Stockholm 7 april

11099856276_cd84c41dde_oRäck ut en hand till den lilla
Lyft hennes sargade kropp
När främlingar vill henne illa
Blir du den som ger henne hopp

Räck ut en hand till den fader
Som lyckan snart rycks ifrån
När kropparna lägges i rader
Han finner sin döde son

Räck ut en hand till den vän
Du känner men ännu ej mött
Hon behöver din vänskap igen
När hennes dotter förblött

Räck ut din hand till den unga
Som lärt sig att leva med hat
Hans livsödes bördor är tunga
Han saknar just dig som kamrat

Ge bort mina böcker!

bo%cc%88ckerTill dig som är min följare på bloggen, Facebook, Instagram eller Twitter och som vill ge bort en annorlunda och personlig julklapp har jag ett specialerbjudande:

Du får köpa mina böcker för 50 kronor styck, samt 50 kronor i fraktavgift. Gäller alla utom Web Site Privacy with P3P, som inte längre ges ut. Det är ungefär en tredjedel av vad de kostar normalt.

Erbjudandet gäller december ut, och självklart signerar jag dem åt dig.

Beställ genom att skicka meddelande här. Ta med din adress, räkna upp vilka böcker du vill ha samt huruvida du vill ha dem signerade och vad jag i så fall ska skriva.

Och sprid gärna erbjudandet till dina vänner.

Bokmässan – en studie i gifs

Ehm. Precis så.

Bokbabbel

Vad går den där berömda bokmässan riktigt ut på, undrar ni kanske. Låt mig förklara det för er, punkt för punkt, med pedagogiska små gifs som hjälpmedel. Så här är det:

Torsdag kväll kl.17 då minglen börjar och man inser att man inte ätit något sedan sju samma morgon:
ekorre
När man på fem minuter ska köpa kaffe, gå på toaletten och förflytta sig mellan två seminariesalar:folkmassa2När man hamnar bredvid en Stor Författare på Park:becoolNär fredag morgon gryr och man borde infinna dig på mässan en halvtimme senare:krabbisNär man för första gången ska köpa den där räkmackan alla talar om och får höra vad den kostar:huhNär man köat i en halvtimme. Till fel seminariesal:whaaatNär man kanske har lite för späckat program under mässdagarna:sleepNär man är på mingel med s.k. kulturtanter:tantNär förlagen börjar sälja bort böcker billigare på söndagen men man redan har bagaget fullt. Och handbagaget. Och har postat…

View original post 98 fler ord

Sverigedemokratisk flyktingpolitik

PrästkrageDu blev torterad, säger du
Finns de som lider mer just nu
Dessa kan vi inte nå
Därför måste du förstå
Att du få inte komma in
Du har det bra ju, så försvinn

Ditt hus är bombat av soldater
Och allt du äger är en krater
Att fly till Sverige blev din lott
Men vi har budgetunderskott
Vad vill du vi ska göra, säg?
För vi kan inte hjälpa dig

Din mor blev dödad och din son
Riskerar att bli tagen från
Ditt hem och bli indoktrinerad
Sen skickas att bli massakrerad
Du vill ju fly men gå ej på de’
Stanna i ditt närområde

Hudfärg är en sån chimär
Vi är inte som de där
Nazisterna i SvP
Vi är bättre vi, än de
Men kulturer ska man värna
Och du vet ju, såna därna
Som är konstiga som du
Vill vi inte ha här nu

Vår fattigdom är stor minsann
Kan inte hjälpa minsta grann
Så var nu snäll och stanna där
Vi ger till UNHCR
Finns de som kallar oss rasister
Men vi är blott nationalister

Norra Rhône

 

Cave de Tain L'Hermitage

Cave de Tain L’Hermitage

Vi har egentligen varit främst i Södra Rhône, och mest åkt igenom Norra Rhône, men efter en spännande provning med Munskänkarna förra året kändes detta års resa som ett bra tillfälle att upptäcka de norra delarna. Vi bor i staden Privas, sydväst om Valence. Privas var under ett drygt sekel fäste för huguenote:erna, och genomled 1629 som straff en svår belägring, när Louis XIII och Cardinal Richelieu fått nog. Jag läste om detta i morse. Lustigt nog lyssnade vi i bilen igår på samma religionskrig från Gustav II Adolfs perspektiv i Herman Lindqvists Historien om Sverige.

Det gick hursomhelst inte värst bra för Privas. Alla flydde, dödades eller blev galärslavar. Jag kan bara konstatera att det är märkligt vilken vikt vi människor envisas med att fästa vid våra medmänniskors val av tro, och det är tragiskt hur tro alltid använts som maktmedel.

Vi älskar Hermitage och billigare kusinen Croze-Hermitage, med legenden om korsriddaren som djupt ångerfull blev eremit och odlade vin, så vi åkte till turistbyrån i Valence och fick lite tips. Vi hamnade så småningom i Cave de Tain L’Hermitage, som är en stor tillverkare av viner från hela regionen. Man vet ju aldrig riktigt vad man har att vänta sig när man kliver in genom dörren till en vintillverkare, och i detta fall blev vi lite besvikna. Butiken var rätt liten, och vintillverkningen fick beskådas genom en fönsterruta, som gjorde fotografering omöjlig. Vid två prydliga diskbänkar stod två, ibland en, sommelier och höll i provningarna. Runt dem trängdes ett tio-femtontal provsmakare. Det blev inte många ord bytta. Däremot var vinerna desto bättre, och enormt prisvärda.

Alla var sådär bäriga och peppriga som syrah från dessa områden brukar vara, och de dyrare hade fler toner, trevlig struktur, uppmjukad av vanilj från faten. Vi köpte rätt många kartonger av blandad kvalitet. Det mesta rött, men två dunkar marsanne slank med, och så fick vi en flaska vitt. Ska studera den närmare senare.

Förr satt jag ju som alla andra med kartor och hittade vägar att åka på. Nu har vi överlåtit sysslan till GPSen. Ibland blir det fel. Det blev det idag. Vi hamnade inte alls i den närliggande by jag siktat på, utan på betalvägen A7 utan möjlighet att vända, på väg norrut mot Lyon.

PrislistaVi åkte därför till en liten caveau i en by vid namn Saint-Pierre-de-Boeuf, som drevs av en tillverkare vid namn Alain Paret. Domänen var nu inne på andra generationen, vilket är exceptionellt kort tid, men de två vinerna vi hann prova innan stängning var också prisvärda. Det första, som var ett St Joseph, hade allt man kan vänta av bär, struktur och peppartoner, medan det andra, som var ett bordsvin, var lite bråkigare, men ändå med alla smaker framträdande. Vi köpte en kartong av varje. Det billigare, som kostade 5:80, kan vi använda till stark grillmat.

Om jag ska välja en favoritdruva bland de blå blir det faktiskt syrah. Den har verkligen allt, och den blir sällan besk eller obehaglig på annat sätt. Merlot ligger också bra till, men syrah vinner. I slutet av resan ska vi dock till Valpolicella för andra gången, och där väntar amarone. Jag kanske ändrar mig vid det laget.

Beaujolais

Vinprovning hos Duboeuf.

Vinprovning hos Duboeuf.

Rakt igenom Beaujolais-distriktet har vi åkt idag. Vi började på turistbyrån i La Chapelle-de-Guinchay. Den var trevligt ordnad med butik och pratglad madame. Hon rekommenderade oss att åka till Hameau Duboeuf, några kilometer därifrån, där ägarna till vingården byggt ett stort museum, med filmvisning, fullstorleksdockor och lekar för barnen. Besöket avslutades med en provning i gammal miljö.

Sommelieren pratade engelska, men han sa mycket mer till de fransktalande gästerna noterade vi, så vi gjorde som vi brukar: Jag pratar franska och översätter till Micke efteråt – för att locka fram mer fakta och fler anekdoter.

Beaujolais har 12 AOC:er. Av dem är tio cru:er, och sedan finns Beaujolais och Beaujolais-villages. Sju av cru:erna är byar, och de övriga tre är sammanslagningar av flera byar. De enda druvor som är tillåtna är gamay för rött och chardonnay för vitt.

Duboeuf tillverkar runt 30-35 miljoner flaskor om året.

Vi började med en chardonnay. Den smakade smör och lite grape. Mycket trevlig.

Efter det fortsatte vi med en röd från appellationen Juliénas. Den var blommig och fruktig, med toner av körsbär. Appellationen Moulin-à-vent – väderkvarn – var rundare och snällare, med fler smaker och en smula strävhet. Vi köpte ett par kartonger om sex i butiken som följde, och även en rosé på dunk.

Det regnade ganska rejält, så vi avstod ett besök på gården, och åkte vidare. Vi följde deras Route de vin, och hamnade i en by vid namn Fleurie – en av appellationerna – och där fanns det gott om vingårdar. Vi valde helt enkelt den trevligaste skylten, och hamnade hos Madame Lardy.

Vintillverkarparet Lardy är på fädernet tredje generationen. Deras son kommer att bli fjärde. De tillverkar 70 000 000 flaskor om året, med vinodlingar i flera appellationer. Vi provade fyra sorter:

Beaujolais-village var deras vita. De har ökat tillverkningen av vitt, för den börjar bli populär, ju mer känd den blir, den vita beaujolaisen. Den var blommig och smörig som en typisk chardonnay, men också rätt fräsch med en trevlig syra. Prisvärd för 7:40.

Det röda från appellationen Fleurie var bärigt, med inslag av hallon, svarta vinbär och lakrits. Deras Moulin-à-vent var mer tanninrik på grund av jorden, förklarade hon, för medan Fleurie är sandigt och stenigt är det mer jord i de andra distrikten. Päron och plommon föreslog hon, och vi höll med. Slutligen testade vi Morgon, odlad på vulkanjord. Den var ännu mer tanninrik, och nästan som en Bourgogne.

Jag förklarade hur jag kämpat för att förstå hur vinregionen och appellationerna i området hängde ihop när jag läste inför skrivandet av Upptäcka franska vingårdar.

”Stämmer det att Beaujolais är en del av Bourgogne?”, frågade jag.

Vintillverkaren Lardys välkomnande skylt.

Vintillverkaren Lardys välkomnande skylt.

”Ja, det stämmer”, sa hon. ”Det är enormt compliqué, och det ska ändra sig snart. Men om vi skulle vilja får vi kalla våra viner för Appellation Bourgogne Contrôlée.” Hon skrattade lite och la till: ”Jag hade en fransman här. Han visste inte det. Så när jag sa att Beaujolais är en del av Bourgogne blev han så upprörd att han gick.”

Vi gick ut och tittade på ekfaten – för de har även en ekad sort, som vi hade hoppat över – och sedan på resten av utrustningen. Där fanns också ett kök.

”Vi behöver det vid plockningen”, förklarade hon. I Beaujolais får man bara plocka för hand. Maskiner är förbjudna, eftersom de inte får med hela druvan. ”Det bor 40 personer här under två veckor. De sover i sovrum däruppe”, sa hon och pekade mot andra våningen.

”Vilka är det som plockar?”, frågade jag. ”Är det studenter?”

”Nej, mest polacker. Inga fransmän. De vill inte längre.”

Alsace – vitt vitt vitt

Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Få vinregioner är så enkla att hitta vingårdar i som Alsace. Man åker till Route des vins, och så kör man genom extremt gulliga små byar, och bakom vart och vartannat gathörn väntar en dégustation-skylt.

Det regnade i morse när vi körde från Colmar, och det var synd för fotograferingen, men annars spelar det ju inte så stor roll när man besöker vingårdar. Vi hade lovat barnen ett återbesök på Montagne des singes, apberget, där man får gå runt bland magot-apor och mata dem med pop corn, så vi åkte väster- och norrut.

Alsace-viner är enligt min uppfattning underskattade, av generellt hög kvalitet och prisvärda.

Eftersom jag som vegetarian dricker rätt mycket vitt, och eftersom de andra vinregionerna vi ska besöka fokuserar på rött, köpte vi på oss en del idag. Vi hoppade helt över pinot noir-vinerna.

Bestheim är ett coopératif som tillverkar 17 miljoner flaskor om året i Alsace och Bordeaux. Det är mycket. Butiken var också rätt stor och lyxig, och de hade en del besökare trots den geografiskt till synes ofördelaktiga placeringen i trettonhundrapersonersbyn Bennwihr. Ändå var det en del folk där. Mottagandet var proffsigt och vänligt.

Jag frågade om de sålde mycket till andra länder. Hon svarade att det gjorde de, men inte till Asien så mycket, och inte till Amerika. Med tanke på att Sydafrika och Australien odlar eget vin återstår ju då egentligen mest bara Europa, men det är ju inte så illa iofs. Sedan får man förstås räkna bort de europeiska länder där man inte typiskt dricker vin, eller där man odlar eget vin, men sedan finns ju … pja. Skandinavien. Och England. De finns i Sverige, frågade hon på direkt fråga, men under gårdarnas namn.

Vi testade en pinot blanc, som var fräsch. Den kostade 30 € för sex flaskor. Ett kap. Vi fortsatte med två rieslingar. Den ena var i nästan samma låga prisklass, och den andra kostade 66 € för sex flaskor. Båda var goda, men den senare var förstås avsevärt mer komplex. Vi köpte en kartong av båda.

Även deras muskat var trevlig. Den alsace:iska muskaten är sällan så söt som den i andra regioner, som exempelvis Loire. Dock är det en lite knepig druva att matcha med maträtter, så även om vi tyckte om den hoppade vi över att köpa den.

Däremot köpte vi deras goda och lättdruckna pinot gris.

Jag lyckades komma ihåg att utanför apberget finns trevliga utflyktsbord under vackra träd, och vi åkte dit och åt kall lunch. Regnet hade reducerats till sporadiska droppar. Efter att aporna besökts åkte vi vidare, och hamnade i den lilla byn St Hypolite, hos Huber Bléger, som tillverkar 300 000 buteljer om året.

Karta över Route des vins i bilfönstret.

Karta över Route des vins i bilfönstret.

Även här var det gott om besökare. Mottagandet var trevligt och proffsigt.

Vi provade och köpte en deras crémant av pinot noir, och sedan en riesling för 6:75. Den var fruktig med inslag av apelsin, gröna äpplen och en smula hasselnötter.

Jag noterade att hon hade en sylvaner för 4:50 om man köpte en kartong, men när jag bad att hämta den höll hon ett litet närmast avsäljande tal. Vi fick ändå prova den. Hon hade kallat den ”rude”, och vi höll lite med.

Vi köpte dock deras blommiga pinot gris, men hoppade över gewurztraminern. Den var lite för sockrig, och trots spännande toner av bland annat halm fanns en liten underliggande beska jag inte kom överens med.

Nu är vi tillbaka på hotellet.

Dag 1: 36 flaskor vitt och 6 flaskor crémant.

Imorgon åker vi mot Bourgogne.

Å-tankar

Nykroppa, lördagen den 20 april 1940

Isak Goldstein åt sina smörgåsar vid Nykroppa bruk, på andra sidan ån från den plats där Kajsa en gång slagits för sitt liv med Perra. Han tyckte om Sverige, som han ofta besökt när han växte upp, fast då hade han varit i Skåne och Stockholm hos medlemmar i hans stora släkt.

Han tyckte naturen på denna plats var helt fantastisk.

Men hjärtat var tungt.

När han var liten hade han tyckt att han var tysk. Han hade tyckt att svenskar var lika tyskar, och alltså kände han sig hemma i Sverige. Han kunde till och med förstå delar av vad som sas.

Men under de sista åren hade han mycket tydligt fått klart för sig att tysk var han inte. Han var något annat, oönskat. En utböling med begränsade rättigheter. En del gick längre och tyckte inte han hade några rättigheter alls.

Han hade förstått att han måste därifrån – beslutet hade han fattat för länge sedan, men hans föräldrar ville inte följa med. De som levat längre hoppades att den här sista, ovänliga trenden inte skulle hålla i sig. De hade trots allt gott om vänner som inte var judar. De skulle klara sig.

Förra sommaren, nitton år gammal, hade han gett upp och rest själv från Hamburg till Jylland, och sedan vidare med färjor tills han kom till släktingarna i Skåne.

Han hade trott han skulle klara sig bra i Sverige, men han hade blivit en oönskad även här.

Nu ville ingen utom hans släktingar befatta sig med honom för att han var tysk. Han hade inte kunnat förklara att han bara var tysk när han var utanför Tyskland. I Tyskland var han jude. Ingenting annat.

Han hade rest till Stockholm för få sin asyl prövad hos Kungliga Socialstyrelsens Utlänningsbyrå, och först hade även det sett mörkt ut. Han var inte helt säker på varför det till slut hade gått vägen, men så hade en vänlig röst åtföljd av mjuka, blå ögon sett in i hans bruna och på långsam svenska sagt:

”Herr Goldstein, jag är säker på att ni kommer att bli en tillgång för vårt land. Här är arbetstillståndet. Lycka till!”

Isak hade tappat tron på människorna, men där och då insåg han något viktigt. Det finns alltid människor, överallt, som drivs av inre medmänsklighet, och som följer sin egen inre moral. Det finns alltid människor som ser sina medmänniskor som rena, blanka, oskrivna blad tills de lärt känna dem. De hade funnits i Tyskland, och de fanns i Sverige. Han behövde bara hitta dem.

Plötsligt mindes han ansikten han förträngt från de sista åren i Hamburg.

Handlaren som gett honom mer mat än han bett om och vägrat ta betalt, utan bara klappat honom på axeln, den gamla sura tanten mittemot som plötsligt öppnat sitt fönster och sagt: ”Isak, det är synd och skam hur vi tyskar behandlar er. Hälsa det till mor!”

Det fanns fler. Pärlor i en grå massa.

===

Ur Ferrum, 2012

Sverigedemokraternas hjälporganisation

KnoppSverigedemokraterna har fått för sig att det går att hjälpa trehundra flyktingar ”på plats” för samma pris som en flykting i Sverige.

”På plats” behöver förstås definieras. Det betyder inte ”i deras hemland”, eftersom de flytt därifrån, utan det betyder ”i ett flyktingläger i ett land som ligger nära”.

Så hur har de då kommit fram till att det kostar en krona att få det trehundra kronor ger i Sverige?

Ja, det verkar som om de räknar de bidrag som behövs för att trehundra personer som bor i skjul ska få mat varje dag, och jämför det med kostnaden för en person som bor i flyktingförläggning.

Det finns mycket att anföra mot detta, förstås. En flykting i Sverige har ett hopp om en framtid, arbete och egen försörjning. Ett flyktingbarn i Sverige får gå i skola, och så småningom skapa ett liv.

En flykting i ett skjul i ett läger med hundratusentals andra flyktingar har ingen väg ut, så länge inte situationen i hemlandet förbättras.

Det går förstås att argumentera runt här. För den som ser varje flykting som kommer till Sverige som en evig snyltare och potentiell våldtäktsman, som förstör vårt land och våra barns framtid medan den äter våra gamlas mat, är det fel med varje individ som sätter sin fot innanför våra gränser – i synnerhet om de är muslimer.

En grupp sverigedemokrater har nu beslutat sig för att sätta handling bakom orden, och skapa en egen hjälporganisation. Den har till syfte att ”hjälpa flyktingar på plats”, vilket nog ska läsas som ”hjälpa flyktingar i deras grannländer så att de stannar där och ger f-n i att komma hit”, men jag tycker ju att man behöver ju inte ifrågasätta motiven om resultatet är gott, så jag kollade upp sidan.

Och arbetet är i en start-up-fas. Man har uppenbarligen inte gjort något än, men det finns lite planer. Samtliga handlar om Nepal, av någon anledning. Man pratar om att rensa sopor i Kathmandu, och funderar över läkarhjälp till fattiga.

Gott och bra, men var det inte flyktingar som skulle hjälpas? De där trehundra syrierna och somalierna, som skulle stanna i Libanon och Kenya?

Nåja. Man kanske inte har kommit dit. Det är OK.

Men efter att ha läst följande svavelosande facebook-inlägg från hjälporganisationens ordförande, som svar på Erik Ullenhags upprop mot islamofobi, kan man konstatera att de saknar i alla fall inte svansföring.

Det känns ju onekligen lite som om svenska nationalister donerat pengar i decennier, och hjälpt hundratusentals flyende, medan alla vi andra suttit på våra rumpor och bara låtsats bry oss.

Det är kanske lite stora ord för någon som precis börjat fundera på att hjälpa till i tredje världen.

Man kan nästan få för sig att skrytet utåt är viktigare än resultatet. *Host*

Döm själv:

Erik Ullenhag! Du är en skam för din nation. Du är en skam för demokratin. Du är en skam för sanning och utveckling.

Du vurmar för en ökenideologi och uppträder som kvinnoförtryckarnas beskyddare, medan du själva avhumaniserar stora grupper av européer och även dem bland ditt eget folk som tillåter sig att tycke annorlunda än dig själv.

Du ställer upp på scen dag efter dag och utbasunerar din egen godhet, som du låter andra betala över skatten. Du letar det onda överallt medan du snyftar för folk från andra länder, som du bara har mött på TV skärmen.

Jag är bland annat Sverigedemokrat för att jag insett att din och dina gelikars ”godhet” är falsk och endast påför människor mer lidande.

Där du älskar att skryta av du hjälper en, där hjälper vi 300 eller fler! Där du vurmar för de unga starka män som tar sig hit på eget bevåg via smugglare och falska pass och betalar förmögenheter för detta, hjälper vi människor på plats som varken kan eller vill ta sig hit.

Om du menar det är allas lika värde, att det är att vara god att ge de starka allt och glömma de mest utsatta, och att vi är främlingsfientliga som har andra och mer effektiva idéer om hur vi skall stå upp för de utsatta och hur vi gärna vill att samhället skall se ut i framtiden – då är det för att du saknar såväl insikt som kompetens.

Då är du en skam som minister i ett av världens äldsta demokratier! Stop ögonblickligt ditt korståg mot annorlunda tänkande innan någon far illa!