoritära, populistiska, nationalistiska länder.
Så statsministern har då som vanligt en fiffig lösning som kan kallas ”en tredje väg”: Vi ska inte ta tillbaka några medborgarskap, men vi ska heller inte hjälpa dem som sitter fast i läger. Han sätter ner en bestämd fot där, någonstans i Ingenmansland och visar på sin karaktäristiska beslutsamhet genom att inte fatta något annat beslut än ”doing nothing”.
Jaha. Men de som smugglas därifrån och plötsligt en dag står på svensk mark är ju då fortfarande svenska medborgare med full rätt att leva här. Och vid det laget de letat sig därifrån har möjligheterna att utreda och lagföra dem förmodligen kraftigt minskat. Supersmart.
För let’s face it: om de sitter i ett läger och inget annat land tar emot dem kommer de förr eller senare hem. Att vägra ge dem de pass de har rätt till är bara att skjuta problemet framför sig och dessutom göra det större.
Och barnen? Barn till svenska medborgare? De har rätt att bo här i Sverige. Vi kanske tycker att många andra barn med andra föräldrar förtjänar det bättre. Men dessa barn är ändå vårt ansvar.
Om jag fick bestämma helt själv skulle jag göra så här:
1. Se över våra lagar och skapa möjlighet att dra tillbaka medborgarskap under ordnade former, men tillämpa detta för framtida ISIS-situationer. Vi bör inte straffa människor med retroaktiv lagstiftning. Det är en väldigt, väldigt viktig rättsprincip vi i så fall ruckar på. Det handlar inte om att tycka synd om dem. Det handlar om att värna våra grundlagars själ.
2. Ta istället hem dessa svenska medborgare. Flyg hit dem, så vi vet var de är och när de kommer. Häkta dem. Lagför dem så långt det går. Straffa dem så mycket det går. Men gör det rätt. Vi hänger inte folk i träd längre, sedan sisådär tusen år tillbaka.
3. Håll koll på dem genom åren som kommer, utred föräldraförmågan, kartlägg kontaktnäten och, om de gör något vadsomhelst, se till att det finns lagar som gör att de kan dömas och plockas bort från samhället.
4. Ge dem också psykologhjälp. Samarbeta med vettiga imamer som kan prata med dem. Avprogrammera dem så långt det går.
”Land skall med lag byggas.”
Det mottot är vårt arv. Låt oss inte slarva bort det.