Jag tog nattbussen till São Paolo. Jag gillar det, för jag spar en hotellnatt på det sättet, och jag är såpass kort att jag sover bra på bussar. Bredvid mig satt en stackars superlång kille. Vi kunde knappt prata alls. Jag fick gestikulera när jag skulle på toaletten. Och här är det komiska: strax innan vi var framme insåg jag att han var från Haiti. Vi försökte kommunicera på ett språk ingen av oss pratade, och hade kunnat prata franska hela tiden.

Jag hade bokat ett hotell nära stationen för att kunna gå dit, men taxi är megabilligt här. Uber ännu billigare. Man kan åka två mil för 60-70 kronor. När jag kom fram fick jag mitt rum direkt, trots att klockan bara var strax efter nio, och det var himmelskt att duscha, borsta tänderna och nappa lite. Och det rummet förtjänar ett eget inlägg! Är övertygad om att hotellet var en bordell på 70-talet. Återkommer om det. Med bilder. Inklusive speglarna i taket och tjock-TVn och luckan i väggen genom vilken de serverar frukost.

Så jag köper ju grisen i säcken när jag bokar det billigaste hotell som ligger närmast stationen, och området är verkligen sunkigt, sorry to say. Men när en uber till centrum kostar några tior är det ok. Så jag reseplanerade in två grupp-event till imorgon, och skrotade runt lite på egen hand. Googlade vilka pubar expats går till och hamnade på en härlig irländsk krog. Satt där någon timme eller två och det var ont om folk, men till slut satte sig en tjej bredvid mig, och vi började prata. Hennes engelska var riktigt bra, och hon berättade att hon kommer dit varje måndag för att sjunga karaoke. Hennes grandparents var italienare. Hon såg italiensk ut, dessutom. Tills rätt nyss hade jag inte fattat hur många i Latinamerika som kommer därifrån.

När karaoken började gick vi upp, och det var en fantastisk stämning. Jag var nog en av de äldsta där – övriga var i mina ungars ålder – men alla var trevliga och glada. Och här är grejen med många brasilianare: de är nyfikna på utlänningar och har sällan något emot att göra bort sig på medioker eller kass engelska. Det skiljer dem från oss europeer, enligt min erfarenhet.

Och alla sjöng superproffsigt. Inte en enda skrålade falskt. Jag förklarade att när svenskar, norrmän och finnar ska sjunga karaoke finns det kanske två av tio som kan hålla sig till en tonart. Nordbor sjunger heller än bäst, och sällan nyktra.

Jag var lite blyg ett tag, men tänkte att jag borde ha ”sjunga karaoke i São Paulo” på min bucket list, så till slut gick jag fram och bad om ”Freedom’s just another word”. Jag började skriva ner titeln, men DJn sa direkt: ”I know this song.” ”You do?” ”Yes, it’s a classic. If I didn’t know this song, I would be bad at my job!”

He had a point.

Det var inte ett av mina bästa uppträdanden, men de applåderade snällt. Jag hade varit på väg att gå innan jag träffade Monique, men det blev min roligaste kväll hittills i Brasilien.

Idag hade jag tänkt åka på en hike, men jobbade lite för länge, så jag bestämde mig för att flytta hiken till torsdag och istället åka till de asiatiska kvarteren och käka japanskt, se bild.

Uberchaffisen hit var bara en av alla dessa underbara brasilianare som verkligen vill kommunicera. I början körde vi google translate, men sedan insåg jag att han var ungefär lika bra/medioker som jag på spanska, så vi övergick till det språket. Trots språksvårigheter pratade han hela vägen.

Jag börjar bli lite kär i det brasilianska folket. Kanske för tidigt för ett definitivt utlåtande, men ändå.

Just nu sitter jag på en indisk krog och skriver. Kyparen är från Tanzania. Hans far bor i Stockholm sedan fem år, och han var också jätteglad att få prata med mig om Sverige och hans pappas uppehållstillstånd.

Så mitt intryck av Brasilien hittills är: mycket skräp, smuts, fattigdom och graffiti, maten och jag har nästan inget venn-överlapp, men det kompenseras av en underbar befolkning och fantastisk natur och arkitektur.

Fler reseblogginlägg: #TourdelAmeriqueduSud2026

Följ diskussionen på Facebook: